Barnlängtans-monstret.

Än en gång har vi tagit ett tufft beslut, i den här önskabarnkarusellen.... Det här är inte riktigt samma sak, men det är ändå jobbigt. Vi bestämde efter mycket ångest, att säga nej till fosterbarn den här gången. Det var mycket som inte stämde i de olika berättelserna. Dessutom är det en SOL-placering, där man nästan förväntar sig att föräldern plingar på dörren på lördagkvällen, och hämtar sitt barn.... Det vill vi inte utsätta barnet eller oss för. Det här barnet är ju inte i nån "akut fara".... Det är inte ett hot mot hans liv, så som det varit i tidigare placeringar vi haft. Vi behöver inte riktigt tänka "på honom", om ni fattar. Han vet ju inte om att vi finns, så vi har ju inte avbrutit något. Vi har fått frågan, och har fått veta en massa förutsättningar. Vi var tveksamma från början, och har inte varit hemliga med det. Men, samtidigt lever ju den där barnlängtan i en....

Barnlängtan är som ett stort monster, som för det mesta ligger lugnt och sover. Men ibland blir det väckt, och vaknar till. Ibland vaknar monstret bara lite grand, innan det somnar om. Och ibland vaknar det till och ställer till med rejält oväsen.... Hur eller hur, det är lika jobbigt varje gång.

Men, nu är det ju VI. Det är maken och jag. Vi har kämpat för att hitta vårt liv utan barn, och vi har ju lyckats, tycker vi. Så egentligen är det bara för oss att fortsätta som vi gjorde förut. Inget konstigt alls. Det är bara lite i huvudet som det finns en förändring. Men, den försvinner säkert snart.

Och för barnet som eventuellt skulle kommit till oss, finns nu andra planer. Han bor i ett jourhem, där han verkar ha det bra. Det är inte jättebråttom att flytta honom. Han fungerar bra på skolan, och har vänner. Sånt är också viktigt.

Vi försöker titta framåt och planera för OSS i stället. Vi finns där verkligen för varandra, alltid en kram eller en klapp på kinden. Det är fortfarande lite jobbigt när man får mms på kollegans lilla nyfödda. Men det är ju glädje också. Tänk, så små de är!! Och våra syskonbarn fortsätter att vara oss till stor, stor glädje. Sist 9-åringen var här spelade vi kort, nästan hela tiden....Och julen med dem var helt underbar.... Länge sen jag skrattade så mycket en julafton! En helg invaderades vårt hem av tre stycken barn och en pappa som alla ville åka pulka, stjärtlapp, snowracer och allt vad det heter.... Den lilla hallen svämmade över av termobyxor, kängor och vantar. Härligt! Och efteråt, in från kylan och fika med varm choklad, mackor och pepparkakor. Så mysigt!!

Men, vart ska vi åka på semester då? När ska vi ha semester? Europa känns väldans oroligt nu. Man vill faktiskt inte åka till alla platser.... Nåja, vi har bara börjat fundera, inget är bestämt än. Jag vill väldans gärna åka nånstans nu i vår, varför inte London, där vi varit så många gånger förut?? Men, så är det pengar också.... Jag jobbar ju lite mindre nu, och det märks faktiskt. Men, det är bara en tid till, sen är jag färdigutbildad, och kan jobba mer igen.

Hoppas ni inte fryser för mycket idag! Jag har en hemmadag, då jag pluggar och övar, och vilar lite i soffan framför brasan emellanåt.... <3

Ha det gott....

Vardag igen.

Idag har maken börjat jobba igen. Han har varit ledig sen dagen före julafton! Långt, men välbehövligt!!

Så, jag är ensam hemma, och passar på att slänga ut julen! Jag vet att jag är lite tidig....  Och det är tomtar och dukar som plockas bort. Och julgranen. Ljusstakarna och stjärnorna i fönstrena får stå kvar, ända till tjugondag Knut. Det är rätt skönt att få röja undan så här ibland. Tvättmaskinen snurrar för fullt, och jag kan spela musik högt och göra det i den ordningen som jag vill. När jag ändå passar på att röja runt så bäddar jag rent, samt tvättar handdukar och duschdraperi!

Och egentligen borde jag plugga.... Men, jag är rätt duktig på att förneka det, och tränga undan och glömma bort! :) Jag jobbar hela söndagen och på lördag ska vi fira min syster på eftermiddagen/kvällen. Så då är det skönt att få huset städat och klart! Då kan vi umgås, maken och jag. Jag måste ju ta hand lite om honom också!! Nu får vi fredag från kl 15 och så hela kvällen, samt en lugn lördagsmorgon och större delen av dagen. Vi måste få landa, och få prata ihop oss också. Vi försöker prata hela tiden, och det är extra bra när vi sitter i bilen. Då är det inget annat som stör, och ingen av oss kan gå iväg och göra något annat.

Nu piper tvättmaskinen!! Dags att hänga tvätt, och att röja ur sängarna för att stoppa lakanen in tvättmaskinen!!

Och så snöar det - så härligt!!!

Funderingar.

Å vad vi funderar....

Soc ringer nästa vecka, och då vill de nog ha ett besked! Vi har dock fortfarande frågor till dem. Just nu känns det som om vi står nånstans kring mitten, både maken och jag. Ibland slår det över lite mer till ett ja, ibland lite mer till ett nej. Och rent spontant känns det som om jag lutar mot ett ja, medan maken lutar sig åt ett nej. Och, är det så att en av oss inte är med på det, då blir det ett nej. Det skulle ju aldrig funka annars!!

Soc vill att vi träffar pojken, hos den jourfamilj där han bor nu. Vi måste få känna oss för, och även han måste få känna sig för. Den här socialtjänsten vi har att göra med, är bra, tycker vi. De har gott rykte, bland alla grupper. De följer lagen, och gör som man ska. Samtidigt förstår de, att det är människor de har att göra med. Och då kan man inte göra hur som helst! Det finns ett ord som är ledande här, det är lite otäckt, men det är faktiskt viktigt. Allt handlar om matchning. Vi måste passa ihop med alla, vi måste passa för uppdraget som vi anställs för, vi måste passa ihop med fysisk miljö (huset vi bor i, skolan han ska gå i osv). Det finns mycket som ska stämma. Vi är inte riktigt säkra på att det kan stämma för oss. Men vi vet inte, och vi bygger egentligen inte detta på någon särskild fakta.

Vi sitter inte i den sitsen att vi absolut känner att vi VILL, MÅSTE eller SKA ta emot det här fosterbarnet. VI har ett val. Barnet har tyvärr inget val. Är vi det bästa för detta barnet? Kan vi hjälpa detta barnet att växa upp och få ett bra liv?? Ja, det tror jag att vi kan.

Men, vi har många frågor fortfarande, och de hoppas vi få svar på nästa vecka. Vi vet ju inte heller om barnet vill bo hos oss.... Om nu jag tycker det är jobbigt att leva i ovisshet, kan jag bara föreställa mig hur det här barnet har det.... Stackarn.... Vi har fått veta så där mycket jobbigt, nu igen. Man får så ont i magen, när man tänker på hur en del har det. I mitt land, i mitt Sverige. I mitt yrke som lärare har jag sett otroligt mycket skit, varit förbannad på soc och hela världen för att de inte gör något. Nu har jag nog kanaliserat över min ilska till lagstiftarna en del... Suck.

Jag ville bara skriva av mig lite. Menade inte något, egentligen. I dag och i går natt var det ju svinkallt här!! Och redan ikväll (kl 20.30), lika kallt..... Sköt om er!!