Läkarbesök igen.

Nu har vi träffat den goa underbara läkaren igen. Kändes bra, som tur är.

Det blev inte handlat några byxor, och ingen vinterjacka heller... Men tack för tipsen, jag ska nog in på Lindex en sväng, här i stan i eftermiddag.

Det blir Trombyl den här gången, så tack för det tipset också! Det finns inga som helst bevis att det funkar, och om det funkar så beror det på blodet, och det är inte alls många missfall som beror på det. Men det är ofarligt att pröva, så varför inte?

Jag kommer förmodligen också bli sjukskriven efteråt, för att ta det lugnt, och inte stressa. Om det nu funkar. Men det känns i alla fall skönt att de bryr sig om oss!!

Nu ska jag fika med en go kompis (bara kul saker idag), men jag hör av mig igen!

Kramas lite där ute i solskenet!!

Ledig dag.

Idag är jag ledig. Skönt! När det i vanliga fall är sååå svårt att gå upp, så funkar det riktigt bra just när jag är ledig... Skumt.

Jag ska åka in till storstan i dag, främst för att träffa vår distansbehandlande läkare. Men jag ska också luncha med min man!  Och så hoppas jag hitta en ny vinterjacka. Jag vet inte riktigt hur den ska vara, bara att jag behöver en ny. Så jag får väl gå runt och spana lite. Hoppas jag hittar nåt, det är ju inte alltid man gör det. Jag skulle behöva ett par nya byxor också, men det är knepigare att köpa.... Gillar inte att köpa byxor...

Läkarbesöket då. Vad ska vi göra där? Det vet jag knappt. Vi ska prata om hur vi ska fortsätta det här, tror jag nog. Förhoppningsvis har Göteborg nåt nytt förslag och nåt litet ess att plocka fram. Min läkare skulle i alla fall prata med dem, och höra lite hur de tycker vi ska gå vidare. Nästa fråga är då När? går vi vidare. Rent spotant känner jag att jag vill börja om nu, med det samma. Men mina goa fina man vill vänta. Vi behöver läka, menar han. Och det har han ju säkert rätt i.

Jag fick frågan i går, av en god vän, varför jag inte ser till att bli sjukskriven ett tag och tar hand om mig, om oss (alltså vid nästa återförande). Och det låter ju egentligen inte så dumt. Men nu är det inte självklart att vara borta från mitt jobb... Det blir ofta mer att göra när jag väl är tillbaka sen. Och det är mycket som ska hända nu under några intensiva veckor. Och så tänker jag igen, och kommer fram till att det är NU jag måste ta chansen att ta hand om oss. Då kommer ju faktiskt jobbet på andra plats.

I vårt fall är ju "problemet" att få det lilla livet att stanna kvar inne i mig. Det fastnar, men vill av nån anledning inte sitta kvar... Är det kanske nån av er som har nåt tips/knep eller hört om nån som fått hjälp med det? Berätta gärna.... Vill du inte skriva här, mejla gärna då (honsamaja.vi.tva@gmail.com)

Huvudet är fullt av tankar, som snurrar och skuttar, hoppar och vrider sig. Men för ovanlighetens skull har jag svårt att få ner dem i en text. Det brukar vara enkelt för mig att skriva... Jag behöver skriva!

Nähä, nu ska jag bädda, plocka i ordning lite i köket och sen simma en sväng i duschen.

Jag återkommer! :)

Blandade tankar.

En halvjobbig dag idag. Jobbade länge, var riktigt trött när jag kom hem.

Och har letat efter en dopklänning, som jag sydde till min äldsta brorson. Hittar den inte. Mamman och farmodern hävdar att jag har klänningen. Det var tydligen en sprucken söm, som jag lovat fixa. Har jag inget minne av. Och hittar ingen dopklänning här. Visserligen har jag flyttat sen dess, men jag borde ju ha koll på en sån viktig sak....

Såg på svt's nya programserie, Barn till varje pris? Med blandade känslor. En del var bra, annat tyckte jag inte om. Jag tror man vill se, och känna igen sig. Kunna knyta an, på nåt sätt. Jag känner inte igen mig i så många i programmet än. Det kanske kommer? Vi får se.

Nu blir det lite CSI på teve, innan det är dags att sova igen....

Ha det gott, alla!

