Vår placering som familjehem är avbrutet. Allt omgärdas av sekretess, så jag kan inte berätta nåt, inte ens här. Men allt har skett i största samförstånd.
Visst har vi tårar i ögonen... Men genom sorgen och ledsamheten, kan vi ändå se att tjejerna får det bättre. Vi litar till 100% på de människorna som nu ska ta hand om tjejerna. Så det känns ändå rätt okej. De här två systrarna har varit med om så otroligt mycket elände och skräp, att vi som vanliga människor, inte ens med den bästa viljan i världen, kan hjälpa dem. De behöver mer än oss.
Vi är två om det här. Och vi har ändå varandra. Det kommer vi alltid att ha! Ååå vad jag älskar min man!!
<3 <3 <3
Det har säkert varit ett väldigt svårt och genomtänkt beslut. Och modigt av er att komma till det beslutet när ni kände att töserna behövde något annat/mer. Ta hand om varandra nu!
SvaraRaderaSå otroligt tråkigt att höra, framförallt att det är så illa ställt med flickorna att de behöver mer hjälp än kärlek och omsorg.
SvaraRaderaOch så tråkigt för er att det inte fungerade. Men det värmer otroligt att höra, så ofta i din blogg, att ni älskar varandra så mycket och finner styrka hos varandra.
Jag hoppas att detta är det bästa för flickorna och att ni också känner det. Alltihop är så oerhört tragiskt.
All kärlek till er
Mitt hjärta blöder för de små tjejerna, som haft det så eländigt tidigare i sina korta liv!
SvaraRaderaGlöm inte dom ljusa, kärleksfulla stunderna ni gav flickorna! Sträck på er!
Kram! Skönt att ni har varandra!
Jag håller med alla tre som kommenterat hittills - om precis allt de skrivit, men ville ändå skriva en kommentar.
SvaraRaderaÄven jag håller med ovanstående kommentarer! Tänket på er och flickorna!
SvaraRaderaKramar!
Charlotte (lite si and so)
Kram <3<3<3
SvaraRadera❤
SvaraRaderaSynd att de inte kom på det tidigare att placera dem rätt. De har nog haft det jättebra hos er, och ni verkar ha gjort en sån fin gärning i deras tillvaro. Men stackars barn att slussas runt ��hoppas det blir bra nu för dom. Du och din man verkar hur som helst ha varit fantastiska och ni är sånt bra "föräldrarmaterial"..... Det märks så tydligt! Många kramar ❤
SvaraRaderaLedsen att jag inte har kommenterat på länge - läser oftast från mobilen och då är det så krångligt... Jag håller verkligen med alla ovanstående kommentarer om att ni verkar ha gjort ett fantastiskt jobb med flickorna! Det kan verkligen inte ha varit lätt att få två barn samtidigt som man inte känner och som har ett tungt bagage att släpa på (psykiskt, alltså) och direkt kunna fungera som en familj. Jättesorgligt att barnen behöver ännu mer än vad ni har kunnat ge dem - för av dina beskrivningar tycker jag att ni låter som utmärkta föräldrar på alla sätt och vis. Kloka, kärleksfulla, pedagogiska. Mycket bättre än de flesta andra.
SvaraRaderaVad händer för er nu? Kan ni få nya barn placerade hos er eller anses ni vara "förbrukade"?
Många kramar <3 <3
Det är så synd om dessa barn som slussas runt i systemet, de blir gång på gång svikna av de vuxna som ska skänka trygghet, kärlek och stabilitet. De behöver människor som vägrar att "ge upp", även om de är "besvärliga" och kanske nästintill omöjliga.. Det är ju, med tanke på vad de kommer från, inte deras fel... Förfärligt, jag lider med dessa små flickor...
SvaraRaderaDe här flickorna var inte "besvärliga" som du skriver. De behövde nåt annat än vad vi kunde ge dem. När det dessutom är hot med i bilden, drar man öronen åt sig, så är det bara. De här flickorna har heller inte slussats runt i systemet, som du skriver. Vi var det första stället de kom till, ett jourhem. Nu har de fått en långtidsplacering. Och vi hoppas att all professionell hjälp som sätts in, verkligen kan hjälpa dem. Det är ju verkligen inte deras fel, och konstigt nog, är de ju lojala in i döden mot de föräldrar, som ju gjort det här mot dem... Ibland känner man, att man borde få tillåtelse, nån form av körkort, för att få sätta barn till världen! Men, det skulle ju aldrig funka. Visst är det för sorgligt. Vi gjorde i alla fall livet så mycket enklare för dem, i en månad. Och det känns bra!
