Sjukhusbesök.

Ja, de dyker upp, det ena efter det andra. Sjukhusbesöken.

Den lilla komptid jag hade att ta ut, är nästan slut nu. Men på torsdag är jag ledig som tur är. Nästa vecka ska jag till ögon på måndag. Då måste jag åka strax före kl 12 (på lunchen) och behöver ta ut 4 timmars komp. Aj aj.

Och så alla resor. På torsdag ska jag till regionsjukhuset, 15 mil enkel resa. På måndag och på torsdag nästa vecka, till länssjukhuset, 8 mil enkel resa. Förr fick man ut reseersättning. Det får jag inte längre, mitt landsting har ändrat det.

En resa hit eller dit spelar väl ingen roll, men nu blir det så ofta.

Frikort på sjukvård har jag fått, men det är lite surt med 1 100 kr på tre veckor. Nu kostar det inget mer, på elva månader.... Och frikort på medicin har jag också.

Inte nog med mina kostnader. Maken tar också ledigt. På torsdag hela dagen, och nästa vecka blir det måndag eftermiddag, och så ett par timmar på torsdagen.

Äsch, jag ska väl inte klaga, men, jag jobbar ju bara 60%, så det märks ju i plånboken så fort det är nåt extra. Och 11 000 för tre par nya glasögon. Och i morrn ska bilen på service+byta kamrem, kostar 8 300 kr.

Det löser sig. Det gör det ju alltid.
Hoppas ni har det bra där ute i hösten....
KRAM

Öland. Skördefest. Och lite svar.

Jag tog lite ledigt. Redan torsdag morgon åkte jag tillsammans med min mamma till Öland. Härligt!! Och tid tillsammans med henne i bilen, innebär att vi hinner prata. Prata klart. Man kommer ju liksom ingen annan stans, ingen annan kan komma och avbryta. Vi får all tid vi vill att just prata klart...

Maken kom också, när han hade jobbat klart på torsdagen.

Och i går fredag började min telefon ringa. Rätt häftigt egentligen, att det låter som om de står alldeles bredvid mig, när jag står ute på stranden, det blåser och vågorna dånar. Men jag hör sååå bra.

Vad har jag fått för svar då?

Jo, MR visade inget särskilt. Inget nytt, inget som verkar växa eller trycka på synnerven. Och det var väl bra det.

Men, i onsdags kväll och i fredags morse hade jag blixtrar igen. Många och nästan i en timme. Det kommer för tätt!! Och vad är felet då??? Jag ställde in min körövning i onsdags kväll. Jag kunde ju inte ta mig nånstans... Och ungefär en halvtimme före och ett par timmar efter själva blixtrarna så ser jag bara halva....

Det andra telefonsamtalet jag fick, var från ögonläkaren. Hon var nöjd över MR, men bekymrad över att jag fortfarande inte är bättre. Jag ska få en ny tid dit, och träffa den andre läkaren som jag träffade första gången. Han är påhittig och mycket mycket duktig, förklarade läkare nr 1. Ja, ja. Det tror jag nog. Inga problem. Bara ni hittar en lösning....

Det första samtalet jag fick (nu går jag i fel ordning visst....) var från kuratorn. Jag ska träffa henne om typ två veckor. Annars kunde jag vänta en månad och slå ihop det med återbesöket till onkologen. Nej tack, jag vill träffa henne NU. Så blev det, nästan.

Och så det tredje samtalet som var från onkologen. Inte mycket nytt där, man han ringde i alla fall! Han försäkrar att de inte ska släppa mig, utan försöka hitta nån lösning till mig. Ja, det hoppas jag verkligen....

Glömde nästan, jag har fått ett brev också. I torsdags. Kallelse till pet-ct, som ska göras nästa vecka på torsdag. Jaha. Tur att det var på min lediga dag i alla fall. Snabba bud är det också. Tiden är kl 12.30, vilket betyder att jag inte får äta nåt efter kl 07.00, och tidigast igen kl 14.30. Jag kommer svälta ihjäl, det är jag övertygad om.... Det brukar jag visst tro, och hittills har det inte hänt. Men, den här gången svälter jag nog ihjäl på riktigt.... ;)

Ja, det var väl det hela, tror jag. Jag berättar kanske om Öland nån annan dag. För nu ska jag på tjejfest!! Makens bästa väns fru har fyllt 40 (i juli) och ska nu ha lite tjejfest. Med andra ord, jag kommer inte känna nån annan än henne... Men det blir säkert kul.

