Trött.

Jag är så trött. Och oerhört stressad. Jag undrar när jag var så här stressad senast??? Kan inte minnas. Borde ha varit när jag jobbade som musiklärare, och hade flera Luciatåg, skolavslutning samt betygssättning samtidigt. Men nu är det mycket. Alltså.

Det kanske också beror på att det är saker som är nya för mig. Många av dem i alla fall. Arbetsuppgifterna, menar jag då.

På skolan ska ALLT vara klart före jul. På en gång. Samtidigt. Och gärna i förrgår. Men, jag har klarat av det, och nu har jag jullov. Jobbar bara 50% tills terminen börjar i januari. Mmm. Just det. "Bara" 50%. Nåja, jag kanske underdrev lite nu..... ;) Men, jag ska verkligen bara jobba 50%. Så är det. Punkt.

Jag har haft perioder i mitt liv då jag inte tyckt om julen. Ni vet, folk som säger att "julen är barnens högtid". Jassåå??? Vi som inte har barn då? Ska vi bara ge bort presenter till alla barn vi ser då eller?? Och så får inte vi fira jul själva. Tack för den.

Nu har jag mina syskonbarn, så jag har firat många fina jular de senaste åren. Många guldstunder. Vi brukar gå på tomtejakt, ni vet efter KalleAnka, och innan det är så mörkt att tomten verkligen kommer.... Vi har spanat med ficklampor, letat spår och tecken. Vi har hittat spår (ja, det är sant!), en tomtemössa, och faktiskt tomtens skägg som fastnat i en buske.... Goa fina barn, och så jag. Vår egen lilla stund.

Men i år blir det inte så. För första gången i hela mitt liv, ska jag fira julafton utan att träffa mina föräldrar. Hur ska det gå??? Nä, jag bara skojar. Det är inte så allvarligt. Och vi träffas på juldagen. Jag klarar mig utan dem. :) Vi ska nämligen fira hos makens mamma, med hans syskon och moster och morbror. Där är ingen varken rädd eller allergisk för hundar. Så hon får var med!

Idag är jag egentligen ledig. Men, måste spela en massa och öva idag. Jobbar både lördag och söndag. Ska sjunga en del solo också. Roligt, men kräver ju lite förberedelse. Nästa vecka är liiite lungare. Har EN julklapp kvar att köpa. Vad ger man till en tioårig tjej för ca 150-200 kr? Hon får ett par trådlösa hörlurar, men de var billigare än vad de andra får (och det måste ju vara rättvist, eller hur? hihi).

Kram på er

Var sak har sin tid.

Idag jobbar jag kl 11-19. Lite ovanlig tid för mig. Jag gillar bättre att jobba 8-16. Kommer förmodligen vara helt slut när jag väl kommer hem ikväll.... Men eftersom maken och vovven åker iväg kl 6.20, var jag uppe tidigt idag. Det blev en lång frukost framför teven, det gillar jag. Med en brasa som sprakar bredvid! Sen har jag faktiskt hunnit med lite bra saker. Jag var ute i garaget och plockade in ett par röda blomkrukor. Jag förbereder mig för helgen, det är ju Första Advent. Igår var jag och köpte mina små röda begonior. De ska vara där i köksfönstren sen, på var sin sida om ljusstaken. Konservativ, jag??? Nja..... hur kan du tro det?? ;)

De gamla sa alltid, att "var sak har sin tid". Någon påpekade för mig, att det till och med har bibliskt ursprung (men det vet jag inte säkert). Men jag håller verkligen med om det uttrycket. Var sak har sin tid. Varför ska vi ha så bråttom hela tiden??? För några år sen fick min guddotter ett utbrott. Vi var på Maxi, det var någon vecka kvar till Halloween (vilket hon som 7-åring firade på fritids). På ena sidan stod en massa halloween-pynt och på andra sidan var det redan fullt med julsaker, stjärnor och tomtar. "Men!" utbrast hon. "Vad håller de på med?? Man kan väl i alla fall få fira en sak i taget färdigt först??" Och jag håller med henne.

Det är bra att få vänta och längta lite ibland. Var sak har sin tid. Varför måste vi sätta upp stjärnor och ljusstakar i fönstret redan i början på november? Och sen plocka ner dem på nyårsdagen (i bästa fall). Nä, vänta till första advent. Då får du längta och vänta.... Spänningen stiger. Så mysigt det kommer bli! Hos oss åker julpynt och innegran bort vid trettonhelgen. Ljusstakar i fönstrena och utegran får stå ända till tjugondag knut. Så är det bara, :)

Min jul kommer se annorlunda ut i år. Men visst kan man ändra sig. Min syster kommer inte hem, med sin lilla familj. De kommer inte förrän i mitten/slutet av januari. Men hon kommer hit till mig på fredag i stället! Då ska vi baka lussekatter, och kanske pepparkakor också. Mysa lite, hon och jag, och lilla dottern. <3

Jag har fått ett första, preliminärt svar på de två tumörer läkarna hittade i min fot. Det ser ut som om de är godartade. Så tumörerna får sitta kvar ett tag till. De hålls under noggrann uppsikt, och  så gör man något åt dem, om de börjar växa, eller jag får mer ont, eller om nåt annat händer. Det var en suck av lättnad. Nu SKA jag fira jul i alla fall. Men inte än. Först är det Advent!

:)

Hoppsan, en uppdatering....

Ursäkta och Förlåt att det dröjt så länge sen jag skrev sist. Jag har faktiskt påbörjat ett inlägg, och sparat det. Men inte publicerat det. Nu börjar jag om.

Först lite allmänt. Det känns konstigt med all snö så här tidigt! År 2010 var det mycket snö, och då kom snön typ 15 november och låg kvar hela vintern. Då pratade alla om, hur länge snön låg osv osv. Nu kom det mycket snö, tidigare. Men nu verkar det försvinna igen. Lite synd, för det blir så ljust när det är snö. Jag avskyr november, just för att det är så mörkt! Det blir mycket bättre när man får tända adventsljusstakarna....

Jag har träffat min syster några fler gånger sen sist. Vi har till och med varit hemma hos dem. Det var en helg på hotell, som vi behövde så oerhört väl, maken och jag. Utan hundvalp. Alltså hon är det sötaste på hela jorden, men vi uppskattade mycket två nätter utan henne.... ;) I vanliga fall sover hon mellan oss i sängarna. Ja, jag vet. Jag var extremt tydlig med förr, att minsann skulle aldrig någon hund få komma upp i våra sängar.... Eh..... Ja? Man kan väl ändra sig??  Men, om man vill ha absolut noll sexliv och inte mycket närhet längre, skaffa en hund som följer alla steg ni tar. Överallt och hela tiden.... Dessutom är det mörkt, det passar inte maken. Han får inte höstdepression, men något åt det hållet. Jag brukar se till att han tar vitamintabletter, tror det är D som han behöver. Dessutom kan jag ibland ge honom nån ginseng av nåt slag. Någon som har något tips?? Han är trött, trött, trött. Hela tiden.

Jag har fruktansvärt mycket på jobbet, men det är väldans roligt!! Och samtidigt har jag mycket i skolan.... Jag orkar inte riktigt med, känner jag. Vårt hem förfaller, trädgården raseras.... Nja, kanske inte så drastiskt, men jag känner att jag inte hinner med!  Jag har en 25%ig sjukersättning också, så jag är ingen 100-människa. Jag behöver sova lite middag ibland, få ta det lite lugnt en stund på eftermiddagen osv.... Men, förhoppningsvis ändras det, för jag tror att jag är klar med skolan till sommaren. Min chef vill då, precis som jag, att jag jobbar 75%. Tyvärr är det inte hon som bestämmer.... Men, jag hoppas, hoppas!

