Nu vet jag varför.

Ja, nu vet jag varför vi inte lyckas få något barn. Så självklart var det!

När vi gifte oss, min man och jag, så blåste våra gäster såpbubblor på oss när vi kom ut ur kyrkan. Hela himlen var full av bubblor!! Vi stod där på kyrktrappan, solen sken, alla log mot oss och kören trallade i bakgrunden. Och hela himlen var full av såpbubblor...

I vanliga fall kastar man risgryn på brudparet. För att de ska få ett fruktsamt liv. Se där! Inga risgryn = ingen bebis. Massor av såpbubblor = bubblor av liv fäster i mig, men släpper efter ett tag, och seglar iväg - upp i himlen...

Så enkelt var det!

Eller inte...?



För övrigt tycker jag INTE om den nya versionen av Blogger....


Men kram på er i alla fall!!

Många frågor! Inga svar?

Nu börjar det dra ihop sig. Den här helgen, och nästa. Sedan efter jul har jag övat, lyssnat, tränat och tragglat. Jag sjunger. I minst två olika körer. Eller om man ska vara petig, en kör och en vokalensemble. Den här helgen har kören sitt stora framträdande. Och nästa helg är det vokalensemblens tur. Det känns som en stor miss i (min) planering att det kommer så här tätt, bara en helg emellan. Det har delat mig. Eller inte. Det är nämligen väldigt stor skillnad på de här konserterna. Den här helgen är det Händels verk Messias (tar 2,5-3 tim). Nästa helg är det ett jazzprogram.

JA - det är väldigt stor skillnad! Olika tidsperioder, musikstilar, sångsätt, instrument.... Men åååå så kul det är! Jag får verkligen jobba med mig själv, och olika sångsätt. Nu börjar det sitta riktigt bra också. Mitt egna övande här hemma, har intensifierats de senaste veckorna. Nu är jag verkligen på gång!!

Det är stressande, dock. I ett vanligt liv hade jobbet varit stressande nog. Det hade räckt! Nu tillkommer de här två konserterna. Pust, stånk, stön!

MEN...
om jag fortfarande hade varit gravid, då hade jag inte haft det så här... Eller?? Hade jag över huvud taget varit med och sjungit då???

Alla de saker jag gör nu - är de substitut för... en bebis...??

Mycket viktig fråga!!

Jag är ju så stressad nu, att jag inte ens får nåt gjort. Och så brukar inte jag reagera. Lite press och mycket att göra, är oftast bra för mig! Men nu blir jag handlingsförlamad. Inte bra.

Och jag längtar till hösten, då jag bara ska jobba 50%... Vår kurator frågar varje gång, om jag inte ska vara sjukskriven, helt eller delvis, redan nu. Och varje gång svarar jag, att nej, det går inte. Inte nu. Jag hinner inte. Eller hur???? Vad prioriterar jag då?

.......

Det kunde varit så, att det var en månad kvar innan vår bebis skulle födas. Den ivf vi gjorde i höstas, kändes ju så bra. Allt var så rätt, så fint och såg verkligen bra ut. Och så kom missfallet. Blödningen. Och jag föll.... Långt ner, den gången. BF var 20 maj. Undrar hur jag hade mått nu... Hade vi hunnit planera och göra allting? Köpa saker, vagn...? Kläder? Hade vi vetat om det var en pojke eller flicka? Hade det sparkat mycket, där inne i magen? Hade jag varit trött, haft mycket ont i mitt skelett??

De frågorna får vi väl aldrig svar på.

...................

Och vad menar jag med det här inlägget?
Ja, inte blir Livet som man tänkt sig, i alla fall. Inte alls. Inte på något sätt, faktiskt. Så många saker, som man kan styra över, och så många som man inte kan styra över. Slutsats? Det är ju inte ens nån idé att försöka styra. Bara följa med...

Orkar jag det här?

Det tar mycket kraft och energi att vara lessen. Att sörja. Att tänka.

Hur kommer man vidare?

-----------

Jag har tänkt att ringa min distansläkare och få journalkopior där i från. Det har jag inte gjort än. Varför inte?? Vad väntar jag på???? Kanske talar mitt undermedvetna till mig...

Nä. Slut på virriga tankar för en stund. Nu måste jag sätta fart här!!

kram

Duktig flicka!!

Idag var jag duktig. Måste berömma mig själv. Så här var det:

Jag skulle köpa en svart underklänning (behöver till min körklänning, samt till klänningen jag ska ha på bröllopet i sommar). In i affären, hittade inget riktigt bra. Expediten tipsade mig om en annan affär. Jag gick dit, och där var en trevlig tjej. Jag förklarade att jag blivit ditskickad av en annan affär... ;) OCH den här expediten var gravid. En liten söt mage. MEN: Jag blev inte arg på henne!!!