Tjolahopp!!

Mera väntan...

Och jag väntar och väntar. Inget svar än. En av mina läkare skulle ringa i går, men när ingen ringt idag heller, så ringde jag upp mottagningen på eftermiddagen.

Nä, inga provsvar än.

Så jäkla dåligt. Jag blir bara ledsen. Maken blir förbannad.

Och så klart att tankarna har satt igång och mala... OM det nu är nåt problem, hur går det då med vår önskan att bli familjehem igen???

Dumma, dumma tankar.

Orolig väntan.

Jag ska försöka skriva lite oftare. Har jag tänkt. Nu har jag glasögon, så jag ser vad jag skriver i alla fall...

Idag har jag varit hos min onkolog för att få svaret på MR, som jag gjorde förra onsdagen. Det blev som jag var rädd för: inget svar än. Jag åkte alltså 8 mil dit och 8 mil hem i onödan. Jag har tagit ledigt 6 timmar från jobbet, i onödan. Suck.

Vad fick jag veta då? Jag blev ordentligt uppskrämd i alla fall. Inget vet hur det blir än, men det är i alla fall bra att min läkare är noga. Det var förresten tre läkare där idag. Och så maken och jag. Många personer i ett litet rum...

Nu väntar vi på svaret från MR, läkaren ska ringa mig i morrn. Beroende på svaret, så sker lite olika. Först och främst ska jag tillbaka till ögon på länssjukhuset. Det behövs en aktuell undersökning. Jag har ju inte blivit bättre, men inte heller sämre. Sen ska jag göra min årliga PET-CT, som jag gör i Linköping. Enkelt sagt, kan man förklara det med, att den mäter tumörernas aktivitet med hjälp av radioaktivitet. Det gör inte ont, men jag ligger fastspänd i 1,5 timma (och har tråkigt...). Jag ska också få träffa en kurator, för att prata om mitt jobb. Ehh...??? Min läkare tycker att jag ska vara sjukskriven i tre månader. För vad som än är fel på ögonen (eller nåt i närheten) så behöver jag vila, och ta hand om mig lite.... Sen pratade hon om att åtminstone en månad skulle jag vila.

Först kände jag, att om jag ska vara sjukskriven fram till jul - det går ju inte!!! Ni vet, Lucia, julavslutning, betyg.... Nä. Men, sen tänkte jag lite till. Så.... Äsch, vi får se. Som det är nu, har jag inget bra schema heller. Men, det är svårt att göra nåt åt det NU.

Allt är bara rörigt och snurrigt.

Jag vill inte, vill inte, vill inte att det ska vara nåt nytt skräp i huvudet. Nä. Jag vill inte det. Jag orkar inte det. Inte en gång till...

Och så kommer tårarna...

Men, det behöver ju inte vara så! Lugna ner dig nu, Hönsis. Andas djupt. Ta det lugnt. Ovissheten är det värsta. Det är alltid så. Att inte veta är mycket värre!

Håhåjaja... Nu tar vi en timme i taget, och så hoppas jag på att läkaren ringer i morrn med besked om MR. Det är ju ett litet steg på vägen i alla fall.

- - - - - - -  -

Och nu kommer vi till de andra, dumma tankarna.  Det här med att jag (vi) inte har fått något eget barn, finns det verkligen en mening med det? Är det så, att jag är sjuk... och inte kan ta hand om ett barn..?? Det finns ju en mening med allt.... Eller??


kram till er.....

Livets berg-och-dal-bana...

Livet är bara så mycket upp och ner. Hela tiden. Häromdagen stressade jag in i vår fantastiska affär med växter och blommor, för att handla present åt en släkting. Den underbara ägaren bara skakade på huvudet åt mig, och sa till mig att sluta stressa. Jag vet, sa jag. Säg nej nån gång, påpekade hon. Jag vet, sa jag.

