torsdag 27 september 2012

En vanlig dag...?

Det är torsdag, i slutet på september. Inget konstigt med det. Eller?

Jag jobbar ju lite mindre det här läsåret. Det fanns flera skäl till det. Ett var att jag skulle ta hand om mig själv, efter 20 mycket turbulenta månader (med fem missfall bland annat), behövdes det. Ett annat skäl var min magisteruppsats som blivit liggande. Jag har läst allt jag ska, det är bara själva uppsatsen kvar. Bara. Hahahaha! Ett tredje skäl var faktiskt också, att jag är trött på jobbet... Det är inte samma jobb som jag utbildade mig till. Det har förändrats, på bra och på mindre bra sätt.

Min underbara kurator varnade mig för, att jag skulle vara trött nu när allt kom igång igen i höst. Och det är jag. Eviga bihåleinflammationer som inte vill ge sig, dessutom. Och så yrseln. Jag har inte utrett vad det är, för jag tror ju att det är mitt låga blodtryck som spökar igen. Fast den här gången är jag mest yr när jag sitter ner, eller ligger ner. Det är lite skumt. Och så kollade jag faktiskt blodtrycket igår, och då var det 120-90. Ganska perfekt, alltså. Men då mådde jag bättre, och hade ju varit ute på rast en kvart... Bortförklaringar? Kanske. Vi får se om jag tar tag i det. Det får gå några dagar till, så får jag se om jag blir bättre, eller sämre.

- - - - -

Den här helgen ska min man och jag ta hand om min guddotter, som är 6 år. Vi ska hämta henne vid lunch i morgon, och så kör vi hela vägen ner till Öland. Och så lämnar vi tillbaka henne på hemvägen på söndag. Mannen ska alltså ta ledigt på fredag eftermiddag!! Kors i taket!!! :) Det är skördefest på Öland den här helgen, så jag tror nog vi har att göra... Det ska bli riktigt mysigt! Jag ska handla lite gott att äta, som vi tar med. Lördagsgodis (till henne så klart). Hoppas vi slipper regn, i alla fall...

- - - - -

Det är torsdag, som sagt. Tvättmaskinen snurrar för fullt. Jag har redan bäddat rent i sängarna. Ska ringa ett par såna där jobbiga samtal. Ett till sjukhuset, måste ändra tid. Fick brev igår, ska vara där redan på tisdag (tar hela dagen). Ehh... Jag hinner inte på tisdag. Men - jag är ledig hela torsdag och fredag, finns det tid då, kanske?? Sen ska jag ringa och efterlysa min sko, som jag skulle fått tillbaka från ortopedteknikerna för två veckor sen. Den är borta... Jag blir så trött...

Hoppas ni får en fin höstdag!
kramkram

måndag 24 september 2012

Godkända?

Vi hade bestämt med socialsekreterarna från socialen, att de skulle ringa idag. Jag lovade vara hemma kl 14-14.30-tiden. Ringde de? Nä. Maken och jag hade sagt att jag skulle ringa upp, om de inte ringde. Vågade jag det? Nä. Så maken fick ringa. Då hann de inte prata, utan de ringde hem till mig, efter en kvart.

Han, vår socialsekr, började berätta att de tittat igenom sammanfattning efter vårt möte, läst våra svar på frågorna och pratat lite allmänt om oss. Han såg hinder.

1. De svårigheter vi har gått igenom, med flera missfall och misslyckade ivf. Det har funnits en nedstämdhet, under året. Är det kanske för tidigt för oss att bli familjehem?

2. Jag har haft oturen, jag har påverkats av min skelettsjukdom, av min cancer. Det är såklart bra för mig med mina årliga kontroller och läkarkontakter. Men, vad utsätter vi ett barn för? Om det har funnits sjukdom i barnets familj? Vi pratar ju om ett yngre barn.

3. Vi har ingen egen erfarenhet av egna barn. Och det handlar ju oftast om barn som ska återförenas med sina föräldrar, och då säger erfarenheten att det kan bli svårare om man inte har egna barn.

Det finns alltså dessa funderingar. Och det är bara med omtanke om oss. En varsamhet om oss.