Jag brukar putsa fönsterna lagom till advent, för det känns bra, när man lyser upp med adventsljusstakar och stjärnor. Just nu finns det inte alls på något sätt med min planering.... Advent kommer tidigt i år. Jag är inte förberedd, fastän jag längtar!! Jag beklagade mig lite förr-förra veckan, så på lördagen åkte maken och jag ut och högg granris, som vi lägger på rabatterna i trädgården. Jag tycker det ser så ombonat ut, och så skyddar det verkligen några av våra växter mot snön. Det hade kommit lite snö här då, men inte så mycket hos oss. Sen kom snön på söndagen, så vi hade verkligen tur. Nu ligger de där, växterna, inbäddade i lugn och ro, hela kalla långa vintern.... Och det ser i alla fall lite mer ut som ordning och reda.... Jag har köpt en krans som hänger på dörren också. Jag brukar plocka tallris, och ha i en stor kruka på verandan. Lagom att sätta ut nu. Och så till jul knyter jag i stora röda rosetter av sidenband. Men, vi hittade inget tallris när vi var ute. Får be min pappa, han har sina ställen. Det är ju hans skog vi är i! Men, vi hade lilla valpen i sele och löplina ute i skogen, och i snön. För där var lite mer snö än här hemma. Oj oj oj vad hon sprang och busade!! Hon var alldeles lycklig!! Så härligt att se henne....

Förra veckan var jag borta med jobbet hela veckan. Blir rörigt då. Stackars maken får ta allt hemma.... Men nu är vi i fas igen. Känslomässigt med vovven. Och jag har hunnit i fatt med tvätt och sånt. Ja, jag sköter tvätten hos oss. Bara jag. Och det är självpåtaget. Men vi delar på resten, typ. Valpen hade ju kräkts en natt, på täcket.... Så nu blev det tvättat i alla fall! ;)

Nu sitter jag här, och har egentligen pluggdag. Men, jag har inte kommit igång än.... Bara lite, lite.... Istället har jag beställt julklappar till maken, på nätet. Två nya sällskapsspel blir det. Vi gillar verkligen sånt! Det finns så mycket nya roliga nu. När jag var barn spelade man monopol och bondespelet, typ.... Vi hade det som fredagsmys ett tag. Vi började spela vid halvsextiden på kvällen. Och så tar det 1-1,5 timme. Den som förlorar får en öl, och den som vinner får laga maten.... Denna ordningen kom till när jag "råkade" vinna en gång, och maken blev lite sur.... Nu är han aldrig sur!

Det blev ett långt inlägg. Men ville uppdatera lite. Det finns massor av annat att skriva om. Till exempel att jag träffade en tjej förra veckan på jobbresan, som gjort ivf, barnet dog i magen, men de blev spontangravida och då blev maken sjuk i cancer.... Kunde känna igen mig i mycket där.  Till och med cancern. Men det är inte maken som är drabbad, det är ju jag. Läkarna har hittat två nya tumörer i min fot. Troligen inte cancer, men det ska kollas upp för säkerhets skull. Känns inget vidare. Det var länge sen jag var sjuk nu....

Nu MÅSTE jag sätta lite fart!!
Var rädda om er!! Kram kram

Tvär vändning.

Jag fortsätter på temat, att inte höra till.... ;)

Min pappa fyller ju år snart. Vi är inte välkomna på den dagen, utan vi får komma kvällen innan. Okej, vi kör på det, kände vi då. Vi har då med oss vår lilla valp, och det skulle vara helt okej. Min mamma frågade så min bror, när han och hans familj ville komma. En av hans barn (som inte är rädd!) har astma och allergi, och ska ju inte umgås med hundar.... De fick välja. De valde då att komma på fredag kväll, när VI är där, i stället för lördag, när resten av släkten är där. Jaha. Nu har ju DE valt, och vi har erbjudit något annat. Min syster kommer inte den helgen.

Min syster kom nämligen hem förra helgen, lite så där spontant. Min mamma har ju varit hos henne en vecka, och när hon skulle hem, åkte hela familjen med hem till dem. Syrrans man skulle jobba lite här i trakten, så det var ju lite bra att passa på.

Det har nu ändrat sig lite. Det brukar vara jag som fixar och styr med presenter osv. Nu har min syrra fixat från oss alla syskon, med familjer. Jag ska bara fixa ett kort. Och en blomma från syrran och mig. Brorsan fixar egen blomma.

När de var hemma, messade hon och undrade om hon och dottern fick komma in och fika, eller hur jag jobbade.... Jag bara..... VA?

Självklart fick de det. Det var varmt ute fortfarande då, så vi hade dörren ut öppen, och även köksfönstret (vi satt i köket). Jag tänkte att det luftar ju lite, och fläktar kanske ut lite allergier. Hon klagade inte en enda gång. Lite mot slutet snorade hon, det kliade i halsen, och jag frågade. Hon nickade, men sa att det gick bra. Jag fick hålla min systerdotter hur mycket jag ville..... Inget om allergier alls.... Inga skyddande filtar.... Jag hade samma kläder jag haft hela dagen, då jag gosat med vovven, och lyft henne, burit henne....

Håhåjaja....

Jag vet egentligen inte VEM som är problemet nu. Min mamma? Min syster - ibland? Min bror?

Vi får väl se hur fredagens kalas utspelar sig.... Vi tänker då INTE sitta ute med valpen. Hon är lovad att vara med inne, och vara med oss. Så är det. Annars åker vi hem, har vi sagt.

Spännande.... Fortsättning följer..... :)

Vi hör inte till.

Det har gått några veckor sen sist. Och vi hör fortfarande inte till.

Vår lilla valp kan vara hos mina föräldrar en stund då och då. Det funkar. Vi har varit hemma hos dem, och ätit middag en kväll. Då satt vi alla ute, men det var ju sånt väder då.

Min pappa fyller år snart. Lite halvjämnt. Vi får komma på fredagen och gratulera. De andra gästerna kommer på lördagen. "Det är ju några som inte tål hundar, eller som är rädda...." Okej. Vi köper väl det då.

På torsdag är maken iväg med jobbet på kvällen, och jag jobbar då. Så min pappa får ta hand om valpen. Han är jätteglad för det! Hur de sen löser det hemma hos dem, det vet inte jag. Och bryr mig inte heller.

Min syster hörde jag inte av på ett tag. Vi som hade så tät kontakt förut....? Hon var skyldig mig pengar för en blomma, som jag inte heller fick. Hon skulle också mejla foton till mig, som jag ska göra förstoringar av. Fick inte dem heller. Sen bestämde jag mig, att jag mejlar väl då. Och skickar över en ljudfil, på sången som jag skrivit till min systerdotter. Ungefär samtidigt mejlade hon till mig, bad om ursäkt att det dröjt, men att nu hade hon betalat in pengarna, och så skickade hon foton. Jag svarade med vändande post, och skickade ljudfilen. Hon skickade sen lite små filmsnuttar på dottern, något foto och sånt. Precis som vanligt igen. Alltså. Och så tackade hon för sången, det var så fin, hon hade gråtit så.... Och det tror jag. Ingen ironi eller så, nej, det menar hon.

Kanske är hon som vanligt igen? Hon förstår inte vad hon gör/gjorde? Men visst känns det märkligt när hon lägger upp foto på Instagram då en annan hund pussar och slickar på dottern.... Eh....? Hur var det med allergin egentligen?

När vi pratade om att skaffa hund (ja, man skaffar hund), så var det ingen som var negativ till det. Tvärtom. Det var nog bra för oss. Och då har vi pratat i flera år, egentligen. Nu är hon, och vi, ett hinder, känns det som.

Och vaddå, det är ju inte hela världen. Saken är inte att vi har en hundvalp. Saken är, att vi inte hör till längre. Vi ingår inte i samtalet. Vi förstår inte vad de pratar om. Vi kan inte detta. Vi har inget barn. Vi vet inte hur det är. Ja, ni fattar säkert....


Jag älskar ju verkligen små bebisar, och saknar min lilla systerdotter. Jobbigt att de bor så långt bort....

Kramas lite där ute idag!!

Att inte höra till.

Min barnlängtan går, som ni ju vet, inte över. Den går lite upp och ner. Som det mesta i Livet, faktiskt. Men, jag har väl ändå känt att jag har det under kontroll. Sen kom en dipp, då jag fick reda på att min syster väntade barn. Jag fixade den situationen bra, tycker jag. Vi hade en trevlig midsommarhelg tillsammans, och jag kände att det kommer gå bra.

Nu träffades vi i helgen igen. Den lilla flickan, bara två veckor gammal, var med. Såååå bedårande liten och söt!! Kärlek från moster redan från början. Men, jag fick inte riktigt hålla och gulla så mycket. Min syster var inte så generös som jag trott, och så som min svägerska varit med brorsbarnen.

