En liten hake kvar....

Livet är bra konstigt. Samtidigt som jag i min yrkesroll håller på och planerar och övar till en skolavslutning, händer det massor på jobbet. Ett EU-val ställde många frågor, om rasism och människors lika värde. Helt plötsligt befinner jag mig nära nazistiska tankar, och jag blir rädd. Jag vill absolut inte ha något med nazister att göra, och tar mycket bestämt avstånd från det! Men diskussionen finns där...

Lite tidigare på dagen var jag på sjukhuset för att lämna en massa blod. Mitt kortisol-värde var för lågt. Igen. Och det är inte bra. Om det händer nåt, kroppen blir sjuk, stressad, jag måste opereras - då behöver jag mitt stresshormon, kortisolen. Tidigare har jag fått äta kortison vid något tillfälle. Men sen gick värdena upp. Nu visade dock de här proverna, att det var lite bättre, vid denna andra testomgången. Tur det. Fick idag också svar från onkologen, MR på huvudet visade inget nytt. Och det har jag ju inte trott, men man vet ju liksom inte, och kan inte vara säker....

Och idag kom vår socialsekreterare på besök igen. Vi hade frågor. Massor av frågor. Jag tycker det känns bra när hon är här, och berättar. Det känns okej, det som vi får veta. Men maken är tveksam. Han tycker de är snåla, på socialen. De vill ge mig ersättning, för 75%. Och då får jag 80% av dessa 75%. Den förra placeringen vi hade fick jag 75% och maken fick 100% under en tvåveckorsperiod, och sedan jag 75% och maken 50%. Det är lite skillnad!!! Snålt? Kanske. Det är en mindre kommun.

Men jag kan hålla med om, att de åtminstone borde ge oss 100% tillsammans, och det är det som maken vill. Han vill ha 25%, eftersom jag bara räknas som 75%. Då svarade soc sekr rakt ut, att han tjänar för mycket.... Vi trodde nog att det var en hake, men.... Är det inte lite diskriminering?  Maken säger då, att det är ett krav, utan det, så blir det ingen placering hos oss. Oj, tänkte jag. Det blev tyst. Det låter hårt. Men, maken är bara rädd om mig. Jag orkar säkert, men till vilket pris? Jag kanske orkar en månad, eller två....? Men sen då? Jag håller ju med honom.... Soc sekr skulle kolla med sin chef (som naturligtvis har semester den här veckan....).

Annars är det så, att vi får hämta ett litet nyfött barn på BB. Så, vi är uppmanade att köpa säng, barnvagn, småsaker, kläder, bilbarnstol osv osv. Oj oj oj. Det pirrar i magen nu!!

- - - - - - -

Jag är övertygad om att mycket av detta sitter i kroppen på mig, det är biologiskt, det är hormoner som spökar. Den senaste veckan har jag försökt läsa, jag har tittat på barnvagn, säng och köpt blöjor, nappflaskor och modersmjölksersättning. Jag har börjat förbereda mig. "Vanliga" föräldrar, biologiska föräldrar, har 7-8 ibland 9 månader på sig att förbereda sig. Vi kanske får två veckor.... Den här födseln kan nämligen ske i morgon. Det är inte två veckor kvar till beräknad förlossning. "Beräknad". Ingen kan ju veta när.

Men hela min kropp ställer in sig på det här! Jag känner inte igen mig i en del saker. Andra är så självklara!! Jag pratar med små barn på ett annat sätt (efter en vecka - halllåååå???). Jag ser andra saker, jag känner annorlunda, jag kan börja gråta för typ ingenting....

Och jag är övertygad om att mitt nedärvda, genetiska och biologiska jag kommer börja agera annorlunda när vi väl har barnet här...

Vi vet vilket kön barnet har, vi vet barnets namn - det har föräldrarna redan bestämt. Och i det klientel som socialen rör sig i, är det inte samma namn som VI skulle ha valt.... Namnen brukar ha mycket x, z och c i sig. Fördomsfullt av mig? Ja, kanske. Men så är det. Det namn som det här barnet kommer få, kan vi rätt enkelt göra en förkortning av. Jag menar Karl blir ofta Kalle, Lars blir ofta Lasse osv osv.

Nähä.
Nu ska jag göra lite annat. Trött är jag. Ska jobba i morrn, sen är det långledigt ju. Skönt!! Vi hoppas kunna åka iväg några dagar, maken och jag. Ladda lite? Ja, förmodligen.

Kram till er!

Kanske, kanske...?

Oj vad det satte igång en massa tankar igår!  Maken och jag är aktiva i en förening, som har sitt absolut mesta att göra den här helgen. Och naturligtvis är vi väldigt engagerade... På sätt och vis bra, för då slipper jag grubbla och fundera.