Men.
Det är ändå aktuellt att presentera oss i morgon, som en möjlig familj att utreda vidare. Så från och med i morgon finns vi med på Listan. De brukar resonera så här, att föräldrar som är svåra att samarbeta med, hamnar på ett erfaret hem. Vi skulle få föräldrar som är enklare. Vi finns för ett barn som är 0-6 år. Och vi finns även tillgängliga för ett syskonpar.

När jag frågade om NÄR detta kan bli, sa jag också att jag förstår att han säkert har svårt att säga nåt exakt. Men vi vill ändå veta, ska vi ställa in oss på en månad, ett år, två år...?

Han svarade inte på det. :) På Listan finns föräldrar som har gått grundutbildningen. Det finns föräldrar som har väntat ett tag. Och det finns några föräldrar som har haft barn tidigare.

Men vi finns med på Listan hela tiden!

Så vad händer nu då?
Vi ställer in oss på grundutbildningen som socialen ordnar. Den börjar i januari 2013. Så vi fortsätter som vanligt. Vi lever i nuet. Vi ska inte gå runt och vänta och längta, planera och hoppas. Vi ska leva i nuet!


Visst blev jag lessen över de tre "funderingarna". Men, vi ska leva i nuet, och glädjas åt att vi i alla fall finns med på Listan!

KRAM!

torsdag 20 september 2012

Jaha.

Jag är trött. Oerhört trött. Fattar inte riktigt varför? Jag jobbar ju mindre nu, men är mer trött... Eh...?

Idag har jag varit ledig. Tog en liten sovmorgon, inte lång, men det är skönt att kunna ta det lugnt. Duschade och gjorde mig i ordning. Jag kan ta mig lite tid att bädda, plocka lite, pyssla lite. Halv tio åkte jag iväg. Det tar ungefär en timma till Stora Staden där vi skulle till Stora Sjukhuset och träffa kuratorn.

Mannen var med hos kuratorn idag. Ett bra samtal. Som vanligt. Alltså - jag tycker jättemycket om vår kurator!! Hon ringer mig när vi har fått beskedet om vi får bli familjehem,. När jag pratade om min oro för att vi inte ska få bli familjehem, bara skakar hon på huvudet. Vad skulle stoppa oss? undrar hon. Vi vore så perfekta, tycker hon.

Jo, invänder jag. Socialsekreterarna var väldigt intresserade av varför jag bara jobbar 50 %, de ville veta om min värk, om min sjukdom och om mina tumörer. Jag gjorde ingen stor affär av det, men berättade ändå det allra mesta. Jag sa inte att jag gjort 31 operationer på KS, men jag sa att det blivit flera.... Om det nu skulle vara så, att vi inte får bli familjehem, och det beror på min tumörsjukdom - då kommer jag trilla ihop, som en flämtande pöl av segt slem på golvet... Jag kommer inte klara ett nej på grund av detta. Inte klara det. Nej. Det går inte. Nej. Nej. Nej.

Men mannen kommer finnas där och plocka upp mig, har han lovat. Och mina föräldrar sa precis samma sak. Goa fina människor...

Och kuratorn hon sa: "Ja, men om de säger så... då... då... då... ja, be dem att ringa till mig då!!! För så kan det inte gå till!! Inte för er!!"'

Jag tycker om vår kurator, som sagt.

- - -

Nåväl, efter kuratorn lunchade vi ihop min man och jag. Och bredvid lunchstället låg en tillfällig butik som sålde ut en massa sängar billigt. Mannen ville gå in en sväng, och vips! hade han köpt sig en ny madrass!! :) Jag fortsatte shoppingen, köpte födelsedagskort till fem personer som fyller år alldeles snart, födelsedagspresent till min pappa, nya tandborstar, en tröja till maken bara för att... ;)

Jag hann också med en sväng in på ikea, lovade köpa värmeljus till personalrummet på jobbet. Visst. Sen "hittade" jag stora servietter för  10 kr paketet och så lite annat smått och gott... ;)

Åkte hem - somnade i soffan... Trött. Igen.
Och trots att jag kände att jag handlat så mycket, så var det egentligen inget till mig själv!