Hur är det här annars då?
Jo, vi hade ju hittat drömhuset. Dyrt, men överkomligt. Så trodde vi. Men fler och fler saker har kommit fram. Det finns hot om vite när det gäller nytt avlopp, pga känslig natur och lite annat, skulle det kosta 200 tkr. De akuta renoveringarna/kostnaderna uppsteg plötsligt till 500 tkr. Sen tillkommer även byta fönster, byta en del panel på huset, vilket måste göras inom fem år. Det fanns inte heller möjlighet till fast telefon, vilket de haft tills för tre år sen. Nu var det "fullt"... Kan de säga så?? Möjligheten till snabbt Internet (vilket maken måste ha då han jobbar hemifrån två dagar i veckan) blev snabbt begränsat och mycket dyrare. Vi räknade och räknade, och kom fram till ett pristak. Allt är dock beroende på att räntorna inte stiger. För mycket. Vi bestämde oss att lägga ett bud, strax under det. Med risk för att det var alldeles för lågt.  Och det var det. Mäklaren tyckte inte ens det var lönt.... ;) Nä, men det är så vår verklighet ser ut, på en fastighet som kräver så enormt mycket arbete, så snabbt! Mäklaren lovade dock höra av sig, om det trillade in fler bud, i vår nivå. För då kanske vi är intresserade. Säljaren var väldigt intresserad av oss, och våra planer. Han vill ha nån som bor där året om, och det ville ju vi. Hittills är vi de enda som velat det. Det finns intresserade "stockholmare" med mycket pengar, som vi bo där på sommaren för naturen, och komma dit på hösten för den fina jaktens skull.

Men i stället lägger vi ett bud på en skogsfastighet. Vi lägger ett litet lågt bud där också. Där är skriftlig och hemlig budgivning, vilket jag tycker känns mycket mer osäkert. Vi har ju inte en aning om ifall det finns andra intresserade och vad de lägger för bud. Troligen lägger vi ett för lågt bud där också.

Vad ska jag säga? "No danger on the roof" (=ingen fara på taket!), vi bor så bra som vi gör! Det här drömhuset var ju inget vi hade planerat att ens leta efter. Det bara trillade på oss, som en överraskning.

- - - - - - - - - -

Igår var jag och gjorde en MR, på huvudet med fokus på ögat. Eller som de säger: skallen, och orbita. Det var jobbigt. Dels är jag nog lite orolig för resultatet. Och dels har jag problem med magneten. Jag har metall på flera ställen i kroppen, bland annat i höger axel. Där blir det varmt (hett) och vibrerar. Alltså får jag ont.

Den här gången  ville jag ha, och fick, lugnande. Maken satt med i rummet, på en stol. I de korta små pauserna kommer han fram och klappar mig på benen/fötterna. Då känner jag att han är där. Jag fick påfyllning av lugnande ungefär halvvägs, och då stack han in handen och tog min hand.

Hela undersökningen tog 95 minuter. Men då är det inräknat då jag förbereds med nål i armen, placeras  och spänns fast, och allt annat.... Nu fick jag fyra, eller fem, kortare pauser, då jag hade en möjlighet att röra på armen lite. Det brukar underlätta. Men då tar det ju liiite längre tid också. Övriga kroppen mår inte bra av att ligga så där stilla så länge på ett hårt underlag. Kallt var det också!!! Tidigare har jag fått ha mina kläder på mig, strumpor, byxor utan metall, t-shirt och kofta. Men den här gången, inte nåt!! Jo, trosor och strumpor. Så jag frös. Det brukar jag göra. Men med mina kläder på mig, och en filt brukar det funka. Jag bad om en filt. Vad fick jag? Ett papperslakan... När jag i första pausen än en gång sa att jag frös, fick jag ett papperslakan till. Och till och med maken som sällan fryser, tyckte det var kallt där inne....

De är ju inte så värst tillmötesgående för personer som är oroliga och rädda. För mig har det alltid varit viktigt att få ha mina egna kläder på mig. Jag blir mindre sårbar då, på nåt sätt...

På måndag ska jag tillbaka till länssjukhuset och träffa min onkolog, för svar på den här undersökningen. Faktiskt är jag lite nervös. Varför? Det brukar jag inte vara. Nä, men det har hänt mycket med cancer nu, några dagar. Igår dog en ung modig man, bara 30 år gammal. En kvinna i min ålder (fem barn, stort hus på landet) som hade hjärntumör några år efter mig (jag stöttade henne och svarade på alla hennes frågor), har fått tillbaka en tumör, sitter precis vid minnet, nu har hon svårt att klara vardagen. Går inte att operera, möjligen stråla så den kan krympa...

Jäkla sjukdom.