Tänker efter.

Idag är det söndag. En typisk dag för att tänka efter. Vi sov ut idag, men kom ändå upp i hyfsad bra tid. Efter lång och go frukost gick vi ut i trädgården. Sommarblommor ska bort, vissna blad ska klippas ner... Det tar tid och kraft. Men jag har sagt det förut, det är helande och läkande att jobba i trädgården!!

Eller, nja. Jag använde sekatören fel. Jag klippte mig i pekfingret. ONT och massor av BLOD!! Det droppade alltså blod ner på marken. Min goa man sprang in och hämtade  papper och sen tvättade han och gjorde rent och plåstrade om. Nu gör det bara ont. Men ska hoppa in i duschen, och hoppas plåstret sitter kvar...

Välkommen en ny följare, Sara!

Jag är fortfarande låg och det är mörkt och svart. Men jag jobbar på det!!
kramelikram

Mörkt.

Ja, det är mörkt. Och jag vet att ni inte vill läsa om mitt elände. Men jag måste få skriva av mig också.

Jag anklagar mig själv. Det har jag inte gjort de andra gångerna. Jag vet ju egentligen att det inte är mitt fel, att jag inte kunde ha gjort nåt annorlunda. Men... jag styr inte över de irrationella tankarna....

Det finns en go vän nära mig. Jag var hos henne idag, drack kaffe, pratade, kramades... Min man erbjöd sig jobba hemma idag eller vara ledig. Men jag skickade iväg honom till jobbet. Han behöver nog distrahera sina tankar också! Nu kommer han ju snart hem, och vi har kvällen tillsammans.

I morse låg jag kvar i sängen när han gick. Jag hade varit vaken sen kl 4. Och jag frös. Så halv 6 kröp jag intill honom, låg nära, nära. Fick lite värme också. När han gick upp kl 6 låg jag kvar på hans (varma) sida, och fick både mitt och hans täcke. När han ätit frukost och skulle åka iväg, la han sig jämte mig och höll om mig en stund till... Goa fina.... Jag älskar honom.

Hela min hud är som ett stort så som blöder. Det gör ont. Jag vet att det kommer läka, kvar kommer bara finnas ett ärr i mitt hjärta. Men jag är inte där än, inte riktigt än.

Kramas och ta hand om varandra!!

Det är över.

Ja, det är över för den här gången.

Det blev ännu ett missfall.

Egentligen har jag inga ord nu. Det finns inget att säga. Allt är bara för jävligt. Och punkt med det.

I huvudet snurrar frågan varför.... Svaret vi får är att det är otur, och statistik. Tror nån verkligen att jag bryr mig om statistiken? För mig är siffrorna: 4 gånger gravid = 4 gånger missfall. Det blir 100%. Så är det bara. Kom inte och snacka om att missfall är vanligare än vad man tror, 15% osv osv osv. Det är 100%.

Hur kan man bara orka resa sig upp igen?


Ja, jag vet att jag inte har gråtit klart än. Och det kommer väl ta ett tag. Så småningom kommer bara ärret i hjärtat finnas kvar...


Tack alla för era fina ord, och alla tummar som hållits och kramar som skickats. Men de hjälpte inte. Inte den här gången.

KRAM

Hopplöst. Tröstlöst.

Ja, inte är det några äggblåsor som vill ut. De har redan försvunnit för länge sen. Än har det däremot inte kommit nån geleklump. Men jag kanske har missat den... Känns hopplöst nu. Fast idag skulle hjärtat ha börjat slå....

Vi har varit på begravning idag. Sorgligt, jobbigt, tungt. Särskilt när man bär på så mycket sorg över nåt annat. Då är det lätt att gråta...

I morrn ska jag till läkaren. Hoppas han kan säga om det är ett missfall, eller inte.

G'natt...

:'(

Ett annat ont i magen.

Blödningen har fortsatt, men den är betydligt lugnare nu. Om man kan kalla det för störtblödning i lördags eftermiddag, så är det inte alls mycket idag. Jag har inte ens behövt byta binda än... Jag pratade med vår läkare på kliniken igår. Och idag har jag ringt distansläkaren. Då hade redan ett fax kommit, som förklarat vad som hänt mig. Skönt!! Det känns verkligen att de bryr sig om oss! Och när jag ringde kliniken i Göteborg, så visste han direkt vem jag var, och började prata och kom ihåg innan han ens fått upp mig i datorn! Då känns det som om de är engagerade i oss!