Vi hade vår hundvalp med oss. Hon fick inte komma in. Plötsligt var min syster så otroligt allergisk. Det var hon inte på midsommarhelgen....? Maken satt ute på altanen med valpen, och vi turades om att sitta inne och äta. Kändes inte bra. Jag försökte styra in samtalet på mina föräldrar (de firade bröllopsdag), och deras äktenskap. Det gick en stund, sen gled samtalet över på bebisar, småbarn, barnuppfostran.... ja, ni fattar. Allt handlade om det.

Vid tårtan fick jag nog. Det var så tydligt. Vi hörde inte till längre, min man och jag. Jag sa inget, utan gick ut till altanen där maken satt med en slumrande valp i famnen. Mina tårar kom. Vi kramades. Pratade. Han förstår mig, han tycker som jag. Vi hör inte till längre. Vi är så utanför.

Vi fick sitta där en bra stund, sen kom min mamma ut. Hon hade kanske förhoppningsvis saknat mig? Hon måste ha sett mina tårar.... De rann nerför kinderna på mig.... Kommer inte ihåg vad hon sa, men.... det var väl något om att det var synd vi skulle sitta där ute ensamma. Vi har varandra, tyckte vi då.

Sen kom femårige brorsonen ut. Han hade ett erbjudande. Han får hundvalpen, och så får vi allt hans lördagsgodis??? Hahahaha..... Han är för söt! Jag förklarade att det är ju JAG som gillar godis, maken är inte så förtjust i det. "Okej då", sa han. "Ni får allt mitt lördagsgodis, och en öl"....

Vi åkte hem ganska snart efter det. Vi var först att åka. Det brukar det aldrig vara. Jag brukar vara kvar sist och hjälpa till att fylla diskmaskin, evt plocka in i skåp. Ja, ni vet. Hjälpa till. Jag har ju inga barn som måste hem och sova.....?

Min man fick presentkort på upplevelser i staden min syster bor. Vi berättade det. Men inte fick vi nån inbjudan att bo där...? Vore inte det logiskt, att komma dit och hälsa på samtidigt??? Vi brukar bo på hotell, så vi gör väl så nu också.... Men. Det gör lite ont i hjärtat. Det är ju inte så, att de inte har plats, precis.....

Usch, det kändes så otroligt sorglig och ledsamt. På lördagen fick alla hålla lilla bebisen. Utom jag. När jag till slut frågade om jag fick, så kom min syster med ett lakan som hon hällde mot mig, så att bebisen inte skulle komma i kontakt med mig. Ifall jag hade hundallergi på mig. Jag berättade då igen (hade sagt förut) att mina kläder var rena, jag hade inte hållit i valpen sen jag bytt om. Men, det räckte inte. Kändes rätt kränkande. Särskilt som min syster kramade om maken, både när vi kom och gick. Och han satt ju med valpen i famnen.....? Dessutom var hennes man en av dem som gosade och gullade hela tiden med valpen. Sen gick han runt med sin bebis, och kramade sin fru.... Men....?

Nä, jag blev ledsen. Så tydligt kände jag, att vi inte hör till. Min mamma har nu blivit Mormor. Det fick vi höra många gånger. Ja, jag VET att jag inte kunde göra dig till mormor, men jag har verkligen försökt!!!!!!!!! Min mamma ska åka upp till min syster, och bo hos dem ett tag, nu när hennes man börjar jobba. Roligt för dem.

När vi skulle åka påminde jag min pappa, om att han lovat passa valpen 2,5 timmar när jag måste jobba nu i veckan. Maken var tvungen att vara på jobbet, så det funkade inte. Jodå, det kunde han. Men vips kom min mamma, och sa att det kunde han inte alls! Han hade lovat skjutsa henne! På kvällen ja!!! Vi behöver hundvakt på dagen....

Naturligtvis undrar jag om jag gjort något fel? Maken säger att jag inte har det. Vi sörjer fortfarande det vi inte fått, både han och jag. På olika sätt, och vid olika tillfällen.... Men, det är ju något som aldrig går över. Är det för mycket begärt att be om lite hänsyn??? Såret är fortfarande öppet och färskt. Det svider och gör ont. Inte riktigt hela tiden, men ibland mer och mer.....

Jag har aldrig känt så här med min familj. Jag har alltid hållt dem högt. Aldrig sagt offentligt att någon av dem är "dumma i huvet", eller nåt sånt. Men, nu känner jag att det är svårt att försvara dem.... Jag vill inte ha det så.

Nu är det verkligen bara min man och jag. Och vår kärlek.

Sommarpaus.

Oj. Nu har det nästan gått en månad sen jag skrev sist. Tiden går så fort ibland....

Jag har semester nu. Skönt!! Men, jag har ändå två saker jag måste göra på jobbet, under de här fyra veckorna. Maken säger att jag ska sätta upp tiden, och reseersättningen. Det gör jag nog. Tyvärr blir det ju ett avbrott i den här långa ledigheten, som man behöver. Men det får gå. Det är lite speciellt i år. Jag har kunnat välja själv när jag vill vara ledig, eftersom jag är ensam. Min kollega slutade i juni, och det kommer en ny först i september. Så nu plockas det in olika vikarier.

Det är varmt, här som i stora delar i Sverige. Valpen och jag är inne. Det är skönast. Hon sover faktiskt mest, och det är lite skönt för mig. Maken är ute och plockar bär. Han åkte på morgonen, eftersom det är lite svalare då. Men han är inte hemma än, och snart står solen som högst på himlen.... Hm..... Han har i alla fall med sig vatten, det vet jag.

En märklig sommar. Vi är ju hemma, och åker inte så mycket. Vi brukar ju göra någon rolig resa, lite längre, men det blir det inte i år, pga valpen. Men vi har redan hunnit med Öland ett par gånger, och ska dit igen. Vi har varit i svärföräldrarnas sommarstuga, som ligger precis vid vattnet i en insjö. Härligt!! Och skönt för valpen, då det inte var så varmt där, som det är hemma. Vi har inte så mycket skugga i trädgården. Vi har ett parasoll vid uteplatsen, och där under ligger hon ibland. Dessutom har vi satt upp ett extra parasoll ute på gräset, där står hennes vattenskål. Det blir lite skugga av några hallonbuskar, och vid häcken. Hon håller sig gärna där. Men, lika gärna kan hon lägga sig och vila, mitt på gräset, i stekande solen..... Men allra skönast just nu, är inne i soffan, när fläkten snurrar.... Hon fick sin tremånadersspruta i går, och kanske är hon lite tagen efter den? För så här mycket brukar hon inte sova....

Min syster ska ha barn vilken dag som helst. Vi har ovanligt mycket kontakt nu. Det är roligt!! Vi hade väldans roligt ihop vid midsommar. Mycket skratt, och mycket prat!! Hon bor ju nästan 40 mil från mig, och det är väldans långt....

Undrar vad det ska bli för lunch i dag?? Jag har absolut ingen aning. Och inget står det på matlistan.... Hm. Korv med bröd?? Det är väl gott?? ;) Enkelt och smidigt i värmen i alla fall.

Jag försöker tvätta idag också. För nästa vecka är vi nog på Öland hela veckan. Det ska målas klart där, och det är "vår" vecka där. Skönt att vara någon annanstans också. Det blir ju en annan vila! Här hemma har vi bara stökat och härjat runt, känns det som. Vi hade stort kalas häromdagen, eftersom maken fyllde 50. Det blir en fest för kompisar och "lite yngre" i augusti. På själva födelsedagen var det ändå fullt hus, med föräldrar, syskon, mostrar och fastrar m fl.

Nähä. Tvätten, var det.

Hoppas ni har en skön sommar!!

Hundägare.

Jag jobbar denna veckan, och nästa. Sen har jag semester. Det är första gången i mitt liv, som jag faktiskt har semester. Som lärare har man ju inte det. Man är livegen, typ. Visst är jag ledig på påsklov och sportlov, men jag kan ju aldrig ta ledigt en vecka i september, då resorna är billigare.... Nu gör jag (nästan) som jag vill. Jag har redan varit lite ledig. Midsommar var min lediga storhelg, så vi passade på att åka till Öland. Härligt, soligt och varmt! Så nu har jag badat. Jag älskar verkligen att bada....

