Så kom den till slut.

(Oj. Det här blev ett långt inlägg. Hoppas ni orkar läsa hela!)


Så kom den till slut. Till mig också! Förkylningen alltså... Jag hostar, nyser och snorar. Inte mycket till feber (strax under 38), men jag fryser och mår inte alls bra. Det blev inget släktkalas för mig idag. Maken fick åka ensam. Jag har satt upp två mål för mig idag: 1 duscha, 2 vattna blommorna. Och nu har jag klarat båda. Kände mig så mycket piggare efter duschen, att jag faktiskt slängde i lite tvätt i maskinen. Snart klart att hänga den.

Jag funderar mycket, och har gjort det de här senaste dagarna. Det ligger väl i tiden, kan man ju säga. Dags att summera ett år, och blicka framåt på nästa.

Om jag gör en kort summering av året som gått, handlar det mycket om barn och barnlösheten. Fortfarande. Vi gjorde vårt sista IVF. Vi kämpade med att förstå och börja försöka acceptera en oförklarlig barnlöshet. Vi har blivit utredda av socialen i två olika kommuner. Och vi är nu nära, nära.... (tror vi fortfarande).

Om åtta dagar kan vårt liv förändras. En stor omvälvande förändring. Eller så händer ingenting, jag kommer trilla ner i hålet en sväng igen, och sen fortsätter livet som vanligt. Vi pratar mycket om det, maken och jag. Om vad som kan hända. Om saker vi vill göra. Om hur det kan bli, om hon inte kommer till oss. Vi har blivit erbjudna två olika föräldrautbildningar. Ska vi välja den andra, om hon inte kommer till oss?

Som jag har berättat tidigare, så har socialen uppmanat oss att inte köpa några saker, eller göra iordning något redan nu. Och för en sådan planerande människa som jag är, är detta sååå svårt. Jag vill ju ha saker och ting klart, när hon kommer. Nu vet vi ju inte ens om hon kommer över huvud taget... Socialen säger till oss, att hon gör det. Men vi vågar inte tro det, förrän hon är här. Vi är nog lite skadade i den här IVF-karusellen... Och om hon kommer, vilken dag blir det då? Vi vet att beslutet ska tas om åtta dagar. Men, går förvaltningsrätten på socialens sida, och låter dom vinna laga kraft med det samma, eller får det ta de sju dagarna det brukar?

Jag har en bra chef. Hon vet om precis hur det ligger till. Och från den dagen barnet kommer till oss, får jag vara hemma två veckor direkt. Inga problem. Och sen har hon löst det, så att jag kan få jobba måndag och tisdag och resten av veckan ledigt. Skönt att det är klart i alla fall. Maken är lite mer bekymrad. Han har en stor grej på sitt jobb i mitten av januari. Så han kan nog inte vara hemma heltid i två veckor. Vi har pratat om att han kan jobba hemifrån, och kanske inte hela dagar. Men vi får se hur det blir. Om det fungerar jättebra här hemma, blir det ju inga problem. Men, det kanske inte fungerar så bra - vi vet ju inte riktigt än...

Det är så många om som hänger i luften... Det passar inte mig, inte bra på nåt sätt alls... Jag försöker att träna och tänka och försöka klara det. Det går rätt bra, men ibland får jag totalt psykbryt och panik!

Vi har en byrå i hallen. I en av lådorna i mitten har vi mediciner, plåster, första hjälpen och sånt. Det kan inte vara kvar där om vi får en ettochetthalvtåring i huset... Helst vill jag ha det i ett skåp högt upp i köket. Finns inget ledigt, tyvärr. Eller i badrummet, högt upp. Kräver omflyttning, städning och minskning av sortimentet, tyvärr. Eller i tvättstugan, finns en hög hylla där. Men inget ledigt eller omflyttbart där heller, tyvärr. Om/när hon kommer måste vi ju ta tag i det där...

Vi har "barskåp" i låga hyllor... Måste vi också flytta om. Knivar framme i ett knivställ. Känns bra att ha dem "osynliga" faktiskt. Nu tror jag ju inte, att hon kommer vara så aktiv i början. Hon går inte jättebra än, hon har varit väldigt stilla (suttit i sängen hela tiden). Det kan ju bli en explosion av undersökande, vi vet ju inte. Men, men. Det löser sig när det blir aktuellt...

Den dagen som beslutet tas, ska jag till sjukhuset. Jag ska göra en MRT på huvudet och nacken. Jag gör det med jämna mellanrum, sedan mina tumörer i huvudet. En extra koll helt enkelt. Det är inget jag oroar mig för, alltså att de ska hitta nåt nytt. Inte ett dugg orolig, faktiskt. Men jag gillar inte själva undersökningen. Det beror lite på hur långt ner på ryggen de kollar, men det brukar ta 1-1,5 timme. Och då ligger jag fastbunden med huvudet låst i samma position. De första gångerna hyperventilerade jag, hade lätt panik och tårarna rann hela tiden. Någon gång har jag fått lugnande... Nu är det enklare. Inte enkelt, men enklare. Jag får så otroligt ont i kroppen när jag ligger så helt stilla så länge. Jag brukar se till att ha med mig bra musik, en nyinspelad bra skiva. Jag har inte börjat tänka på det än, men det hinner jag. Gott om tid, känns det som. Jag ska vara där redan på förmiddagen. Och sen kommer ju beslutet. Så jag vet inte om jag åker tillbaka och jobbar nåt mer den dagen. Men jag vill vara den som berättar för mina kollegor vad som ska hända.

Nåväl. Ännu en sak som måste väntas med, som jag inte kan planera...

Är det bara jag som tycker det är såååå jobbigt att inte kunna förbereda saker och ting, att kunna planera och förbereda?????

Vi vet hennes förnamn. Men det har vi behållit för oss själva. Eller, nästan. Maken har berättat det för min syster och hennes man ;) Han var så uppspelt och glad en dag (och då de var ute på en pub så var han inte helt nykter.. hehe). Annars är det ingen som vet. Bara vi.

Nähä. Nu har jag fått skriva av mig lite igen. Skönt det. Ibland läser jag vad jag har skrivit tidigare, för länge sen. Jag märker att jag har glömt mycket. Glömt hur det kändes, glömt hur jag tänkte. Lite kul att ha allt sparat!

Jag hoppas jag mår bättre i morrn. Jag ska iväg och sjunga på en liten minikonsert på eftermiddagen. Sen blir det iväg till goda vänner, där vi också sover över. Om jag inte blir sämre...

Hoppas att ni, mina bloggvänner, får ett trevligt avslut på det här året. Och så önskar jag er alla, ett riktigt G O T T   N Y T T   Å R!!

Varma kramar!

Nya löften.

När vi hoppade på IVF-karusellen fick vi höra, att det är vanligt att äktenskapet/förhållandet spricker om man inte lyckas. Det sliter på förhållandet, helt enkelt. Och det slet, det gjorde det. Men vi hade lovat varandra, att vi skulle fortsätta hålla ihop! Små enkla saker, visa att vi älskar varandra, ta hand om varandra.

Och vi håller ihop! Vi har sagt till varandra, att vi ska klara de här!!

Nu står vi inför en ny förändring. Vår lilla familj, som är jag och min man, kommer vara öppen för flera nu. De kommer bli stora förändringar. Helt plötsligt kommer vi ha ett barn hos oss på heltid. Vi kommer ha socialen här lite titt som tätt, och vi kommer ha en kontakt med en ny familj. Det blir många att ta hänsyn till helt plötsligt. Och vi (=JAG) måste träna på att vara spontana och flexibla. Vi kan inte planera vårt liv på samma sätt längre.

Vi har nu gett varandra ett nytt löfte. Vi ska klara av det här. Vi ska fortsätta älska varandra, och visa det!

Jag tror, att är man medveten om det, så kan man lösa det.

Idag ska jag sjunga igen!! Mycket sång och musik, men det hör ju till julen, eller hur??

kram på er...

Funderingar i juletid.

Julen. Glädje. Frid. Barn. Tindrande ögon. Filmer. God mat. Snö. Sovmorgon.

Vi vaknar upp till en juldag med ordentlig blåst, och mulet och grått. Och faktiskt, det regnar också. Trist. Kollade väderprognosen, och det ser inte kul ut. Jag tycker ju det ska vara snö och kallt på vintern... Det här slasket är det absolut tråkigaste.

Julafton var fin. Jag hade en lessendag, synd att det ska vara på julafton, men det rår jag inte över. Jag berättade för mina brorsbarn att vi förmodligen ska ta hand om ett barn. Det blir ju nästan som en kusin till dem. De har nämligen talat om att de minsann vill ha kusiner. Den äldste klargjorde igår, att han var den enda í hela hans klass, som inte har kusiner!! (och så en förebrående blick...). Ja du, vännen min, vi gör så gott vi kan... Flickan frågade mer om varför inte det här barnet kan bo hos sina föräldrar. Det är svåra saker att förklara... Men de nöjde sig med mina svar. Och sen spelade vi fyra i rad, den försvunna diamanten och de andra spelen de fick i julklapp... :)

Idag ska vi till makens släkt. Hans syskonbarn är några år äldre. Men det är brodern som är den knepige där... Förra året gjorde jag en kalender med foton på alla i familjen (makens syskon m familjer och föräldrar och så vi). Den var ju inte bra. Han hittade massor att klaga på. Men makens pappa har skrutit med fotona varenda gång vi har träffats... :) I år fick jag inte göra nån kalender, det skulle brodern göra. Jaha. Han har frågat maken ett par gånger var jag hade gjort kalendern, och jag talade om det, tipsade t o m om vilket företag jag tyckte var bäst. Tydligen var det inte så enkelt som han trodde, för nu hörde jag nåt om att det nog kanske eventuellt blir en kalender, och då bara med foton på barnen i släkten (de är typ 16 och 10 år....). Men, jag har gjort nåt eget... Hihhihi! Jag har gjort en liten bok i stället, inte större än typ 15x15 cm, med 2-3 foton på varje sida, totalt runt 70 foton. De beskriver året 2012, och är foton på makens släkt (inkl moster och morbror). När jag letade foton, och satt där och knepade och knåpade, tänkte jag på min svärfar, och på makens utvklhandikappade kusin. De uppskattar båda mina foton... :) Ska bli lite spännande att se och höra reaktionerna idag....

Jag har klarat av några julkonserter också. I söndags i min hemkyrka. Gick riktigt bra! Och många har gett mig fina ord efteråt. Och det känns ju bra.

Men ändå, så kommer en lessendag. Jag börjar gråta utan orsak, känns det som. Förlåt, säger jag till maken. Bli inte arg på mig, för att jag är lessen, ber jag honom. Min fina man svarar, att han kan ju inte bli arg på nån som är lessen. Jag får vara lessen, säger han och kramar och pussar på mig... <3


Äsch, nu var det är lite förvirrade funderingar i jultid...

Jag önskar er alla en GOD, varm, innerlig och välsignad JUL!

Jo, det blir nog en god jul i alla fall...

Jo. Det blir nog det. En god jul i alla fall.

Det är ju bara att fortsätta leva som vi gjort tidigare! Vi får försöka att inte tänka på barnet, som hade haft det så mycket bättre hos oss. Julen kan ju vara en alldeles underbar familjehögtid!! Men det kan också vara ett rent helvete, när det är dåligt med pengar, alkohol, misshandel mm mm.

Vi hoppas att det lilla Jesusbarnet håller sin skyddande hand över det här lilla barnet...

-----

Det kommer bli jul i alla fall. Och det är kallt och snö ute, så det finns ju stooora förhoppningar om en vit jul. Alla julklappar är klara, julkorten skickade sen länge, nu börjar det trilla in fler varje dag. Julgodiset är klart. Jag har handlat all mat. I morrn ska jag städa. På lördag ska vi griljera skinkan, och lägga in sillen. På söndag tar vi in granen och klär den, och plockar fram alla tomtarna. Och på kvällen provsmakar vi julmaten... Vår egna lille-julafton.

Julafton spenderas tillsammans med brors familj (barn), juldagen med mannens släkt och annandagen med min släkt. Tjoho!

Men det kommer bli jul i alla fall. En välsignad jul, i år igen.

KRAM på er...

Ingen god jul...

Just nu är jag bara tom. Lessen, kanske.

Förhandlingarna i förvaltningsdomstolen kommer ske den 7 januari. Så advokaten fick som han ville... (Vi har hört många påstå att han är tjurig, dum och knepig).

Vi får inte fira en sån jul vi önskade. Men vi kommer nog får det bra ändå.

Den vi tänker på är flickan... Så klart. Tre veckor till måste hon bo, där ingen ser henne, ingen hör henne, ingen ger henne mat (bara välling och gröt), ingen tar hand om henne, ingen kramar och pussar henne...

Hoppas hon klarar det. Och hoppas vi klarar det.

//

Ska sluta.

Hon ska sluta.

Vår kurator. Jäklar, också. Första februari börjar hon på nytt jobb. :'(

Men hon tycker att jag klarar mig själv nu... Och det gör jag nog. Vi har en telefontid i februari också...



.......

Och nej, vi har inte hört nåt om när det blir förhandling i förvaltningsrätten. Bra eller dåligt? Dåligt = det kanske inte blir före jul nu då. Bra = vår soc sekr jobbar bara i början på veckorna, kanske därför vi inte hört nåt.

