Fortsatta problem med synen.

Idag har jag jobbat. Oj oj oj. Var det klokt? Jag vet inte...

Men jag mår faktiskt mycket bättre nu. Det började vända i fredags, då blev jag plötsligt så mycket piggare. Jag orkade vara vaken, vara uppe och göra saker. Jämför man med i tisdags och onsdags, då gjorde jag inte mycket på dagarna. Favoritplatsen var sängen, med rullgardinen nere...

Men, plötsligt blev jag piggare. Jag orkade göra lite mer saker, även om jag inte kunde. Synen har fortfarande varit begränsad. Och det är inte så mycket en person med syn på ett halvt öga, kan göra :(

I lördags gjorde vi äppelmos, maken och jag. Men han fick använda den farliga kniven, kändes ju lite dumt att chansa... hehe... Men jag var riktigt duktig på att peta ner äppelbitarna i min fina hushållsassistent. Roligt är det ju också! Och mycket och fint mos fick vi.

I går följde jag med maken ut i skogen. Han skulle plocka blåbär, men visste inte riktigt vart han skulle. Vi åkte till ett ställe, där mina föräldrar ägde skogen när jag var barn. Inte så enkelt att hitta dit, men det är ju bara bra = det fanns massor av blåbär kvar! Jag satte mig i blåbärsriset och plockade ett bär i taget, det jag nådde. Och jodå, jag fick i hop två liter på en och en halv timma. Kände mig sååå nöjd! Men sen orkade jag inte så mycket mer.

Idag har jag som sagt jobbat. Jag kände att jag fixar ju allt, på det stora hela. Det är när jag ska läsa eller skriva som det inte funkar. Jag har inte kört bil idag, utan fick lift av en kollega. Så riktigt säker är jag inte än.... Nu är jag ledig i morrn, vilket är bra. Dels kan jag vila upp mig efter dagens äventyr, och dels får jag en dag till på mig innan jag kanske måste kunna köra bil.

Det är fortfarande suddigt i kanterna, när jag ska läsa är det svårt att följa raderna, och det är dubbelt. Bäst är när jag har mina läsglasögon på mig, de förstorar ju lite också.... Men det är jobbigt att hålla på och byta glasögon hela tiden. Jag känner att jag kisar hela tiden också, så därför blir jag ju trött i ögonen, det svider. Tyvärr blev det en lång första dag, 7.30-16. Men nu ska jag ta det lugnt i kväll. Och i morrn.

Jag har fått en tid till magnetkameraundersökning. Man kan ju inte beskylla dem för att vara snabba, precis. Onsdag den 18 september. Om tre veckor. Det är fyra veckor sen besöket på ögonmottagningen. Suck.

Jaha, mina vänner. Så ligger det till. Jag är lugnare nu. Inte så orolig längre. Jag känner trots allt att jag blivit bättre, även om det inte går snabbt. Men nu känns det ändå, som om det kommer bli bra så småningom.

KRAM på er!

Ögonläkare.

På uppmaning åkte jag till det stora länssjukhuset idag, för att träffa en ögonläkare. Trodde jag. Det var två som tittade på mig...

Jag ringde i morse, och fick tjata. Men sen tog jag en sväng in till min underbara optiker också, så hon skickade med mig en remiss. Och det var inte dumt.

För att göra en lång historia kort, så vet de inte vad det är för fel på mig. Så det gäller att utesluta en sak i taget. Det de var oroliga för var näthinneavlossning, men det såg bra ut (skönt!!). Det lät verkligen som om jag har problem med glaskroppen, och det är de lite oroliga för. När de tittar i ögat, så kan de inte se något (båda två tittade, noga). Men, de lyssnar på mig, och tar mig på allvar. Då låter det som om det är nåt problem med glaskroppen.

Jag gjorde en synfältsundersökning, med varierat resultat. Tyvärr går det inte jämföra med tidigare, eftersom den senaste undersökningen är gjord med en annan utrustning. Det område där jag såg sämre idag, fanns tendenser att se sämre på förra gången också. (och det är sju år sen jag var där senast).

I söndags fick jag ju göra en datortomografi, men utan kontrast. Läkarna tyckte det var bra att den gjorts, ifrågasatte varför de inte gjorde med kontrast, men beslöt lita på det resultatet. Däremot vill de göra en ny MR, på huvudet, med en fokusering på ögonen. Jag tvekade, men sa ändå okej. Jag bad att få göra den på länssjukhuset, för där har de flera olika MR-kameror och då kan de använda en som är svagare till mig. Jag får ont i de kroppsdelar där jag har metall inopererat, vilket inte är bra alls. Min  onkolog har lovat att jag ska få göra på den svagare maskinen i fortsättningen.