I lite mer än en vecka har vi nu haft en lite hundvalp. En liten tjej, som först var så rädd och försiktig. Nu är hon busig och kavat, säger ifrån och säger till. Det har fungerat bra, allting. Utom de två senaste nätterna. Då vaknar hon, och är orolig och pipig. Hon somnar inte förrän jag lägger mig i sängen bredvid hennes korg. Och så får hon ligga bredvid mig i sängen lite, tills hon somnat. Sen hamnar hon i sin egen lilla säng igen. Eller, det är en bur ju. Hennes trygghet, om vi åker bort följer den med, åker vi bil, följer den med. Och det underlättar att göra henne rumsren, eftersom hon inte vill göra toalett i sin bur. Idag är jag själv hemma med henne hela dagen. Maken var tvungen att åka iväg idag. Något möte som han var tvungen att vara med på, i egen hög person. Annars kan han sköta mycket jobb hemifrån. Telefon och dator är allt som behövs.

Jag kan se så mycket jämförelser med barn, och vår lilla hundfröken. Utvecklingen är enorm. Hon lär sig, ser och kommer ihåg. Hon gillar också småkryp och maskar, precis som den lilla tjejen gjorde (sommaren då vi var jourhem och hade två fosterbarn). Men, valpars mage mår nog inte så bra av att äta mask och mossa.... Och det gör väl inte småflickors heller, skulle jag tro. Den lilla tjejen kämpade vi med att vänja av med blöja. Man fick fråga och påminna hela tiden. Det är ungefär samma sak nu. Efter lek, efter mat, när hon har vaknat - ut på gräset och kissa.... ;)

Just nu sover hon. Jag ska hänga lite tvätt, men tänkte vänta med dammsugaren. Den bekommer henne inget, och det är ju skönt.

Känslorna är många och blandade. Valpen är ingen ersättning för ett barn, verkligen inte. Hon är en hund, som älskar oss och är beroende av oss. Söt är hon också.... <3

Kram på er !

Fredag kväll.

Det är fredag kväll. Ute är det varmt, ja nästan kvavt. Mörka oroliga moln på himlen. Ska det bli åska? Det är otäckt torrt ute i markerna, så det är obehagligt med åska. Det behövs regn också.

Jag är inne i en mycket intensiv arbetsvecka. Jobbar i princip varje dag. Men när jag gjort mitt på söndag lunch, då återstår bara en mycket spännande sak! Vi ska hämta hem vår lilla hundvalp.... Alla vi som köper de fem valparna ska träffas samtidigt, vilket ju faktiskt är lite kul. Våra valpar är ju syskon! Sen är jag nästan helt ledig veckan som kommer. Över midsommar och allt... Ska bli lite skönt! Sen är det bara två veckor, som jag jobbar lite grand, och sen är jag helt ledig i fyra veckor. Sen är sommarn slut! ;)

Barnlängtan påminner sig lite då och då. Jag sover väldans bra på nätterna nu för tiden, sen jag bytte jobb. Men jag drömmer. Massor! Jag kommer inte ihåg allt. Men jag har drömt om ett litet spädbarn, som var vårt. Varför nu??

Nu väntar en god middag ihop med min make.... Kram på er!

Allt ska hända i maj?

Försommar. Jomenvisst. Ena dagen är det 28 grader varmt, och sen vänder det och är bara 14. Alltså hälften. Men, jag klagar inte. Här skiner solen på mig. På andra ställen i vårt avlånga land slåss man mot översvämningar....

Ännu en månad har gått. Vips, så tar även maj slut. Wow, liksom.

Jag har massor på jobbet. Och massor på skolan. Och där emellan ska vi hinna hälsa på lilla hundvalpen. Hon är bara för söt och go alltså. Jag är tokkär. När vi varit hos henne, drömmer jag om henne på natten. Det gör maken också, söt som han är.... Vårt liv kommer bli annorlunda, helt klart.

Jag har tidigare reagerat lite på de som inte haft några barn, och säger att deras katt eller hund är som deras bebis. Så känns det inte för oss. Jag har också retat mig på min kusin, som även skrivit under med hundens namn på julkort.... Visst kommer vår lilla hund vara som en familjemedlem. Men det är ändå en hund. Inget barn. Vår barnlängtan finns ju kvar. Och det är det vi har jobbat med och mot. Att den alltid kommer finnas där. Men, vi kan lära oss att leva med den.

På min Facebookprofil har jag lagt upp en pin, med att det är vår dag på lördag. Det är ofrivilligt barnlösas dag då. Jag brukar göra det, men jag kan inte minnas att jag fått såna reaktioner som i år.... Många har gillat bilden. Flera har skrivit "Kram" och lagt till hjärtan. Han som är utvecklingsledare på min utbildning skrev ett långt inlägg, där han berättade att de hade fått vänta länge innan de fick barn, och att det minsann inte är självklart att "skaffa" barn. Min chef skrev att hon inte tror att de som har barn, kan förstå hur det är att inte ha men att vilja.... Jag vet att hennes dotter kämpar med IVF. Det är ju inte så ovanligt som vi tror. Men det pratas fortfarande för lite om det.

Idag körde jag småvägar hem från jobbet. Vägen är närmaste, men tar längst tid, pga att vägen är liten, smal och krokig. Jag var tvungen att stanna, och plocka lite midsommarblomster med mig hem. Inte många, bara några kvistar, som nu står i en vas på köksbordet. Jag älskar blommor. Helst vill jag plocka dem överallt och alltid. Men oftast är de ju vackrast där de växer..... Men nu kunde jag inte motstå. De kommer ju bara stå ett par dagar, innan kronbladen faller. Men, jag tänker njuta av dem så länge det går!

Det är något som jag försöker leva efter. Att njuta. Av det lilla eller det stora. Vad det än är, bara stanna upp, andas och försöka lugnt och stilla bjuda på ett leende. Nu ser ni mig som en tok, som är ute och går, plötsligt stannar upp och ser sig omkring, fånigt leende. Nä, jag menar ju inte så. Jag kan t ex göra en rabarberpaj som vi sitter ute i trädgården och äter en söndag.... Bara för att, på något sätt. Då njuter vi. Det är gott, det är vackert, det är egenodlat. Sen får vi gå en långpromenad bara för att bli av med de extra kalorierna, men det kan det vara värt.... ;)

Jag försöker ringa till mina föräldrar lite oftare. De blir inte yngre. Jag vill ha en tät kontakt med dem. Det får inte vara så, att jag inte hinner ringa till dem. Men, det är mycket just nu.... Mikropauser är bra. Jag får inte glömma bort mina vänner heller!!! Kära C, om du läser detta - vi MÅSTE verkligen träffas snart och uppdatera varandra lite. Det är inte bra att fika, men det är ett perfekt sätt att i lugn och ro, kravlöst få sitta och prata lite. Så, vad sägs om det? (Men inte den här veckan eller nästa. Det lugnar ner sig lite när skolan slutat. Hoppas jag. I midsommarveckan är jag helt ledig!! ;)

Nu ska jag fixa lite middag till min käre make. Han har sovit borta i natt, med jobbet. Så jag längtar lite efter honom.

Kram på er!

Skratt, kram och kittling.

Ibland händer de där guldstunderna....

Vi var hos en kille som snart fyller fem år. Han hade målat med ansiktsfärg i ansiktet. Det var ballonger, hjärtan och blommor. Om jag hade kramat honom, så hade han gnidit in den där färgen på mig (ska tydligen inte färga av sig, men det gjorde det). Killen säger med ett stort härligt, smittande leende: "Kom så får du en kram!" Jag slingrade mig, och låtsades backa undan: "Näe, jag vill inte ha en kram....". Hans leende blir bara större och större: "Joooo! Kom så får du en kram!" Redan här är det härligt, för han vill ju ge mig en sån där härlig kram, som bara han kan....