Suck.

Goda nyheter.

Ännu ett steg är avklarat. Nämnden sa ja till ett LVU, och att vi ska bli barnets familjehem.

Hoppas, hoppas, hoppas nu förvaltningsrätten tar beslut före jul... Annars får det stackars barnet vänta i en månad till  innan nåt händer....

Det känns som en stor sten lyfts från mitt bröst...

K R A M !

Tålamod!!!

Tålamod... Ja, det har jag inte så mycket de här dagarna. Jag brukar nog vara rätt cool, men inte nu... Jag tycker tiden går alldeles för långsamt. Det händer ingenting....

Jag bara väntar och väntar... Kan man få lägga sig ner och blunda två minuter, vakna upp, och så är det fredag 21 december kl 16 typ???

Julen kan få komma hit nu. Jag är klar med julklapparna, tomtarna ska plockas fram bara. Och julstädning, bädda med röda goa påslakan, lägga in sillen, hugga och sätta in granen, griljera skinkan, koka lite mer julgodis... Hm. Det är visst mer än vad jag tänkte på... hihihihi.... Men allt det här hinner jag med helgen före julafton.

Snälla, snälla... kan inte tiden gå liiiite fortare?? Åtminstone tills i morrn eftermiddag, så vi får höra hur det gått i socialnämnden...

kramelkram


Och nu snöar det igen!!
HÄRLIGT!!! (tycker inte maken som får skotta...)

Dumma tankar.

Nu har jag sjungit julkonsert fyra kvällar i rad... Roligt! Men jobbigt också. Mitt i allt detta är mitt huvud fullt av nåt annat... Tankarna är upptagna av någon annan...

Idag är jag ledig. Och i morgon lördag. På söndag väntar julbord, och på kvällen ska jag sjunga igen. BRA när jag har saker att göra, för då tänker jag inte så mycket. Men nu har jag alltså två dagar... De är ju inte helt lediga, för idag ska jag städa, och i morrn ska vi till goda vänner på födelsedagslunch. Men det finns tid för tankar.

Jag funderade på om jag skulle ringa vår kurator, och kolla om jag fick komma idag till henne. Jag har tid nästa vecka, på Luciadagen. Men, det har inte blivit av. Jag känner inte riktigt för att ge mig ut och köra åtta mil, på snöiga vägar. Nu är det -20 grader ute...

......

Vi är inte sams om en sak, min man och jag. Det händer typ aldrig att vi inte är överens. Jag har nämligen pratat med en god vän, om vår situation, om det lilla barnet som far så illa. Maken tycker inte jag skulle sagt nåt. Vi vet inte om vi får prata om det, säger han. Jag tycker inte jag sagt nåt utmärkande, vi har inte fått en enda liten hint om att vi inte får prata om det, att vi skulle ha nån form av tystnadsplikt! Inte en enda gång har soc sagt nåt om detta. Vi har ändå valt att inte säga så mycket, av respekt för de inblandade. Det lilla jag har berättat, eller skrivit här - är typ ingenting av det vi fått veta...

Vem som helst, som hör något om ett barn som far illa, kan göra en anmälan. Till socialen eller till polisen. Det räcker med misstankar. Om någon gör en polisanmälan, måste polisen anmäla det till socialen, som måste ta tag i det.

Men vi kan inte göra nån anmälan. Det är inte vår sak. Vi ska bara finnas där för barnet, när det väl är dags. Men när blir det...?

Ni som känner mig, har läst vad jag skrivit, ni har säkert förstått - att planera är min grej... ;) Jag vill veta vad som händer. Vad som ska hända. Så den här situationen är riktigt, riktigt jobbig för mig. Men jag tränar. Och jag försöker.


Så, vad ska jag hitta på idag??? Städa går ju rätt snabbt. Jag har handlat alla julklappar, skrivit julkorten... Måste försöka hitta på nåt, så att jag förströr mina tankar...


Kram på er, och tack för alla fina ord! Det är ju inte bara jag som tycker världen är knepig, märker jag....

Neeeej!!

Alltså, vad är det för fel på oss? Allt ska liksom bara krångla och bli fel, hela tiden.

Det togs inget beslut i nämnden igår. Föräldrarnas advokat har skjutit upp det till på tisdag. Så nu är det inte säkert att det händer nåt före jul. Mest troligt i mitten på januari. Då har nog familjen redan flyttat till en annan kommun... :(

Och för varje dag som går blir det bara värre för barnet... Det är ju barnet vi tänker på... Vi finns här, med öppna armar, beredda att ta emot. Men, nej då.

Hur tänker lagstiftaren egentligen?? Vem tänker de på? Barnets bästa?? NÄ! Det är fortfarande de vuxna man tänker på. FEL säger jag.

Jag blir så trött. Och lessen. Jag blir riktigt, riktigt lessen...


Tur det finns några goa vänner där ute, som vet vad vi väntar på... Igår var maken på julfest, och kom inte ens hem. Typiskt, när jag hade behövt prata... Polisvännen stöttade. Skönt med förstående vänner!


Jag är på väg ner igen. Ordentligt, känner jag. Det var ganska länge sen jag var nere i den där hålan nu... Längtar ju inte tillbaka dit, precis. Dumt. Dumt. Dumt.

. . . . . . .

Men ååååå vad tiden går långsamt...

Jag vet att jag inte ska hoppas för mycket. Men jag kan inte låta bli.

Dumt? Förmodligen.

Kan vi inte hoppa fram två veckor  så att vi får besked NU??????



Hur ska jag tänka? Vad ska jag göra....???

Funderingar. Planeringar.

Jag är en planerande människa. Om jag inte får planera och förbereda, så blir det inget bra!! Min mamma sa med medlidande i rösten, häromdagen, att det måste vara sååå svårt för mig nu. Att inte kunna planera, veta om barnet kommer till oss eller inte... Hos oss är det alltid jag som styr upp och planerar alla kalas, jular, påskar, semestrar... Man måste ju veta, eller hur??

Och det här är riktigt jobbigt. Att inte veta. Om hon kommer, eller inte. Soc har sagt, att ja hon kommer. Men de kan inte lova, för det är mycket som ska ske på rätt sätt. Men det ska mycket till, om det inte går som de vill. Alltså, om inte hon ska bli placerad, då blir ingen det! - De är lite veliga, eller hur??

Aahhh......

Häromkvällen sa jag till min man, att nu ger jag upp. Nu hoppas jag att hon kommer. Jag orkar inte gå omkring och inte-hoppas längre.... Suck. Han bara log. Men ändå har jag inte satt igång stora planeringen.

På onsdag dags beslut i hemkommunens socialnämnd. Det är vi inte oroliga för. Men sen har förvaltningsrätten två veckor på sig. Där är vi liiiite oroliga. Föräldrarna har fått en ganska tuff brottmålsadvokat utsedd till sig. Jag är orolig för honom. Men, vi vet ju inte.

. . . . . . .

Jag har tänkt så här, om hon nu kommer, flickebarnet... så vill vi ju göra det så bra det bara går för henne. Hon ska få en bra uppväxt och en bra barndom.

Om jag skriver till henne... Alltså, som ett brev, i dagboksform. Jag börjar redan nu, innan hon har kommit. Och berättar hur vi längtar efter henne, hur oroliga vi är för henne, om en del av det vi har gått igenom. Hur vi tänker och pratar om hennes rum, om hennes saker, om hur hon är och hur hon ska fungera tillsammans med oss...

. . . . . . . .

Jag hade också tänkt, att när hon kommer till oss, så får hon ett paket. Med ett mjukisdjur, som sen ska följa henne... Men det tyckte inte maken. Nä, för det är nog det mest traumatiska i hennes liv, att behöva lämna sina föräldrar och komma till oss, anser han. Och det där mjukisdjuret ska inte förknippas med nåt så traumatiskt.

Nähä. Jag som gillade tanken att hon fick det, just som en present, när hon kom till oss.

Men vi vet ju inte. Tänk om hon gråter och skriker och bara vill hem igen....'

Men å andra (eller tredje, eller fjärde... ) sidan. Hon har det ju inte bra där hon är nu, hon borde vara nöjd att få komma och få lite uppmärksamhet och så...

Men å ..... sidan.... Hon vet ju inte om nåt annat... Hon har inget att jämföra med.

. . . . . . . .

Som ni märker snurrar tankarna. Hela tiden. Jag kan inte sluta... Om tre veckor är det julafton. Då bör vi ha henne hos oss... Hoppas, hoppas. Vilken jul det kan bli!! Och då menar jag på två olika sätt. Kommer hon = alldeles fantastiskt och jättehärligt.
Kommer hon inte = fruktansvärt... ett misslyckande igen, en besvikelse, en....

. . . . . . .

Nä, nu ska jag fortsätta med mitt bröd som jag bakar!!

kram på er, och ha en trevlig första advent!!

Väntar och väntar....

Jag känner att jag inte har så mycket tålamod. På att vänta, alltså.

Tiden går så sakta!!!!

Idag har jag försökt göra vårt hus lite adventsfint. Inga ljusstakar uppe än, de kommer i morrn. För mig är det att tjuvstarta lite, när man får tända sina ljusstakar i fönstrena i ett nystädat hem... på fredagkvällen...

Jag har mest plockat i dag. Bytt dukar, gardiner, tvättat, bäddat rent i sängarna, dammat... I morrn ska jag dammsuga och torka golven. Sen är det adventsfint.

Gästrummet håller sakta, sakta på att förvandlas. En dag kom det upp en annan gardin. Nästa dag bytte jag blommor och blomkrukor. Idag åkte symaskinen in i garderoben. Snart är det dags för det gamla, stora, vackra skrivbordet att flyttas. Men vart ska det ta vägen??? Kanske någon av mannens syskon kan ta hand om det, under några år i alla fall.

Vi får se.

Och jag kan och vill inte göra för mycket. Inte förrän det är säkert. Och det är ju inte 100% säkert än. Bara typ 98% eller nåt... Suck....

Så jag väntar, och väntar.... och väntar.... Och längtar....

Snart, snart.... Kanske.

Det kryper i hela kroppen på mig. Pirrar. Spritter. Jag har inte sovit alls bra, tankarna snurrar och jag kan inte riktigt tömma hjärnan för att sova. Och maken är lika dan....

Igår var soc här igen. Vi fick läsa igenom vad de skrivit om oss, lägga till - ta bort - ändra. Det var några småsaker. Alltså, hur petig ska man vara?

Det kändes som om det var ett helt annat samtal nu. Visst, vi känner de här två soc sekr, vi har ju träffat dem flera gånger nu. De pratade på ett helt annat sätt. Barnet nämns vid namn, vi får reda på mer och mer om barnet, familjen och om situationen hemma.

Ååå... De berättar saker så man får alldeles ont i hjärtat. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Samtidigt pratar de om advokater, ombud, förhandlingar och domar med laga kraft.... Men vi behöver inte agera i detta, som tur är. Vi ska bara vara. Och finnas här när barnet sen kommer till oss.

Förmodligen kommer hon före jul....

Tänk, vilken jul det kan bli....


Men! Jag vill inte ta ut något i förskott. Vi vet inte än. Det är inte klart än. Även om soc sekr säger att det ska mycket till för att nämnden eller ens förvaltningsdomstolen ska besluta nåt annat. De har också bett att domen ska träda i kraft omgående (då får de hämta barnet och flytta henne till oss med det samma, inte vänta en vecka på att domen ska få laga kraft).

Jag skulle kunna berätta så mycket.... Och min plan här är ju att vara anonym.... Jag vet att jag inte är det, hehe... Men jag vill fortfarande vara det, för de allra flesta i alla fall. Och av respekt för det här lilla barnet, vill jag inte berätta för mycket. Ni som känner mig, får nog höra en del i alla fall... ;)

Om hon nu kommer....

Plötsligt känner jag mig så okunnig. Jag som jobbat med barn i hela mitt liv, i princip. Jag som har alla mina många syskonbarn, och min mans alla syskonbarn, grannbarn, alla vänners barn... Men, hur gör man? Ett möte på bvc är typ redan inplanerat, det gäller maten. Vi måste lära hennes stackars lilla mage och tarmar att äta mat. Inte bara dricka välling (eller cocacola i nappflaskan...).

Det handlar om anknytning. Det handlar jättemycket om anknytning! Jag läser allt jag kommer över, men... Nån som har nåt annat tips?

Äsch, det snurrar bara i huvet, jag får inte ner en klok tanke idag känns det som... Och nu måste jag hoppa in i duschen, ska iväg till jobbet strax...

Ha en fin dag, alla!!

Sovmorgon.

Idag tog vi sovmorgon, maken och  jag. Passade väl bra, en måndagmorgon? Grå och tråkig, regnig och blöt november.

I vanliga fall ringer klockan kl 05.50. Maken åker till jobbet 6.30, har en timmas resväg dit. Jag åker ungefär kl 7.

Idag blir jag väckt av en frustrerad make: "Vi har försovit oss...".

Jepp, vi hade försovit oss. Vi hade aldrig planerat ha sovmorgon idag. Näråsåatte... När vi  vaknar är klockan redan 7.40. Alltså, nästan två timmar försenade... Och i lördags och söndags vaknade jag före kl 6, fastän jag då rakt inte behövde....