SvaraRaderaAllt jag kan läsa, utifrån din blogg, är att detta blev ett avbrutet försök på ett familjehem, och att ni först nu efteråt ses som ett jourhem. Du nämner till exempel anknytning i en av dina bloggposts, det uppfattar jag som att det var tänkt att tjejerna skulle varit hos er en längre period än det blev till.
SvaraRaderaNär jag skriver "besvärliga", syftar jag till kommentarer du själv skrivit på bloggen, bl.a.:
"Men oj oj oj... Vi hade typ fått höra att det är två duktiga och välartade flickor. Jo, tjena...."
Min tidigare kommentar grundar sig i att det verkar som att nånstans i detta led har det gått fel. Din kommentar tyder på att socialen inte helt satt er in i vad ni gav er in på när ni tackade ja till att ta emot dessa flickor. Dessutom nämner du att de är i behov av professionel hjälp, visste ni det? Du skriver också om "hot", ännu en faktor socialen verkar misslyckats att informera om. Om dom informerat om dessa faktorer kanske ni skulle tackat nej och tjejerna skulle kommit med en gång till ett annat hem, exempelvis där dom är nu. Men faktum är att flickorna fick flytta, faktum är att barn inte mår bra av att flyttas/slussas runt.
Du skriver att ni ser detta som erfarenhet, tror du att detta känns som en erfarenhet för barnen? Eller försvinner ännu en början till trygghet, och de ska nu anpassa sig till fler nya människor in i deras liv. Människor de små flickorna förmodligen tror också kommer försvinna. Vad är det som säger att de inte blir omplacerade igen? Det kan vara så att ni inte var det rätta hemmet för dem från första början, och det kan tyckas att denna placering var fel. Men just för att undgå att dessa barn, som säkert redan har en trasig bakgrund, ska ta ännu mer skada av att flyttas runt, ska det gärna bli rätt första gången. Därför kan det undra mig att omhändertagna barn verkar flyttas runt så mycket.
Så är socialen för dålig på att informera eller är familjen inte beredd på det krävande jobb och ansvar som kommer med dessa barn? Var ligger ansvaret? Och nej, vissa människor borde inte få barn. Jag kommer nog inte själv kunna få biologiska barn, men brinner för barns rätt till ordentliga föräldrar. Med det sagt tror jag att ni hör till de "goda" föräldrar, men matchning ska bara vara den riktiga så ingen far illa.
Jag är vaken på nätterna, och i natt skrev jag ett långt och klokt svar till dig. Men, så tryckte jag fel och det försvann... Jag gav upp, och gick och la mig igen.
RaderaNu kommer ett nytt försök att svara dig!
Du har rätt i några saker. Socialen är dålig på att informera (men förmodligen visste de inte om allt). Matchningen är absolut viktig (och kanske var vi inte rätt? Det får vi aldrig veta.). En annan sak, är att hot som polisen tar mycket allvarligt på, det tar vi också allvarligt på.
Naturligtvis är det en erfarenhet för OSS.
De här barnen har varit kända hos socialen länge. Men, föräldrarna (mamman) lyckas flytta och byta kommun, kommer då undan soc utredning, eftersom den nya kommunens soc måste börja om... När soc väl lyckas att göra en ansöka om LVU, avslås den. Kommunen överklagar till kammarrätten som även de avslår (men där är rätten oenig, juristerna vill ha LVU, nämndemännen vill det inte). Förvaltningsrätten i vårt område har fått mycket kritik den senaste tiden. Det sitter en eller två domare, oftast är det kvinnor, som styr allt. Enväldigt kan de med hjälp av tre nämndemän få domen dit de vill. För att gå emot domaren, krävs tre eniga nämndemän. Inte enkelt. I vårt område sitter en kvinna som ordförande, hon försöker nu helt enkelt ändra praxis. Det har blivit mycket svårare att få ett LVU de senaste året. Detta har uppmärksammats i lokalradio, tidningar, och även lokala riksdagsledamoter som engagerat sig. Men ingen kan göra något.