Nä, nu blir det nog tevesoffan en stund...

kramkram

fredag 14 september 2012

Besöket.

Så har vi nu haft besök från socialen. De var två som kom, vilket de tydligen alltid är. De stannade nästan i två och en halv timma...

Det började lite fnissigt, för en kvart efter utsatt tid ringde de på mobilen, och hade kört fel. Som tur var, var de inte långt borta, och jag kunde dirigera dem hit, hem till oss. Och i detta ruggiga höstväder, med regn och blåst, passade det bra med lite kaffe - och underbart god rabarber-knäck-paj... ;)

De gick ut ganska hårt, tyckte vi nog båda. Taktiken var nog att skrämma oss, kändes det som. Det är naturligtvis mycket vikigt att vi vet vad det är vi ger oss in på. Sen frågade de en massa, och de vände sig lika ofta till mig som till min man. Vi var verkligen öppna och ärliga, det kändes bra. Vissa frågor är inte enkla, och då sa vi det. Vi fick berätta om vår erfarenhet av barn, och hur vi ställer oss till olika saker.

Det kändes inte som nåt förhör, utan mer som ett samtal. De hade med sig de häftena med frågor, som vi svarat på tidigare. Oj, tänkte jag, vad skrev jag där... ;)

En nackdel vi har, är att vi inte har några egna barn. Det kändes tydligt. Men vaddå, tycker jag. Då kan vi ju ägna oss mer åt det barn, som verkligen behöver oss, eller? Vi har också sagt att vi kan ta emot ett syskonpar, och det var positivt, men det hände väldigt sällan hos par som inte har egna barn... Nä, men det är ju inget som vi propsar på, precis...

Vad händer nu då?
Jo, nu åker de tillbaka, tittar på sina anteckningar och pratar med varann. Sen kommer de överens om, i fall de tycker vi är lämpliga. Vi får besked om 1,5 vecka ungefär.

Skulle de tycka vi passar, så får vi träffa två andra socialsekreterare så småningom. Men det kommer ta lite tid. Vi kommer också få gå en familjehemsutbildning, sex tillfällen (ungefär) med start i januari. Såna här saker tar tid, och det hade vi ju redan förstått. Även om vi vill att det ska hända saker NU, så förstår man, att processen är viktig. För dem och för oss.

Vi är helt slut i huvet nu, både min man och jag!! Men ändå rätt nöjda... :)

kram på er!


Tillägg, ett par timmar senare:
Jag somnade i soffan. Helt slut. Alltså mentalt slut. Det har varit en anspänning, förstår jag nu. Jag har ju dessutom redan fixat veckostädning, tvätt mm. Så, vad ska jag göra nu?? Jag blev ju "ledig" och vet inte riktigt vad jag ska göra av mig...

torsdag 13 september 2012

I morgon.

I morgon kommer socialen hit. Alltså, det låter inte rätt att skriva så. Men det är kortare att säga/skriva än att L och M kommer hit från socialtjänsten, individ- och familjeomsorgen.

Så jag städar i dag. Inte för att det är just DE som kommer. Utan för att vi brukar städa varje vecka. Och då städar jag hellre dagen innan vi får gäster, än på lördagen. Och på lördag är inte min man hemma, så då får jag städa själv. Igen. Fast det gör jag ju idag också... Oj då. Hur gick det här till?? ;)

Vi har blivit lugnade, besöket är bara till för att vi ska träffas, och då gör vi det i vår bekväma hemmiljö. Vi ska få möjlighet att ställa frågor.

Jomenvisst - och så kan de spana in oss och vårt hem samtidigt ;)

Jag har längtat till den här dagen. Längtat!! Vågar jag börja hoppas snart? Bygga upp förhoppningar, drömmar och fantasier. Nä, inte än. Vänta, vänta, vänta säger mitt förnuft till mig. Jag vill inte bli besviken. Jag vet ju så oerhört väl hur det känns...

Nähä - fram med dammsugaren, bara den kvar. Redan dammat, plockat och tvättat...

KRAM på er!

söndag 9 september 2012

Söndagstankar.

Vi firade vår bröllopsdag häromdagen. På väg till restaurangen satt jag och funderade i bilen. Plötsligt slog det mig. Vi håller nu åter igen på att planera för en familj. För ett barn.

Så har jag inte tänkt förut.

Vi väntar inte längre på ett plus, på mens, på FET eller nåt annat. Vi väntar på utredning och på matchning av ett, eller två, barn till oss.

Men resultatet blir förhoppningsvis det samma. En familj. Ett barn i huset.

När vi höll på med ivf-andet som allra mest, då var vi aldrig riktigt avslappnade och lyckliga. Hela tiden fanns en oro om ett misslyckande. När vi fick plus blev vi försiktigt glada, men vågade aldrig riktigt släppa loss glädjen och lyckan.

Nu kände jag på ett annat sätt. Vad skulle nu kunna hindra oss från att få ett barn i vår familj? Vi är visserligen inte på något sätt godkända än, men alla vi pratar med säger att det inte finns några hinder. Vi ser inga hinder heller.

Jag skulle vilja att vårt barn kom till oss i morgon. Men jag vet ett inte blir så. Det kommer ta tid. Och jag vet också, att egentligen är det bra. En graviditet varar i nio månader. En tid för förberedelser. Kanske är det så, att även vi behöver lite tid för förberedelser? En slags graviditetsperiod...? Eller vad man ska kalla det... Vi vet inte vilket kön det blir på barnet. Vi vet i och för sig inte åldern heller, annat än att det blir ett litet barn. Vi kan inte möblera, köpa kläder eller saker än... Vi kan bara drömma, fantisera och hoppas.

Men varje dag som går, är vi en dag närmare...

- - - - - - - - - - - -

Vi har fått frågan, varför vi vill bli ett familjehem. Vi har två svar på det. Vi är nämligen rörande överens, min man och jag:

Ett, vi vill ha ett barn i huset. Två, det känns riktigt bra att kunna hjälpa något barn som redan finns, men som inte har det så bra, nu när vi inte kan få egna barn.

- - - - - - - - - - -

I morgon börjar en ny arbetsvecka. Det pratas om sol och värme. Passar bra. Jag har fått skoskav på båda mina hälar, det blöder och gör för j-la ont. Är det varmt ute, kan jag ha tofflor på mig!! Bra va?!


Nu ska jag faktiskt krypa ner i sängen...
G'natt med er!

torsdag 6 september 2012

Bli kontrollerad.

Nästa vecka kommer socialtjänsten på besök.

Hujedamej....

Jag vet att de inte kommer kolla om vi har nåt damm på golvlisterna, eller om det är städat i garderoberna, eller inspektera mina (o-)putsade fönster, eller....

Men det skulle kännas så mycket bättre för mig, om jag hade lite fint och i ordning här...

Nån som känner igen det, kanske?? :)

måndag 3 september 2012

Tips och råd. Från alla.

Så har det hänt igen. Jag har fått en massa tips, och råd, från en som inte alls känner oss eller våra problem....

En ny kollega började berätta att hon skulle vara ledig en dag, eftersom hon skulle till familjerätten. "Ja", sa jag, "de där myndigheterna kan man inte få välja tid hos. Det är bara att ta den tid man får." Och så berättade jag att vi får besök av socialen, eftersom vi ansökt att få bli familjehem. Första frågan blev ju då, om vi inte hade egna barn. Och nä, det har vi ju inte. Vi är ju ofrivilligt och oförklarligt barnlösa.

Då kommer det. "Men har ni prövat...." och så det ena förslaget efter det andra.


"JA det har vi prövat..." Snälla, snälla, sluta säga nåt nu. Jag vill inte höra. Jag vill inte ha dina råd, för du vet INGENTING av vad vi har gjort, eller hur vi tänker.... Och nej, nej, nej vi ska inte adoptera, eftersom vi dels är för gamla och dels har jag haft cancer. Och JA jag är säker på att det inte går. SLUTA!!

Varför vet alla andra bättre än vad vi gör? Vi som har gjort den här resan....

kram till er alla där ute som förstår....