Tyvärr ser det väl inte så bra ut.... säger alla.

Det är nog bara jag som har lite hopp kvar, tror jag.

Men om jag jämför med de missfall jag har haft, så känns det nog annorlunda nu. Det är inte så mycket klumpar, och den där ljusa geleklumpen har inte kommit ut. Inte vad jag har märkt i alla fall. Jag kan ju ha missat den, men det tror jag faktiskt inte...

Och nu har jag ont i magen igen. Men inte den här intensiva mensvärken som jag hade under några timmar i lördags. Nu är det samma ont som jag hade förut, det kan göra ont på en liten fläck, gärna på högersidan. Och den värken påstod barnmorskan jag pratade med i fredags, att den var helt normal! Och det litar jag ju på.

Så TACK alla söta ni som skriver glada tillrop och tänker på oss!! Det behöver vi, och det gör gott att veta att ni finns där ute och håller tummar och tår, ber för oss och hoppas tillsammans med oss.

På onsdag har jag fått en tid hos läkaren, för att se om det finns nåt kvar. Det är inte säkert det går att se nåt, man kanske måste vänta en vecka till. Men det märker vi då.

Just nu har jag i alla fall hoppet kvar!!

KRAM till alla!!

....

Natten har varit ganska lugn. Igår var det riktig störtblödning, så är det inte längre. Och just nu har jag inte ont längre.

Man grubblar och funderar hela tiden. Min goa fina K undrade, om det kunde vara alla äggblåsorna som var kvar (de kom ju inte åt att plocka från vänster äggstock). De måste ju ut nån gång, och de kanske kommer nu, som en enda och lite kortare blödning. Jag har ingen aning, men man kan ju hoppas.

OM det skulle vara ett missfall, finns det ju inget någon kan göra för att stoppa det. Det har ju erfarenheten lärt oss.

Nåja, vi får ta en dag i taget. Kanske ringer vi klinken idag, eller i alla fall distansbehandlande läkaren i morrn.

Nej!

Idag gick vi in i vecka 6.

Och jag har fått en blödning. Snabbt och ganska mycket.

Det behöver ju inte vara ett missfall, jag vet att man kan blöda ganska mycket utan att det är det. Men de tre andra missfallen har börjat precis så här.

Så det är klart att jag är lessen. Och orolig.

Orolig

Eftersom jag är lite orolig ringde jag en barnmorska på kliniken idag. De är bara för goa där!!

Jag har nu tagit min sista Crinone, kroppen klarar själv att fixa hormonerna. Hu, så läskigt. Inte en enda medicin?? Bara folsyratabletterna... Ska köpa vitaminpiller för gravida också.

Barnmorskan tipsade om sidor på Internet, med lite tips och råd. "Men du har nog redan googlat runt och hittat en del...?" frågade hon. Hm. Jorå, jag har väl det...

Och när jag ändå hade henne på tråden så frågade jag om att det gör ont i magen. Men hon beskrev smärtan som den är, och hade förklaringar, så nu blev jag lugn.

Vi pratade också om missfallsrisken. Hon menade, att bara för att jag har haft tre missfall tidigare, så är det inte större risk att jag får missfall igen. Om nu bara det där lilla strecket i min livmoder är friskt och allt är okej, så kommer det stanna där. Så risken för missfall är lika stor som hos alla andra. Och lite matematiker som man är, tänker man ju genast att eftersom jag har haft tre missfall borde jag ha haft min andel nu.... eller??

Jag känner mig faktiskt mycket lugnare. Idag är det vecka 5+0. Så i morgon går vi in i vecka 6. Jag kanske ska börja tro på det lite nu då....??

Kram på er alla, och ta hand om er och varandra!!

Inte sova.

Jag kan inte sova.

Det är så himla frustrerande, när man vet att man måste gå upp om en timme.

Sov, sov, sov! försöker man tala om för sig själv.
Det hjälper inte.

Suck.

Jag är ju jättetrött, egentligen. Men det är nog för många tankar som snurrar i huvudet nu.
Hur ska man kunna ta det lugnt och vila, då?
Jag vill ju det, men jag hinner inte riktigt med det.
Och resonerar man så, då blir det ju fel.