De socialtjänster som vi har träffat på, tycker vi ändå gör ett bra jobb. Vår förståelse för deras situation har ökat. Men jag önskar att de kunde få mer resurser och möjligheter!
Sverige är ju ett av de länder, som hårdast driver föräldrarnas linje. Vi har inte antagit FNs barnkonvention som lag. Det har diskuterats mycket (i riksdagen) i vår, men alla partier är inte överens där. Så den svenska föräldrabalken är fortfarande stark. Jag tycker det är synd, eftersom jag tycker man ska se till BARNEN, inte till föräldrarna. Men man måste komma ihåg, att när man flyttar ett barn, så är det det största ingreppet man kan göra i en familj.
Som familjehem hamnar man alltid mitt-i-mellan. Socialen och främst föräldrarna har mycket rätt på sin sida. Vi måste anpassa oss. Till alla.
RaderaKanske är det här som systemfelet finns? Jag vet inte.
Flickorna som var hos oss har flyttat många gånger. Alltför många gånger. Tyvärr fick de ju flytta en gång till nu. Men, det skedde så snabbt som möjligt. Vi hade inte hunnit knyta an, på riktigt än. Alla experter säger att det är okej då.
Vi VET ju inte hur det kommer gå för flickorna. De är placerade sex månader i taget. Soc säger att avsikten är en uppväxtplacering, och det bara är formellt att förlänga de sex månaderna. Men - detta är en sol-placering, vilket gör att föräldrarna i princip kan åka och hämta sina barn. Då har soc sagt att de gör ett omedelbart omhändertagande. Och det måste vi tro på. Familjen som de nu bor hos, har bra erfarenhet. De är bra människor (om man nu kan säga så, vi känner de ju lite grand). Flickorna har redan nu fått professionell hjälp, inte så enkelt i ett semester-land...
Tack för att du tror gott om oss. Och det är bra att vi är många som brinner för barns rätt till ordentliga föräldrar!! Du skriver att du nog inte kommer få biologiska barn. Det kommer inte vi heller. Men det är nåt helt annat att vara familjehem. Det går inte riktigt att jämföra. Ett familjehem är tre om vårdnaden: socialen, vi och föräldrarna...
Jag skulle så gärna vilja skriva hur det ÄR, på riktigt. Men vi har skrivit på ett extra papper om sekretess. Men jag kan säga, att de här flickorna har varit med om mycket. Alldeles för mycket. Men de har nu fått alla möjligheter till ett bra liv!
Det här blev ett långt svar. Jag funderade ihop det i natt. Jag sover inte på nätterna, nämligen. När jag väl somnar, drömmer jag bara om flickorna. Så vaknar jag, och vill inte somna om mer. Jag tycker mig se skuggor utanför, tycker mig känna röklukt, tycker mig höra ljud... Skrämd av hoten. Jag brukar krypa närmare maken, och försöka sova. Men det är inte lätt.
Vi är en erfarenhet rikare. En dyrköpt erfarenhet.
Tack för dina svar! Jag måste erkänna att jag skrev mina inlägg precis efter jag sett en dokumentär om en adoption som gått fel och barnet (som kom från Afrika) hamnade på "barnhem" i Danmark. Så jag var nog lite för uppjagad när jag snubblade in på din sida. Jag följer många bloggar som handlar om adoption och IVF, men som sagt, snubblade in av en tillfällighet hos dig just den dagen.
SvaraRaderaSå jag vill gärna ta tillbaka något av den kritik jag gav. Ni verkar vara ett bra, stabilt och tryggt par som säkert gjort de allra bästa ni kunnat! Och jag hoppas det går bättre nästa gång. Det behövs fler par/familjer som er som är villig att försöka ta emot dessa barn. Helt enig i att föräldrarna har allt för många rättigheter när det kommer till att deras barn far mycket illa.
Igen tack för dina långa svar!
Mvh
L
:)
Radera