Försommar. Jomenvisst. Ena dagen är det 28 grader varmt, och sen vänder det och är bara 14. Alltså hälften. Men, jag klagar inte. Här skiner solen på mig. På andra ställen i vårt avlånga land slåss man mot översvämningar....
Ännu en månad har gått. Vips, så tar även maj slut. Wow, liksom.
Jag har massor på jobbet. Och massor på skolan. Och där emellan ska vi hinna hälsa på lilla hundvalpen. Hon är bara för söt och go alltså. Jag är tokkär. När vi varit hos henne, drömmer jag om henne på natten. Det gör maken också, söt som han är.... Vårt liv kommer bli annorlunda, helt klart.
Jag har tidigare reagerat lite på de som inte haft några barn, och säger att deras katt eller hund är som deras bebis. Så känns det inte för oss. Jag har också retat mig på min kusin, som även skrivit under med hundens namn på julkort.... Visst kommer vår lilla hund vara som en familjemedlem. Men det är ändå en hund. Inget barn. Vår barnlängtan finns ju kvar. Och det är det vi har jobbat med och mot. Att den alltid kommer finnas där. Men, vi kan lära oss att leva med den.
På min Facebookprofil har jag lagt upp en pin, med att det är vår dag på lördag. Det är ofrivilligt barnlösas dag då. Jag brukar göra det, men jag kan inte minnas att jag fått såna reaktioner som i år.... Många har gillat bilden. Flera har skrivit "Kram" och lagt till hjärtan. Han som är utvecklingsledare på min utbildning skrev ett långt inlägg, där han berättade att de hade fått vänta länge innan de fick barn, och att det minsann inte är självklart att "skaffa" barn. Min chef skrev att hon inte tror att de som har barn, kan förstå hur det är att inte ha men att vilja.... Jag vet att hennes dotter kämpar med IVF. Det är ju inte så ovanligt som vi tror. Men det pratas fortfarande för lite om det.
Idag körde jag småvägar hem från jobbet. Vägen är närmaste, men tar längst tid, pga att vägen är liten, smal och krokig. Jag var tvungen att stanna, och plocka lite midsommarblomster med mig hem. Inte många, bara några kvistar, som nu står i en vas på köksbordet. Jag älskar blommor. Helst vill jag plocka dem överallt och alltid. Men oftast är de ju vackrast där de växer..... Men nu kunde jag inte motstå. De kommer ju bara stå ett par dagar, innan kronbladen faller. Men, jag tänker njuta av dem så länge det går!
Det är något som jag försöker leva efter. Att njuta. Av det lilla eller det stora. Vad det än är, bara stanna upp, andas och försöka lugnt och stilla bjuda på ett leende. Nu ser ni mig som en tok, som är ute och går, plötsligt stannar upp och ser sig omkring, fånigt leende. Nä, jag menar ju inte så. Jag kan t ex göra en rabarberpaj som vi sitter ute i trädgården och äter en söndag.... Bara för att, på något sätt. Då njuter vi. Det är gott, det är vackert, det är egenodlat. Sen får vi gå en långpromenad bara för att bli av med de extra kalorierna, men det kan det vara värt.... ;)
Jag försöker ringa till mina föräldrar lite oftare. De blir inte yngre. Jag vill ha en tät kontakt med dem. Det får inte vara så, att jag inte hinner ringa till dem. Men, det är mycket just nu.... Mikropauser är bra. Jag får inte glömma bort mina vänner heller!!! Kära C, om du läser detta - vi MÅSTE verkligen träffas snart och uppdatera varandra lite. Det är inte bra att fika, men det är ett perfekt sätt att i lugn och ro, kravlöst få sitta och prata lite. Så, vad sägs om det? (Men inte den här veckan eller nästa. Det lugnar ner sig lite när skolan slutat. Hoppas jag. I midsommarveckan är jag helt ledig!! ;)
Nu ska jag fixa lite middag till min käre make. Han har sovit borta i natt, med jobbet. Så jag längtar lite efter honom.
Kram på er!
torsdag 26 maj 2016
måndag 16 maj 2016
Skratt, kram och kittling.
Ibland händer de där guldstunderna....
Vi var hos en kille som snart fyller fem år. Han hade målat med ansiktsfärg i ansiktet. Det var ballonger, hjärtan och blommor. Om jag hade kramat honom, så hade han gnidit in den där färgen på mig (ska tydligen inte färga av sig, men det gjorde det). Killen säger med ett stort härligt, smittande leende: "Kom så får du en kram!" Jag slingrade mig, och låtsades backa undan: "Näe, jag vill inte ha en kram....". Hans leende blir bara större och större: "Joooo! Kom så får du en kram!" Redan här är det härligt, för han vill ju ge mig en sån där härlig kram, som bara han kan....
Jag fortsätter backa, och se rädd ut. "Kom hit så du får en kram - annars kommer jag och kittlar dig!!!" och så världens härligaste skratt..... <3
Jag brukar kittla honom. Han är enkel att kittla.... Och som de flesta barn, så kommer han och stryker sig nära mig, och säger flinande: "Du kan inte kittla mig....". Bara så att jag verkligen ska göra det! Sen hinner jag inte mer än börja, förrän han kvider fram att jag ska sluta. Och då slutar jag. Genast kommer nästa retfulla kommentar att han vill jag ska kittla honom igen. Vi har därför bestämt ett "slutord". När han säger det, då menar han verkligen att jag ska sluta. Och då slutar jag. Det ska man kunna lita på. Ordet vi har valt är "nåd". Det blir ju lite roligt för alla andra också när jag kittlar honom och han skrattar så tårarna rinner, och kvider fram. "Nåd!! Nåd!!" Ännu roligare blev det i början, då han inte riktigt kom ihåg vilket ord vi bestämt, utan i stället ropade ut: "Nöd!! Nöd!!" :)
Det är inte vårt barn, men det är ett barn som finns nära oss, och man kan verkligen inte låta bli att älska honom.... Jag har ofta sagt, att om man inte har egna barn - då får man låna någon annans ibland!!
- - - - - - - - -
Igår träffade vi också en annan tjej. Hon finns i utkanten av vår krets, vi umgås inte med henne, men vi har gemensamma vänner. Jag vet inte hur gammal hon är, men jag skulle tro 35-37 eller nåt sånt. Hon har ett särboförhållande med en kille som har två barn. Han vill inte ha fler barn. Men hon vill gärna ha barn. Alltså har hon inseminerats i Danmark. Hon byter ofta jobb, har fått sparken, blivit omflyttad och vid minst ett tillfälle fått ett rejält avgångsvederlag. Dessa pengar har hon använt på allt möjligt, många resor, fortkörningsböter (köpte en elcykel när hon blev av med körkortet) mm. Nu blev det ett barn också. Hon är rejält rund om magen, och jag skulle tro att det är dags framåt augusti?
Det här är svårt. Jag kan förstå att hon har en barnlängtan. Hon har haft några korta förhållanden, som inte lett till nånting. Nu träffar hon den här fantastiska killen (känner honom sen tidigare, han är omtänksam, trevlig, bra på alla sätt). Funderingarna går till om det verkligen är rätt att då "skaffa" ett barn. För det är precis vad hon gör. Hon skaffar ett barn. Det är inte skapat i kärlek och ömhet. Hon kommer ju vara ensam med barnet. Orkar hon det? Klarar hon det? Sjukskriven i perioder för depression.... Bor ensam i en villa, med trädgård, bil osv. Jag vet ju inte om hennes ekonomi, men hon har samma standard som mina andra vänner (som är ett par, har alltså två inkomster).
Jag kanske är avundsjuk?? Jag har sett och hört många berättelser, genom våra kontakter med Socialtjänsterna i flera kommuner, och jag vet att det finns många många barn som inte far väl. I mitt land. I Sverige. Jag trodde inte det var så illa, som jag de senaste åren har fått höra. Och då har jag ändå sett och hört en del i mitt yrke som lärare...
Det här kan bli bra, det vet jag inte. Men, jag har ju sett henne "uppfostra" alla andra barn i sin närhet. Föräldrarna brukar bli lite irriterade, men det märker hon inte.... Hon har själv tagit på sig rollen, att vara en förälder, till sina vänners barn. När jag säger att jag lånar andras barn, så ingår inte det att uppfostra dem, att förse dem med kläder och prylar. Visst kan jag sticka en kofta och ge bort, jag kan också ge presenter. Men, då är det något extra. Inte det vardagliga, att oj du behöver ju nya vinterstövlar - kom så åker vi och köper det till dig.... När föräldrarna vill att barnen inte ska äta godis annat än på lördagarna, och då i måttlig mängd, då följer jag det. Jag respekterar vad de vill. Om nu barnen sover över hos oss, en veckodag, och vi ska ha film- eller myskväll, kan man äta godis - visst! Men då är det uppgjort med föräldrarna. JAG vill inte fostra andras barn. Det är inte min uppgift. Jag ska slösa med kärlek, kramar och uppmärksamhet. Jag ska läsa böcker, sjunga för dem, skriva brev och sms till dem. Inte köpa dem med godis, leksaker och prylar.
Som jag sa, det kan bli jättebra. Och visst är det bra att ensamma kvinnor nu även i Sverige får insemineras.... Eller? Denna fråga kan fortsätta diskuteras. Är det rätt av oss/samhället/de som bestämmer - att säga att ett barn bara ska få ha EN förälder? Visst kan man gå ut på krogen en kväll, och hitta någon för ett engångsligg, och hoppas bli gravid. Men, då är det ändå ett val, som den här mannen har gjort. Han har inte skyddat sig, och sett till att det inte blir en graviditet. Vill man inte, så får man själv ta ansvar. Hon kan säga att hon är skyddad, och så är hon inte det... Det är ändå bådas ansvar.
Det här är svåra frågor, och jag vet inte om det finns något rätt eller fel. Många kan tycka och tänka. Vi är alla i olika situationer, och detta påverkar hur vi tycker. Kanske hade jag tyckt annorlunda om jag vore ensamstående och närmade mig 40, och bara längtade efter ett barn???
- - - - - - - - - - - -
Nähä. Pluggdag idag. Jag har bara tagit en paus med en kopp kaffe. Nu ska jag hänga lite tvätt, och sen är det böckerna igen....
Tack för ni orkar läsa mina funderingar. Jag behöver inte att du svarar, jag behöver bara få skriva av mig, och få formulera mina egna tankar. Det hjälper mig att få skriva ner det, och sammanfatta vad jag tycker (eller inte tycker.....).
Jag försöker minnas och leva efter de glada, härliga stunderna. Som kramen och kittlingen jag berättade om först. Det är DET som är det viktiga. Vi försöker leva i nuet, och njuta av de fina ögonblick som blir.... <3
Vi var hos en kille som snart fyller fem år. Han hade målat med ansiktsfärg i ansiktet. Det var ballonger, hjärtan och blommor. Om jag hade kramat honom, så hade han gnidit in den där färgen på mig (ska tydligen inte färga av sig, men det gjorde det). Killen säger med ett stort härligt, smittande leende: "Kom så får du en kram!" Jag slingrade mig, och låtsades backa undan: "Näe, jag vill inte ha en kram....". Hans leende blir bara större och större: "Joooo! Kom så får du en kram!" Redan här är det härligt, för han vill ju ge mig en sån där härlig kram, som bara han kan....
Jag fortsätter backa, och se rädd ut. "Kom hit så du får en kram - annars kommer jag och kittlar dig!!!" och så världens härligaste skratt..... <3
Jag brukar kittla honom. Han är enkel att kittla.... Och som de flesta barn, så kommer han och stryker sig nära mig, och säger flinande: "Du kan inte kittla mig....". Bara så att jag verkligen ska göra det! Sen hinner jag inte mer än börja, förrän han kvider fram att jag ska sluta. Och då slutar jag. Genast kommer nästa retfulla kommentar att han vill jag ska kittla honom igen. Vi har därför bestämt ett "slutord". När han säger det, då menar han verkligen att jag ska sluta. Och då slutar jag. Det ska man kunna lita på. Ordet vi har valt är "nåd". Det blir ju lite roligt för alla andra också när jag kittlar honom och han skrattar så tårarna rinner, och kvider fram. "Nåd!! Nåd!!" Ännu roligare blev det i början, då han inte riktigt kom ihåg vilket ord vi bestämt, utan i stället ropade ut: "Nöd!! Nöd!!" :)
Det är inte vårt barn, men det är ett barn som finns nära oss, och man kan verkligen inte låta bli att älska honom.... Jag har ofta sagt, att om man inte har egna barn - då får man låna någon annans ibland!!