- - - - - - - - - - -

Idag är socialen och hälsar på de två små flickorna som bodde hos oss i somras. Vi har inte hört så mycket från deras nya familjehem, men vi vet lite via socialen. De har det bra, men det har inte varit enkelt... Socialen ska ta upp med det nya familjehemmet om de vill träffa oss. Vi är lite kluvna till det. Det har gått en tid nu. Vill flickorna verkligen träffa oss? Är det bra för dem? Vi bor inte sååå långt från varandra, och rör oss i varandras bostadsorter, så det är inte omöjligt att vi springer på varandra. Vi vill träffa dem, men det är inte vad vi vill som är det viktiga här. Det är flickornas bästa som är det viktiga. Så vi får se vad som händer.

- - - - - - - -

Ja, det här blir långt. Har ni orkat läsa ända hit?? Bravo!! Orkar ni lämna en kommentar blir jag också glad. Men här kommer mer!

Vi ska nämligen på kalas hela helgen. Fredag kl 18, lördag kl 14 och söndag kl 16. Hej och hå... Men vi slipper ju laga mat hemma :) Och det är kul att träffas. Det är kalas på olika håll, med olika människor, så det är ju också trevligt!

Nähä, nu ska jag sätta fart, duschen väntar. Jag har många ärenden idag, på min lediga dag. Om jag orkar ska jag ut i trädgården också, det är höst...

KRAM på er!

Flytta?

Min man och jag har hittat ett hus som vi vill ha. Renovering, visst. Ganska mycket. Men alltså... Wow.

Men saken är den, att nu bor vi i stan. Med allt vad det innebär. Gatljus. Cykelavstånd. Grannar. Det här "drömhuset" ligger ute på landet. Vackert, och underbart. Men, lite ensamt. Mörkt. Tyst. Kräver varsin bil.

Klarar jag att bo där ute???


Åååååå.... Beslutsångest.


Idag var vi på banken. Vi får låna. Vi har fått uträkningar på en lägre kostnad, och till en högre. Nu måste vi titta lite på det, vill vi ha det så... Eller? Vad är det vi vill, egentligen??


..........???

Pratsugen, en vanlig tisdag.

Ja, det är en vanlig tisdag. Ganska vanlig i alla fall. Jag är ledig idag. Den här hösten jobbar jag ju "bara" 60%. Vi räknade ju med att flickorna skulle vara hos oss, så jag sökte tjänstledigt 25%, och skulle alltså jobba 50%. Nu är ju inte de kvar här, och jag frågade om jag fick gå tillbaka och jobba mina 75%, Men se, nej, det gick inte... Jag fick i stället ett schema som var hemskt. En ökning med undervisning som var gräslig. Jag protesterade. Det hjälpte inte. Mitt fackliga ombud på min arbetsplats gjorde inget. Så jag vände mig till facket i kommunen. Det räckte med att jag pratade med dem, och hänvisade till detta samtal när jag ännu en gång pratade med min chef. Jag fick jobba 60%, och liiite mindre undervisningstid. Jag hade aldrig orkat annars.... Och man kan ju inte lägga ut ett schema, där jag var tvungen att vara två timmar mer på min arbetsplats, än vad jag hade tid för...

Och 60% är ju i alla fall mer än 50%. Jag är inte nöjd, men ger mig den här gången. Jag har inte heller fått välja ett enda dugg av min arbetstid. Så, i höst är jag ledig på tisdagar och torsdagar. Tjoho. Eller nåt...

Vad gör jag då en alldeles ledig tisdag? Jag åkte till optikern redan kl 9. Det blev dyrt. Synen är sämre. En liten reservation för min glaskroppsavlossning, men jag hade redan innan den, börjat prata om att jag behövde starkare läsglasögon. De gamla har styrkan 0,75, de nya kommer ha 1,5. Det säger inte mig så mycket, men jag fattar ju att det är mer. När jag undersökte ögonen för ett år sen, påstod min optiker att jag skulle behöva progressiva glasögon om tre år. Hoppsan, det gick bara ett år. Men, förklarade hon, ibland går det snabbare. Så ja, nu blir det progressiva glasögon. Oj oj oj. Nu är jag gammal.... Ännu ett bevis för det. Trösten skulle väl vara, att det är bättre att inte vänta för länge på progressiva. Det är mycket enklare att vänja sig, om inte skillnaden är så stor.