Jag ringde min chef, som redan satt i morgonmötet... Eh... Hon bara skrattade, som tur var. Sen gick jag och gjorde frukost till maken. "Ät ordentligt. Och kör inte för fort nu! Ta det lugnt, du får inte igen den här tiden i alla fall!"

Sen duschade jag och åt frukost i lugn och ro. Jag var på jobbet kl 9. Fick dra av lite komptid, men.... det funkar ju.

Jag försover mig aldrig. Senast jag gjorde det var 1990. Det är 22 år sen!! Då kan det väl vara okej att göra det nu??? :)

kramelikram

Planering...?

Nu har det gått ett par dagar. Den första omskakande reaktionen har lagt sig. Lite grand i alla fall. För egentligen är vi ju bara tillbaka på samma ställe som vi var tidigare.

Vi vet att socialen vill ha oss som familjehem, till det här särskilda barnet. Men det finns fortfarande en massa om. Är det hela ivf-karusellen som gjort mig lite.... luttrad? Som gjort att jag inte vågar ta ut nåt i förväg, vågar hoppas, vågar planera...?

Jag tänker på det lilla barnet. Som inte fick komma till sin släkting. Släktingen var tydligen inte mycket att ha, eftersom han/hon ratades till vår fördel.... Jag menar, stackars barn. Ingen vill veta av det, vill ha betalt för att ta hand om det... Men vi finns här, och alldeles snart finns vi här för just detta barn...

Jag vet att jag kom till jorden med kärlek... Och jag hoppas och tror att de flesta av oss har gjort det! Peter le Marc har gjort en underbar sång. Jag har sjungit den för en liten prinsessa, både vid hennes dop och senare.... Hon är en prinsessa, av september...  (hoppas det funkar att klicka på länken, vet inte/orkar inte fixa nåt annat sätt).

http://www.youtube.com/watch?v=b-BYMkzhV3k

Så vill jag att alla barn ska få ha det. Vara önskade. Ha någon som lyssnar på dem, vill dem väl, älska dem... Hittar inte rätt ord nu, känner att jag blir lite för berörd...

......

Mitt i detta, mitt i alla tankar om det lilla barnet.... finns vår barnlöshet. Jag är inte klar med den. Inte alls. Inte på nåt sätt. Det blir enklare. Enklare att leva med det. Men det har inte "gått över". Vi har vänner och släktingar som just fått barn, och som väntar just nu. Det är fortfarande lika tungt... Roligt för er... Ja... Men vi kommer aldrig få något eget barn... Aldrig. Vi får nöja oss med att hjälpa ett annat barn. Och det är stort det också!! Det här barnet behöver oss så förtvivlat väl...

......

I går kunde jag inte hejda mig. Jag gick in i Polarn & Pyret.... Fanns hur mycket söta kläder som helst... Jag tittade. Jag kände. Men jag köpte inget. Jag vet ju bara ungefär hur gammalt barnet är, ingen storlek eller utseende. Expediten kom och frågade om jag behövde hjälp. Jag fann mig knappt, så jag bara log. Hon frågade hur gammalt barnet är, om det är flicka eller pojke... Då ramlade allt ur mig, jag berättade, men sa också att vi troligen får ta hand om detta barn.... Expediten sken upp: Men vad härligt!! sa hon. Ja, log jag. Då är det ju som om ni väntar barn just nu, eller hur? sa hon och kramade om mig.

Och så är det nog. Vi väntar barn nu. Ja, vi väntar ju på ett barn.... :)

Äsch, vi får se.

Tänker jag sen. Vågar inte ta ut nåt endaste litet dugg i förskott... När får jag börja glädjas och hoppas, tro??

Jag är bara stressad. Det är så mycket nu i december. På jobbet, jag ska sjunga (överallt och varje dag känns det som). Nya arbetsuppgifter. Och så den (roliga) uppgiften att fixa julklappar och pyssla och stöka i hemmet....

Men, allt löser sig. Det gör det ju alltid, eller hur?

Socialen vill att vi är hemma heltid ett år, eller åtminstone till efter sommaren. Inga problem. Det löser vi enkelt. Maken är hemma två dagar, och jag tre. Inga problem, det har vi redan kollat. Men jag blev lite osäker, och frågade maken: "Vill du vara hemma"? "Ja", svarade han mycket, mycket bestämt. "Jag vill vara hemma." Å, vad jag älskar honom...

.....

Nähä, slut på dagens svammel.
Nu är frågan, ska jag städa hela huset? Eller slöa i soffan framför teven? Eller jobba lite kanske??

kramelikram!!

Äntligen: telefonsamtalet.

Idag har jag haft en riktigt jävla dag. Ta inte illa upp med min svordom, den är mild i det här sammanhanget... Förmodligen vaknade jag på fel sida, och eländet har fortsatt hela dagen... Så när jag hade jobbat klart klockan 14, bestämde jag mig för att åka hem, lägga mig i sängen och bara dra täcket över huvudet.... Allt har gått fel och blivit dumt idag... Tur man kan skoja om det i alla fall...

När jag kom hem, kom mannen och mötte mig vid dörren. Han jobbade hemma idag, och jag blev lite förvånad, för han brukar vara så otroligt noga med sitt jobb och vill inte bli störd då. Han såg allvarlig ut.

Hjälp, vad är det nu? tänkte jag. Han hade haft besök av nån från räddningstjänsten som skulle testa och kontrollera den öppna spisen. Gick det inte bra? tänkte jag.

"De har ringt från socialen", säger han. Och ser fortfarande allvarlig ut.

Aj då, hann jag tänkte. Då blir det inget.

"De undrar om vi vill bli familjehem till det här lilla barnet....?"

Oj. Oj? Varför är han inte glad då? Han ser ju så allvarlig ut? Är det nåt fel? Nej, det är det inte. Allt är bara bra. Han blev nog bara lite tagen av stundens allvar.... ;)

Föräldrarna vill fortfarande inte göra en frivillig placering, så nu ska det bli LVU. Ärendet ska upp i nämnden och sen till förvaltningsdomstolen. Men vi bör ha barnet hos oss senast den 19 december...

Jaha.

Jag blir alldeles upprymd i hela kroppen. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Får massor av ny energi, samtidigt som jag inte får nåt gjort.

Men visst känns det bra!!

kram kram kram

Det händer inget. Och ändå så händer det massor.

Precis som i rubriken är det just nu: det händer inget, och ändå händer det massor...

Vi har inte hört nåt mer om nåt barn som behöver ett familjehem. Så vi försöker coola ner oss, bara ta det lugnt. När det händer, så händer det.

Jag tänkte, att om vi kör igång alltihop och stökar till så mycket vi bara kan - och tapetserar! Då händer det nog nåt. Men, nej. Det har inte hänt nåt. Och nu är det tapetsering och målning klart. Och så gott som alla möbler är på plats igen. Inte tavlorna, det tar nog lite tid. Vi måste fundera först...

Vi har haft några saker inplanerade under hösten, men valt att hålla lite låg profil. Vi vet ju inte om det händer nåt. Men nu har vi sagt bestämt ja till att åka till Stockholm i helgen. Det ska blir så roligt!! Jag längtar, faktiskt...

Idag är jag hemma. Ensam. Har bäddat rent i sängarna, tvättat ungefär hälften, gått en promenad en timme i solen. Jag tar dagen som den kommer! Skönt...

Men målet är att jag ska städa, dammsuga och torka golven i dag. Så snart måste jag sätta lite fart...

kram på er

Väntan.

Idag har vi varit på socialen, och gjort klart intervjuerna. Så nu är vi klara.

Vad händer nu då? Jo, den ena socialsekreteraren  skriver ihop två "papper". Ett som hamnar i vår mapp, som familjehem. Och ett som ska gå till nämnden, vilket gör att alla där kan läsa det och även ev föräldrar till fosterbarn. Det andra pappret har vi chans att påverka. Tycker vi att nåt inte ska vara med, kan vi ta bort det. Eller lägga till.

Och det planerade barnet då?

Ja, vi vet inte så mycket mer där. Tyvärr. Föräldrarna tror att de kan bli bättre, och har fått lite mer tid på sig. Så nåt LVU är inte aktuellt i november. Men förmodligen i december. Personen i barnets nätverk är ännu inte helt klart utredd. En socialsekreterare säger att föräldrarna vill ha sitt barn där, en annan säger att de inte vill det. Total förvirring.

Så vi bara coolar ner oss. Lever vidare, bra som vi har det. Det är vi två :) Så just nu tapetserar vi om. Kaos, med andra ord. Vi bor i sovrum, litet teverum och kök just nu! Men det funkar när man vet att det bara är den här veckan.

Men det känns lite tungt också. Det händer ju inget....

kram kram

Trött. Uppgiven?

Idag är jag bara trött.

Har varit hos kuratorn idag. Mycket att prata om. Men det känns fortfarande bra att gå dit, jag behöver fortfarande det. När jag skulle gå hem, så kramade hon om mig - hon är för go!

Kuratorn håller med mig. "Jag blir så arg" säger hon, när jag hade berättat klart. Hon stöttar mig, peppar mig och säger att vi har rätt, min man och jag. Och det är skönt att höra. Hon tycker absolut att jag vid nästa möte med socialen, ska ta upp hur lessen och orolig jag faktiskt blev.

Hon tror också, att vi kommer att ha ett barn hos oss till jul. Det tror ju inte jag. Inte längre. Men jag vet ju inte. Jag hoppas och vill. Men jag vågar inte tro längre. Vi får se, helt enkelt.

Och som den kloka kvinnan hon är, uppmanade hon oss att fortsätta planera och göra saker. T ex den där resan till en storstad om två veckor. Tapetseringen av vardagsrummet. Det är ett sätt att bearbeta, tycker hon. Ja, det kanske det är. Vi vill inte stanna upp, och bara vänta på att nåt ska hända - att vi ska få bli familjehem. Vi måste ju fortsätta leva under tiden, eller hur?

Tack för ert stöd och era fina kommentarer. Skönt att veta att jag inte är ensam, det är fler som tycker som vi.

KRAM till alla er som stöttar oss!!

Kränkt?

Kränkt? Eller ledsen? Eller båda två?

Känslorna är lite blandade nu. Okej, barnet som var matchat till oss har fått en (antagligen) släkting som tar hand om det. Och det måste ju vara bra för det här barnet. Det hade säkert fått det väldans bra hos oss, men nu är det ju som det är. Huvudsaken är att det händer något för barnet.

Vad är det som rör om i mitt lilla huvud nu då? Jo, den där lilla detaljen med min cancer. Alltså. Jag vet att jag har varit sjuk. Jag var faktiskt riktigt illa ute, för snart 14 år sen. Tumörer som var cancer, i mitt huvud. Det låter ju inte ens kul. Ett år efter den operationen träffade jag professorn som opererade mig, igen. Jag frågade hur illa ute jag varit, hade jag kanske varit framme vid kanten och tittat ner? Då spände läkaren ögonen i mig och sa: "Du, du satt där och dinglade med benen. Ganska länge."

Jag älskar den typen av humor, verklighetshumor. Eller vad man ska kalla det. Och faktsikt kan man nog säga att jag älskar den här läkaren också.... ;)

Efter SHO (= stora huvud operationen) gick det två år och fem månader. Då upptäcktes nya tumörer, i underbenet. Den cancern var samma som i huvudet, men de var inte släkt. Alltså ingen modertumör med dottertumörer. Otur bara. Akut operation. Men fler tumörer upptäcktes, en liten bit i från, i foten. Dessa opererades bort efter ytterligare fem månader. Detta är nu elva år sen. Nästan på dagen.

Cancer på tre ställen. Men, det är en bra form av cancer. Om man opererar bort tumörerna, så försvinner de. Om man får bort allt, vill säga. Lämnar man nåt kvar, blir det oerhört giftigt och växer snabbt. Men eftersom tumörerna är inkapslade, är det ganska lätta att ta bort. De är otroligt hårda, men går att få bort. Därför har jag inte behövt vare sig strålning eller cellgift. Det har diskuterats och pratats om det efter varje gång. Men hittills har jag sluppit. Jag har alltså inte känt mig så där sjuk, som man kan bli....

Okej. Rehabiliteringen efter hjärntumörerna var ju inte enkel. Det blev komplikationer. Jag var sjukskriven länge. Och har inte jobbat heltid sen dess. Jag fick en sjukersättning på 25%, som jag nu har förlikat mig med. Från början var strävan att jobba 100% igen. Men min nuvarande onkolog säger, att "Nä, nä - du ska orka leva och ha ett bra liv också!" Klok kvinna.

Min man och jag ville bli föräldrar. Inga problem, sa onkologen. Inga problem, sa ivf-läkarna. Vi gjorde fem försök. Tillsammans med spontangraviditeter, så har jag efter det haft fem missfall. Då sa vi stopp. Nu räcker det. Vi försöker inte mer. Vi kan inte få några egna barn. Punkt. Men slut? Nej, vi kan ju hjälpa något barn som redan finns, men som har fått en dålig start i livet. Som behöver oss. Vi kan ju bli familjehem!!

Men nej.

DÅ blir min sjukdom plötsligt intressant. Jag kan ju bli sjuk igen. Inte om, utan när. Vad har vi för plan då???