Äsch, min trötta hjärna kan inte tänka.

Nu har jag spelat en liten stund på datorn, druckit ett glas mjölk, och efter ett toabesök så försöker jag somna igen.

Natti natti....

Chefen.

Idag berättade jag för min chef. Hon har ju tjatat lite på mig och undrat. Men jag spände ögonen i henne, och sa att det bara är hon som vet om det - och ingen annan får veta än heller!

Hon lovade att inte säga nåt.

Annars en rätt bra dag.

Kramelikram

Berätta?!

Nej, jag tänker inte berätta för nån.

Eller jo, några vet om det. Våra föräldrar och ett av mina syskon och ett av mannens syskon. Sen får ingen mer veta. Inte än. Men om det blir ett missfall, så kommer vi tala om det. För då är det skönt med lite stöd.

Min chef var på mig idag och frågade. Jag lyckades snirkla mig ur det hela. När ska ni få veta då??? undrade hon nyfiket.... Jag typ svarade inget. Antar att jag måste berätta för henne. Men då ska hon jäklar inte tala om det för en enda!!!!!!

Det första FET vi gjorde resulterade i missfall. Och då kom blödningen på samma dag som i dag. Så idag har jag sprungit på toa och kollat hela tiden. Men ingen blödning än. Fast det ska väl inte komma nån?????? Den tredje FET vi gjorde resulterade också i missfall. Det kom som om det skulle vara på torsdag. Jag tror att jag kommer dra lite efter andan på fredag, om allt gått bra så långt då.

Det är en liten kämpe som valt att fästa i mig. Så här rörigt har vi aldrig haft det under en ruvarperiod. Dödsfall i familjen, jag låg på sjukhus, oerhört stressad på jobbet, båda mina föräldrar är sjuka, och så en hel massa annat.... Men det här lilla strecket hade nog bestämt sig för att fastna. Hoppas nu att det vill vara kvar också!!

Har jag några tecken på graviditet än då? Nja, vet inte så noga. Jag är trött, väldans trött. Och det minns jag sen tidigare. Jag har fått finnar i ansiktet, det har säkert också med hormonerna att göra. Jag är typ hungrig hela tiden, men orkar inte äta så mycket. Vet inte om det har med graviditeten att göra, eller om jag bara "hittar på"... Vi får väl se.

Tidigare, min allra första och spontana graviditet (då jag fick missfall i vecka 8) då hade jag en massa halsbränna och mådde ganska illa. Det har jag inte märkt än.

Vi har ett par i vårt yttre bekantskapskrets. De har gjort tre IVF hos landstinget. Inget fäste ens. Men efter det blev hon gravid av sig självt. Allt såg bra ut, och de fick en tid för ultraljudet, i vecka 13. Dagen innan det var dags fick hon missfall.... Jag har inte pratat med henne, men tänker ofta på henne...

Nä, nu ska jag ägna mig åt lite positiva tankar i stället!!! Jag tänkte gå och sjunga ikväll, och det piggar alltid upp!!

Kram på er alla!!

Plus....

Nu har vi testat en gång till. Alldeles nyss. Min egentliga testdag, var ju igår.

Det är faktiskt ett plus. Det är fortfarande svagt, men idag syns det tydligare än i lördags.

Det trodde jag nog inte... ärligt...

Fast med vår historia så får vi väl se, hur länge det här lilla pyret vill stanna hos oss...

KRAM!

Plus...?

Jag sov oroligt i natt, vaknade och snurrade. När finaste K gick upp på toa vid halv fem-tiden hade jag fått nog. Då var det minst sex timmar sen jag var på toa, så då passade jag också på.

Det blev ett plus. Men det var svagt. Svagt, svagt.

Mannen är övertygad, jag är tveksam. Men jag är rädd (missfallen i färskt minne).

Tänker ta ett nytt test igen, sen.


Men tänk om det är ett riktigt plus????

I morgon test.

I morgon bitti ska jag testa.

Och jag är så jäkla nervös inför det!! Jag kan inte minnas att jag varit så orolig tidigare. Eller har jag det, och så har jag glömt det??