Inte mycket att skryta över, men med senaste tidens ilska, kan jag känna mig stolt att några negativa känslor inte kom. Det behöver inte betyda att de är borta. Nä, de kommer nog snart igen. Men idag var de borta.

KRAM!

Ilska.

Ilska. Konstigt ord egentligen. Jag sökte ett ord för att beskriva, att jag är arg. Jag är ju inte aggressiv. Bara arg. Och då var ilska det ord som kom närmast.

Först, efter det senaste (sista?) missfallet, var jag lessen. Jag blev lessen hela tiden, tårarna bara kom. Om jag såg en bebismage, en barnvagn, ett litet barn... Alla teveprogram handlade plötsligt om det. Allt, allt handlade om bebisar, graviditet, födsel...

Nu har jag gått vidare, till en annan nivå. Nu är jag arg, i stället. Arg på mig själv, på mannen, på sjukhuset, på läkaren, på distansläkaren, på klinikläkaren, på alla bebisar och framför allt på alla som ska ha en bebis... Känns inte riktigt sunt. Men min kurator hävdar att det är det. Jag är helt enkelt missunsam. Och arg. Och det känns inte bra.

Men, jag kommer nog över det också. Det får ta sin lilla tid. Bara jag inte fastnar där, så tror jag det kommer gå bra.

Jag är inte arg på mina syskonbarn. Eller på en kollega, som väntar sitt barn i november (jag rek dem till kliniken i Gbg, och det har hittills gått bra!!).

Äsch, meningen var att det skulle bli ett inlägg med en röd tråd, men jag är inte klar med mina tankar, känner jag. F'låt att jag vimsar lite!! Det är sån jag är nu...

kramkram

När??

Ska det någonsin kännas lite bättre?

Ska det någonsin gå över????

Ännu en vecka.

Det har gått en hel vecka sen jag skrev nåt sist, och det var verkligen inte meningen... Men jag har haft fullt upp! Mannen har också  varit ledig några dagar, så vi har gjort mycket tillsammans. Skönt. Det som varit mest tråkigt är väl vädret - som alla säger...

Vi hade påskfest här på påskafton. Mina kusiner och mostrar, på min mammas sida. Vi turas om och är hos varandra, så i år var det vår tur att ta hand om festen. Om alla hade kommit hade vi blivit 35 personer. Pust! Nu försvann tiotalet, pga vattenkoppor, möhippa och sjuk svärmor. Men det räckte gott och väl med 25 gäster! Vi har inte så stort hus, så vi var helt beroende av att kunna sätta 12 personer i vårt stora fina uterum. Men där är inte isolerat, så det krävdes solsken för att få upp värmen. Och ni vet ju alla hur vädret har varit... Med hjälp av en värmefläkt på golvet, och rätt mycket sol lyckades vi ändå och många ville sitta därute och njuta! Hela kalaset gick riktigt bra!

Det bästa var hönan... Förra året hade min kusins sambo målat egna påskägg, fyllda med godis, och gömt så barnen fick leta. Mycket uppskattat, kan jag säga. Hur slår man det då??? Jo, mannen fick ikläda sig en hönedräkt, komma med en korg med ägg fyllda med godis och gå där och kackla och kackla... Succé!!

En av mina kusiner har nyligen brutit upp från sitt äktenskap. Efter över ett år av parterapi bestämde de på nyårsafton för två år sen att de skulle skiljas. På sommaren efter träffade han en ny, och på hösten hade hon flyttat in. Ungefär ett år senare föds deras son. Då har man bråttom. Den lille pojken var med, och skrek mest hela tiden. Eftersom jag mest är avundsjuk och missunsam nu för tiden, så såg jag nästan belåtet på hur de försökte trösta på olika sätt.... mat, sömn, gå runt och vagga, vagnen... Men inget hjälpte. De såg rätt tafatta ut, båda föräldrarna. Jag försökte skärpa till mig och pratade faktiskt med honom ett par gånger. Då skrek han inte.

Nåväl, nu fick jag ur mig de äckliga känslorna.

Jag kunde också säga till min moster, att nu när vi vet att vi är ofrivilligt och oförklarligt barnlösa... så kan vi..... (minns inte ens vad det var vi pratade om!) Jag blev så fokuserad på det barnlösa...

Ibland är jag bitter. Och jag vill inte vara det. Men hur gör man för att låta bli????? Min kusin var en liten familj, med skötväska, barnvagn och nappar...

......

Idag är det annandag påsk och jag har jobbat. Den som säger att lärare har långa och lediga lov - ljuger!! Jag har ändå en hel del kvar att göra, så jag måste väl snart sätta fart. Min kurator har pratat med oss om att göra saker "i nuet"... Och det försöker jag. Jag försöker vila. Idag har jag legat i soffan och kollat på de två senaste avsnitten av Revenge. Jag gillar verkligen det programmet. Än, så länge i alla fall! Jag brukar sällan ha ork att kolla så länge på en serie!! Nu har vi ätit lunch, så diskmaskinen jobbar för fullt. Mannen sover i soffan, och jag har plockat ihop påsksaker.