Eh.... Plan? Ja, har vi nåt nätverk runt om oss, som hjälper oss då? Hur reagerar de som finns i vår närhet? Ställer de upp? Försvinner de?

De finns kvar. Det vet jag. Vänner som jag inte umgåtts med så nära, har tidigare klivit fram och betytt oerhört mycket för mig, och för min familj. Andra vänner, som jag trodde jag kände, tog ett steg tillbaka. Några har till och med försvunnit.

Jag har varit med förut. Jag vet hur det fungerar. Jag kommer klara det.

OM jag skulle bli sjuk igen. Men, det finns inget som säger att det skulle hända!!!

Min man kan ju också bli sjuk! Han kan krocka med bilen på väg hem från jobbet, bli invalid. Han kanske får en hjärtinfart, eller en hjärnblödning.... Precis som detta också skulle kunna hända mig. Man kan ju aldrig garantera något.

Jag har kämpat mot min sjukdom, i princip hela mitt liv. Jag var sex år när det upptäcktes. Jag har varit mycket på sjukhus, opererats så många gånger att jag inte ens vill tala om hur mycket det är. Men jag överlever. Jag är fortfarande glad. Lever nu ett bra liv. Det påverkar mig, men inte så att det stör mig.

Nu kommer några, som jag egentligen inte känner. De påverkar hela mitt liv. De slår undan benen på mig. Och jag faller.... Jag faller. Det gör ont. Ont i hjärtat. Ont i själen. Ont i hela kroppen! De känner mig inte!! Och de tar ifrån mig min möjlighet att få hjälpa någon som behöver det, min möjlighet att tillsammans med min man få ta hand om ett barn, som behöver oss.


Långt inlägg det här. Undrar om ni verkligen orkat läsa ända hit??
Varför skriver jag allt det här? Jag måste få det ur mig. Måste få formulera mig. Skriva av mig. Och jag vet att jag har några (blogg-)vänner (som jag aldrig träffat) som läser vad jag skriver, som kommer stötta mig. Håller du inte med mig - okej, det måste du inte. Håller du med mig - tack, då tycker vi lika. Jag menar inget särskilt med detta inlägg, annat än att få skriva av mig.

Nu ska jag gå och göra lite nytta. Jag har fått lite skit ur mitt system.

<3

Nej. Nej. Och nej.

Nu har de varit här, "socialtanterna".... Fel att kalla dem för tanter, den ena tjejen är ju yngre än vad jag är... :)

Det blev ingen intervju idag. Men vi fikade, och pratade, de stannade ungefär en timme i alla fall. Nästa vecka ska intervjun förmodligen fortsätta, och då ska de ha med sig fika...

En person i barnets nätverk, som det så fint heter, har hört av sig till socialen, och vill ta hand om barnet vi är tänkta för. Och, de personerna går alltid före. Nu hade detta hänt i dag, så de visste inte nånting, egentligen. De vet inte vem personen är, om han/hon är lämplig, om föräldrarna vill osv. Men helt plötsligt är allt inte så klart längre....

Känns ju inget vidare bra, om jag säger så.... Även om vi visste, att det inte på nåt sätt var klart än, och vi har verkligen försökt leva i nuet, och inte planera för varken det ena eller andra. Man känner sig lite tom nu. Nästan lite lurad.

Utredningen av oss ska fortsätta. Blir vi inte familjehem till detta barn, så lär det komma fler barn, och då står vi kvar.


En annan sak som verkade vara ett problem, är min cancer. Som jag hade för elva år sedan. Suck. Ska detta ställa till problem nu?? Alltså, det är ju inte alls omöjligt att jag får återfall, men sjuk kan ju även min man bli, eller hur?

Det var nog det, som gjorde mig lessen. Att jag ifrågasätts som förälder. Bara för att jag varit sjuk.


Jorasåatte... så ligger det till.

Ännu ett besök från socialen.

I eftermiddag blir det ännu ett besök från socialen. Då ska djupintervjuerna slutföras. Fjärde besöket, och vad ska jag bjuda på den här gången??

Jag frågade min tvillingsjäl, och när vi satt där och resonerade bestämde vi att det blir morotskaka. Jag har ett fantastiskt gott recept, och det känns lite mer än bara ... ja, än en bulle... :) Så nu står kakan i ugnen, och är färdig alldeles strax. Sen har den 3,5 timma på sig att svalna, innan jag brer på krämen ovanpå. Det ska väl funka?

Huset är städat, och i ordning. Inte med hysteri, men här måste i alla fall vara lite ordning. Inte mer än när vi bjuder hem gäster, det räcker gott så här. Det är ju såna här vi är!!

Kram till er som läser...

Väntar.

Maken är på väg hem från London. Flyget är tre timmar försenat. Minst. Jag orkar inte hålla reda på alla flygtider snart....

Och längtar efter honom....

KRAM till mig själv, för nu behöver JAG en kram.... eller två.... ;)



Räknade efter, och min söte man är försenad 3 tim och 45 min...

Ensam.

Nu har maken åkt iväg. Fem dagar med grabbarna i London. Fotboll, fotboll och öl. Men de brukar vara lite roliga, för varje gång går de på nåt museum också! De är ju inte 20 längre, och jag tror att allihop njuter av London som stad. Min man trivs där, säger han. Inte bo där!! Näe, inte en chans! Men att åka dit en gång om året - det passar honom.

Och jag fick inte följa med.

Alltså, jag tycker det är jättekul att de åker iväg! Och jag vill inte följa med dem. Jag vill att min man och jag åker dit. Jag trivs också bra i London ju!!

Så vad hittar man på, när man är gräsänka då??

Idag står inte så mycket på programmet. Jag ska upp till sjukhuset och lämna lite blodprover. Men det går snabbt. Sen måste jag ut på stan och jaga födelsedagspresent till min mamma. På fredagkväll blir det tjejfest, och en av dem ska sova över hos mig sen. På dagen ska jag öva, jag ska nämligen sjunga både lördag och söndag. Jag får nog tiden att gå!!

Det är lite skönt att vara ensam ibland också. Jag kan behöva det. Få skrota runt lite, och göra det jag känner för just då. Bara vara. Njuta.

Kram på er...

Djupintervju, del 1.

Nu har vi haft besök av socialen igen. Den här gången var det djupintervju. Vi blir intervjuade samtidigt, med samma frågor. Men i varsitt rum...

Jag var allt rätt nervös innan. Men när vi väl kommit igång, var det faktiskt lite kul! Tänk att bara få sitta och prata om sig själv ;)

Det var tre olika intervjuer, kan man säga. Vi hann med två delar. Den tredje tar lite längre tid. Jag hann börja med den, men inte min man. Vi visste om det innan vi började, att vi kanske inte skulle hinna med allt. Fortsättning följer om två veckor...

Men vi fick veta lite mer om barnet. Eller dess hemsituation. Föräldrarna har sagt nej till en familjehemsplacering. Nu pågår operation övertalning... Fungerar inte det, så kan det bli LVU. Familjen ska upp i AU, som är i november. Då bestäms om det ska upp i förvaltningsdomstolen, vilken kan ta upp till två veckor. En dom därifrån har de sen fyra veckor på sig att genomföra. Så det kan bli i slutet på november. Eller i morrn. Men det är vi som är tänkta som familjehem till det här barnet. Ingen annan. Och det var lite skönt att höra!

Vi frågade hur socialen hade fått kännedom om den här familjen. Det visade sig vara det helt klart vanligaste sättet, de har just flyttat in i kommunen, och ärendet var överfört från den frånflyttade kommunen... Familjen kan alltså flytta igen, om det s a s bränner till... Det kändes lite oroligt att höra. Om de flyttar, går ärendet över till den nya kommunen, men de måste börja om med all utredning. Så familjen kan alltså hålla sig undan på detta sätt... Vi fick veta, att det finns flera möjligheter att stoppa detta. Om socialen får lite aningar om, att familjen kommer flytta, kan de få göra ett akut omhändertagande, eller belägga familjen med flyttförbud. Då är det tyvärr inte ovanligt att familjen går under jorden... Håller de sig bara borta i fyra veckor, så upphör domen att gälla, och socialen måste börja om med en ny utredning.

Det är alltså inte så enkelt som man först kan tro.

Vi har inte frågat om namnet på barnet. Det skulle kännas alldeles för nära, om vi visste det. Då blir det verkligt, på nåt sätt. Nu är det fortfarande lite abstrakt...

Men man kan ju hoppas och längta...

kram till alla som behöver det!!

Förvirrat. Mer än nånsin.

Nu har vi ännu en gång haft besök av socialsekreterare. Märkligt. Och inte alls på något sätt likadant som förra gången!

Idag var ett första möte, med den här kommunen. Vi pratade lite allmänt, väldigt löst, kändes det som. De gick nog in lite för att skrämma oss också, men inte alls på samma sätt som den stora kommunen vi haft besök av tidigare. I början gick det mest ut på OM vi ville bli familjehem. Jag försökte några gånger hänvisa till det barn vi fått förfrågan om. Men det gick inte. De ville inte prata om barnet. Till en början. I slutet ägnade de nog en kvart åt att berätta om barnet, och dess problematik.

Vad betyder det? Vill de ha oss som barnets familjehem? Räknar de redan nu med oss?

Socialsekreterarna vill träffa oss igen, men den här gången var för sig, samtidigt. Djupintervju. Pust! Vi tyckte ju att vi slapp det, med den stora kommunen. Men de är snabba, så vi bestämde tid redan nästa vecka, på tisdagen.

Och det kan bli så, att det blir en snabb placering. Det beror så mycket på vad som händer i familjen. Det kan bli så, att de ringer redan i morrn... Men när de säger så, då tycker ju jag att det låter som om vi ska få det här barnet - eller? Samtidigt är vi ju på intet sätt godkända av den här kommunen, som familjehem... De berättar då, att man kan göra klart utredningen och intervjuerna i efterhand....

Hm.

Känns förvirrat det här.

Och jag vet inte hur jag ska tänka och känna. Ska jag börja förbereda mig? Hoppas? Längta och tro? Nej, det vågar jag inte. Inte än. Jag är en luttrad ivf-kvinna... Ha! Här hoppas inte på nåt för tidigt, minsann!!!

Så jag fortsätter att leva i den här bubblan. Planera saker vi ska göra, min man och jag, under hösten. Vi tackar jag till fester, vi bokar resor... Skulle det sen bli nåt annorlunda, då får vi tacka nej och lämna återbud.

Aaaaaaaaaaaa......


Jag vill veta. Nu.

KRAM till alla som behöver det....

Utredning - en gång till....

I morgon får vi besök av socialen. Igen. Men den här gången är det från en annan kommun. Vi har ju redan ett barn "på gång", men det känns bra att de gör en riktig koll av oss, och vill träffa oss!

Men, vaddå en annan kommun? Hur många kommuner får man vara familjehem i egentligen? Varför gör vi så här?

Vi började ju med mannens hemkommun, åtta mil härifrån. Det kändes bra, det är en större stad, vi ville inte vara familjehem åt någon som bor för nära oss. Men det är ju olika hur man tycker. Visst blev vi godkända, men det var med tvekan och det kändes inte som om de var så där otroligt positiva och längtade efter oss...

När vi så fick förfrågan av en annan grannkommun, var vi lite tveksamma först. Men de har bönat och bett, frågat om vi vill... De har inga familjer att välja på alls. Den här kommunen är till och med lite mindre än den vi bor i. Det finns alltså inte så mycket familjer att välja på...

Så vi resonerar så här, om den stora kommunen nu inte var så intresserade av oss, och vi får ett erbjudande från en annan kommun - då tar vi det erbjudandet. Den stora kommunen har inte lagt ner så mycket pengar på oss än, vi har inte gått nån kurs än t ex. Vi har inte själva sökt upp den mindre kommunen. Men... vi väljer nog från den, om det är lika bra som det verkar...

Och i morrn kommer de hit, och "granskar" och "förhör" oss.... Nervöst, så klart. Men nu börjar vi ju få vana av det här... hahahaha!! :) Tänker nog bjuda på äppelpaj i morrn... Vi får se!

kram på er!

Vill vi fortfarande?

Gick runt, runt, runt i huset idag. Väntade på att soc skulle ringa...

Klockan var närmare 16 när de ringde. Kvinnan började med att be om ursäkt för att hon var så vag... De försöker få föräldrarna med på en placering. Det blir därför ingen placering denna vecka, eller troligtvis nästa vecka. Men inom två månader hoppades hon. Om de inte måste göra en LVU-utredning (som i sig tar två månader....).

Så, hon undrade om vi fortfarande ville vara familjehem?

Eh... jo, det är klart vi vill!

Hon hör av sig på måndag igen.


Först händer ingenting, ingenting, ingenting. Och sen händer massor på en gång. Och sen händer ingenting igen...

kram på er!

Placering

Idag ringde jag till socialen, och berättade att vi vill vara familjehem. Vi är beredda att ta emot det lilla flickebarnet.

Det är så svårt att veta hur de tänker då. För antingen så tar det här lite tid, eller så går det ruskigt snabbt. Ja, sa jag, ni pratade om en ev placering i slutet av nästa vecka. Jo, svarade tjejen, men det kan bli denna veckan - hur ställer ni er till det?