Ska lägga fram testet och min lilla mugg, så jag inte glömmer bort mig i morrn bitti. Kanske raglar ut på toa, och vaknar till när jag sitter där - och allt är för sent.... Och vänta en dag till, nej - det går inte!!

Håll tummarna för oss!!!!

Kramelikram

Jobbdag?

Ja, jag får jobba lite idag i alla fall.... Det fattas folk, flera är sjuka. Och visst kan jag fixa och ställa upp lite då. Jag hinner med en timme, innan jag måste åka till mitt läkarbesök. Det är lika smidigt att jag gör det själv, för alla inblandade.

Fast jag hade ju tänkt mig en lugn morgon... ;) Nu blev det hopp in i duschen, och en snabb simtur där. Och så iväg. Ibland kan jag vara snabb. Hänger det på viljan, tro?? Jag har nämligen hunnit stryka mina kläder också....

Tjing pling så länge!

Fortfarande positiv.

Ja, jag är faktiskt fortfarande positiv. Konstigt nog. Ibland känns det som om ett elände alltid följs av ett annat, som följs av ett annat, som....

Det gick faktiskt bra på jobbet idag. Funkade bra. Det var bara en kollega som jag faktiskt fräste lite åt. Jag fick en sån onödig kommentar, och i mitt lite obalanserade tillstånd just nu, fixade jag inte det. Men det blev ingen stor grej.

Eftermiddagen var riktigt bra! Jag var på ett möte, vi var ganska många, så det var mycket information. Men så fick vi prata i grupper och diskutera. Och det jag sa räknades. Det var jag som fick framföra våra åsikter inför alla, och de skrevs upp på tavlan och det var det vi utgick från sedan. Det kändes ganska bra, kan jag säga.

Hem och gråta lite, då. Jag kan ju gråta för allt, just nu. Men den här gången var det för Stefan Livs skull. Eller egentligen för hans fru och två barns skull...

Veckans höjdpunkt är sången, och så blev det idag också. Riktigt bra! Jag får ny energi!!

Sen kom jag hem till min man, som var arg, lessen och besviken. På sin mamma. Det handlade om den begravning vi ska gå på. Min man har sagt nej, när han fick frågan om han vill vara med och bära kistan. Han vill helt enkelt inte. Och det tycker jag man ska respektera. Jag har stöttat honom i det, och vi har pratat en hel del om det. Nu hade hans mamma blivit arg, och sagt att det var hans skyldighet, att han skämde ut sig själv och hela släkten... Man gör inte så, sa hans mamma. Och även om jag blir lite sur och besviken på henne, jag också, så kan jag inte säga det till min man. Jag vill att han har en bra relation med sin mamma. Som naturligtvis har sin sorg nu. Och kanske inte tänker klart heller. Det kommer bli en tuff begravning, av flera olika skäl. Suck. Jag hade behövt lite mer positivt nu.

Nu sover han, min älskling. Han somnar tidigt på kvällen. Jag är så himla pigg ikväll, att jag inte ens har gått och lagt mig. Och hungrig är jag också!! Visst är den här hungern ett bra tecken, om man vill vara gravid??? Jag har dessutom fått en del akne i ansiktet igen.... Men det är väl också ett bra tecken, då?? Jag har för mig att jag känt av det, när jag varit gravid tidigare...

Man letar tecken, och tolkar hela tiden. Så knasig man är. Förra gången var jag så säker på att jag skulle vara gravid, att jag inte ens behövde testa, tyckte jag. Ingen blödning, ingenting då. Då visade det ett plus, men väldigt svagt. Kliniken bad mig testa igen, efter fyra dagar ungefär. Då var det ett minus, och vips kom blödningen. Ett riktigt tidigt missfall. DET var en stor sorg.

Nä, nu skulle jag ju vara lite positiv igen.

Jag var lite nervös i dag på morgonen. Jag skulle få besök på jobbet, av ett riktigt proffs, ni vet en sån som skriver böcker. "Tänk om hon säger att jag gör fel", gnällde jag för min man. Han svarade lugnt, "då har hon väl skrivit fel i sin bok". Då bara log jag med hela ansiktet, och den goa känslan satt i hela förmiddagen. Hon sa ju faktiskt inte att jag gjorde fel heller... :)

I morrn är jag ledig. Jag ska nämligen till Stora Sjukhuset. Ett rutinbesök hos onkologen. Jag går fortfarande dit var 4-6:e månad. Känns rätt tryggt. Och jag har en underbar läkare!! Så det är inget jag oroar mig för.