Maken kom hem sent i går, men vi pratade ändå en god stund. Det är många frågetecken. Visst vill vi!! Men, samtidigt.... Det finns frågetecken. Dessa ska vi räta ut, så jag har mejlat soc idag. Vår soc sekr kommer hit nästa vecka och pratar. Hon har full förståelse för att de snurrar i huvudet på oss :)

Under tiden gäller det att samla information. Visst låter jag nästan ruggigt effektiv och rationell?? Ha! Det är bara ett spel för gallerierna.... ;)

Jag har skickat ut lite förfrågningar till släkt och vänner, främst om en barnsäng. Jag har letat listor på nätet om vad man behöver den första tiden. Jag har kollat upp bilbarnstol, var man kan hyra det, och hur man gör.

Och jag har tänkt. Undrat. Funderat. Grubblat på hur det kommer att bli.

Och. Jag har pratat med min chef. Suck. Det är lite jobbigt. Jag kan ju fortfarande inte säga, att det är helt säkert, till 100% klart att jag är hemma i höst... Men nästan säkert?

Trött blir jag. Det är väl för mycket känslor helt enkelt. Jag tänker också på barnets föräldrar. Vad gör de, som är så klart och tydligt att de inte kan ta hand om sina barn? Vi har fått höra att det inte är nåt missbruk i alla fall. Men vem vet hur mamman skött om sig själv när hon varit/är gravid?

Vi ställer nu in oss på helgens aktiviteter, och väntar tills på tisdag, då vi träffar soc igen.

(Men fortsätter nog drömma och hoppas lite....)

Kramelikram

Kanske??

Idag ringde soc igen. Jag kunde inte svara just då, såg att det var ett dolt nummer, tryckte bort samtalet. Omedelbart ringde det igen. Så jag svarade. "Kan du prata nu?" frågade hon. Jag bad henne ringa upp efter en halvtimme. Och sen blev jag nervös. Vad kan hon vilja? Nu?

Hon ringde upp efter en halvtimme, och då kunde jag prata. Hon berättade att de hade pratat, undersökt och kollat upp, och så ville de att vi skulle ta hand om ett barn. Vill vi det?

Jag vet inte. Vi måste pratas vid ikväll. Ordentligt! För, det ska kännas rätt i magen. Det är viktigt. Det här barnet har syskon, som är placerade, så även om allt inte är klart med LVU, så är det mycket troligt att det blir så.

Och ja, jag vet. Vi tar inget för givet om nån placering. Men, det verkar ju onekligen som om det skulle kunna bli en placering hos oss. Barnet som det gäller är inte fött än.... Vill och kan vi ta hand om ett nyfött barn?? Jag vet inte. Klarar vi det??

När barnet föds, kommer soc göra ett omedelbart omhändertagande, och sen ansöka om LVU.  Vi kommer bli uppringda, och får hämta barnet på BB. Förlossningen är beräknad till förstas halvan av juni.

Det kan alltså bli snart, om det blir nåt. Så soc vill att vi är beredda och skaffar en del saker, spjälsäng, kläder, mat osv osv.

Just nu snurrar det i huvudet. Det pirrar och fladdrar i magen. Jag har lite svårt att fokusera på det jag ska. Men, bara maken kommer hem, och vi får prata om det, så kan vi reda ut hur vi vill ha det.

Som jag känner NU är jag positiv. Men, vi måste prata om det. Vi måste vara överens, och helt säkra.

Ååååå.... Tankarna flyger och fladdrar....

Kram till er!!

.... och idag.

Ni är för söta ni som skriver till mig, här i och i mejl.

Vi, liksom ni, hoppas på snabba besked. Men det kan vi glömma!!

Det tar sån tiiiid....

Idag var de här i 1h 45 min. De hade några kompletterande frågor. Mycket handlar annars om att de ska lära känna oss, och vi ska lära känna dem. Det finns två olika barn på gång. Det ena är ett spädbarn med missbrukande mamma. Och mamman har nu skärpt till sig lite. Där väntar och avvaktar de, för att se hur mamman klarar av det. Det andra barnet är inte fött än, men det finns flera äldre syskon som redan är placerade. De väljer mellan oss och att placera hos ett syskon (men det är tätt mellan syskonen, och de andra fosterföräldrarna är tveksamma).

Så inget är på nåt sätt klart. Det kan hända kvickt och snabbt. Om de ringer i morrn, är vi beredda typ i morrn kväll då??? Ehhh.... Jo, det är vi väl.... Annars tar det nog en eller två månader, innan de vet något mer.

Så. Det är som vanligt. Inga klara besked. Bara vänta och vänta. Är det konstigt om man ger upp??

