Jag fasade lite för dagarna den här veckan. Maken jobbar tre dagar, så jag blir alldeles ensam hemma. Jag var rädd för tystnaden och tomheten. För tankarna som säkert skulle komma. De har inte kommit än. Däremot drömmer jag.
Men i går hade jag fullt upp. Tvättade och tog hand om sängkläderna (fyra sängar, dubbelt så mycket som vanligt...). Jag putsade fönster, skördade rabarber och gjorde rabarbersaft. Mina föräldrar kom hit och fikade. Det blev en bra dag.
Idag kommer en fin vän hit... Trots att vi bor så nära, träffas vi inte så ofta. Men jag vet ju var hon finns, när jag behöver! På eftermiddagen ska jag åka till en annan vän. Hon har just kommit hem från Skottland. Maken och jag åker till Skottland på fredag, så jag hoppas få lite tips, vad som varit bra, vad som inte varit bra - och lite sånt. Så den här dagen går nog den också.
Drömmarna ja. Jag drömmer om flickorna, hela tiden. Och så vaknar jag, och vill inte somna om. I natt har jag faktiskt sovit bättre, men fortfarande dessa drömmar. Det är väl ett sätt att bearbeta, kan jag tro. Jag vaknar på natten, och tittar ut mot dörren till flickornas rum. Det är ett annat ljussken där nu. Och det är tyst. När två personer sover i ett rum, så hörs det. Nån mumlar lite, den andra rör sig i sömnen. Men nu är det alldeles tyst.
I tankarna försöker jag planera för resan. Vi gjorde ju i ordning för den här resan redan i maj. Efter besked att vi inte skulle få något barn under sommaren. Men sen kom ju flickorna, hastigt och plötsligt. Då var det tur att vi inte bokat resan, bara planerat den. Nu tog vi fram planerna igen, gjorde om dem liite grand, och bokade. Så vi åker på fredag. Blir borta tio dagar. Längre än planerat, men man måste ju följa med flygplanen som går... Jag tror det är bra för oss att åka iväg. Bara vi två. Tillsammans.
Nu ska jag förbereda rabarberpajen till min fina, fina vän!!
kram på er...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar