Trött.

Nu har jag inte skrivit på en vecka. Och så mycket har hänt. Men jag är för trött för att skriva...

Idag avgjordes ännu ett fall angående LVU. Vi vet inte resultatet. Soc ska ringa oss i morrn. Vi hoppas, så klart, men tror inte så mycket den här gången...

Kram och g'natt på er!

Efter soc besök.

Nu har soc varit här.

Inte så mycket nytt, kan man inte säga.... Det har varit uppe i nämnden, och de har fått en tid till förvaltningsrätten. De ska ringa oss nästa vecka, så får vi veta hur det har gått. Men de är ganska övertygade om att det blir ett LVU. Och om det inte blir det, så har de ett annat syskonpar, som de också berättade lite om....

Vi vet alltså inte så mycket mer nu. Men vi har preliminärbokat en tid, då de kommer igen och har med sig en tredje soc sekr som känner barnen, ja hela familjen. Det kan ju bli bra, för då får vi ju veta lite mer om dem.

Så ligger det till.

Now: helloooooo London!!

Lite besked idag, tack?!

Idag kommer de hit från soc igen. Vi hoppas hoppas hoppas få lite besked nu. Om allt har gått som det var tänkt, så har först nämnden beslutat om ett LVU, och så har även förvaltningsrätten gjort det. Men vi vet ingenting. Och den här gången har vi verkligen inte frågat, undrat eller hört av dem.

Så, rent teoretiskt skulle det kunna komma barn till oss ikväll.

Men det gör det inte. Vi ska åka till London ikväll, nämligen! Och stannar tills på måndag. Det kan ju vara sista chansen vi har att åka utomlands på några år. Det vet vi ju inte! Vi har hört på familjehemsutbildningen, att en del föräldrar är generösa och ger sina barn pass, medan andra inte vill det. Men vi tar inget för givet!

En spännande dag, alltså....




Och tack för att ni tänkte på mig på min födelsedag! Jag hade en BRA dag!!

Grattis.

Grattis, till mig själv idag!

En alldeles ojämn födelsedag. Primtal. Fyrtiotre år. Oj oj oj.

Kram på er i snöovädret!!

Ångest.

Söndag kväll.

Lite lagom ångest så där. Efter en veckas semester känns det ännu tuffare att börja jobba igen. Fast jag jobbar ju bara tre dagar innan vi åker iväg... Men i morrn är det trots allt måndag. Och det är en lååång dag, eftersom vi har familjehemsutbildning också. Men den är så kul, och ger så mycket, att den längtar jag lite efter!!

Hoppas på snö och kallt i morrn. Det snöar lite nu, men är bara -2 grader. Hoppas, hoppas, hoppas!!

I morrn blir jag ett år äldre. Fast egentligen blir jag ju inte det. Bara en dag äldre i morrn, än vad jag är idag. Men, man brukar ju säga det så. Och fortfarande barnlös. Jag var fortfarande 38 när vi sökte hjälp av sjukvården. Vårt landsting har en gräns på 38 nämligen. Men p-pillar kan man få tills man är 55, visst är det konstigt?

Jag har nog lite åldersnoja. Alltså, jag gillar inte att bli äldre. Missförstå mig rätt, jag vill inte vara 25 igen! Jag vill ha den erfarenheten och ha gjort allting jag har gjort, men...

Jag klagar inte på mitt liv. O nej. Inte på nåt sätt. Men jag hade kanske hoppats att vi haft barn i huset vid det här laget. Men, kommer de som kommer de.

Först fokuserar vi på en massa annat kul!!

Rymden anfaller...?

Det är mycket rymden just nu.

En meteor som kraschat vid Uralbergen. En annan som är på väg nära, nära jorden.

Armageddon på riktigt eller? Hoppas Bruce Willis inte är för gammal, utan att han fixar det... ;)

Sverige.

Vad är mitt? Vad är ditt? Är det nån skillnad?? Kan jag bara ta vad jag vill ha? Visst är det min rätt?!

När jag läste på universitetet läste vi en kurs som faktiskt nästan bara handlade om empati. Vet du vad det är? Om du inte vet det, slå gärna upp det. Det är ett bra ord. Ett viktigt innehåll. Jag tycker att jag har empati. Att jag är empatisk. Men när man läser en dagstidning idag, undrar man ju om världen håller på att förändras. Var finns empatin? Medkänslan? Jag menar då för andra, inte bara för dig själv och din egen familj. Min man och jag har det bra ekonomiskt, vi skänker därför pengar varje månad till olika saker. Vi tycker vi kan göra det. Förr i tiden skänkte man ett tionde till kyrkan. Kan vi skänka vårt tionde idag till nån annan som behöver det mer än vad vi gör? Det finns många organisationer som ligger oss varmt om hjärtat, t ex Unicef, Rädda Barnen, Naturskyddsföreningen, Röda Korset. Och naturligtvis Barncancerfonden.

Men om vi nu skänker, säg 1 000 kr varje månad. Blir vi bättre människor då? Får vi ett renare samvete, blir vi "fria"? Pengar är nog så riktigt, riktigt bra. Men bra är även tanken. Medkänslan. Förståelsen. Vet du hur många barn som dör i mässlingen varje år?? En sjukdom som vi i vårt land har nästan utrotat. Vet du vad ett "lådbarn" är? Sjukhusen i många storstäder inrättar särskilda lådor, där föräldrar kan lämna sina barn. Då kommer de till ett hem i stället för att fara så illa, kanske t o m bli dödat av sina föräldrar. De ligger tio minuter i den här lådan, sen går ett larm, och personal kommer och hämtar. Allt för att föräldern (oftast en ensam mamma) ska få ta farväl, och sedan hinna iväg.

En del av oss är duktiga på att hjälpa andra, på att väcka opinion, på att prata om det här. Andra bryr sig inte. Det är inte min sak. Det sker inte här, inte i mitt land. Jag tror inte på det. Vi har många barn i Sverige som far illa. Barn till missbrukare, psykiskt sjuka, fängelsedömda...

Vad är viktigast? Min lilla familj, eller att jag är världsmedborgare?? Det finns fler än ett sätt att se på den saken. Jag tror man behöver se på båda sakerna.

Är världen rättvis? Nej, kanske du tänker. Vi har svältande barn i Afrika. Jo, men faktum är, att ett fattigt hungrigt barn i Afrika ändå kan vara så mycket lyckligare än ett svenskt barn som lever här i överflöd. I mitt arbete har jag träffat många svenska barn som mår dåligt. Det borde ju inte vara så. Det skulle inte behöva vara så.

Men i Sverige har vi det bra. Vi är ett rikt land. Vi kan läsa och skriva. Vi har mat för dagen. Fina bostäder. Bra liv, helt enkelt. Och vi har vår frihet. Vi har demokrati och vi har vår rätt att uttrycka våra åsikter. Fantastiska saker. Som vi tar för givet.

Lär vi våra barn det här då? Att vara rädd om vår jord, att vara rädd om varandra?? Jag anklagar ingen, jag bara ställer frågan...

På 15 år har mycket hänt. Om jag ska generalisera, så är barn idag mycket mer för mitt och mina. Man tar vad man vill ha, helt enkelt. Det är min rätt. Om förskolan eller skolan inte gör som jag tycker är rätt, då klagar jag, då anmäler jag. Om pedagogen/läraren gjort nåt som jag inte håller med om, då klagar jag, då anmäler jag. Så enkelt. För det är min rätt som gäller. Eller?

Filosofiska tankar?? Nja, det här är både ganska långt från filosofi, och ändå rätt nära. Men det är mina tankar. Och jag har rätt att uttrycka dem.  Men kanske vi borde tänka oss för lite ibland. Skadar jag någon annan med det jag säger, med det jag gör? Det är så enkelt att säga nåt, till nån annan, på Facebook, skvallra lite. Men menar jag det jag säger, egentligen??

Det klagas mycket på skolan i dag. Tyvärr reser sig inte folket i skolan upp och försvarar sig. Det senaste "problemet" är läsningen. Barn idag läser för lite. Jo. Men vad beror det på? Läsning är en färdighet. Du måste alltså träna och öva för att lära dig det. Och bara för att du har "knäckt koden" är du inte klar. Du måste fortsätta att träna och öva. När jag var liten var vi 15 elever i min klass. Jag hade läsläxa som jag läste hemma varje dag, en s k kvart-om-dagen. Mina föräldrar lyssnade, berömde, rättade och kommenterade, vi pratade om handlingen. Idag då? Läxa? Nä, det går inte. Allt arbete ska ske i skolan. Barn är på fritids från tidig morgon till sen kväll. Hem och äta och sen sova. Prata, eller läsa tillsammans? Finns inte alltid tid. Nu kanske jag överdriver, men tendenserna finns där. Om en lärare ska läsa tillsammans med sina elever enskitl tio minuter varje dag, då skulle allt tid gå till det. Man skulle missa allt det andra. Men om du som förälder läser med ditt barn, tio minuter varje dag, så har vi ju löst problemet, eller hur??

Det här inlägget blev långt. Jag kallade det för Sverige. Missförstå mig inte nu. Jag är stolt över Sverige, det är mitt land. Jag är stolt över mitt landskap!! Det är ju jag, en stor del av min identitet.

Men ibland måste vi lyfta blicken lite ur vår egen sockersöta rosa lilla bubbla. Håller du inte med mig? Men då är det ju så fint, att du behöver ju inte läsa här då. Vi är ju alla olika, och det är ju verkligen tur det!

Jag önskar er alla en fin dag. Har jag väckt nån tanke hos dig, är det bra. Mitt nästa yrkesval kanske ska vara politiker?? Det är viktigt att vi bryr oss om varandra. Att vi kan känna in hur andra har det. Medkänsla. Omtanke. Och så det där fina, och viktiga ordet: empati.

KRAM på er (för det behöver vi alla, tror jag)

Fredagsbestyr=distrahera mina tankar.

Mitt i februari. Snö och minusgrader. Precis som det ska vara!!

Vi firar inte alla hjärtans dag, maken och jag. Det har vi bestämt. Vi har förlovningsdag ett par dagar före och så fyller jag år några dagar efter. Det räcker så.

Men på tåget igår kom en konduktör och bjöd på godishjärtan!! Jag tackade nej, men blev ändå lite glad över gesten. Men jag köper inget extra, eller går nåt extra. Det räcker så bra med alla annan kärlek den här veckan ;)

Jag kämpar mot kalorierna, men just idag känns det bara bra! Jag väger mig på morgonen, innan jag hoppar in i duschen och före frukost. Samma varje gång. Det är enklare att jämföra då. Idag visade vågen -2,0 jmfr med för tio dagar sen... Men. Och det kommer ett Men. Vi ska ha kalas i helgen. Svärföräldrarna kommer hit. Och det blir förutom mat, även kakor och tårta. Det enda som gäller då, är fokus, fokus, fokus. Inte äta. Inte äta. Inte äta. I alla fall inte av alla sorter. Nåt kan jag få smaka. Det är ju  i alla fall min födelsedag, och så är det lördag. (Jag vet att det är fel, fel, fel att belöna med hjälp av mat. Men jag kommer inte ifrån det.).


De där eländiga bebisar fortsätter att ramla in. Den jag så säkert trodde skulle födas i måndags, bidde inget.... Så den väntar vi på än. Och så kom jag på en till i mars, och så ännu en i juni. Och den i juni är lite sur, mamman finns i min närhet, och jag har lite svårt för henne. De fick ju nyss ett barn, och så snabbt på nästa. Och det var inte ens meningen. Hmpf...

Idag ska jag städa, tror jag. Tvätt maskinen snurrar redan. Sen blir det simning ikväll, hoppas jag. Jag har redan börjat ladda inför nästa veckas resa... Vi åker på torsdagkvällen. Socialen kommer på besök på eftermiddagen, men de får inte stanna mer än två timmar, för sen måste vi åka till flyget... ;) Vi hoppas få veta lite mer av det här soc-besöket. Vi antar att nämnden tog beslut om LVU, och att det nu är i förvaltningsrätten. Kanske är det redan klart? Rätten har ju två veckor på sig, från det att anmälan kommer in. Vi väntar och ser...

kram på er!

.... och en till....

Där kom den sista bebisen, som vi väntat på....

Som jag skrev tidigare, de föds i flock. Nu vet jag nog inte om nån mer som är gravid. Eller jo, en till beräknad i mars. Suck. Det tar aldrig slut. (Och det är ju tur det, på sätt och vis...)

Tänker ni festa på en semla idag?? Passa på idag, för i morrn är det askonsdagen, och sen har vi 40 dagars fasta att se fram emot... Så, idag är det fest, yra och karneval!!

Eller nåt...

Bebis...

Ännu en bebis född i bekantskapskretsen... De är många nu. De har liksom bestämt nåt tillsammans, eller? Föds de i flock??

Bara nån till nu, sen har alla fått sina bebisar.

Utom vi då. Men vi kommer ju inte få nån.

.....

Tårta.

Idag snöar det ännu mer. Mysigt ju!! Jag tycker faktiskt det ska vara snö nu, det är februari, sportlov och min födelsedag = snö!

Så nu bakar jag tårta....  Maken är och handlar. Vi ska bjuda på tre olika sorters pajer, tänkte vi. Då kan förhoppningsvis de tre syskonbarnen äta nåt som de gillar i alla fall. Vi blir inte många. Nio. Det blir mat, tårta och sen melodifestival...

Vi städade igår, så när maken kommer hem från affären är det bara maten som ska fixas. Och det hinner vi lugnt. Finns alltså tid för att mysa lite också.... Vi har det bra nu... Det räcker så bra med en puss lite oväntat, eller ett flörtigt leende, eller varför inte: "Kom hit och ge mig en kram, sötnöten min!"

Sammanfattning:
Idag är en bra dag.

kram kram

Fredagsfunderingar från fikabordet...

Sitter här och funderar lite. På stort och smått. Det snöar ute. Jag älskar när det snöar!! Särskilt när det allra första snön kommer, då pirrar det i hela kroppen på mig och jag blir alldeles lycklig! Jag funderar på den värld som alla barn växer upp i... Är det nåt som är bra, eller? De senaste dagarna, har handlat mycket om näthatet. Det fanns inte när jag växte upp. (= så gammal är jag).

Jag har varit förskonad från knäppa och elaka kommentarer. Visst, det har hänt, en handfull gånger. Och jag blir då såklart både lessen och arg. Alla har väl rätt att säga vad det tycker, men man behöver ju inte såra eller skada andra för det.

Men allra mest har jag fått positivt här!! Många fina, stöttande och positiva kommentarer. Det är de som gör, att jag sträcker på mig igen, och faktiskt går framåt några steg till. Så TACK söta ni, för de fina ord ni skriver till mig!! Jag behöver dem så väl...

- - - - -

Jag har, liksom flera andra bloggare nu gjort, tagit tag i det här med vikten. Igen. Herregud, hur svårt kan det vara?? Jo, det ska jag säga -det är såååå svårt!! Men när jag läser här  hur fler kämpar, så får jag faktiskt lite inspiration! Maken har också börjat, och det är nog det bästa av allt! Han tänker bara gå ner fem kilo... Jag satsade hårt på oturstalet, och hoppas kunna gå ner 13 kilo på 13 veckor!! Ha! Jag vet att det är väldigt optimistiskt! Men jag har gjort det förr... Och vill ni veta nåt hemskt, så är det just 13 kilo som jag har gått upp sen jag började med ivf... En del skyller jag på hormonerna. Annat skyller jag på depp och ledsamma besked... Ibland har man liksom fullt upp att överleva dagen, då struntar jag i vad jag äter. Och visst är jag värd.... fika/godis/öl/glass .... eller vad det nu kan vara...

Men nu, jäklar i havet, så ska jag försöka. På riktigt.

Det kommer inte bli enkelt. Redan till helgen väntas födelsedagskalas. Tårta. Grädde. God mat. Godis när vi tillsammans med syskonbarnen tittar på Mello på storbild... Hm. Sen ska vi faktiskt åka bort, maken och jag. Fem dagar i London. Iiiiiii  - vad jag längtar!! Men, det där med diet är så mycket knepigare när man inte är hemma. Eller hur?

- - - - -

Jag lämnar tråkig diet, och tänker lite mer på resan i stället. Mycket spontant. Men ack så otroligt välbehövligt. En vän jag har, som också tagit det tuffa beslutet att acceptera sin barnlöshet nu, har varit iväg med sin man. Visserligen i sol och bad. Men ändå. Jag tror det är superviktigt att få åka iväg. Bara vi två. Ingen telefon som stör. Ingen dator. Inget jobb (!!!!!!!). Vi tar dagen som den kommer, gör det vi vill, njuter av varandra och allt runt omkring oss. Det går att hitta billiga resor, även om man inte vill flyga med Ryanair... ;) Man får bara leta lite, tänka sig olika flygbolag, och kanske vara lite mer flexibel när det gäller resdagar. Det kommer bli så härligt!!

- - - - -

Det här blir visst ett sånt där hoppigt inlägg... hahaha! Men så är nog mina tankar just nu. Lite hoppiga. Röriga, kanske... Jag är ju en skrivande person, och mår bra, när jag får skriva av mig.  Så även det här, lite hoppiga, hjälper mig. Hjälper mig att formulera mina tankar.

Jag hade långa samtal med min mamma igår. Vi umgicks nämligen själva hela dagen. Härligt! Hon uppmanade mig absolut att inte jobba mer än 50% även nästa läsår. Klarar vi det ekonomiskt, så vore det underbart... Jag mår så mycket bättre nu. Stor skillnad. Och, om vi blir familjehem, så har jag ju fullt upp ändå. Blir vi inte familjehem, ja då kan jag ju alltid ta tag i den där uppsatsen då da... Det löser sig. Så känns det idag, i alla fall. Det löser sig.

Nu ska "hemmafrun" ner på stan, apoteket och optikern står på programmet. Sen hem och göra fisksoppa till lunch, innan jag städar här på eftermiddagen. Vi måste handla inför helgens kalas också. Men, kvällen är ju lång - affären har väl öppet till 22, minst!


Kram till alla som läser här!! För, jag har ju trots allt nåt viktigt att berätta... (ibland mer än andra gånger....)

Plötsligt händer det....

Plötsligt händer det!!

Tänk, det är fler än 100 000 sidvisningar på min blogg. Nåt som jag skriver,
har blivit läst mer än 100 000 gånger.... Hoppsan. Inte kan väl lilla jag ha nåt
så viktigt att säga??

Jo, det har jag.

Nytt besök.

Nytt besök från socialen i dag. Men nu från en helt annan kommun.

Sammanfattningsvis kan jag säga, att det känns bra. Men. Och det finns men.

En bra sak, är att de kan tänka sig att använda tidigare utredningar som vi har gjort, för de är så nya. Men de vill ha nya utdrag ur polisregister m fl, för de är så gamla. Hm. De gjordes typ samtidigt.... Nåväl, det spelar ingen roll. Det som är jobbigt för oss, är ju intervjuerna.

De brukar mest ha "tonåriga pojkar", men den senaste tiden har det varit fler och fler yngre barn. Nu har de flera på gång. Närmast är det syskonpar som ska upp i nämnden nästa vecka, och sen inom två veckor till förvaltningsrätten för LVU. Sen kan det ju överklagas, både hit och dit, och så ska domen vinna laga kraft. Så det blir tidigast i mars.

Men det där lilla men-et då?
Ingen stor grej, säger maken. Han tycker det är okej, att det är en fördel, rentav. Det tycker inte jag. De vill nämligen ha ett intyg från min läkare att jag klarar av det här. Och det gör mig lessen. Riktigt lessen. Ska jag alltid få dras med det här eländet?? Trots att jag inte opererats på många år?? Det är 12 år sen jag hade cancer senast (eller sist, hoppas jag ju på). Vem som helst kan plötsligt bli sjuk, bli överkörd av en bil eller andra olyckor. Men jag måste utredas in till skelettet.

Jag är inte orolig för intyget, näe, inte ett dugg!! Min läkare är alldeles fantastisk! När vi började med IVF, var hon övertygad om att jag skulle klara det. Det är klart du fixar det här! sa hon och kramade om maken och mig.

Nä, men lessen är jag ändå. Eftersom den här jävla sjukdomen aldrig verkar gå över.