Så nu får jag bara vänta på tid för MR. Det kan bli i morrn, eller om en vecka. Suck. Om det inte är bättre på måndag, ska jag höra av mig igen, så hjälper de mig med en sjukskrivning, samt kollar på mig igen.

Det känns i alla fall bra att de trodde mig, och att de var så noggranna. Vi var där i 2,5 timme!! Och så följer de upp mig. Bra.

Plötsligt rasar livet....

Plötsligt rasar livet. Vad hände?? Jag ska försöka sammanfatta, men jag ser inte vad jag skriver, så ursäkta om det är stavfel...

Förra veckan fick jag s k aura. Det är när jag får blixtrar och mönster för ögonen. Det brukar hålla på i en halvtimma, och kan följas av migränhuvudvärk. Nu fick jag inte huvudvärken. Det gick över och kändes okej.

På lördagen, två dagar senare, körde jag bilen 1,5 tim till min mans moster. Inga problem då. Men när vi sitter där och dricker kaffe, får jag aura igen. Aj då! Vad hände?

Inte nog med det. Ännu en gång får jag blixtrar och mönster för ögonen... Sen går jag in i dimman. Jag somnar i bilen hem, är inte riktigt kontaktbar, för jag kommer inte ihåg vad som hände. Vi kom fram till mina föräldrar, vi skulle äta middag hos dem. Men jag bara låg i soffan. Nu hade jag fått ont i huvudet också. Inte migränont i ena halvan av huvudet, utan det flyttade sig i hela huvudet. Mina föräldrar och min man pillar i mig lite mat, och jag dricker vatten. Jag ser inte längre. Jag kan inte fokusera blicken, och fattar inte vad som händer.

Sen vänder det plötsligt, och blir lite bättre. Vi åker hem, och jag sover gott hela natten.

Men nästa morgon är det sämre igen. Maken kör in mig till akuten. Där går det snabbt, på en timme är jag undersökt. EKG, blodprover, puls och blodtryck. Inget konstigt. Lite lågt blodtryck bara. Jag får göra en datortomografi på huvudet. De är rädda att jag fått nån blödning i huvudet. Men, det visar inget. De kan inte se nån förändring i huvudet jämfört med bilderna från i våras. Och det är väl tur det.

Jag läggs in på sjukhuset för observation. Och för att göra en lång historia kort, så blir jag ju lite bättre. Men bara lite. På måndagen kommer min mamma också, så både min man och min mamma sitter hos mig den dagen. På kvällen får jag åka hem. De kan inte säga vad som hänt mig. Men, jag ser ju fortfarande inte??

Jag får remiss till ögonläkare. När? Det tar nog tid, för det är ont om ögonläkare. Blir jag inte bättre får jag höra av mig igen. Jag är sjukskriven den här veckan, jag kan ju inte jobba! Jag kan inte köra bil. Jag ser ju inte!!

Idag är det onsdag, det har gått nästan en vecka sen första blixtrarna. Men jag är inte mycket bättre... Jag sover bra på natten, i alla fall. Men jag ser inte teven. Jag tittar, men det är jobbigt. Jag kan inte läsa textteven. Eller tidningen. När jag försöker läsa, måste jag läsa om hela tiden. Det är suddigt. Oklart. Och jag har fläckar hela tiden. Vid några tillfällen har jag sett att mina kläder är röda, att rummet är rött. Men, när jag tittar närmare, så ser jag ju att tröjan är svart... Konstigt.  I vanliga fall ser jag ju bara på ett öga. Så jag är sååå rädd om det lilla ögat jag har kvar... Vad är det som händer med mig???

Hälla upp nåt i ett glas, funkar inte. Plocka blommor (försökte vara lite ute i trädgården), funkar inte. Jag ser inte var de är. De flyttar på sig.

Jag vet inte hur jag ska förklara det. Ibland är det tydligt att jag ser dubbelt.

I morrn ska jag till min optiker. Jag måste börja nånstans! Jag litar på min optiker och tycker om henne. Om det är nåt fysiskt fel på ögonen så hittar hon det. Annars kanske hon vet vart jag ska gå vidare. Jag kände att man inte riktigt brydde sig om mina ögon på sjukhuset. Tyvärr. Men, jag får väl stöta på ögonläkaren om jag inte blir bättre.

Tänk om det inte rättar till sig!! Tänk om jag aldrig mer kan läsa en bok... Sticka, sy. Skriva, måla. Det är tråkigt att gå hemma och inte kunna göra nåt!!

Idag har min mamma varit hos mig. Vi gick en sväng i solen, nästan en timma. Men jag vill inte gå själv, tänk om jag inte hittar hem igen! Men det var skönt att vara ute lite.

Ja, så här kan det bli. Utan att man vet varför....