Jag fortsätter backa, och se rädd ut. "Kom hit så du får en kram - annars kommer jag och kittlar dig!!!" och så världens härligaste skratt..... <3

Jag brukar kittla honom. Han är enkel att kittla.... Och som de flesta barn, så kommer han och stryker sig nära mig, och säger flinande: "Du kan inte kittla mig....". Bara så att jag verkligen ska göra det! Sen hinner jag inte mer än börja, förrän han kvider fram att jag ska sluta. Och då slutar jag. Genast kommer nästa retfulla kommentar att han vill jag ska kittla honom igen. Vi har därför bestämt ett "slutord". När han säger det, då menar han verkligen att jag ska sluta. Och då slutar jag. Det ska man kunna lita på. Ordet vi har valt är "nåd". Det blir ju lite roligt för alla andra också när jag kittlar honom och han skrattar så tårarna rinner, och kvider fram. "Nåd!! Nåd!!" Ännu roligare blev det i början, då han inte riktigt kom ihåg vilket ord vi bestämt, utan i stället ropade ut: "Nöd!! Nöd!!" :)

Det är inte vårt barn, men det är ett barn som finns nära oss, och man kan verkligen inte låta bli att älska honom.... Jag har ofta sagt, att om man inte har egna barn - då får man låna någon annans ibland!!

- - - - - - - - -

Igår träffade vi också en annan tjej. Hon finns i utkanten av vår krets, vi umgås inte med henne, men vi har gemensamma vänner. Jag vet inte hur gammal hon är, men jag skulle tro 35-37 eller nåt sånt. Hon har ett särboförhållande med en kille som har två barn. Han vill inte ha fler barn. Men hon vill gärna ha barn. Alltså har hon inseminerats i Danmark. Hon byter ofta jobb, har fått sparken, blivit omflyttad och vid minst ett tillfälle fått ett rejält avgångsvederlag. Dessa pengar har hon använt på allt möjligt, många resor, fortkörningsböter (köpte en elcykel när hon blev av med körkortet) mm. Nu blev det ett barn också. Hon är rejält rund om magen, och jag skulle tro att det är dags framåt augusti?

Det här är svårt. Jag kan förstå att hon har en barnlängtan. Hon har haft några korta förhållanden, som inte lett till nånting. Nu träffar hon den här fantastiska killen (känner honom sen tidigare, han är omtänksam, trevlig, bra på alla sätt). Funderingarna går till om det verkligen är rätt att då "skaffa" ett barn. För det är precis vad hon gör. Hon skaffar ett barn. Det är inte skapat i kärlek och ömhet. Hon kommer ju vara ensam med barnet. Orkar hon det? Klarar hon det? Sjukskriven i perioder för depression.... Bor ensam i en villa, med trädgård, bil osv. Jag vet ju inte om hennes ekonomi, men hon har samma standard som mina andra vänner (som är ett par, har alltså två inkomster).

Jag kanske är avundsjuk?? Jag har sett och hört många berättelser, genom våra kontakter med Socialtjänsterna i flera kommuner, och jag vet att det finns många många barn som inte far väl. I mitt land. I Sverige. Jag trodde inte det var så illa, som jag de senaste åren har fått höra. Och då har jag ändå sett och hört en del i mitt yrke som lärare...

Det här kan bli bra, det vet jag inte. Men, jag har ju sett henne "uppfostra" alla andra barn i sin närhet. Föräldrarna brukar bli lite irriterade, men det märker hon inte.... Hon har själv tagit på sig rollen, att vara en förälder, till sina vänners barn. När jag säger att jag lånar andras barn, så ingår inte det att uppfostra dem, att förse dem med kläder och prylar. Visst kan jag sticka en kofta och ge bort, jag kan också ge presenter. Men, då är det något extra. Inte det vardagliga, att oj du behöver ju nya vinterstövlar - kom så åker vi och köper det till dig.... När föräldrarna vill att barnen inte ska äta godis annat än på lördagarna, och då i måttlig mängd, då följer jag det. Jag respekterar vad de vill. Om nu barnen sover över hos oss, en veckodag, och vi ska ha film- eller myskväll, kan man äta godis - visst! Men då är det uppgjort med föräldrarna. JAG vill inte fostra andras barn. Det är inte min uppgift. Jag ska slösa med kärlek, kramar och uppmärksamhet. Jag ska läsa böcker, sjunga för dem, skriva brev och sms till dem. Inte köpa dem med godis, leksaker och prylar.

Som jag sa, det kan bli jättebra. Och visst är det bra att ensamma kvinnor nu även i Sverige får insemineras.... Eller? Denna fråga kan fortsätta diskuteras. Är det rätt av oss/samhället/de som bestämmer - att säga att ett barn bara ska få ha EN förälder? Visst kan man gå ut på krogen en kväll, och hitta någon för ett engångsligg, och hoppas bli gravid. Men, då är det ändå ett val, som den här mannen har gjort. Han har inte skyddat sig, och sett till att det inte blir en graviditet. Vill man inte, så får man själv ta ansvar. Hon kan säga att hon är skyddad, och så är hon inte det... Det är ändå bådas ansvar.

Det här är svåra frågor, och jag vet inte om det finns något rätt eller fel. Många kan tycka och tänka. Vi är alla i olika situationer, och detta påverkar hur vi tycker. Kanske hade jag tyckt annorlunda om jag vore ensamstående och närmade mig 40, och bara längtade efter ett barn???

- - - - - - - - - - - -

Nähä. Pluggdag idag. Jag har bara tagit en paus med en kopp kaffe. Nu ska jag hänga lite tvätt, och sen är det böckerna igen....

Tack för ni orkar läsa mina funderingar. Jag behöver inte att du svarar, jag behöver bara få skriva av mig, och få formulera mina egna tankar. Det hjälper mig att få skriva ner det, och sammanfatta vad jag tycker (eller inte tycker.....).

Jag försöker minnas och leva efter de glada, härliga stunderna. Som kramen och kittlingen jag berättade om först. Det är DET som är det viktiga. Vi försöker leva i nuet, och njuta av de fina ögonblick som blir.... <3

Allergiska funderingar.

Vi har varit och hälsat på vår lilla hundvalp. Alltså, de är ju bara sååå söta, små och hjälplösa!! Nu var hon 2,5 vecka, så hon har öppnat ögonen och kravlar runt. De tar sig inte över kanten på den lilla "korg" där de ligger. Inte än, men snart.

Vår lilla valp är nog den minsta av dem. Än så länge. När de är 8 veckor brukar det inte skilja något på dem, säger uppfödaren. Just nu är killen störst. Han bökar undan de andra, så att han får mat... Typiskt killar, säger jag ;)

Och min barnlängtan är just nu större än på länge.

Jag kommer aldrig få gå runt med ett spädbarn i famnen, och tyst nynna vaggvisor. Stryka barnet över pannan och pussa på kinden....

Maken påstår att en hund är enklare. De gör oftast som man vill. Bara de får mat och kärlek. Ingen trotsålder, även om de minsann kan ha en egen vilja! Hahaha!! Vi har pratat minnen om hundar vi haft under åren (var för sig, i våra familjer) och vi har skrattat gott!

Många som är ofrivilligt barnlösa har husdjur. Katter eller hundar. Och de pratar om dem som sina bebisar. Det förstår jag inte. För en hund är ingen människa. Det är en hund. Och punkt på det liksom. Nu retar jag väl upp någon.... Jag hade en klasskamrat en gång som påstod att hon älskade sin hund mer än hon nånsin skulle kunna älska ett barn.... Det kändes mycket märkligt när hon sa det. Och det är mina åsikter, som jag har rätt till. Jag vill inte ha en diskussion om detta.... Jag tycker djur ska få vara djur, och inte kläs ut i människokläder. Det är inte naturligt för dem. (Okej om det är - 25 grader på vintern, men det är inte det jag menar...).

Bäst jag lämnar dem tankarna innan jag snöar in mig på nåt....

Ett helt annat ämne. Maken och jag försöker alltid handla så bra mat vi kan. Ni vet, ekologiskt, fair trade och allt vad det heter.... Svenskt kött, svenska grönsaker och frukter. Men hur kan det komma sig att det oftast är dyrare???  Man slipper ju fraktkostnad, samt onödig penicillin och gifter som sprutas på växterna. Om nu inte alla konsumenter vill/kan ta sitt ansvar och köpa närodlat osv osv, så kanske handlarna kan hjälpa till? I många affärer har jag sett att man tar samma pris för bananer, både de ekologiska och de o-ekologiska... Då får folk själva välja, men till samma pris. Det känns bättre, tycker lilla jag.