Nähä, en macka innan sängen kanske???

G'natt...

Skärpning.

Ja, skärpning.
Eller som jag säger högt till mig själv: Skärp dig nu för fan, Hönsis!!

Visst kan bloggarna vara ventiler. Men de är för negativa!! Jag skriver ju att jag ska vara positiv. Men se till och var det då!!! Knäppis!!

Hur ska det lilla strecket inne i mig vilja stanna hos mig? Om jag är tjurig, trött och gnällig??
Nä, nu ska det bli annorlunda. Jag ska vara lite mer positiv. Lite gladare. Skratta mer. Njuta lite mer också, för den delen. Och när jag tänker efter, åt vi väldans god mat nu i kväll! Det är nåt jag enkelt kan uppskatta ju! Och min goa man kommer och ser bekymrad ut, frågar hur det är, och jag bryter ihop och bara gråter, fast det inte är nåt!! (Kan väl alltid skylla på hormonerna....)

Och på köksbordet står en underbar bukett med rosor, från min man... Vi har just haft bröllopsdag....

Alltså, vad jag älskar honom. Han är bra för mig. Och jag vet att jag är bra för honom! Vi har det bra tillsammans, och vad som än händer, så har vi ju alltid varandra!! =)

Nu sitter han och kollar på nån sport. Fotboll kanske, hörde att det visst var landskamp. Igen. Jag får nog gå in och visa honom lite uppmärksamhet också... hihihi... Jag har i alla fall jobbat klart nu. Hm. Nästan i alla fall. Ska bara plocka ur diskmaskinen, sen kryper jag ihop bredvid honom i soffan. Jag passar så bra där, under hans arm... :)

<3

Så, nu är vi lite positivare, gladare och så älskar vi varandra - alla där ute!!

KRAM

Skvaller.

Å vad jag är trött på skvaller och prat...

 När jag blev överstimulerad förra hösten, och var hemma i typ två veckor, fick vi till slut berätta vad det vaer för "fel" på mig. Nu menar jag på mitt jobb.

När jag behövde vara ledig för äggplock berättade jag för min chef, så klart. Då ringde kollegan som ska vikariera för mig, och ville veta vad hon skulle göra. Men hon ville i alla fall bli gudmor om hon skulle jobba för mig... Hm. Hur visste hon??? Tack snälla chefen för att du höll käft som jag bad dig om!!!! Det tog inte en enda dag....

Nu har flera olika kommit och frågat, och påstått saker... Jag blånekar. Det ska bara vara min chef som vet om att det är återfört ett embryo. Idag när jag satt ensam med en kollega kom min chef, och frågade hur jag mådde, hade jag testat än osv osv. Jag vände mig mycket generad och obekväm bort. Sen sa jag, det är ju bara du som vet om det ju! Min kollega (som är BRA) stängde dörren, och så kunde vi prata lite. Så nu är det två som vet om det....

Jag blir så jäkla trött.

Mina äggstockar är min sak. Inte alla mina kollegors. Snart är jag väl en visa på byn, helt enkelt. Suck.


Var är mina positiva tankar idag då???
Jag får nog jobba lite på det. Kanske från tevesoffan??

Trött och less...

Så var det måndag, och jobbdag igen. Jag har oftast trivts med mitt jobb, och de senaste åren har det varit riktigt roligt. Men nu har nåt ändrats. Och jag skyller faktiskt mina kollegor för det.

Jag är bara så trött. Jag är för trött. Jag kan helt enkelt inte sova.

Tidigare ruvningar har jag inte vaknat till förrän efter dag 7-8 nån gång. Den här gången har jag räknat dagarna från start, oroat mig och funderat. Men vi har så mycket som har hänt bara sen äggplocket... Tråkiga saker. Jag borde vara glad och skratta. Inte behöva prata begravning, bouppteckning, omsorg om efterlevande och annat sorgligt. Min man är väldans involverad i det här. Och jag är så stolt över honom för det! Men har gör det motvilligt. Det är inte hans jobb, tycker han. Jo, säger jag, det är det.