Positivt att de inte behöver göra om hela utredningen i alla fall. De har tagit del av tidigare, och det var några frågor därifrån som de ville få uppklarade. Så vi är typ godkända som familjehem, även i den här kommunen. Skönt i alla fall.

Så, hur gör vi i sommar då? Planerar vi nån semester? Det känns ju inte riktigt aktuellt att boka flyg och hotell.... Hotell kan man ofta boka av, men flyg är svårare. Så ska vi åka nånstans blir det väl bil då. Tyskland? Gotland? Sverige? Jag orkar inte tänka mer på det.

Efter varje sånt här besök är jag helt slut efteråt. När de hade åkt åt vi lite snabblunch, sen somnade jag i soffan... Jag är helt färdig!!! Det kostar väl på mentalt, antar jag.

Tack för alla fina kommentarer och alla tankar ni sänder oss!!

I morgon....

I morgon kommer socialtjänsten hit igen. Andra träffen med den nya kommunen. De har sagt att de har två olika barn, som kan vara aktuella för oss. Det ena är ett litet barn, och det andra är inte fött än. Det ofödda barnet är lite beroende av vad som händer med ett äldre syskon. Sen vet vi inget mer om det.

Jag är lite blandad i mina funderingar inför i morgon. Visst kan jag förstå, om de vill intervjua oss och prata med oss. De måste det, säger de. Enligt lagen. Men när vi nu är så kollade av två andra socialtjänster, ganska nyligen. Jag menar, inget har ju hänt sen dess.....

Det känns tungt, om vi måste gå igenom en helt ny undersökning. Igen. Alltså alltihop. Vissa delar kan jag gå med på. Vi har t ex redan fyllt i ett häfte med en massa frågor. Det ska göras individuellt. Men vi satt tillsammans vid köksbordet, även med soc sekr. Vissa frågor pratade om. Men då lär de ju känna oss också, resonerar jag. Det här häftet är mest allmänna, vanliga frågor. Inga personliga om min barndom, mina intressen, min släkt, om jag är kriminell, mina alkohol- och sexvanor. Nä, bara vanliga frågor.

Vi hoppas få veta lite mer, den här gången. Förra gången ville de träffa oss, och skaffa sig en bild av vilka vi är. Det som är så jobbigt, är att det tar sån tid allting!! Vi tycker ju att vi är utredda och klara, beredda att ta emot! Nu! Men. Så funkar det inte.

Jag har i alla fall bakat sirapskakor, och maken bakade frallor. Den här gången bjuder vi på liiite nyttigare... ;)

Kram på er!

#&@£$¤% !!

Idag är jag arg. Förbannad. Ilsken. Irriterad.

För allt och inget.

Jag är lite sur på min man. Fortfarande. Det började igår. I morse försökte han fjäska när jag skulle åka till jobbet. Nja... tyckte jag. Idag skulle han slutat jobba tidigt, typ kl 15. Vad händer? Han jobbar fortfarande. Två timmar senare. Vi ska äta om fem minuter, och sen cykla iväg till en god vän (för intag av alkoholhaltiga drycker). Vem har lagat maten?? Ja, inte är det han i alla fall.

Visst är det lite schyst att fråga, om det är okej med mig, att han jobbar lite längre idag.... Eller är jag småsint? Det är i alla fall fredag!

Och så grannens idiot-ungar. Jag hade typ 15 min att blunda i soffan. Vad gör de? Leker med tutan på bilen.... Eh.... Det är INTE okej. Nu blev jag ännu mer förbannad, eftersom jag försökte sova. Det hade inte varit okej annars heller.

Jag är bara arg, förbannad, ilsken och irriterad.

Vet egentligen inte på vad.

Min goda vän och kollega som ska ha barn i höst, har nu en liten mage. Kul för henne. Eller för dom. Hon hade berättat för sin fyraåring hemma att h*n ska få ett syskon. Svaret blev: "Men mamma, gör inte det fruktansvärt ont??".... Hahahaha....

Ja, jag kan skratta också.
Men idag är jag mest arg, förbannad, ilsken och irriterad.

Och så krånglar försäkringskassan med mig = inga pengar än. Fel kod i fyllt i intyget. Men - hallååååå!! Min diagnos/sjukdom är så ovanlig att den inte har nån kod.... Jäkla idioter!'

Och så hatar jag den sjukdomen som det ger. Cancer. Har ibland fortfarande svårt att säga/skriva ordet. Har haft ont i höfterna/nedre delen av ryggen i över en vecka nu. Och då snackar vi ONT. Vet inte vad det beror på, eller vad det kommer i från. Men, jag vet att jag har tumörer i bäckenbenet och i höger höftben. Samband??? Nä, vill inte det.

Hoppas ni har en bättre dag.

Kram från en bitter och ilsken surtant!!