Den här veckan har jag mycket jobb. Och nästa vecka. Och veckan därefter har jag en stooor uppgift på skolan. Så nu lär jag veta att jag lever. Egentligen skulle jag övat i eftermiddag. Men jag åkte hem efter lunchen. Först gick jag på stan och köpte två presenter, som jag väntat med att köpa. Nu blev det bråttom. Sen åkte jag hem, tog en kopp kaffe och sen somnade jag i soffan. Och sov i en en timme.  I EN HEL TIMME! Suck. Det tog tid att vakna till liv igen. Sen har jag hållit på i köket. En massa småplock, som måste göras, men jag har inte tid. Tömma diskstället, sätta igång diskmaskinen, kolsyra nya vattenflaskor, tvätta en påse med äpplen (och pilla bort klisterlapparna), förbereda middagen genom att koka potatis till potatissallad, mangla handdukar i rummet bredvid, plocka undan högen med saker som samlats på köksbordet, plocka undan högen med saker som samlats på bänken.... ;) Det tar ju aldrig slut, liksom.

Så, nu har jag fått gnälla av mig lite. Har ändå njutit av solen och värmen. Haft några trevliga dagar utomlands med min ena kör. Kämpat med pollenallergin. Pussat lite extra på min man.

Lev väl, kära vänner! Försök att se det positiva i saker och ting!! Livet blir mycket roligare och bättre då - jag lovar!!

Lite babbel.

Så är snart april också slut. Jag hinner inte med.... Längtar efter lite mer värme, alltså - var är våren?? Det är så kallt på nätterna fortfarande. Och de senaste dagarna har det snöat igen. Ja, ja, jag vet! "Aprilväder". Men det räcker nu! Fördelen med att det inte är så varmt, är att det räcker länge!! Mina påskliljor är helt underbara fortfarande! Och knappt en enda vissen blomma har jag fått nypa av. Man kan ju inte slänga bort dem, när de är så fina fortfarande, eller hur?? :)

Min gravida syster. Ja, jag ser ju henne inte så ofta, eftersom hon bor 35-40 mil från oss.... Men jag har tänkt en del på henne, så jag messade häromdagen. Och hon svarade!! Inte så vanligt, faktiskt. Man kan aldrig ringa henne, för hon hinner aldrig svara. HON kan ringa, när hon sitter i bilen på väg hem (handsfree!!). Lite trist att det är så.... Jag är ju just nu rätt flexibel i min tid. Det är vissa gånger jag inte kan prata i telefon, men det är inte så ofta.

Annars är det rätt mycket nu. Det kör ihop sig i skolan, flera prov som ska klaras av den här terminen, typ. Och stora saker. Jag har klarat av sångkursen i alla fall. Det var sångprov på fördjupningskursen, och man kan få InteGodkänd, Godkänd eller VälGodkänd. Jag siktade naturligtvis på det högre betyget. Man vet ju inte innan, och det kändes nästan lite nervöst!! Jag som aldrig blir nervös.... Men, jag fick mitt VG. Och mycket beröm, och fina ord.... Det värmde i hjärtat!! I alla fall något som jag KAN.

Det är mycket på jobbet också, hela maj är tuff. Typiskt att allt händer samtidigt, typ. Jag ska iväg och sjunga i Tyskland också, 5-8 maj. Roligt, men hinner jag med det egentligen?? Jag hjälper också till på en liten lokalrevy, som framträder två gånger i samband med Valborgshelgen. Det är jag som sköter musiken, har letat noter, skrivit och skrivit om, och så spelar jag. Roligt som attan, men ojojoj vilken tid det tar! Denna veckan övar vi varje kväll. Första gången vi körde igenom allt, var igår. Gick väl lite så där.... Men, det kommer nog. De andra är ju proffs!! Det är bara jag som är ny....

När jag väl är hemma, så åker maken iväg med jobbet.... Synd att det inte sammanfaller, nu får vi ju aldrig träffas... Men. Vi har just haft några dagar i London. Välbehövligt!! Och såååå bra!!! Efter alla sjukdomar och stök och bök under våren, behövde vi detta. Få vara nära, mysa och ha det gott. Det enda tråkiga med den resan, var ni vi kom hem. Morgonen efter ringde banken, och sa att makens kort hade "onormal aktivitet". Någonstans har kortet skimmats, vi vet inte var. Nu är alla kort spärrade och utbytta, och pengarna som försvann ska han få tillbaka, så fort polisanmälan kommer tillbaka och lämnas in till banken. Kostar oss egentligen bara besväret och eländet. Inga pengar, som tur är. Men man känner sig sårbar! Så noga som maken är med sånt!!!

Förra veckan föddes en liten taxvalp, som kommer att bli vår.... Det blir en tik. Vi hade egentligen velat ha en hanhund, för det är det som vi båda haft när vi vuxit upp, men nu föddes det flest tjejer, så.... De är sååå små och så otroligt söta! Väntar och längtar tills vi får hälsa på dem! Och går allt som det ska, så flyttar hon hem till oss lagom till midsommar, nån gång. Det kommer förmodligen ändra vårt liv, rätt rejält. Substitut för egen bebis? Tja, kanske? Jag tror att det är bra för oss. Vi har pratat länge om en hund, och nu blev det av. Det är en jobbarkompis till mig som är "morfar", och det har varit roligt att få följa med i hela processen.

Idag är det måndag, alltså pluggdag. Så, det är väl bäst att jag sätter igång?? Har en massa tråkig teori jag måste plugga på tills i morgon.... Men först, ska jag faktiskt göra min deklaration!!

Kram på er!

Planer i trädgården.

Lite vårkänsla får man allt. Men det är ingen värme ute, direkt. Och igår kväll var det minus 4 grader när vi gick och la oss.  Inte läge att plantera en massa krukor än, alltså. Påskliljorna klarar en eller två minusgrader och penséerna någon mer grad, berättade de i blomsteraffären sist. Jag har faktiskt lyft in en kruka med påskliljor ett par nätter. De står ute på marken. De som hänger på väggen på verandan vid dörren, de får hänga kvar. Men visst längtar jag efter att plantera....

Maken håller på med veden. Han är nästan färdig. Då är det växthuset som gäller igen. Han har beställt hyllor som ska upp. Och så är det nån anordning som automatiskt öppnar och stänger fönstrena, som ska fixas. Dessutom hann han inte lägga plattorna på golvet i höstas innan det blev för kallt. Så det ska också fixas nu. Det är tungt jobb, så det får han göra själv.

Han tog en paus i huggandet, och jag tog med min kaffekopp ut och så pratade vi lite. Drömde och planerade. Hur ska vi ha det? Ska vi flytta den lilla krusbärsbusken? Om vi köper en ny röd, så kan den ta sig och växa till sig i år, och förhoppningsvis ge bär nästa år. Då kan vi riva upp den gamla, nästa år. Den ger så otroligt mycket bär! Men, den har blivit alldeles för stor, och nu passar den inte in, där den står. Den är nog för stor att flytta, tror vi.

Var ska vi ha potatisen i år? Och ska vi riva upp smultronen, och bara ha jordgubbar?

Och så går vi där och funderar och tittar, planerar och tänker. Och jag tänker ju, att smultron är så roligt för barnen att gå och plocka själva. Och barnen får se, hur det går till. Från frö, till lilla krukan i fönstret, till stora krukan i fönstret. Och sen planterar vi ut det. Så småningom kan vi se blommor och så bären/tomaterna/gurkan/paprikan/physalisen eller vad det nu är. Och så kan vi skörda och äta!!

Men, hos oss blir det inte så. Vi får själva så, vårda och sköta, och sen skörda. Det kommer inte finnas några barn här. Så är det ju.

Det kommer gå bra ändå. Men när man alltid har funderat och längtat, planerat och tänkt.... och så blir det inte så. Det tar lite tid innan man ändrar sig. Det dyker ju upp nya saker hela tiden.

Jag hade kvar en bebisfilt, som jag köpte när det var planerat att vi skulle hämtat en flicka på BB. Nu blev det ju inte så, eftersom Soc ändrade sig (mycket märklig historia ju). Jag har gett bort kläder, blöjor och flaskor/nappar. Men den där filten behöll jag. Nu visade jag den för min syster, och frågade om hon ville ha den. Inte nu, men sen. Och det ville hon. Inte nu, men sen. :) Så den kommer i alla fall till nytta och användning.

Nu ska jag göra lite grönsallad, som vi ska äta till den italienska fritattan som står i ugnen. Gott!
Lev väl!!

Efter påsk....