I dag ha i alla fall sju ruvardagar gått. Snart dags att börja kika efter blod i trosan då... :( Det har hänt mig en gång förut. De andra två gångerna fick jag ju plus från början. Undrar hur det ska gå den här gången.... Jag vågar knappt hoppas och tänka....

Vi trodde vi skulle fått brev från kliniken idag, om hur många små embryon som överlevt, hur de mår och om nån blivit nedfryst. Men vi har inte hört nåt idag. Vi hade bestämt att de skulle skicka brev. Men det kommer väl i morrn.

Nähä. Måste nog sova lite nu. Väldans trött, egentligen.

G'natt!!

Halva tiden.

Idag har typ halva ruvartiden gått.

Tidigare har jag tyckt det gått smidigt första veckan, medan andra veckan varit seg och gått långsamt. Den här gången räknar jag dagarna på ett helt annat sätt än tidigare. Varför? Än har jag inte känt några tecken. Visst, brösten är väldans svullna, men det beror ju på Crinonen. Mina svullna och irriterade äggstockar har dock lugnat ner sig lite nu. Magen känns mycket bättre.

Vi firade lite igår kväll, min man och jag. Han drack öl. Och jag drack vatten. Det brukar inte vara nåt jobbigt att avstå alkohol. På nåt sätt är det enklare att avstå helt, än att bara ta ett litet glas. Och nä, jag har inga problem med alkoholen, tycker bara att det är gott med en öl ibland. Inga mängder. Men till viss mat passar det.

Idag på morgonen har vi hjälpts åt att baka bröd. Nu står brödet på jäsning och han är ute och springer. Jag då? Jo, jag måste nog tyvärr göra nåt som skjutit upp så himla länge nu... På torsdag ska jag ha skickat in ett s k paper, och då måste jag först läsa litteraturen och sen skriva ihop en sida. Jag har absolut ingen motivation till det....

Sitta ute i solen kanske? Jag prövar...
kramelikram

Långa dagar.

Idag är det lördag. Ännu en lång dag.

Vi brukar städa, tvätta och andra såna där lagom roliga saker. Men jag behöver ta det lite lugnt. Och det känns inte bra!! Jag kan inte bara sitta där i soffan och titta på när maken städar....  Så jag sköter tvätten, plockar och dammar. Så får han göra det tunga med dammsugaren. Fast han vill hellre måla fönstren ute (när nu solen skiner lite), klippa lite på fruktträden....

Humöret är upp. Och ner. Ganska varierat kan man säga...

Usch fy urk blä....

Ännu en dag... tiden går sakta...

Ja, tiden så sakta. Väldans långsamt. Jag försöker att inte tänka på att jag ruvar, att jag väntar och längtar... Saken är ju den att det lilla, lilla pyret där inne i mig redan har bestämt sig. Har det fastnat? Ja, inte vet jag!! Inte än på nio dagar. Det är bara det lilla, lilla pyret själv som vet om det. Som vet om att det har satt sig fast, eller bestämt sig för att strunta i mig och segla färdigt där inne i livmodern... och sen dö...

Det var värst vad dramatiska och sorgsna tankar det blev idag!

Jag ska ju vara positiv!!! Tänka glada tankar!! Skratta mycket!!! Så att det lilla, lilla pyret bestämmer sig för att stanna hos oss... Och fastna i mig... Eller som min svägerska kallade det: ett klippigt pyre.... Jag reagerde inte på det. Efter ett tag skrev hon igen. Hon menade: klibbigt pyre.... :) Hon vill ju det ska fastna!! hahahaha (se där, nu skrattar jag ju!!)

Nu är det i alla fall fredag. Och helg! Det blir nog lite mys i kväll. Förstå mig rätt. Här är det AA som gäller. Och då handlar det inte om alkohol på nåt sätt. Nä, vårt AA betyder Absolut Avhållsamhet... Jag har ju en del ägg som simmar runt i mig fortfarande... Vi vill inte ha femlingar... =)

Ha en go helg!!

RD 3

Idag är det ruvardag 3. Men just det märker jag inget av. Inte än. Det är för tidigt.

Men magen är stor och öm... Ska tillbaka för ett nytt ultraljud idag. Äggstockarna är svullna, stora och irriterade. Läkarorder på att vila. Inte ens promenera.... Suck.

Jag har tråkigt!!!