onsdag 21 september 2016

Tvär vändning.

Jag fortsätter på temat, att inte höra till.... ;)

Min pappa fyller ju år snart. Vi är inte välkomna på den dagen, utan vi får komma kvällen innan. Okej, vi kör på det, kände vi då. Vi har då med oss vår lilla valp, och det skulle vara helt okej. Min mamma frågade så min bror, när han och hans familj ville komma. En av hans barn (som inte är rädd!) har astma och allergi, och ska ju inte umgås med hundar.... De fick välja. De valde då att komma på fredag kväll, när VI är där, i stället för lördag, när resten av släkten är där. Jaha. Nu har ju DE valt, och vi har erbjudit något annat. Min syster kommer inte den helgen.

Min syster kom nämligen hem förra helgen, lite så där spontant. Min mamma har ju varit hos henne en vecka, och när hon skulle hem, åkte hela familjen med hem till dem. Syrrans man skulle jobba lite här i trakten, så det var ju lite bra att passa på.

Det har nu ändrat sig lite. Det brukar vara jag som fixar och styr med presenter osv. Nu har min syrra fixat från oss alla syskon, med familjer. Jag ska bara fixa ett kort. Och en blomma från syrran och mig. Brorsan fixar egen blomma.

När de var hemma, messade hon och undrade om hon och dottern fick komma in och fika, eller hur jag jobbade.... Jag bara..... VA?

Självklart fick de det. Det var varmt ute fortfarande då, så vi hade dörren ut öppen, och även köksfönstret (vi satt i köket). Jag tänkte att det luftar ju lite, och fläktar kanske ut lite allergier. Hon klagade inte en enda gång. Lite mot slutet snorade hon, det kliade i halsen, och jag frågade. Hon nickade, men sa att det gick bra. Jag fick hålla min systerdotter hur mycket jag ville..... Inget om allergier alls.... Inga skyddande filtar.... Jag hade samma kläder jag haft hela dagen, då jag gosat med vovven, och lyft henne, burit henne....

Håhåjaja....

Jag vet egentligen inte VEM som är problemet nu. Min mamma? Min syster - ibland? Min bror?

Vi får väl se hur fredagens kalas utspelar sig.... Vi tänker då INTE sitta ute med valpen. Hon är lovad att vara med inne, och vara med oss. Så är det. Annars åker vi hem, har vi sagt.

Spännande.... Fortsättning följer..... :)

måndag 12 september 2016

Vi hör inte till.

Det har gått några veckor sen sist. Och vi hör fortfarande inte till.

Vår lilla valp kan vara hos mina föräldrar en stund då och då. Det funkar. Vi har varit hemma hos dem, och ätit middag en kväll. Då satt vi alla ute, men det var ju sånt väder då.

Min pappa fyller år snart. Lite halvjämnt. Vi får komma på fredagen och gratulera. De andra gästerna kommer på lördagen. "Det är ju några som inte tål hundar, eller som är rädda...." Okej. Vi köper väl det då.

På torsdag är maken iväg med jobbet på kvällen, och jag jobbar då. Så min pappa får ta hand om valpen. Han är jätteglad för det! Hur de sen löser det hemma hos dem, det vet inte jag. Och bryr mig inte heller.

Min syster hörde jag inte av på ett tag. Vi som hade så tät kontakt förut....? Hon var skyldig mig pengar för en blomma, som jag inte heller fick. Hon skulle också mejla foton till mig, som jag ska göra förstoringar av. Fick inte dem heller. Sen bestämde jag mig, att jag mejlar väl då. Och skickar över en ljudfil, på sången som jag skrivit till min systerdotter. Ungefär samtidigt mejlade hon till mig, bad om ursäkt att det dröjt, men att nu hade hon betalat in pengarna, och så skickade hon foton. Jag svarade med vändande post, och skickade ljudfilen. Hon skickade sen lite små filmsnuttar på dottern, något foto och sånt. Precis som vanligt igen. Alltså. Och så tackade hon för sången, det var så fin, hon hade gråtit så.... Och det tror jag. Ingen ironi eller så, nej, det menar hon.

Kanske är hon som vanligt igen? Hon förstår inte vad hon gör/gjorde? Men visst känns det märkligt när hon lägger upp foto på Instagram då en annan hund pussar och slickar på dottern.... Eh....? Hur var det med allergin egentligen?

När vi pratade om att skaffa hund (ja, man skaffar hund), så var det ingen som var negativ till det. Tvärtom. Det var nog bra för oss. Och då har vi pratat i flera år, egentligen. Nu är hon, och vi, ett hinder, känns det som.

Och vaddå, det är ju inte hela världen. Saken är inte att vi har en hundvalp. Saken är, att vi inte hör till längre. Vi ingår inte i samtalet. Vi förstår inte vad de pratar om. Vi kan inte detta. Vi har inget barn. Vi vet inte hur det är. Ja, ni fattar säkert....


Jag älskar ju verkligen små bebisar, och saknar min lilla systerdotter. Jobbigt att de bor så långt bort....

Kramas lite där ute idag!!