Ett lite längre inlägg...

Den här bloggen har flera syften, har jag kommit fram till. Ett syfte är att jag får skriva av mig, helt enkelt. Ibland blir det för mycket, och det bara bubblar över...

Idag har jag börjat jobba igen. Efter två och en halv månad från jobbet, med undantag för 8-10 timmar jag gjorde i samband med skolavslutningen, utspridda på tre veckor... Det var trögt att börja. Mycket trögt. Och jag var lite rädd. Jag har inte pratat med några kollegor sen flickorna lämnade oss. Bara en kollega. Jag visste inte ens om alla visste om det... Om min chef visste om det. Men det trodde jag nog hon skulle veta.

Dagen började uselt. När jag körde ut bilen från garaget var handbromsen sönder. Tredje gången i år. Jag blir galen!!! Låt mig få byta bil!!! NU!! Bilar ska fungera. Så är det bara. Punkt. Slut.

Mitt schema det här läsåret är helt knäppt. Jag vet inte om jag har berättat om det tidigare, men jag har fått en ökning av undervisningstid på 160 min på en halvtid. Det är 320 min på en heltid. I ett enda slag - PANG - så ska jag undervisa fyra klocktimmar mer.... Jag är schemalagd en timma (60 min) mer än vad mitt avtal säger, på min arbetsplats. Hur löser man det??? Ta ut det i komp, säger min rektor. Jaha, när då??? Jag får ju inte ta ledigt när eleverna är där. Och jag får inte ta ledigt på en studiedag. Så när då, hade du tänkt?? Hur som helst, nu bråkar jag lite, och har blandat in facket (i kommunen, ombudet på min skola gör inget, fast jag bett henne....).

En kollega som gjort två misslyckade gratis-ivf, blev spontangravid och har nu en ettåring hemma. Berättade idag att de ska ha barn igen, i januari. Tvillingar. Spontangravid igen.

Vi gick ut och åt lunch, där mötte jag en tjej som jag sjungit med förut. Höggravid, ska ha i oktober. "Vi gjorde lite som ni gjorde" berättade hon. Jag var öppen mot alla i styrelsen jag satt med i då (och hon också) så de visste att vi gjorde IVF. Hon hade gjort två misslyckade gratis-ivf, och hade besökt Carlanderska i Göteborg, samt ställt sig i adoptionskö. Och då, blev hon spontangravid.

Varför gör det så ont fortfarande???

Kanske för att jag fick mens igår. Och den här gången hade jag hoppats. Och faktiskt börjat tro lite också. Vi var flitiga under ägglossningen, jag gjorde som jag skulle och låg där läääänge med benen i vädret och en kudde under rumpan. Jag till och med tog mina blodförtunnande tabletter. Ifall, så där bara. Hade jag några tecken då? Halsbränna, ja. Och en överkänslighet, som jag fått när jag varit gravid de andra gångerna. Alltså, jag kan börja gråta för ingenting alls! Om nåt är sorgligt, vackert, rörande eller vad som helst. Så var det nu. Och brösten ömmade nåt så helt galet!!

Men, det blev inget denna gång heller. Och varför skulle det bli nåt?? Fem gånger gravid. Fem gånger missfall. Nu är jag 43 år. Och ett halvt om nån vecka eller så. Jag är för gammal. Jag vet att det nu för tiden är mycket vanligare med äldre mammor. Jag vet det. Men, jag är ändå i denna äldre gruppen.

Jag grät inte, men erkänner att jag blev besviken i alla fall...

Minnet av de två flickorna som bodde hos oss i en månad har väckts upp igen. Jag hade gått vidare. Men idag har kollegor frågat och undrat. Hände det nåt särskilt? Den absolut minsta, och värsta kommentaren (som jag faktiskt har fått!!!!) är den, att försökte vi verkligen allt vi kunde? Hur kan vi låta de små barnen flytta en gång till? Ni får inte ge upp!

Dessa kommentarer gör mig mest ledsen. Maken blir arg. Det blir jag också, men först efteråt. Dessa små eländiga människor som säger så, har inte alls förstått vad det handlar om. Det går inte jämföra att bli förälder till biologbarn, med att bli familjehem. Inte en chans!!

Mot en "vän" som uttryckte sig så här kränkande, blev jag faktiskt lite irriterad och sa nog lite för mycket för sekretessens skull. Men jag ville bara trycka ner i halsen på henne, att hon inte visste nånting!! Det finns orsaker och skäl, som hon inte ens kan drömma om! Det var en felplacering, som soc har tagit på sig som sitt misstag. Det finns ett annat, eller flera andra, barn som passar oss bättre. Som vi kan göra något för.