- - - - - - - - -
Igår träffade vi också en annan tjej. Hon finns i utkanten av vår krets, vi umgås inte med henne, men vi har gemensamma vänner. Jag vet inte hur gammal hon är, men jag skulle tro 35-37 eller nåt sånt. Hon har ett särboförhållande med en kille som har två barn. Han vill inte ha fler barn. Men hon vill gärna ha barn. Alltså har hon inseminerats i Danmark. Hon byter ofta jobb, har fått sparken, blivit omflyttad och vid minst ett tillfälle fått ett rejält avgångsvederlag. Dessa pengar har hon använt på allt möjligt, många resor, fortkörningsböter (köpte en elcykel när hon blev av med körkortet) mm. Nu blev det ett barn också. Hon är rejält rund om magen, och jag skulle tro att det är dags framåt augusti?
Det här är svårt. Jag kan förstå att hon har en barnlängtan. Hon har haft några korta förhållanden, som inte lett till nånting. Nu träffar hon den här fantastiska killen (känner honom sen tidigare, han är omtänksam, trevlig, bra på alla sätt). Funderingarna går till om det verkligen är rätt att då "skaffa" ett barn. För det är precis vad hon gör. Hon skaffar ett barn. Det är inte skapat i kärlek och ömhet. Hon kommer ju vara ensam med barnet. Orkar hon det? Klarar hon det? Sjukskriven i perioder för depression.... Bor ensam i en villa, med trädgård, bil osv. Jag vet ju inte om hennes ekonomi, men hon har samma standard som mina andra vänner (som är ett par, har alltså två inkomster).
Jag kanske är avundsjuk?? Jag har sett och hört många berättelser, genom våra kontakter med Socialtjänsterna i flera kommuner, och jag vet att det finns många många barn som inte far väl. I mitt land. I Sverige. Jag trodde inte det var så illa, som jag de senaste åren har fått höra. Och då har jag ändå sett och hört en del i mitt yrke som lärare...
Det här kan bli bra, det vet jag inte. Men, jag har ju sett henne "uppfostra" alla andra barn i sin närhet. Föräldrarna brukar bli lite irriterade, men det märker hon inte.... Hon har själv tagit på sig rollen, att vara en förälder, till sina vänners barn. När jag säger att jag lånar andras barn, så ingår inte det att uppfostra dem, att förse dem med kläder och prylar. Visst kan jag sticka en kofta och ge bort, jag kan också ge presenter. Men, då är det något extra. Inte det vardagliga, att oj du behöver ju nya vinterstövlar - kom så åker vi och köper det till dig.... När föräldrarna vill att barnen inte ska äta godis annat än på lördagarna, och då i måttlig mängd, då följer jag det. Jag respekterar vad de vill. Om nu barnen sover över hos oss, en veckodag, och vi ska ha film- eller myskväll, kan man äta godis - visst! Men då är det uppgjort med föräldrarna. JAG vill inte fostra andras barn. Det är inte min uppgift. Jag ska slösa med kärlek, kramar och uppmärksamhet. Jag ska läsa böcker, sjunga för dem, skriva brev och sms till dem. Inte köpa dem med godis, leksaker och prylar.
Som jag sa, det kan bli jättebra. Och visst är det bra att ensamma kvinnor nu även i Sverige får insemineras.... Eller? Denna fråga kan fortsätta diskuteras. Är det rätt av oss/samhället/de som bestämmer - att säga att ett barn bara ska få ha EN förälder? Visst kan man gå ut på krogen en kväll, och hitta någon för ett engångsligg, och hoppas bli gravid. Men, då är det ändå ett val, som den här mannen har gjort. Han har inte skyddat sig, och sett till att det inte blir en graviditet. Vill man inte, så får man själv ta ansvar. Hon kan säga att hon är skyddad, och så är hon inte det... Det är ändå bådas ansvar.
Det här är svåra frågor, och jag vet inte om det finns något rätt eller fel. Många kan tycka och tänka. Vi är alla i olika situationer, och detta påverkar hur vi tycker. Kanske hade jag tyckt annorlunda om jag vore ensamstående och närmade mig 40, och bara längtade efter ett barn???