Frågan är hur jag gör nu då. Jag har hittat snygga bågar, 1 000 kr eller 2 000 kr. Och styrkan kostar ca 5 000 kr. Alltså typ 7 000 kr. Jag blev rekommenderad att köpa ett par till. För OM de skulle gå sönder, eller nåt, så får jag inte bli sjukskriven pga glasögon-brist. Det kan också vara roligt att byta ibland. Eller ha ett par till, helt enkelt. Just nu har Synoptik erbjudande. Så de andra skulle kosta mig 3 500 kr. Nu är vi plötsligt uppe i lite mer än 10 000 kr. Mina gamla läsglasögon bör jag behålla, och använda när jag sitter vid datorn. Okej, det låter väl klokt. Men jag bör skaffa ett par nya läsglasögon att ha när jag ligger i sängen och läser (händer ju rätt ofta!). Ett par billiga, enkla kan kosta runt 700 kr då. Så, det hela slutar nog på 11 000 kr. För att kunna se bra!!! Usch och fy, säger jag bara. Alltså, jag har pengar sparat just får såna här oväntade utgifter. Men det känns surt att behöva lägga så mycket pengar på det....

Hur ska man göra, tycker ni?

Jag fick med mig fyra bågar hem. Lika snygga alla fyra, så klart. Ett par är "skogsgröna", de tar jag nog till reserven. Men de andra tre.... så svårt att välja!!! Ett par kostar 2 000 kr, och de andra två 900 kr och 1 000 kr. Men, det är ju alltid roligt med nya glasögon. Det som är lite surt, är att de jag har nu, är bara ett år gamla. Jag har liksom inte hunnit tröttna på dem än...

Äsch, jag får fundera lite....

När jag varit hos optikern åkte jag och handlade. Typ storhandlade. Fyra stora kassar. Bra! Sen hem och plocka in all mat, och så fixa lunch till mig och maken, som jobbar hemifrån idag. Sen måste man ju vila lite efter maten, eller hur?? Och på TV4 Guld är det Lilla huset på prärien. Jag bara älskar den serien... Det här måste vara någon av de allra allra första avsnitten. Det var inget jag kände igen... Undrar om det är varje dag, eller bara varje tisdag, eller.... Måste nog kolla upp det...

- - - - - - - - - - - - - - - -

Snart har maken jobbat färdigt. Då ska vi iväg till mina föräldrar en sväng. Hämta honung, samt prova glasögonbågar för smakråd... Och så ska vi titta på en fastighet. Vi kollar runt lite, och har gjort ett tag. Nu har det hettat till ordentligt. Egentligen är det mest skog vi är ute efter. Och det är vad vi ska titta på idag. Men det är nog lite stort, eller rättare, kommer bli lite för dyrt för oss.... Tyvärr, ja jag säger tyvärr, har vi hittat ett hus vi kan tänka oss att bo i. Kanske. Det ligger mitt ute på landet, tio minuter från stan. Jättehärligt hus!!! Och fantastiska omgivningar... Men.... Stort renoveringsbehov, kan man väl säga. Huset är ca 100 år gammalt, och renoverades exklusivt på 70-talet. Det har hållits fint i ordning, och det är stadigt och bra. Men, kära nån, tapeterna. Och köket. Och badrummet. Och så måla på utsidan. Nytt trä i veranda och uteplats. Trädgården är mest gräs, men mycket! Så, en miljon till är ju inga problem.... Frågan är, vill vi (läs: jag!) bo där ute på landet. I mörkret. I ensamheten. Beslutsångest!!!!

Nä, nu har jag fått prata av mig lite! :) Dags att göra lite nytta igen...

Jag läser flera bloggar, och tänker mycket på er som skriver. Det går bra för en del, andra har det tufft just nu. Men mina tankar finns hos er...

KRAM!

Vackraste dagen idag.

Idag är det vår bröllopsdag!

Vi har varit gifta i tre år, just i dag. Ja, tre år, det är inte så länge. Men det här är vår dag. För tre år sen sken solen också. Det var nog den enda soliga och varma dagen under de höstveckorna (som jag kommer ihåg det, hihihi). När vi kom ut ur kyrkan blåste alla såpbubblor på oss, och min ena kör stod och sjöng så härligt. Hela himlen var full med bubblor!! Och på trappan precis nedanför oss, så nära de bara kunde komma, stod mina två syskonbarn och blåste så mycket bubblor de bara orkade! Då var de 4 och 6 år. Den stora ville inte vara med, men den lilla var brudnäbb. Nu efteråt har den store sagt, att nästa gång vi gifter oss - då vill han vara med... <3

Det betyder mycket för mig att vara gift. Det var viktigt för mig att vi gifte oss, men jag kan ändå bli överraskad över ur glad jag är, att vi är gifta. "Jaa", säger maken då, "det är ju vi". Och ja, det är ju vi. För alltid. Och när maken har sagt att han älskar mig, så ler han så gott och ser mig i ögonen och så säger han på bred dialekt: "...och det är jädra-säkert det!"