Eh... Jo, vi har ju ingen säng, ingen barnstol, ingen vagn, inget... Ja, det är inte mycket vi har. Men vi har redan kommit på att det behövs MASSOR av saker!

Socialsekreteraren pratade om igen om att det är omvårdnadsbrist, flickan knyter inte an till föräldrarna, de klarar inte av henne. De har fullt upp med sig själva. Hon behöver kärlek, ömhet, språklig stimulans. Och det kanske vi kan erbjuda.

Vad händer nu då?
Det ska ringa oss, i eftermiddag eller i morrn. Kanske. Jaha. De har ju inte ringt än i alla fall. Jag sa att vi gärna vill träffa dem på socialen, och frågade om de inte ville träffa oss? Jo, det vill de ju. Men det bokades ingen tid, eller kollades upp nåt närmare om det.

Så egentligen vet jag inte mycket mer nu. Det gäller väl att ha lite is i magen, kanske.

Vågar man hoppas? Lite grand i alla fall??

kramkram

Riktig förfrågan.

Nu har vi fått en riktig förfrågan. De ringde angående den här lilla 1½-åringen... Vi ska tänka på det nån dag, höra av oss till socialtjänsten i kommunen det gäller...

Det kan gå snabbt. Riktigt snabbt. Antingen tar soc kontakt med den kommun där vi är "granskade", eller så öppnar de en egen utredning av oss. Men det kan gå så snabbt att vi får ett barn placerat hos oss i slutet av nästa vecka...

Oj, oj, oj....

Vi var på väg hem från universitetssjukhuset, jag har gjort min årliga undersökning där. Mitt i skogen ringer min mobil. Jag viftar in maken på en parkeringsplats. Vi körde en mindre väg hem, nämligen. Bara för att det är kul att variera väg ibland. Där satt vi, mitt i skogen, och bara tittade på varandra. Mannen fick harkla sig lite... ;) Söt han är...

Så i morrn, eller på torsdag, ska vi ringa till socialen i grannkommunen och berätta hur vi vill göra...

Spännande ju!!!
kramkram

Första förfrågan.

Vi har blivit uppringda angående en placering av ett barn hos oss. Ett yngre barn, bara 1½ år. Föräldrarna reder inte ut det, så det är en uppväxtplacering. Mor- och farföräldrar bor inte alls i närheten.

Men, det var inte från "vår" kommun, som vi har anmält oss till. Socialsekreteraren hade hört talas om (via bekantas bekantas släktingar typ) att vi ville vara familjehem. Jag berättade att vi var godkända och stod i vänta för en annan kommun. Och då var det typ tack och hej på en gång. En policy mellan kommunerna: när nån har hittat en familj, så tar man inte den från varandra... ;)

Lite synd tycker vi. Det är ju ändå allas vårt ansvar att se till att barnen har det bra, eller hur... Spelar det nån roll vilken kommun vi vänder oss till då? Det har inte kostat kommunen så mycket än, vi har ju inte gått utbildningen t ex.

Men, men. Vi står fortfarande kvar på Listan. Även om det bara fanns en förfrågan som var öppen under 3-4 timmar, hann mina tankar börja snurra... Ett så litet barn... Vad behöver vi? Barnstol, sittvagn... snart även en potta.... ;) Vi får helt enkelt lugna ner oss igen. Och vänta.

------

Nu ska jag ut i trädgården och klippa bort bladen på hostan. Så dumt när bladen blir mjuka och slemmiga, hellre klippa bort dem nu...

kramelikram på er!

En vanlig dag...?

Det är torsdag, i slutet på september. Inget konstigt med det. Eller?

Jag jobbar ju lite mindre det här läsåret. Det fanns flera skäl till det. Ett var att jag skulle ta hand om mig själv, efter 20 mycket turbulenta månader (med fem missfall bland annat), behövdes det. Ett annat skäl var min magisteruppsats som blivit liggande. Jag har läst allt jag ska, det är bara själva uppsatsen kvar. Bara. Hahahaha! Ett tredje skäl var faktiskt också, att jag är trött på jobbet... Det är inte samma jobb som jag utbildade mig till. Det har förändrats, på bra och på mindre bra sätt.

Min underbara kurator varnade mig för, att jag skulle vara trött nu när allt kom igång igen i höst. Och det är jag. Eviga bihåleinflammationer som inte vill ge sig, dessutom. Och så yrseln. Jag har inte utrett vad det är, för jag tror ju att det är mitt låga blodtryck som spökar igen. Fast den här gången är jag mest yr när jag sitter ner, eller ligger ner. Det är lite skumt. Och så kollade jag faktiskt blodtrycket igår, och då var det 120-90. Ganska perfekt, alltså. Men då mådde jag bättre, och hade ju varit ute på rast en kvart... Bortförklaringar? Kanske. Vi får se om jag tar tag i det. Det får gå några dagar till, så får jag se om jag blir bättre, eller sämre.

- - - - -

Den här helgen ska min man och jag ta hand om min guddotter, som är 6 år. Vi ska hämta henne vid lunch i morgon, och så kör vi hela vägen ner till Öland. Och så lämnar vi tillbaka henne på hemvägen på söndag. Mannen ska alltså ta ledigt på fredag eftermiddag!! Kors i taket!!! :) Det är skördefest på Öland den här helgen, så jag tror nog vi har att göra... Det ska bli riktigt mysigt! Jag ska handla lite gott att äta, som vi tar med. Lördagsgodis (till henne så klart). Hoppas vi slipper regn, i alla fall...

- - - - -

Det är torsdag, som sagt. Tvättmaskinen snurrar för fullt. Jag har redan bäddat rent i sängarna. Ska ringa ett par såna där jobbiga samtal. Ett till sjukhuset, måste ändra tid. Fick brev igår, ska vara där redan på tisdag (tar hela dagen). Ehh... Jag hinner inte på tisdag. Men - jag är ledig hela torsdag och fredag, finns det tid då, kanske?? Sen ska jag ringa och efterlysa min sko, som jag skulle fått tillbaka från ortopedteknikerna för två veckor sen. Den är borta... Jag blir så trött...

Hoppas ni får en fin höstdag!
kramkram

Godkända?

Vi hade bestämt med socialsekreterarna från socialen, att de skulle ringa idag. Jag lovade vara hemma kl 14-14.30-tiden. Ringde de? Nä. Maken och jag hade sagt att jag skulle ringa upp, om de inte ringde. Vågade jag det? Nä. Så maken fick ringa. Då hann de inte prata, utan de ringde hem till mig, efter en kvart.

Han, vår socialsekr, började berätta att de tittat igenom sammanfattning efter vårt möte, läst våra svar på frågorna och pratat lite allmänt om oss. Han såg hinder.

1. De svårigheter vi har gått igenom, med flera missfall och misslyckade ivf. Det har funnits en nedstämdhet, under året. Är det kanske för tidigt för oss att bli familjehem?

2. Jag har haft oturen, jag har påverkats av min skelettsjukdom, av min cancer. Det är såklart bra för mig med mina årliga kontroller och läkarkontakter. Men, vad utsätter vi ett barn för? Om det har funnits sjukdom i barnets familj? Vi pratar ju om ett yngre barn.

3. Vi har ingen egen erfarenhet av egna barn. Och det handlar ju oftast om barn som ska återförenas med sina föräldrar, och då säger erfarenheten att det kan bli svårare om man inte har egna barn.

Det finns alltså dessa funderingar. Och det är bara med omtanke om oss. En varsamhet om oss.

Men.
Det är ändå aktuellt att presentera oss i morgon, som en möjlig familj att utreda vidare. Så från och med i morgon finns vi med på Listan. De brukar resonera så här, att föräldrar som är svåra att samarbeta med, hamnar på ett erfaret hem. Vi skulle få föräldrar som är enklare. Vi finns för ett barn som är 0-6 år. Och vi finns även tillgängliga för ett syskonpar.

När jag frågade om NÄR detta kan bli, sa jag också att jag förstår att han säkert har svårt att säga nåt exakt. Men vi vill ändå veta, ska vi ställa in oss på en månad, ett år, två år...?

Han svarade inte på det. :) På Listan finns föräldrar som har gått grundutbildningen. Det finns föräldrar som har väntat ett tag. Och det finns några föräldrar som har haft barn tidigare.

Men vi finns med på Listan hela tiden!

Så vad händer nu då?
Vi ställer in oss på grundutbildningen som socialen ordnar. Den börjar i januari 2013. Så vi fortsätter som vanligt. Vi lever i nuet. Vi ska inte gå runt och vänta och längta, planera och hoppas. Vi ska leva i nuet!


Visst blev jag lessen över de tre "funderingarna". Men, vi ska leva i nuet, och glädjas åt att vi i alla fall finns med på Listan!

KRAM!

Jaha.

Jag är trött. Oerhört trött. Fattar inte riktigt varför? Jag jobbar ju mindre nu, men är mer trött... Eh...?

Idag har jag varit ledig. Tog en liten sovmorgon, inte lång, men det är skönt att kunna ta det lugnt. Duschade och gjorde mig i ordning. Jag kan ta mig lite tid att bädda, plocka lite, pyssla lite. Halv tio åkte jag iväg. Det tar ungefär en timma till Stora Staden där vi skulle till Stora Sjukhuset och träffa kuratorn.

Mannen var med hos kuratorn idag. Ett bra samtal. Som vanligt. Alltså - jag tycker jättemycket om vår kurator!! Hon ringer mig när vi har fått beskedet om vi får bli familjehem,. När jag pratade om min oro för att vi inte ska få bli familjehem, bara skakar hon på huvudet. Vad skulle stoppa oss? undrar hon. Vi vore så perfekta, tycker hon.

Jo, invänder jag. Socialsekreterarna var väldigt intresserade av varför jag bara jobbar 50 %, de ville veta om min värk, om min sjukdom och om mina tumörer. Jag gjorde ingen stor affär av det, men berättade ändå det allra mesta. Jag sa inte att jag gjort 31 operationer på KS, men jag sa att det blivit flera.... Om det nu skulle vara så, att vi inte får bli familjehem, och det beror på min tumörsjukdom - då kommer jag trilla ihop, som en flämtande pöl av segt slem på golvet... Jag kommer inte klara ett nej på grund av detta. Inte klara det. Nej. Det går inte. Nej. Nej. Nej.

Men mannen kommer finnas där och plocka upp mig, har han lovat. Och mina föräldrar sa precis samma sak. Goa fina människor...

Och kuratorn hon sa: "Ja, men om de säger så... då... då... då... ja, be dem att ringa till mig då!!! För så kan det inte gå till!! Inte för er!!"'

Jag tycker om vår kurator, som sagt.

- - -

Nåväl, efter kuratorn lunchade vi ihop min man och jag. Och bredvid lunchstället låg en tillfällig butik som sålde ut en massa sängar billigt. Mannen ville gå in en sväng, och vips! hade han köpt sig en ny madrass!! :) Jag fortsatte shoppingen, köpte födelsedagskort till fem personer som fyller år alldeles snart, födelsedagspresent till min pappa, nya tandborstar, en tröja till maken bara för att... ;)

Jag hann också med en sväng in på ikea, lovade köpa värmeljus till personalrummet på jobbet. Visst. Sen "hittade" jag stora servietter för  10 kr paketet och så lite annat smått och gott... ;)

Åkte hem - somnade i soffan... Trött. Igen.
Och trots att jag kände att jag handlat så mycket, så var det egentligen inget till mig själv!

Nä, nu blir det nog tevesoffan en stund...

kramkram

Besöket.

Så har vi nu haft besök från socialen. De var två som kom, vilket de tydligen alltid är. De stannade nästan i två och en halv timma...

Det började lite fnissigt, för en kvart efter utsatt tid ringde de på mobilen, och hade kört fel. Som tur var, var de inte långt borta, och jag kunde dirigera dem hit, hem till oss. Och i detta ruggiga höstväder, med regn och blåst, passade det bra med lite kaffe - och underbart god rabarber-knäck-paj... ;)

De gick ut ganska hårt, tyckte vi nog båda. Taktiken var nog att skrämma oss, kändes det som. Det är naturligtvis mycket vikigt att vi vet vad det är vi ger oss in på. Sen frågade de en massa, och de vände sig lika ofta till mig som till min man. Vi var verkligen öppna och ärliga, det kändes bra. Vissa frågor är inte enkla, och då sa vi det. Vi fick berätta om vår erfarenhet av barn, och hur vi ställer oss till olika saker.

Det kändes inte som nåt förhör, utan mer som ett samtal. De hade med sig de häftena med frågor, som vi svarat på tidigare. Oj, tänkte jag, vad skrev jag där... ;)

En nackdel vi har, är att vi inte har några egna barn. Det kändes tydligt. Men vaddå, tycker jag. Då kan vi ju ägna oss mer åt det barn, som verkligen behöver oss, eller? Vi har också sagt att vi kan ta emot ett syskonpar, och det var positivt, men det hände väldigt sällan hos par som inte har egna barn... Nä, men det är ju inget som vi propsar på, precis...

Vad händer nu då?
Jo, nu åker de tillbaka, tittar på sina anteckningar och pratar med varann. Sen kommer de överens om, i fall de tycker vi är lämpliga. Vi får besked om 1,5 vecka ungefär.