- - - - - - - - - - - -
Nähä. Pluggdag idag. Jag har bara tagit en paus med en kopp kaffe. Nu ska jag hänga lite tvätt, och sen är det böckerna igen....
Tack för ni orkar läsa mina funderingar. Jag behöver inte att du svarar, jag behöver bara få skriva av mig, och få formulera mina egna tankar. Det hjälper mig att få skriva ner det, och sammanfatta vad jag tycker (eller inte tycker.....).
Jag försöker minnas och leva efter de glada, härliga stunderna. Som kramen och kittlingen jag berättade om först. Det är DET som är det viktiga. Vi försöker leva i nuet, och njuta av de fina ögonblick som blir.... <3
onsdag 11 maj 2016
Allergiska funderingar.
Vi har varit och hälsat på vår lilla hundvalp. Alltså, de är ju bara sååå söta, små och hjälplösa!! Nu var hon 2,5 vecka, så hon har öppnat ögonen och kravlar runt. De tar sig inte över kanten på den lilla "korg" där de ligger. Inte än, men snart.
Vår lilla valp är nog den minsta av dem. Än så länge. När de är 8 veckor brukar det inte skilja något på dem, säger uppfödaren. Just nu är killen störst. Han bökar undan de andra, så att han får mat... Typiskt killar, säger jag ;)
Och min barnlängtan är just nu större än på länge.
Jag kommer aldrig få gå runt med ett spädbarn i famnen, och tyst nynna vaggvisor. Stryka barnet över pannan och pussa på kinden....
Maken påstår att en hund är enklare. De gör oftast som man vill. Bara de får mat och kärlek. Ingen trotsålder, även om de minsann kan ha en egen vilja! Hahaha!! Vi har pratat minnen om hundar vi haft under åren (var för sig, i våra familjer) och vi har skrattat gott!
Många som är ofrivilligt barnlösa har husdjur. Katter eller hundar. Och de pratar om dem som sina bebisar. Det förstår jag inte. För en hund är ingen människa. Det är en hund. Och punkt på det liksom. Nu retar jag väl upp någon.... Jag hade en klasskamrat en gång som påstod att hon älskade sin hund mer än hon nånsin skulle kunna älska ett barn.... Det kändes mycket märkligt när hon sa det. Och det är mina åsikter, som jag har rätt till. Jag vill inte ha en diskussion om detta.... Jag tycker djur ska få vara djur, och inte kläs ut i människokläder. Det är inte naturligt för dem. (Okej om det är - 25 grader på vintern, men det är inte det jag menar...).
Bäst jag lämnar dem tankarna innan jag snöar in mig på nåt....
Ett helt annat ämne. Maken och jag försöker alltid handla så bra mat vi kan. Ni vet, ekologiskt, fair trade och allt vad det heter.... Svenskt kött, svenska grönsaker och frukter. Men hur kan det komma sig att det oftast är dyrare??? Man slipper ju fraktkostnad, samt onödig penicillin och gifter som sprutas på växterna. Om nu inte alla konsumenter vill/kan ta sitt ansvar och köpa närodlat osv osv, så kanske handlarna kan hjälpa till? I många affärer har jag sett att man tar samma pris för bananer, både de ekologiska och de o-ekologiska... Då får folk själva välja, men till samma pris. Det känns bättre, tycker lilla jag.
Den här veckan har jag mycket jobb. Och nästa vecka. Och veckan därefter har jag en stooor uppgift på skolan. Så nu lär jag veta att jag lever. Egentligen skulle jag övat i eftermiddag. Men jag åkte hem efter lunchen. Först gick jag på stan och köpte två presenter, som jag väntat med att köpa. Nu blev det bråttom. Sen åkte jag hem, tog en kopp kaffe och sen somnade jag i soffan. Och sov i en en timme. I EN HEL TIMME! Suck. Det tog tid att vakna till liv igen. Sen har jag hållit på i köket. En massa småplock, som måste göras, men jag har inte tid. Tömma diskstället, sätta igång diskmaskinen, kolsyra nya vattenflaskor, tvätta en påse med äpplen (och pilla bort klisterlapparna), förbereda middagen genom att koka potatis till potatissallad, mangla handdukar i rummet bredvid, plocka undan högen med saker som samlats på köksbordet, plocka undan högen med saker som samlats på bänken.... ;) Det tar ju aldrig slut, liksom.