Vi har sagt nej till en för gammal pojke. Vi har en förfrågan om en fyraårig pojke. Hans utredning har just börjat, och vi har sagt att vi vill veta mer innan vi säger nåt.

Tänk, vad ord kan såra. Vi som bara vill väl, vi som bara vill hjälpa. Och vi tycker ändå att vi gjorde nåt bra! Vi hade hand om de här två flickorna i en månad. Vi lärde dem massor!! De fick lära sig vad frukost är, det äter vi varje dag här. Varje dag? Ja, varje dag. Vi borstade tänderna morgon och kväll. Med en alldeles egen tandborste. Småsaker, men ändå så stora saker. Det finns hur mycket som helst, men jag kan inte berätta dem här. Ni förstår säkert ändå.

Äsch, det är bara så synd om mig idag... ;)
Första arbetsdagen, riklig mens och så är mitt schema sååå dumt. Lägg till uselt väder med störtskurar mellan solskenet, och inte ens varmt ute...

Nu ska jag nog gå och pussa lite på min man, så känns det säkert bättre!!

Fick ett tips i en annan blogg, läs om graviditetstestet och fnissa lite!! Det hittar du hos http://ebbaspotatisar.wordpress.com/2013/08/12/the-rabbit-died-graviditetstestets-historia/

Det händer mycket + en fråga....

Här händer mycket nu. Igen. Trots att det är semester och vila...

Vi har fått en förfrågan om att ta emot en fyraårig pojke. Jaha. Utredningen ska precis börja, så de ville mest kolla om vi var lediga och ville... Vi svarade, återkom när ni vet lite mer, så får vi ta ställning till det då. Orkar inte tänka på det än.

Min fråga till er så... Jag har städat badrumsskåpet, och hittade ägglossningstest. De är för gamla, datumet som står på är oktober 2011. Vad gör jag med dem? Kan jag använda dem och är de pålitliga?? Alltså hur viktigt är det här datumet?? Annars är det väl bara att slänga, antar jag. Det var fina test, sex stycken clearblue, och jag vet att jag har betalat en del för dem... Trist att bara slänga, men funkar de inte längre, är det ju bara att göra sig av med dem.

Nu ska vi åka till storstan en sväng. Inte mycket shopping, jo - för sinnet och ögonen. Inte för plånboken... hehehe....

Vi försöker njuta av det allra sista av vår ledighet, i sommarSverige.... :)

Mittinatten. Då är alla skuggor grå.

Mitt i natten.
Då är alla skuggor grå.

Då kommer tankarna. Funderingarna. Grubbleriet.
Och halsbrännan. Usch, jag kan inte sova!

Vi åt mat alldeles för sent!! Klockan var närmare nio... Jag var iväg och sjöng, sommarmusik i en kyrka. Vackert! Och så sparade vi maten till efteråt. Det blev lite senare än tänkt. Vi åkte hem, med varsin bil. Parkerade och bytte till cykel, och så cyklade vi in till stan. Mysigt, gott och trevligt! Men, lite för sent.

Nu sitter jag här, kan inte sova. Är alldeles för mätt och har en väldig halsbränna...

I morgon ska jag sjunga på en begravning. Jag kände kvinnan, och det är alltid lite jobbigare. Inte nära. Men vi bodde grannar tills jag var fem år, och hon och hennes man umgicks med mina föräldrar. Och hon jobbade tillsammans med min pappa. Tills hon blev sjuk. MS. Det är nog tjugo år sen hon insjuknade, minst. Den sjukdomen kan vara fruktansvärd. Det gick fort. De sista åren har hon varit helt dement. Sorgligt. Svårt, när hon inte ens känt igen sina barn, inte förstått att det här är dina barnbarn....

SMHI har lovat soligt och varmt väder några dagar. Vi hade gärna åkt till Öland, men... Min bror är där nu, och har tingat huset hela veckan. Det betyder att vi kan åka dit måndag morgon.... ;) Fast då ska jag klippa håret, mitt på dagen. Så himla dumt...

Fast det är rätt skönt att vara hemma också.

Förra veckan fick vi erbjudande om ett nytt barn, berättade jag det?
En tioårig pojke. För att vara rättvis, sa jag att jag måste prata med maken också. Men vi var överens på en gång. Nej. Och det respekterades av socialen. Är det något vi har lärt oss, är det, att vi ska gå på magkänslan när det gäller barn. Och vi har sagt, ett yngre barn, under fem år. Så det kravet står vi fast vid. Det kommer flera barn, som behöver oss, försäkrade den här socialsekreteraren (som kom från en ny kommun, den fjärde vi pratar med). Så vi väntar lite till. Den här pojken får det bättre hos någon annan!

Trött är jag.... Men halsbrännan sitter i... :(
Måste nog ändå försöka sova lite...

Natti natti....