Skulle de tycka vi passar, så får vi träffa två andra socialsekreterare så småningom. Men det kommer ta lite tid. Vi kommer också få gå en familjehemsutbildning, sex tillfällen (ungefär) med start i januari. Såna här saker tar tid, och det hade vi ju redan förstått. Även om vi vill att det ska hända saker NU, så förstår man, att processen är viktig. För dem och för oss.

Vi är helt slut i huvet nu, både min man och jag!! Men ändå rätt nöjda... :)

kram på er!


Tillägg, ett par timmar senare:
Jag somnade i soffan. Helt slut. Alltså mentalt slut. Det har varit en anspänning, förstår jag nu. Jag har ju dessutom redan fixat veckostädning, tvätt mm. Så, vad ska jag göra nu?? Jag blev ju "ledig" och vet inte riktigt vad jag ska göra av mig...

I morgon.

I morgon kommer socialen hit. Alltså, det låter inte rätt att skriva så. Men det är kortare att säga/skriva än att L och M kommer hit från socialtjänsten, individ- och familjeomsorgen.

Så jag städar i dag. Inte för att det är just DE som kommer. Utan för att vi brukar städa varje vecka. Och då städar jag hellre dagen innan vi får gäster, än på lördagen. Och på lördag är inte min man hemma, så då får jag städa själv. Igen. Fast det gör jag ju idag också... Oj då. Hur gick det här till?? ;)

Vi har blivit lugnade, besöket är bara till för att vi ska träffas, och då gör vi det i vår bekväma hemmiljö. Vi ska få möjlighet att ställa frågor.

Jomenvisst - och så kan de spana in oss och vårt hem samtidigt ;)

Jag har längtat till den här dagen. Längtat!! Vågar jag börja hoppas snart? Bygga upp förhoppningar, drömmar och fantasier. Nä, inte än. Vänta, vänta, vänta säger mitt förnuft till mig. Jag vill inte bli besviken. Jag vet ju så oerhört väl hur det känns...

Nähä - fram med dammsugaren, bara den kvar. Redan dammat, plockat och tvättat...

KRAM på er!

Söndagstankar.

Vi firade vår bröllopsdag häromdagen. På väg till restaurangen satt jag och funderade i bilen. Plötsligt slog det mig. Vi håller nu åter igen på att planera för en familj. För ett barn.

Så har jag inte tänkt förut.

Vi väntar inte längre på ett plus, på mens, på FET eller nåt annat. Vi väntar på utredning och på matchning av ett, eller två, barn till oss.

Men resultatet blir förhoppningsvis det samma. En familj. Ett barn i huset.

När vi höll på med ivf-andet som allra mest, då var vi aldrig riktigt avslappnade och lyckliga. Hela tiden fanns en oro om ett misslyckande. När vi fick plus blev vi försiktigt glada, men vågade aldrig riktigt släppa loss glädjen och lyckan.

Nu kände jag på ett annat sätt. Vad skulle nu kunna hindra oss från att få ett barn i vår familj? Vi är visserligen inte på något sätt godkända än, men alla vi pratar med säger att det inte finns några hinder. Vi ser inga hinder heller.

Jag skulle vilja att vårt barn kom till oss i morgon. Men jag vet ett inte blir så. Det kommer ta tid. Och jag vet också, att egentligen är det bra. En graviditet varar i nio månader. En tid för förberedelser. Kanske är det så, att även vi behöver lite tid för förberedelser? En slags graviditetsperiod...? Eller vad man ska kalla det... Vi vet inte vilket kön det blir på barnet. Vi vet i och för sig inte åldern heller, annat än att det blir ett litet barn. Vi kan inte möblera, köpa kläder eller saker än... Vi kan bara drömma, fantisera och hoppas.

Men varje dag som går, är vi en dag närmare...

- - - - - - - - - - - -

Vi har fått frågan, varför vi vill bli ett familjehem. Vi har två svar på det. Vi är nämligen rörande överens, min man och jag:

Ett, vi vill ha ett barn i huset. Två, det känns riktigt bra att kunna hjälpa något barn som redan finns, men som inte har det så bra, nu när vi inte kan få egna barn.

- - - - - - - - - - -

I morgon börjar en ny arbetsvecka. Det pratas om sol och värme. Passar bra. Jag har fått skoskav på båda mina hälar, det blöder och gör för j-la ont. Är det varmt ute, kan jag ha tofflor på mig!! Bra va?!


Nu ska jag faktiskt krypa ner i sängen...
G'natt med er!

Bli kontrollerad.

Nästa vecka kommer socialtjänsten på besök.

Hujedamej....

Jag vet att de inte kommer kolla om vi har nåt damm på golvlisterna, eller om det är städat i garderoberna, eller inspektera mina (o-)putsade fönster, eller....

Men det skulle kännas så mycket bättre för mig, om jag hade lite fint och i ordning här...

Nån som känner igen det, kanske?? :)

Tips och råd. Från alla.

Så har det hänt igen. Jag har fått en massa tips, och råd, från en som inte alls känner oss eller våra problem....

En ny kollega började berätta att hon skulle vara ledig en dag, eftersom hon skulle till familjerätten. "Ja", sa jag, "de där myndigheterna kan man inte få välja tid hos. Det är bara att ta den tid man får." Och så berättade jag att vi får besök av socialen, eftersom vi ansökt att få bli familjehem. Första frågan blev ju då, om vi inte hade egna barn. Och nä, det har vi ju inte. Vi är ju ofrivilligt och oförklarligt barnlösa.

Då kommer det. "Men har ni prövat...." och så det ena förslaget efter det andra.


"JA det har vi prövat..." Snälla, snälla, sluta säga nåt nu. Jag vill inte höra. Jag vill inte ha dina råd, för du vet INGENTING av vad vi har gjort, eller hur vi tänker.... Och nej, nej, nej vi ska inte adoptera, eftersom vi dels är för gamla och dels har jag haft cancer. Och JA jag är säker på att det inte går. SLUTA!!

Varför vet alla andra bättre än vad vi gör? Vi som har gjort den här resan....

kram till er alla där ute som förstår....

Förvirrat....

Idag snurrar det i huvet på frun... ;)

Jag var hos kuratorn på förmiddagen. Fick gå ensam, eftersom mannen inte kunde pga jobbet. Vi pratade och pratade och jag fick ur mig massor, tyckte jag. Då hade det bara gått en halvtimma... Jag brukar få mellan 60 och 80 minuter, men idag blev det nog bara 50 min. Konstigt. Jag hade nog kunnat prata mer, men ändå inte....

Jag har tagit ett beslut. En god vän fick barn häromdagen. De har också kämpat, men hon blev spontangravid, inte bara en utan två gånger. Första gången fick hon ett sent missfall, typ i vecka 14. Och den här gången gick  det.

Mitt beslut då?? Jo, jag bestämde mig för att inte må dåligt över det här barnet. Att inte vara lessen, avundsjuk eller arg. Eller besviken. För fan, sa jag till mig själv, låt dem inte bli nån energitjuv!! Jag behöver ju all min energi själv. Jag kan ju inte påverka dem, eller hur? Varför då lägga ner en massa kraft på att vara lessen och arg och förbannad???? Nä, just det. Bara onödigt.

Hoppas jag kan leva upp till mitt beslut. Men, det var ett självklart beslut, och det bara kom! Rakt från himlen, ner i mitt medvetande....

Men det där är också olika. Jag har ju några fler goda vänner, som också väntar barn just nu. Och åtminstone en utav dem gör mig bara glad och lycklig!! Konstigt....

Är jag då "över" vår barnlöshet? Nä. Inte på nåt sätt. Men jag håller på att lära mig att hantera den. Att leva med den. Och må bra.

Snart kommer socialen på hembesök... Spännande, och nervöst. Men jag har god stöttning av vår kurator, som försöker berätta vad det är som händer. Men eftersom vi nu ska få besök hemma, har vi antagligen klarat såväl de skriftliga frågorna, som polisregister och socialens register... hihi...

Visst är det enklare att leva med barnlösheten, när jag/vi har nåt annat att fokusera på. Helst vill jag ju att vi tar hand om ett barn - i morrn!! Men samtidigt är jag mycket medveten om att den här långa tiden är bra! Vi behöver bli riktigt säkra på vad vi gör, och mentalt förbereda oss. Och förbereda våra föräldrar, syskon och vänner. Vi har berättat för våra respektive familjer, som alla är väldigt positiva. Snart måste vi nog berätta för vännerna också...

Jepp. Det var dagens förvirrade tankar. Men jag får nog lite mer ordning i dem, efter varje kuratorsbesök. Hon sätter igång många tankar, som jag sen fortsätter tänka när jag kommer hem...

Nu ska jag iväg och sjunga!!
kramelikram

Tvillingsjäl.

Ibland hittar man en annan människa, som man är lik. Inte till utseendet. Men kanske om sånt man har varit med om...

Jag har hittat en sån. Här, med hjälp av bloggen. Det visade sig att vi bodde nära varandra. Vi började mejla, och det var mer och mer som stämde. Vi är så lika. Det skiljer i ålder, utseende, yrke och en massa annat. Men det är nästan otäckt vad många saker som är lika...

Vi har träffats flera gånger, pratat, fikat och haft väldigt trevligt.

För ett tag sen var det dags att bjuda med våra "gubbar". Det blev en trevlig kväll, med mycket prat och skratt. Vi satt i vårt uterum, inga mygg, ingen kyla. Och vi satt länge, det blev sent. Men trevligt hade vi!

Man blir rik, om man har goda vänner. Vi har många erfarenheter som vi kan dela, som vi upplevt samma.

Så rikt livet kan bli!! Tack för att du finns, goa fina vännen min!!!

Prata. Tårar och kramar.

Igår var jag och sjöng, på kvällen. Precis som vanligt. Under tiden skördade mannen rödbetor, som han "la in" (jag vet inte hur det gick till.... hihi...). Nu har vi flera burkar med inlagda rödbetor i alla fall.

När jag kom hem, var han trött. Lite ... ja, nästan gnällig. Jag kramade och berömde. Han beklagade sig, för det hade inte blivit som han tänkt sig. Lagen hade inte riktigt räckt till. Men det var ju i en burk, protesterade jag! Jag tyckte i alla fall att det vände, och han var piggare.

Sen fortsatte vi prata. Han berättade att han skulle iväg två gånger med jobbet, i september. Jag hämtade almanackan och fyllde i. Konstaterade att det kanske inte blir nåt Barcelona i höst då... Vi pratade om att åka till Gotland. Eller Öland, sista helgen.

Hur som helst, klockan var mycket, vi skulle gå och lägga oss. Jag gick och borstade tänderna, klädde av mig, bäddade upp sängen och drog ner rullgardinen. Tänkte jag skulle släcka i köket och i vardagsrummet. Då håller mannen på att skrämma ihjäl mig, för han sitter kvar i soffan.

Han är sur på mig. För att inget duger. För att jag blev tjurig för att jag inte får hitta på nåt, inte åka och inte resa nån stans. Men så var det ju inte alls!! Jag blev inte alls sur eller tjurig... Han påstår att han inte duger nåt till. Han kan inte ge mig det jag vill ha, säger han.

Vaddå? undrar jag. Vad är det du inte kan ge mig som jag vill ha.

Ett barn, svarar han.

Är du lessen för det, undrar jag. Ja, svarar han. Med tårar som sakta rinner.

Jag trodde han var över det, att han accepterat och gått vidare. Han har ju i princip sagt till mig, att släppa det, att inte älta och gräva ner sig. Han behöver ju helt klart följa med till kuratorn, skojade jag mellan pussar och tårar...

Vi pratade mer, satt nära i mörkret i soffan. Såna stunder blir ju bra. Man måste tala om vad man tänker, och hur man känner. Vi pratar mycket om att bli familjehem. Vi har ju fyllt i våra häften med frågor (gick tillbaka till soc samma dag... hahaha). Vi väntar nu på deras hembesök.

Att han inte duger? Att han inte kan ge mig det jag vill ha? Att han inte räcker till?? Det var det dummaste jag hört i hela mitt liv!! Jag älskar ju honom! Jag behöver honom!! Jag vore inget utan honom... (eller i alla fall inte så mycket...). När jag gnäller och är lessen över jobbet, då finns han där, med kloka ord och kramar. "Du behöver en kram!" säger han, och så får jag världens goaste, varmaste och mest underbara kram.

Jag vet att han tycker jag sjunger för mycket, är borta för mycket. Jag har lovat minska. Det jag har lovat vara med på, måste jag hålla. Men sen ska jag vara lite mer restrektiv. Samtidigt vet han att det får ju mig att må bra! Men nu ska jag fokusera på en kör, och vara med lite grand i vokalensemblen. Inga solistuppdrag.

Ja, vad kan jag säga. Jag älskar ju honom. Och vi har det bra tillsammans. Vi har det.

Kram på er!

Första kontakten med socialen...

I somras anmälde vi ju oss på nätet, som intresserade att bli familjehem. Och sen hände ingenting. Jag är väl otålig, för jag tyckte de kunde ringa nästa dag!! Mannen försökte lugna ner mig, och menade att det är semestertider... Hm... När jag var hos kuratorn i tisdags, berättade jag för henne om mina förväntningar. "Vi ringer och kollar! Nu!" sa hon... Oj. Det blev lite pirrigt i magen, kan jag säga...