Sköt om er där ute!!
kram

Slå ihjäl lite tid.

Mannen messade nyss att han åkte från jobbet, nu. Och då tar det en timma innan han är hemma. Eftersom middagen är rätt enkel i kväll, så fick jag plötsligt lite tid över! Tänker på två saker då:

1 Middagen idag blir couscousgryta med korv. Otroligt gott! Jag steker lite purjolök och squash, tillsammans med chorizokorv. Blandar med couscous och ajvar relish. Till detta varma, kalla tomatklyftor. Jag älskar! Gott!

2 Konstigt uttryck att slå ihjäl tid, egentligen. Man kan väl inte slå ihjäl den, tiden?? Det handlar ju om att sitta och göra nåt så att tiden ska gå, eller?? Hm, det här tål att funderas på.

......

Idag har jag varit hos kuratorn. Ensam. Mannen var inte med. Han hinner inte, säger han. Och han tycker inte det ger så mycket. Nähädu, sa jag. Vem var det som hade ett stort bryta-ihop igår då?? Inte jag, i alla fall. Jag tror visst att han behöver sitta och lufta lite saker, och lyssna på vad jag tänker på. Men han tyckte inte att kuratorn hade lyssnat så mycket på honom, och när han hade berättat om sin kusin, så tog hon inte tag idet, och såg att det var hans problem. Nä, men du får kanske säga lite själv då, tycker jag.

Nåja. Får se om han vill följa med nästa vecka. Ska tillbaka igen. Kuratorn tycker det är lagom om 10 dagar. 17 dagar var alldeles för länge. Och jag håller med. Det är skönt att få prata. Tiden går fort. Idag pratade vi om mina föräldrar. Om att jag oroar mig för dem. Att jag tycker det är bra att jag bor nära dem. Vi pratade också om min åldersnoja. Hur rädd jag var när jag fyllde 40. Att det säkert hör ihop med vårt göra-barn-arbete. Det blir ju knepigare ju äldre man blir. Nu när jag fyllde 42, var jag faktiskt lugnare. Konstigt.

------------------

Jag tycker ändå att jag mår rätt okej. Visst, jag har mycket kvar att jobba med. Jag har inte accepterat det än. Ånej. Inte alls!!! Men jag jobbar på det.


Måste avsluta med en annan, lite rolig sak.
Jag köpte en klänning idag. Till bröllopet jag ska på. Om tre månader!! Snacka om planering... hahahaha!! Men jag hittade ju den, och då kan jag ju inte vänta, eller hur?? Och jag tyckte att  1500 kr är helt okej för en sån klänning. Det vet jag att maken inte tycker. Men hans verklighetsuppfattning om klädpriser är helt fel. Ett par byxor kostar inte 200 kr längre. :) Men jag älskar honom så mycket ändå!!

kram till er alla!!

Om att bryta ihop.

Det är nåt jag gör. Bryter ihop alltså. Inte hela tiden, men det händer lite då och då.

Igår var en slö-dag. Men vi samlade ihop oss framåt kvällen och var och handlade lite inför veckan. Väl hemma så gjorde vi en god lördagsmiddag, och tillbringade kvällen framför en film.

När vi lagade mat, satte jag på lite musik på datorn. Jag kopplade datorn till högtalarna, så det blev hög musik och mycket dunk-dunk. Det var inte min spellista, och rätt var det var, dök det upp en låt som berörde mig. Jag kommer inte ihåg var det var för låt, men den gick rakt in i hjärtat. Jag bara föll ihop i en hög på golvet och grät. Som tur är, har jag en bra man. Han fattar och förstår (för det allra mesta i alla fall). Det räcker oftast med en lång kram, när det blir så här.

Jag frågade honom, om han tänker på det varje dag. Han svarade ärligt, att nej, det gör han nog inte. Varje vecka då, undrade jag. Och det gör han, sa han då.

Man behöver inte tänka på det varje dag, det är inte det jag menar. Men det känns bra för mig att få veta. Det känns som om våren har fått alla att öppna upp sina jackor och komma lättklädda till solen. Och vad ser man då? Jo, gravidmagar överallt, typ. Och det är ju inte det, att jag missunnar dem det på nåt sätt. Nej! Men jag hade också så gärna velat ha... Nu...

Det är dags för kuratorn igen nu. Den här gången får jag nog åka ensam. Mannen har för mycket på jobbet, han är verkligen riktigt stressad. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa honom, för jag märker ju att han inte mår bra. Vill ju ta hand om honom.

Vi får se vad den här nya månaden har att erbjuda...

kramkram