Ja, nu är påsken över. Påskfesten gick nog rätt bra i alla fall. Jag hängde med de andra syskonbarnen.... ;) Man kan ju gå undan, välja att inte prata om det, eller så.... Utan att vara otrevlig! För det tror jag inte någon tyckte att jag var. Det blev ju en del prat om att vi evt ska köpa hund också. Vi har "beställt" en valp, men eftersom den inte är född än, så vet vi inte säkert. Beräknad födsel i slutet av april. Så håll tummarna!! Vi var ju en av de första som tingade en valp....

Nu har ett av min syskonbarn varit hos oss i några dagar. Hon kom i måndags, och jag ska köra hem henne i dag. Så det blev fyra dagar, och tre nätter den här gången!! Hon har inte ens längtat hem, eller saknat dem där hemma, tror jag. Vi har haft så roligt!! :) Men, trött blir jag....

Jag måste ju jobba lite också... Nästa vecka är en tuff skolvecka, och eftersom jag varit sjuk så ligger jag efter. Jag har varken pluggat eller övat/tränat.... Lite dumt. Men, när jag är sjuk, måste det ju få ta sin tid. Frisk blir man inte hur som helst. Det kräver en del arbete. Och nån sångröst har jag då inte alls längre.... Bara hesheten. Jag har haft sångförbud, och egentligen nästan talförbud också. Men det funkar ju inte!! Det ÄR såååå svårt att vara tyst.... Nu ska jag försöka sjunga i morgon fredag, och då hoppas jag det är på väg tillbaka!!

Bara några korta tankar den här gången.... Men, jag hoppas ni har det bra! Kram till er....

Funderingar om sjuk, moster och påsk.

Ja, jag vet. Det har gått en hel månad sen jag skrev sist. Mycket har hänt. Och inte hänt. Just nu är jag sjuk. Det är bara sååå synd om mig.... Är det en hämnd på maken, som var sjuk före mig? Ni vet, man-cold och sånt....  Om jag ska vara riktigt ärlig, så har nog jag varit mer gnällig än han, den här gången. Men jag har också haft mer feber, och jag får alltid sån otrolig värk i skelettet när jag har feber. Så det ÄR mer synd om mig.... ;)

Vi var och hälsade på min syster häromhelgen. Trevligt. Ja, det var verkligen det. Lite rund är hon allt. Inga särskilda mamma-kläder (det hade ju jag haft!!), och det såg väl inte så där väldans klädsamt ut. Ingen snygg liten kula, utan hela hon var bred, och mycket på rumpan. Det syntes också i ansiktet och hakan. Kan inte säga att hon är pluffsig, men nåt var det som var annorlunda.

Vi hade köpt en present, en bola. Ni vet en sån där kula som det klirrar om. Hon gick då in i vecka 20, och fostret kan börja höra. Så nu kan fostret höra klingandet av änglavingar, eller vad man vill kalla det. Hon visste nog inte vad det var, men verkade ändå glad och hade på sig det hela dagen.... :) När vår mamma fick veta det, så bröt hon ihop och grät och tyckte jag var alldeles underbar som kunde tänka så.... Och ja, det kändes ändå bra att göra det.

Min syster pratar om att hon inte är beredd, hon känner inte igen sin kropp, hon har svårt att förlika sig. Jag frågade om det var planerat och avsiktligt, och det var det. Men det gick både snabbare och lättare än vad hon hade trott. Kanske därför som hon inte känner sig redo.

Vi har också fått ultraljudsbilder på mejlen. Tjoho, liksom. Men, det är ju så man gör. Det som gjorde riktigt ont i mig, var när jag var hemma hos mina föräldrar, och de hade den där lilla lilla bilden förstorad i A4 på kylskåpet. Nu får de ju bli mormor och morfar. Men det är inte jag som låter dem bli det.... Min mamma pratar om att det är svårt att förstå, att hon inte fattar att min syster ska ha barn. Hon har aldrig velat det, har varit nöjd som det är osv osv.

Nu väntar nästa utmaning. Påskfesten med hela släkten. Gissa var fokus kommer ligga?? Och gissa en gång till, vilka kommer nu vara helt och totalt utanför alla samtalsämnen????

Jag ville först inte gå på den där jäkla påskfesten. Men, idag är sista dagen att tacka ja, och nu har jag ändå tackat ja. Jag får fly till brorsbarnen, de kan nog ta hand om mig. "Vi hjälper dig" sa min mamma då. Och ja, det tror jag hon verkligen vill. Men det är inte så enkelt.

Men, nu har jag plötsligt någon mer liten person att sticka till.... Stickar helst barnstorlek, det går snabbare då.... :)

Nu ska jag lägga mig en stund igen. Inte kul med denna eländiga feber. Och dumma, dumma hosta.

Hoppas ni är friska i alla fall!

Jag är en usel människa.

Jag har ju skrivit om hur jag tycker att vi kommer vidare, att vi ändå har koll på vår barnlängtan. Och så trodde jag att det var. Men så ringde min syster och berättade att de ska ha barn, hon är i vecka 17. Och jag rasade. Min systers man är 15 år äldre än henne och har två vuxna barn. Vi har pratat lite löst om barn innan, men hon tycker inte om barn. Klarar inte av dem, tycker inte om blöjor, kladd och kräk. Då har vi skrattat och sagt, att nej, barn är nog inget för henne. Men, nu ska de ha i alla fall. Jag gratulerade och sa vad roligt, men det kändes inte så. Och så får jag fruktansvärt dåligt samvete, för att jag blir ledsen och.... Dubbelt tråkigt.

 När mitt andra syskon fått sina barn, har jag bara varit glad. Och de barnen bor i mitt hjärta!! Vi träffas rätt ofta, och det är bara kul!. Nu kändes det annorlunda. Och jag blir ledsen. Och får dåligt samvete för det.

Men, det är inte officiellt än. De vill vänta och berätta tills de är säkra. Vaddå säkra??? Vi har haft sex missfall, hade jag kommit till vecka 17 hade jag skrikit ut det för hela världen!! Vi är rätt olika där, tror jag. Och alla fokus kommer ligga på henne, och på barnet. Vi, min man och jag, kommer inte höra till längre. För nu är vi de enda utan barn. Vi passar inte in.

Hälsningar från en ledsen och bitter.... tant? käring? häxa? (välj själv).

Livets efterrätt?

Egentligen har jag inte så mycket att skriva om. Livet bara fortsätter. Allt rullar på. Det är fullt upp med jobb och skola. Sköta hem och hus. Och ta hand om maken. Och så tar han hand om mig.... :)

Jag kämpar med vikten. Igen. Men den här gången är jag jäkligt bestämd, och det går faktiskt neråt. Jag satte ett rejält högt mål den här gången, och än så länge håller jag farten. Det gick så himla bra våren för tre år sen. Sen rasade allt efter sommaren, när livet skakade lite igen. Men, den här gången ska jag inte ge mig!!

Idag har jag skjutsat min pappa till sjukhuset. Inget allvarligt, han var hos ögonläkaren, och eftersom de skulle droppa i hans ögon fick han inte köra bil hem. Det känns bra att bo så nära, att jag kan hjälpa dem med såna här saker. Det är ju rätt enkelt för mig. Bara det är en dag som jag är ledig, så funkar det. Eller ledig.... Har jag bara inget särskilt bokat, så kan jag ändra mina övningstider osv. Om två veckor ska jag skjutsa min faster till sjukhuset, men då är det längre bort.  15 mil enkel resa. Så det tar hela dagen, tror jag. På min födelsedag dessutom. Men, det gör mig inget. Annars hade jag bara suttit ensam hemma hela dagen. Nu får jag ut och åka med Mamma och faster. Kan ju bli lite trevligt i alla fall!

Vi har vänner som har barn. Eller, typ nästan alla av våra vänner har barn. Men några har barn som börjar bli riktigt stora nu. Det börjar pratas om barnbarn.... Livets efterrätt. Värt att vänta på. Lyx och mys. Ja, ja.... Än är det inte så jobbigt, men jag antar att det blir värre när fler och fler får barnbarn. Det lär väl dröja lite till förhoppningsvis.