Och visst, vår anmälan hade kommit fram (man vet ju aldrig!), men de hade ju haft semester.... (som mannen försökte tala om för mig!). Jag fick veta att de skulle ringa oss, inom några dagar.

Så, i torsdags (förrgår) ringde de. Naturligtvis när jag är på konferens med jobbet! Vi hade lunch kl 12-13, och min mobil plingar igång typ 12.10. Vilket jag inte hörde! Såg snart meddelandet, och ringde upp. Nähä, då är han på lunch. Efter några försök, fick jag till slut tag på rätt människa, som lite stressad bad att få ringa upp om 5 min. Eh...? Jo, det går väl bra.

Så jag gick ut, i en underbar vacker miljö, vid havet. Solen sken, varmt skönt härligt! Och efter en liten stund ringde han, socialmannen... (vet inte hans titel).

Vi pratade i en halvtimma ungefär, och han ställde en hel del frågor, som han antecknade. Allt för att få en bild av oss. Men det var ju bara jag som pratade.... Mannen var ju på jobbet.

Det var alla möjliga frågor. Dels praktiskt, adress, personnummer osv. Sen handlade det om varför vi vill bli stödfamilj, vet vi vad det innebär, våra jobb, vårt förhållande, vårt boende, ekonomi, tidigare förhållanden (??? varför?), vår erfarenhet av barn, erfarenhet av barn med problem osv osv osv.

Nästa steg då? Nu får vi med posten ett häfte med en hel massa frågor, det tar en halvtimma att fylla i, varnade han. Men samtidigt bad han oss att inte bli rädda för alla frågor, och förklarade varför det är viktigt att vi fyller i svaren och att vi är ärliga.

Det gäller att vi snabbt fyller i och skickar tillbaka, bad han. Och så snart han fått in våra svar, hör han av sig i gen, och vill träffa oss. Hemma hos oss.

Spännande...


kramkram

Olycklig.

Jag har inte skrivit på ett tag.

Jag har inte orkat. Ibland är det tungt, och ibland funkar allt som det ska. Det är inte så, att jag går runt och saknar ett eget barn, hela tiden. Nä, det är nog mycket annat som gör det tungt.

"Beror det på mig?" frågade min älskade man, när jag sa att jag nog var olycklig. Och NÄE det gör det ju INTE!! Tvärtom! Hade jag inte haft honom, hade jag nog inte mått så här bra...



Idag var  jag hos kuratorn. Och nu vet vi att en person från socialen kommer ringa typ i morrn. Spännande!! Det blev faktiskt lite pirr i magen då!

kramkram


PS Det här blev visst inlägg nummer 200. Jag som gillar siffror, kan fnissa lite åt ett jubileum... ;)

Semester, vardag... ?

Hemma igen, efter lite semestrande här och där. Öland är ju alltid Öland, så klart. Samtidigt är det skönt att få komma iväg nån annanstans, lite utomlands behövs också.

Iförrgår plockade jag av alla krusbär, så nu har jag snoppat dem, och portionerat ut i burkar för att frysa till senare....I frysen finns redan röda och svarta vinbär, och maken är på gång att plocka både hallon och blåbär.

Det är så mysigt, att i vinter, en lördagkväll, framför teven, ta en skål glass. Och så en burk med hallon i mikron, så att det blir som hallonsås. Mums, mums!

Idag har vi också städat i garaget. Eller, vi är inte klara än. Jag är mer rushig och driven än min man. Han tar tid på sig, plockar med en sak i taget, och skulle säkert kunna hålla på och städa i en hel vecka. Det hör ni ju själva, att det går ju inte! Så jag gick in, och gjorde lunch i stället. Vi hoppas få låna mina föräldrars släpkärra i morrn, så vi kan köra till soptippen (=återvinningscentral eller vad det nu heter för fint... ). Men min bror har haft kärran i flera veckor nu... Till och med min pappa började tröttna på honom, och skulle minsann prata med honom idag. Hahaha!

Annars inget nytt från kommunen om familjehem. Det är nu tio dagar sen vi mejlade, och inget svar. Beror det på semester, eller är de bara slöa, tro?? Jag vill ju komma igång NU! Otålig... ;)

kram kram

Ett nytt steg. Framåt.

Vi har tagit ett nytt steg. Ett steg framåt? Ja, ett steg framåt. Ett stort steg.

Vi har anmält oss att vara familjehem. Vi kan tänka oss att ta hand om ett, eller kanske ett syskonpar. Det beror på. Nu har den här långa resan börjat. Den är lång. Vi kommer utredas, och intervjuas innan vi kan matchas ihop med ett (eller två) barn.

Saken är den, vi har bestämt oss. Det verkade helt omöjligt att göra en sån sak, bara för fyra månader sen. Men nu har vi tänkt. Och pratat.


För övrigt är jag sjuk igen. Börjar på ännu en penicillinkur idag. Har haft högt feber hela helgen. Dumt.

Kram på er!

En fråga till er!

Hahahaha....

Knäppt, jag vet. Men jag hittar inget svar nånstans.... :)

När man dricker vitt vin, har man ju vitvinsglas. Och när man dricker rött vin, då har man rödvinsglas. Men - när man dricker rosévin, vad har man för glas då???

Roligt att höra hur ni gör... Och jag vill ha svar!!!

KRAM!

Idag.

Idag har jag skördat en massa rabarber. Så jag har kokat saft, på ett helt kilo. Och skurit och frusit in åtta påsar, varje påse är lagom till en paj (eller kräm om jag hellre vill ha det). Det blev en omgång kokad rabarbersoppa (mannen önskade det), OCH så blev det en paj till efterrätt - för att fira att mannen har semester nu!!

Idag gjorde jag pajen knäckig, söt men god.... :)

Och ute är det mörkt och mulet. Rätt som det är kommer det en störtskur. Vi behöver verkligen inte mer regn nu.... Mörka moln på himlen, men ingen åska än. Den kommer väl i natt, så det blir riktigt otäckt!! Jag tycker inte om blixtrarna på natten - de skrämmer mig...

Nu ska vi ta och krypa ner i sängen!!

G'natt på er....

Glömma?

Min man tycker att jag ska glömma. Glömma och gå vidare. Inte hålla på och älta det här nåt mer.

Vaddå????

Jag är inte färdig än. Inte på långa vägar. Och jag ältar inte. Inte på nåt sätt. Inte alls. Men, jag är inte färdig än.


Kram!

Regn och sol

Konstigt väder vi har.

I går eftermiddag kröp termometern sakta, sakta uppåt. Vid +28 grader slutade vi titta efter. På kvällen började det regna, ganska sent. Sen regnade det hela natten, men på morgonen kom skyfallen. Totalt 100 mm. Alltså, det är rätt mycket det!

Framåt lunch i dag började det lätta, molnen glesnade. Nu är det kväll, och solen skiner från en klarblå himmel. Och det är riktigt varmt igen. Termometern visade nyss + 25 grader.

Konstigt väder vi har.





Kram på er!

Semester = ledig ???

Hos oss är det alltid min man som klipper gräset. Jag har gjort det några gånger. Vi har båda gräsallergi, men jag är värre än vad han är.

Men, när det kommer till trimmern, att putsa till kanter mot land, husvägg, rabatter och altanen. Då är det jag som sköter det. När mannen ska göra det, så funkar det aldrig. Ni kanske känner igen det, tråden trasslar, och antingen åker inget eller allting ut. Men när jag gör det, då funkar det riktigt bra.

Och det är jag som vill ha det gjort. Det är jag som ser skillnaden som det gör, det där extra lilla putsen. Alltså är det jag som får köra med trimmern.

Vad händer? Jag blir ruskigt allergisk, nyser och snorar och det kliar i halsen och i ögonen. Jag får ont i axlarna (fel höjd, jag är för kort eller trimmern för lång), ont i ryggen, det skakar i armarna och gör ont.

Typiskt. Jag vill, vill, vill ha det så fint som det blir när jag kör med trimmern. Men är det värt det? Jag orkar inte riktigt. (Eller, egentligen är det min kropp som inte orkar, det gamla skrället. Reparerad och justerad som jag är överallt).


Som ni förstår har jag i dag kört med trimmern. Innan dess hade jag stått framför morgonteven och strukit en stoooor hög. Och efter trädgården gick jag in och bakade bullar. Eller vetelängder. Jag gör oftast vetelängder. Mitt i detta hann jag plocka potatis, koka den, plocka sallad som tvättades och skars och servera lunch till min man (som jobbar hemma idag). Det blev sill, gräddfil och nypotatis. Sommarmat, eller hur? Jag har också plockat lite rabarber, för jag tänkte göra en paj eller nåt tills i kväll.

Men nu blir det paus en stund. Jag har ju i alla fall semester, eller hur??

kram på er!

En vän.

Jag har en vän, som inte bor i Sverige längre. Hon har ett par år kvar till 40, men hennes sambo är nog 5-10 år äldre än henne. Han ha en son, som är runt 20 år. Hon har inga barn.

Häromdagen skrev hon på facebook, att hon inte kunde sova, och därför lyssnade på sommar i P1. Men det hjälpte inte, hon somnade inte. Jag skrev tillbaka till henne, att det var ju ett underbart program (Klara Z, jag skrev om det förut). Hon svarade då, att ja - det var det, och kanske därför hon inte kunde sova. Oj, tänkte jag. Kanske har hon samma "problem" som vi? Mitt svar till henne var snabbt. Jo, jag tyckte det var ett bra program, och igenkännings-faktorn var mycket hög. Just det svarade hon inte på, men undrade om vi kunde ses när hon kommer till Sverige om några veckor...

Tänk. Det här med ofrivillig, oförklarlig barnlöshet - det är inget man pratar om.

Synd. För det kan hjälpa att känna att man inte är ensam. Att det finns fler som kämpar med samma tankar, och samma känslor.

Det är snart ett år sen vi gjorde vårt fjärde försök. Det försök som kändes så rätt, det kunde inte gå fel! Men det gjorde det. Missfall i vecka 8. Igen. Annars hade vi väl haft en liten tvåmånadersbebis nu...

Nä. Det hjälper inte att grunna på det, att tänka så. Men tankarna vandrar dit de vill, ibland.

G'natt med er, och en kram till er som läser!

Prata om barnlöshet.

Har just lyssnat på Klara Zimmergrens sommarprogram i P1.

Underbart!! Lyssna gärna på det!
Det finns kvar på Sveriges radios hemsida, där alla andra sommarpratare finns.

Hörni, det är så otroligt viktigt att vi pratar om det här - att vara ofrivilligt och oförklarligt barnlös är inget att skämmas över.

kram!

Helgens.... vigsel och fest

I mitt förra inlägg varnade jag lite för alla nyfikna undringar...

Och visst blev det så.


Dessutom satt vi vid mindre, runda bort. Åtta vid varje. Alltså hinner man prata en hel del med åtminstone sju andra. Vid mitt bord hade alla utom jag, två barn. Och barnen var mellan 4 och 8 år gamla. Det var mycket barnprat, som ni fattar....

Och jag var helt utanför.

Till slut kunde jag inte låta bli, så när en av tjejerna frågade om vi hade barn, så sa jag rakt ut, att "nä det har vi inte. Vi är ofrivilligt och oförklarligt barnlösa. Det betyder att det inte är nåt fel på nån av oss, men att längtan efter barn är otroligt stor. Men det blir inget barn." Och innan hon skulle hinna komma med sina förslag på adoption, ivf, och familjehem så berättade jag att vi gjort många försök med ivf, jag blir gravid, men så får vi missfall. Som sista klämde jag i med att det har varit två år som varit oerhört tuffa och slitsamma, men nu vet vi i alla fall hur vi har det. Men att vi har det bra som vi har det med varandra, och nu kämpar för att förstå och fatta.

Då blev hon tyst.

Jag tänkte sen, att det inte är hennes fel, jag kanske inte så brutalt skulle ha "blottat oss". Men nu gjorde jag det, och så slapp jag barnpratet sen. Jag brukar inte så öppet berätta om det. Inte när så många okända lyssnar.... Men, va fan. Det är ju sant!

Nu ska jag ner till optikern och lämna in glasögonbågarna som vi provat, min man och jag. Vi har - till slut - bestämt oss. Men det är inte lätt att välja...

kram på er!


PS Förresten, vigseln var underbar, brudparet var vackra, och kärleken strålade om dem! Och festen var rätt kul också. Roligast är som vanligt att träffa släkten. Vi bodde på samma hotell, så vi hann träffas alla 16 både till lunchen på lördagen, och frukosten på söndagen. Mys!

Jag är gammal....

Ja, jag är gammal....

Idag har vi varit hos optikern, min man och jag. Vi bestämde tid efter varandra. Det var lite motigt att gå dit (mest för mannen). Men, vi har båda börjat backa på saker som vi ska läsa... hehehe... Hur gick det då?? Progressiva glasögon?? Nä!! Inte än. Men det var nära. Mannen jobbar med datorer och ska nu börja använda terminalglasögon. Jag fick också ett par extra glasögon, ett par läsglasögon. Jag känner mig riktigt gammal...