Inte trodde då jag, att jag skulle kunna älska nån så. Men det gör jag.

Vi har gjort mycket tillsammans, maken och jag. Roliga saker. Och jobbiga saker. Svåra saker. Men det har också gjort att vi står starkare ihop. Tillsammans. När vi började med IVF så fick vi höra, att antingen skulle vi bli starkare ihop som ett par, eller så skulle vi dela på oss om det inte gick vägen. Vi bestämde där och då, att vi minsann skulle se till att bli ett starkare par. Och det tycker jag då verkligen att vi har blivit.

Så idag blir det hämtmat. Gott! Jag ska tända de ljusen som vi hade på vår bröllopsfest, speciella ljus som stod framför oss. Och jag tar fram det lilla brudpar som stod på tårtan. Eller lilla, det är nog en decimeter högt. Jag tänker duka lite fint, och göra det speciellt. Det är vår kväll i kväll.

En liten sak till bara, ögonen. Det är inte bra än. Bättre, men inte bra. Det är fortfarande jobbigt att läsa. Dumt.


Men, idag vill jag bara ge er KÄRLEK!

<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3

Handledning.

Först bara en liten kort kommentar om mina ögon. Jo, det blir lite bättre för varje dag. Än är det inte helt bra, men det är mycket bättre. Jag kan läsa, men det är fortfarande mycket jobbigt. De två ögonläkarna på länssjukhuset har skrivit i journalen att det är glaskroppsavlossning. Nu väntar jag bara på MR, den 18 september (fyra veckor efter att den beställdes som akut.. oj oj oj...).

Det jag egentligen ville berätta om, var att vi var på handledning igen, maken och jag. Vi har tid 1,5 timme, men det har tagit två timmar var enda gång. Men det är skönt och bra att prata! Vi har fina samtal, tycker jag. Vår handledare är påläst och förberedd. Han är klok och förståndig. I fredags skrattade han lite åt sig själv, för han hade tänkt att sitta ner och inte hela tiden resa sig upp för att rita sina bilder och förklaringar på tavlan. Jo, jo, skrattade vi, för det är nåt han gör hela tiden! Men det är helt okej, åtminstone för mig. Jag förstår hans bilder, de hjälper mig.

Den här gången pratade vi mycket om olika missbruk. Hur det fungerar, och vad som händer i kroppen och i psyket. Och vad som händer med de som står bredvid, t ex barnen. Jag har också läst på sen sist, om PTSD (post traumatic stress disorder). Varenda punkt jag läser som biverkningar stämmer på den stora tjejen. Varenda punkt!!

Vi pratade också om hur socialen har mött oss. Om vår oro för de här barnen, om vår vilja att faktiskt vilja göra en polisanmälan. Men vi känner inte att soc lyssnar på oss här. Hallå, säger vi, detta tror vi faktiskt har hänt!! Jaha, är ungefär svaret vi får. Men, det är nåt vi ska ta upp med dem igen. På fredag kommer de nämligen hit igen. De vill gärna träffa oss, och prata om vad som hänt, säger dem. Okej, säger vi.

Vi hade handledningen på fredageftermiddagen. På lördagmorgonen berättar maken, att samtalet har fått igång hans tankar. Det snurrade på ordentligt, berättade han. Bra att vi sen fick en hel timme ensamma i bilen, då är det enkelt att prata. Ingen av oss blir störd av nån/nåt annat eller går iväg. Vi måste liksom bara prata.

Så när han sa, att hans tankar börjat snurra, satte det igång på mig också. Dessutom står det fortfarande kvar en våningssäng här, och påminner oss hela tiden. Vem ska sova i den? Om vi tar emot fler fosterbarn, har vi tänkt att ta ett barn. I alla fall ett i taget. Men det känns fortfarande väldigt konstigt med en våningssäng då. Vad ska vi göra med den?? Det går att dela på den, och kanske försöka ordna nån typ av förvaring av den ena sängen så länge. Vi får se.

Nu är det söndagkväll, och jag har förberett mig inför veckan. Tyvärr har jag ont i huvudet. Men, det är sängdags. Natti, natti!