En god vän berättade häromdagen att de haft sitt andra missfall. Ojdå. Jag trodde de var på väg att flytta i sär.... Han och jag pratar. Han undrar och frågar, och jag svarar och berättar hur VI hade det, och hur vi reagerade. Hon är tydligen helt förstörd. Hon är 41 år, har fått fyra barn redan (varav det yngsta med den här mannen). Jag kan bli lite irriterad då. Va fan, du har ju redan barn, liksom..... Vi har haft sex missfall, och har inget barn alls.... Men, går jag runt och är arg och gråter för det, eller?? NÄ, just det. Punkt, liksom.

Jag vet att vi alla har olika historier, men ibland blir jag bara rejält irriterad. Livet är inte rättvist. Nä, tack. Jag vet det. JAG om någon, vet det.

Nu är det dags för veckostädning. Ikväll är det middag borta, och i morgon ska jag sjunga hela eftermiddagen, och så är det 50-årskalas på kvällen. Och jag som har en så bra bok som jag bara vill läsa i.... När hinner jag med den?

Kram till er....

Barnlängtans-monstret.

Än en gång har vi tagit ett tufft beslut, i den här önskabarnkarusellen.... Det här är inte riktigt samma sak, men det är ändå jobbigt. Vi bestämde efter mycket ångest, att säga nej till fosterbarn den här gången. Det var mycket som inte stämde i de olika berättelserna. Dessutom är det en SOL-placering, där man nästan förväntar sig att föräldern plingar på dörren på lördagkvällen, och hämtar sitt barn.... Det vill vi inte utsätta barnet eller oss för. Det här barnet är ju inte i nån "akut fara".... Det är inte ett hot mot hans liv, så som det varit i tidigare placeringar vi haft. Vi behöver inte riktigt tänka "på honom", om ni fattar. Han vet ju inte om att vi finns, så vi har ju inte avbrutit något. Vi har fått frågan, och har fått veta en massa förutsättningar. Vi var tveksamma från början, och har inte varit hemliga med det. Men, samtidigt lever ju den där barnlängtan i en....

Barnlängtan är som ett stort monster, som för det mesta ligger lugnt och sover. Men ibland blir det väckt, och vaknar till. Ibland vaknar monstret bara lite grand, innan det somnar om. Och ibland vaknar det till och ställer till med rejält oväsen.... Hur eller hur, det är lika jobbigt varje gång.

Men, nu är det ju VI. Det är maken och jag. Vi har kämpat för att hitta vårt liv utan barn, och vi har ju lyckats, tycker vi. Så egentligen är det bara för oss att fortsätta som vi gjorde förut. Inget konstigt alls. Det är bara lite i huvudet som det finns en förändring. Men, den försvinner säkert snart.

Och för barnet som eventuellt skulle kommit till oss, finns nu andra planer. Han bor i ett jourhem, där han verkar ha det bra. Det är inte jättebråttom att flytta honom. Han fungerar bra på skolan, och har vänner. Sånt är också viktigt.

Vi försöker titta framåt och planera för OSS i stället. Vi finns där verkligen för varandra, alltid en kram eller en klapp på kinden. Det är fortfarande lite jobbigt när man får mms på kollegans lilla nyfödda. Men det är ju glädje också. Tänk, så små de är!! Och våra syskonbarn fortsätter att vara oss till stor, stor glädje. Sist 9-åringen var här spelade vi kort, nästan hela tiden....Och julen med dem var helt underbar.... Länge sen jag skrattade så mycket en julafton! En helg invaderades vårt hem av tre stycken barn och en pappa som alla ville åka pulka, stjärtlapp, snowracer och allt vad det heter.... Den lilla hallen svämmade över av termobyxor, kängor och vantar. Härligt! Och efteråt, in från kylan och fika med varm choklad, mackor och pepparkakor. Så mysigt!!

Men, vart ska vi åka på semester då? När ska vi ha semester? Europa känns väldans oroligt nu. Man vill faktiskt inte åka till alla platser.... Nåja, vi har bara börjat fundera, inget är bestämt än. Jag vill väldans gärna åka nånstans nu i vår, varför inte London, där vi varit så många gånger förut?? Men, så är det pengar också.... Jag jobbar ju lite mindre nu, och det märks faktiskt. Men, det är bara en tid till, sen är jag färdigutbildad, och kan jobba mer igen.

Hoppas ni inte fryser för mycket idag! Jag har en hemmadag, då jag pluggar och övar, och vilar lite i soffan framför brasan emellanåt.... <3

Ha det gott....

Vardag igen.

Idag har maken börjat jobba igen. Han har varit ledig sen dagen före julafton! Långt, men välbehövligt!!

Så, jag är ensam hemma, och passar på att slänga ut julen! Jag vet att jag är lite tidig....  Och det är tomtar och dukar som plockas bort. Och julgranen. Ljusstakarna och stjärnorna i fönstrena får stå kvar, ända till tjugondag Knut. Det är rätt skönt att få röja undan så här ibland. Tvättmaskinen snurrar för fullt, och jag kan spela musik högt och göra det i den ordningen som jag vill. När jag ändå passar på att röja runt så bäddar jag rent, samt tvättar handdukar och duschdraperi!

Och egentligen borde jag plugga.... Men, jag är rätt duktig på att förneka det, och tränga undan och glömma bort! :) Jag jobbar hela söndagen och på lördag ska vi fira min syster på eftermiddagen/kvällen. Så då är det skönt att få huset städat och klart! Då kan vi umgås, maken och jag. Jag måste ju ta hand lite om honom också!! Nu får vi fredag från kl 15 och så hela kvällen, samt en lugn lördagsmorgon och större delen av dagen. Vi måste få landa, och få prata ihop oss också. Vi försöker prata hela tiden, och det är extra bra när vi sitter i bilen. Då är det inget annat som stör, och ingen av oss kan gå iväg och göra något annat.

Nu piper tvättmaskinen!! Dags att hänga tvätt, och att röja ur sängarna för att stoppa lakanen in tvättmaskinen!!

Och så snöar det - så härligt!!!

Funderingar.

Å vad vi funderar....

Soc ringer nästa vecka, och då vill de nog ha ett besked! Vi har dock fortfarande frågor till dem. Just nu känns det som om vi står nånstans kring mitten, både maken och jag. Ibland slår det över lite mer till ett ja, ibland lite mer till ett nej. Och rent spontant känns det som om jag lutar mot ett ja, medan maken lutar sig åt ett nej. Och, är det så att en av oss inte är med på det, då blir det ett nej. Det skulle ju aldrig funka annars!!

Soc vill att vi träffar pojken, hos den jourfamilj där han bor nu. Vi måste få känna oss för, och även han måste få känna sig för. Den här socialtjänsten vi har att göra med, är bra, tycker vi. De har gott rykte, bland alla grupper. De följer lagen, och gör som man ska. Samtidigt förstår de, att det är människor de har att göra med. Och då kan man inte göra hur som helst! Det finns ett ord som är ledande här, det är lite otäckt, men det är faktiskt viktigt. Allt handlar om matchning. Vi måste passa ihop med alla, vi måste passa för uppdraget som vi anställs för, vi måste passa ihop med fysisk miljö (huset vi bor i, skolan han ska gå i osv). Det finns mycket som ska stämma. Vi är inte riktigt säkra på att det kan stämma för oss. Men vi vet inte, och vi bygger egentligen inte detta på någon särskild fakta.

Vi sitter inte i den sitsen att vi absolut känner att vi VILL, MÅSTE eller SKA ta emot det här fosterbarnet. VI har ett val. Barnet har tyvärr inget val. Är vi det bästa för detta barnet? Kan vi hjälpa detta barnet att växa upp och få ett bra liv?? Ja, det tror jag att vi kan.

Men, vi har många frågor fortfarande, och de hoppas vi få svar på nästa vecka. Vi vet ju inte heller om barnet vill bo hos oss.... Om nu jag tycker det är jobbigt att leva i ovisshet, kan jag bara föreställa mig hur det här barnet har det.... Stackarn.... Vi har fått veta så där mycket jobbigt, nu igen. Man får så ont i magen, när man tänker på hur en del har det. I mitt land, i mitt Sverige. I mitt yrke som lärare har jag sett otroligt mycket skit, varit förbannad på soc och hela världen för att de inte gör något. Nu har jag nog kanaliserat över min ilska till lagstiftarna en del... Suck.

Jag ville bara skriva av mig lite. Menade inte något, egentligen. I dag och i går natt var det ju svinkallt här!! Och redan ikväll (kl 20.30), lika kallt..... Sköt om er!!