Och ännu äldre blev jag plötsligt, när jag kom hem och upptäckte att Sommar i P1 var nästan slut. Jag har missat det i dag... Alltså, jag tycker det är lite spännande och intressant att lyssna på de olika. Jag gråter inte om jag missar det, men har jag möjlighet lyssnar jag gärna. Äldrevarning nr 2.

Äldrevarning nr 3 kom direkt efter. Med posten kom en räkning. Från sotaren. "Men 358 kr är inte så dyrt..." Kanske inte, men det är jättemycket vuxenvarning och vuxenpoäng att få en räkning till sitt eget hus och sotarn....

I morrn ska vi på bröllop. Ska bli riktigt kul! Min guddotter gifter sig (och JA, jag är gammal, men var väldans ung när jag blev hennes gudmor!!!). Vad säger man i ett tal till henne då???

Och då träffar vi släkt och vänner, och naturligtvis kommer frågan hur vi mår, och så lite försiktigt undrande: hur går det då? "Jo tack, det går så in i helvete uselt och dåligt. Annars är det bra."

Eller nåt sånt.

KRAM till er som läser!

Landar hemma en sväng....

Vi har varit en sväng på Öland. I lördags åkte vi till min bror, och hämtade hans två äldsta barn, killen är 8 och tjejen är snart 6. Bilen var fullpackad, och deras cyklar hängde på där bak. Sen åkte vi till Öland, och fick rå om barnen i två hela dagar. Underbart! De var jättegoa båda två hela tiden. Inga bråk eller sura miner. Och vi har fått höra många sanningar... Vi har köpt glass, cyklat ner till havet, fångar fisk och räkor med håvarna - och släppt i dem igen, badat benen, cyklat hem igen... Ja, vi hade några underbara dagar. Det händer ofta att jag tänker på att vi är den sista generationen, min man och jag. Vi kan aldrig föra våra traditioner vid midsommar vidare till vårt barn, till exempel. Jag upplever ofta att, det här vill jag berätta och föra vidare. Men det kommer ju aldrig bli så. Det är en mycket, mycket lessam tanke. Egentligen vet jag inte vad jag ville skriva om idag.... Har varit lessen ett par dagar nu. Men det går ju över. kram på er alla!

Slutet är här?

Idag börjar min semester. Men jag var ledig redan igår, men det var kompledigt.... Så nu har jag packat ihop alla mina saker. Vad prylar man har... pust, stånk, stön...

Till höst ska jag "bara" jobba 50% nämligen. Tanken är att jag ska ta hand om mig själv lite mer. Det behövs, särskilt efter de senast två åren... Men, jag har också en uppsats som ligger och skräper och bara väntar på att jag ska ta tag i den. Vi får se hur det känns, helt enkelt.

Det är med delade känslor jag packar i hop mina saker. Visst, det var tänkt att jag skulle jobba lite mindre. Men det var ju för att vi skulle ha barn!! Jag skulle ju ha fullt upp ändå, liksom. Nu kommer jag ju bara vara hemma... utan barn... Tomt.

Vi var hos kuratorn i går. Bra samtal. Vi, eller i alla fall jag, behöver det.

kram på er
och
Glad Midsommar!!

Lite sämre igen... eller?

Idag är det skolavslutning. Denblomstertidnukommer. Jag ska inte vara på jobbet förrän kl 14, då vi har personalfika, och sen är det avslutning i kyrkan kl 16, och i nästa skolas kyrka kl 18. Ja, jag vet att vi är i kyrkorna. Men i små orter på landet är det inga problem, inte som i stan. Det är bara Skolverket som ställer till det...

Mannen jobbar hemma idag, så jag hade tänkt bjuda på lite festligare lunch. Om jag orkar. Jag hade också tänkt bädda rent i sängarna, tvätta lite och ev dammsuga. Vi får gäster i kväll... Alltså bara ett par kompisar med sina två barn, vi ska grilla hamburgare, inget märkvärdigt alls... Men här måste dammsugas.

Och så vaknar jag upp och hostar! Fortfarande ont i halsen, men det är bättre. Febern då? Nja, den ger sig inte riktigt, 37.5 när jag vaknade. Jag brukar ligga under 37 då. Men - jag mår illa idag. Varifrån kom det???? Är ganska trött, lite snurrig.

Så då sätter jag mig ner i soffan och talar om för mig själv på skarpen - jag är faktiskt sjuk! Eller har åtminstone varit!! Halsfluss med hög feber som vuxen, är inget att leka med. Så, Hönsis, ta det lite lugnt nu!!

Och så får det bli. Mannen dammsuger när jag är borta sen. Jag behöver bara duka, plocka i ordning och så... (Det som egentligen tar mest tid).

Måste stryka min klänning också.... Vattna blommorna, det börjar visst bli lite torrt i krukorna... Man kommer efter med så mycket, när man är sjuk några dagar...

Äsch, det löser sig ju!

kram på er!

(Som ni märker är jag uppe från det svarta hålet nu. Lite grand i alla fall. Näsan tittar upp, och jag ser mig omkring lite grand. Men jag hänger fortfarande kvar där på kanten....)

Bättre nu....

Det känns lite bättre nu. Febern börjar ge sig. Penicillinet börjar verka.

Sjuk.

Jag är sjuk. Inte bra. Inte bra alls. Riktigt dumt, faktiskt.

:'(

Äntligen fredag.

Äntligen fredag. Jag jobbar inte så många dagar till, innan jag har semester. Ändå är helgen efterlängtad. Och vi har inte jättemycket på programmet den här helgen, utan kan göra lite vad vi känner för...

Vi började helgen med att åka på husvisning. En bit ut på landet. Med en del skog. Och det var den som lockade. Huset var helrenoverat för några år sen, och såg helt annorlunda ut mot förr. Ett ungt par, med tre barn. Nedervåningen var okej, men inte där uppe. Visst var det fyra sovrum, men de låg utspridda jättkonstigt och man fick gå genom det ena rummet för att komma till det andra. Ingen dusch på övervåningen. Trädgården var mysig, för det var en massa äppelträd, päronträd och körsbärsträd. Men nej, det blev inget bud på den gården. (Men det var inte tänkt så från början, vi bor ju bra som vi gör. Bara spännande att se sig om lite.)

Sen blev det filmkväll. Harry Potter på storbild, som jag säger (med projektorn). Det var den sista boken (dödsrelikerna), och den första delen. Finns en del två kvar.

När vi sitter där hör vi hur regnet bara vräker ner ute. Vi tar en paus för att kolla. Jag får ett infall och går ut i uterummet, och japp, det regnar in.... Vi har haft problem med regn en gång tidigare, för några veckor sen. Förra vintern släppte taket och det snöade in... Det är ett litet fuskbygge, egentligen.  Nåt med att takbjälkarna är åt fel håll, de vrider sig, och det blir en glipa mellan plasttaket skivor. På stället där det snöade in, har vi löst det, och skruvat fast stöd, så att skivorna inte kan röra sig i kylan/värmen. Vi har pratat om att göra det på hela taket, men det har inte blivit av. Nu blev det än mer akut helt plötsligt. Suck.

.......

Jag har klagat lite på min goa fina man, och tyckt att han minsann kan säga lite positiva söta saker till mig ibland. Jag behöver höra det. Jag vet ju att han älskar mig, men det är ju aldrig fel att säga lite såna saker ibland.... Då gnäller han till svar, och säger att han inte är en sån som säger sånt... Nä, jag vet. Men man kan ju försöka. Alla har väl sina egna små söta ord för varandra antar jag. Nu låg vi där i sängen häromkvällen, och myste lite. Då värkte han fram det, och kallade mig för sin sötpotatis.... Och vi gapskrattade en lång stund... Vet inte om jag ska ta det så positivt? Roligt blev det i alla fall! Det var ju i alla fall bättre, än att bli kallad för hans fläskkotlett.... ;) Nä, han får nog jobba lite mer med det där!

Vi försöker verkligen göra saker tillsammans. Jag tror det är bra. Inte det där tjatet om att han klipper gräset och jag tvättar, och sen städar jag inne medan han tvättar bilen. Nej, då gör vi det hellre tillsammans. Om han klipper gräset, så är jag ute och rensar i landen eller nåt. Och vi städar gärna tillsammans - det blir faktiskt roligare då!

Men det kanske är det som är vår kärlek? Jag älskar ju honom. Och senast i måndags fick jag höra av en avlägsen bekant, att det verkligen syns hur glad han är i mig.... <3

Nä, nu har jag verkligen försökt komma ur det här svarta hålet lite, som ni märker. Jag har nog lyckats en liten stund. Men sova, det kan jag inte. Kanske dags att försöka igen....

Kram på er!

Och nu då?

Vi fick ju lite extra ledigt, den här veckan. En helgdag på en onsdag. Dessutom är jag ledig, idag torsdag. Det borde väl vara bra, eller?

Nä.

Kanske i går. Vi gjorde nämligen inte för mycket. Vi sov!! Vilade, och tog det lugnt. Men förmodligen var det nåt vi verkligen behövde.

Idag, ensam hemma och ledig. Jag hade tänkt börja städningen, kanske hinna tvätta också. Men jag är trött. Har ont i huvudet. Mår illa. Och är lessen.

Jag kommer inte upp, ur det här svarta hålet. Eller jo, jag kommer göra det, så småningom. Men just nu är jag kvar där nere. Orkar inte riktigt ta mig upp. Bakslag? Ja, kanske. Eller bara en reaktion som låtit vänta på sig. Jag har haft så fullt upp att göra, under hela april och maj, att jag inte riktigt fått tid att tänka. Kuratorn förberedde mig på Tröttheten. Jag visste ju att den skulle komma.

Men nu är jag ensam hemma idag. Med mina tankar. Kanske lika bra det, så får de komma fram ordentligt.

Jag fryser. Mår illa. Kanske en dusch gör mig piggare? Så kan jag åtminstone bädda sen....


TACK för era tankar, kramar och det stöd ni ger. Det betyder mycket! Även om jag inte orkat svara, eller kommentera andra bloggar, så läser jag dem.  Och jag tänker på er också!


KRAM!

Svarta hålet.

Och så har jag trillat ner i det svarta hålet igen.

Nu var det ett tag sen. Men den här gången är det inte så enkelt att komma upp. Jag var hos kuratorna idag, och hon sa att det var helt okej att fortsätta trilla ner i det där hålet. Hon är övertygad om att jag inte kommer stanna där så länge, utan kravla mig upp. Hoppas jag gör det snart.

Jag vill inte var här nere, i det svarta hålet...

:'(

Här är vi nu.

Nu har allt lugnat ner sig. Lite grand. Eller det borde det ha gjort. Jag känner mig fortfarande lika stressad. Det kan vara situationer då jag känner mig lugn och tillfreds, men på en mikrosekund rusar jag upp och är uppe på den där hemska höga stressnivån igen...

Dumt.

Jag har inte hunnit skriva på ett tag. Men jag har velat. Jag har försökt läsa bloggar, och jag tror jag har hunnit med det. Inte så tätt som förut, men jag har i alla fall läst. Jag har inte kommenterat så mycket, men ni ska veta att jag tänker på er...

Vad har hänt då?

Jo, min gynläkare ringde i fredags eftermiddag. Jag tog ju en massa blodprover när jag var där. Allt såg bra ut, eller rättare sagt, det såg ut som förut. Inget problem med sköldkörteln. Jag är ännu inte i klimakteriet. Jag har gott om (mycket gott om) ägganlag. Blödningen kom som den skulle, var inte jättekraftig, men nog så det räckte till...

Alltså inget problem. Inga fel på mig heller.

Nähä. Men inget händer då! Jag borde passa min vikt. Och det har jag gjort tidigare. Men nu när vi hade bestämt oss för att det var nog med ivf-ande, så struntade jag i det. Jag har väl inte ätit precis en massa godis, kakor och onyttigt. Men inte heller särskilt nyttigt, och eftertänksamt. Det var många tunga och ledsamma dagar ett tag, och då äter jag lite konstigt... Eller, jag tänker inte, rättare sagt.

Man kan ju bli spontangravid. Jag har ju blivit det en gång förut, även om det också slutade i missfall. Men det skulle ju kunna ske igen! Extra roligt att min vän Anna har lyckats, och blivit just spontagravid!! Nu hoppas jag av hela mitt hjärta att det kommer gå bra för henne och hennes man...

Lite värdelöst, ointressant vetande kanske? Jag har skoskav. Eller rättare blåsor över stora delar av fötterna, och några blåsor har gått sönder och där gör det ONT.

Mer värdelöst vetande: I söndags bet jag sönder en tand.... Halva tanden lossnade. Så det var bara att snällt ringa till tandläkaren i måndags, be lite snällt och sen tacksamt ta emot tiden vid lunch. Men, jag har en underbar tandläkare, det gjorde inte ont, hon gjorde det snabbt och snyggt och mycket proffsigt. Och så klart kostar det 1 500 kr. Jag som ska jobba mindre = mindre lön. Behövdes ju inte en extra utgift, om jag säger så....

Ja, som ni kan läsa. Det är lite tungt just nu. Mycket som händer fortfarande. Även om det är roliga saker, så orkar jag inte. Jag orkar inte. Jag vill vara ensam med mina tankar, mina funderingar.

Men jag måste försöka klara av det här. Det är ju inte långt till semester, ledighet och vila.

Längtar dit.

Kram på er!