Så, nu har jag fått gnälla av mig lite. Har ändå njutit av solen och värmen. Haft några trevliga dagar utomlands med min ena kör. Kämpat med pollenallergin. Pussat lite extra på min man.
Lev väl, kära vänner! Försök att se det positiva i saker och ting!! Livet blir mycket roligare och bättre då - jag lovar!!
Vår lilla valp är nog den minsta av dem. Än så länge. När de är 8 veckor brukar det inte skilja något på dem, säger uppfödaren. Just nu är killen störst. Han bökar undan de andra, så att han får mat... Typiskt killar, säger jag ;)
Och min barnlängtan är just nu större än på länge.
Jag kommer aldrig få gå runt med ett spädbarn i famnen, och tyst nynna vaggvisor. Stryka barnet över pannan och pussa på kinden....
Maken påstår att en hund är enklare. De gör oftast som man vill. Bara de får mat och kärlek. Ingen trotsålder, även om de minsann kan ha en egen vilja! Hahaha!! Vi har pratat minnen om hundar vi haft under åren (var för sig, i våra familjer) och vi har skrattat gott!
Många som är ofrivilligt barnlösa har husdjur. Katter eller hundar. Och de pratar om dem som sina bebisar. Det förstår jag inte. För en hund är ingen människa. Det är en hund. Och punkt på det liksom. Nu retar jag väl upp någon.... Jag hade en klasskamrat en gång som påstod att hon älskade sin hund mer än hon nånsin skulle kunna älska ett barn.... Det kändes mycket märkligt när hon sa det. Och det är mina åsikter, som jag har rätt till. Jag vill inte ha en diskussion om detta.... Jag tycker djur ska få vara djur, och inte kläs ut i människokläder. Det är inte naturligt för dem. (Okej om det är - 25 grader på vintern, men det är inte det jag menar...).
Bäst jag lämnar dem tankarna innan jag snöar in mig på nåt....
Ett helt annat ämne. Maken och jag försöker alltid handla så bra mat vi kan. Ni vet, ekologiskt, fair trade och allt vad det heter.... Svenskt kött, svenska grönsaker och frukter. Men hur kan det komma sig att det oftast är dyrare??? Man slipper ju fraktkostnad, samt onödig penicillin och gifter som sprutas på växterna. Om nu inte alla konsumenter vill/kan ta sitt ansvar och köpa närodlat osv osv, så kanske handlarna kan hjälpa till? I många affärer har jag sett att man tar samma pris för bananer, både de ekologiska och de o-ekologiska... Då får folk själva välja, men till samma pris. Det känns bättre, tycker lilla jag.
Den här veckan har jag mycket jobb. Och nästa vecka. Och veckan därefter har jag en stooor uppgift på skolan. Så nu lär jag veta att jag lever. Egentligen skulle jag övat i eftermiddag. Men jag åkte hem efter lunchen. Först gick jag på stan och köpte två presenter, som jag väntat med att köpa. Nu blev det bråttom. Sen åkte jag hem, tog en kopp kaffe och sen somnade jag i soffan. Och sov i en en timme. I EN HEL TIMME! Suck. Det tog tid att vakna till liv igen. Sen har jag hållit på i köket. En massa småplock, som måste göras, men jag har inte tid. Tömma diskstället, sätta igång diskmaskinen, kolsyra nya vattenflaskor, tvätta en påse med äpplen (och pilla bort klisterlapparna), förbereda middagen genom att koka potatis till potatissallad, mangla handdukar i rummet bredvid, plocka undan högen med saker som samlats på köksbordet, plocka undan högen med saker som samlats på bänken.... ;) Det tar ju aldrig slut, liksom.
Så, nu har jag fått gnälla av mig lite. Har ändå njutit av solen och värmen. Haft några trevliga dagar utomlands med min ena kör. Kämpat med pollenallergin. Pussat lite extra på min man.
Lev väl, kära vänner! Försök att se det positiva i saker och ting!! Livet blir mycket roligare och bättre då - jag lovar!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)