Nej. Nej. Och idag också: Nej.

Det här är ett sånt där svårt inlägg att skriva. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig.... Hur ska jag börja?

När maken skulle åka hem från jobbet idag, kollade han mejlen för sista gången. Då hade den kommit. Domen.

I augusti förra året anmälde vi oss, vi ville bli familjehem. Det har varit en lååång resa hit, där vi är nu. Tre gånger har vi varit matchade mot barn. Ingen av de här tre gångerna har varit en sol-placering (frivillig). Alla tre gångerna har det varit rätten som ska avgöra, om samhället ska göra en insats för att hjälpa de här barnen. Alla tre gångerna har samhället svikit barnen. Föräldrarnas rättigheter väger mycket tyngre, än barnens rättigheter till en bra, trygg, mätt, hel och ren uppväxt.

Det blev ett tredje nej, för oss.



När jag läste domen, så grät jag. Det bara kom. Det var inga tårar för vår skull. Nä, det är för barnens skull... Alltså, jag fattar inte - jag förstår inte - hur man kan låta dessa barn bo kvar hos sina biologiska föräldrar... Varje vettig vuxen människa, som hör den här berättelsen, vill bara åka dit och hämta barnen... Kram dem, hålla om dem, pussa på dem, lugna dem, trösta dem....

Vad är det som händer????

Den första och tredje domen har vi fått, och läst. Och det känns mycket bra. En snabb reflektion, är att det är samma ordförande, och en av de tre nämndemännen är densamme. Spelar det nån roll, tro?

Jag vet inte hur dessa tillsätts. I tingsrätten och hovrätten är nämndemännen politiskt tillsatta. Men hur väljer man dem? Det som rör oss, och de barn som matchats mot oss, är socialdemokratiskt styre. Säger det nåt? Det behöver det inte göra. Jag tror inte politiken spelar nån roll här. Men, jag har många många funderingar på, varför det går så enkelt i en annan stad, inte långt från oss.... Varför? Domstolar ändrar praxis, men kan de bara göra det hur som helst???

Jag vill att soc överklagar domen. Det är min första tanke. Men det finns en annan lösning. Och det är redan på gång en anmälan från en annan kommun. Det kanske går snabbare. Men just nu vet vi inte vad som händer.

Och så vi två i det här. Vad vill vi??? Glöm inte bort oss. Mitt i alla sorg, över att dessa barn lämnas åt sitt öde... Maken och jag. Som levt i en oro, en ovisshet. Inte kunnat planera. Inte kunnat ta nya jobb, är det lönt att hoppa på ett nytt stort projekt och ansvara för det, när man ska vara hemma halvtid sen?? Både maken och jag har chefer som är på oss, och vill veta, hur ska vi ha det? Hur ska vi jobba?

Samtidigt är bådas våra chefer bra, och förstående. Men ingen, ingen, ingen vi har pratat med kan förstå varför rätten gör så här....


Den del av domen som vi fått, är den offentliga delen. Vi vet ju vad som står i den sekretessbelagda, en del av det i alla fall. Som en liten passus, kan jag bara säga, att det är förvånansvärt mycket som är offentligt.... Och jag säger det igen, inte en enda gång har vi fått höra att vi inte ska prata om det här, att det är sekretess osv. Inte en enda gång. Nu gör vi ju inte det, men....


Det är nu mitt i natten. Vi har läst, pratat, gråtit.... Gått en sväng och pratat lite till. Hur gör vi nu? Vad vill vi? Vi kan ju inte göra någonting, för de här barnen som varit matchade mot oss. Ingenting. Det är jobbigt att veta det. Att vi är... ja, lite maktlösa i det här.

Samtidigt är det ju inte fel på oss. Vi är ju inte inblandade i den här domen, inte på nåt sätt. Rätten har lyssnat mer på en granne som känt familjen i tre veckor, än en psykolog som gjort en alldeles färsk utredning. Rätten lyssnar mer på en farmor som inte träffat sitt barnbarn, än på en av Sveriges ledande in om forskning när det gäller anknytning. Rätten säger, att de inte lägger så stor vikt vid ny forskning.

Jag kan bli så jäkla förbannad, när jag läser sånt. Får det gå till så här?? I mitt Sverige??? År 2013??? Har vi människor, som bor och verkar här, rätten att överge de här barnen??? Att lämna dem, åt sitt öde. Trots, att vi vet hur de har det.... Kommer inte de här barnen växa upp, och lämna sina skrämmande berättelser sen... Långa program på teve, om hur samhället och familjehemmen svek dem... Böcker, stämningar. Vi kommer förfasa oss och tycka att det är hemskt. Hur kunde socialen göra så här??? Men. Det är inte socialen som gör fel. Det är rätten som dömer fel. Tycker i alla fall vi.

Jag kan också tycka, att biologiska föräldrar måste ha lite rättigheter också. Men, när det har gått så här långt, då har de förverkat sin rätt att vara förälder. Det finns dokumenterat, gång på gång. Sak på sak. Om igen, och om igen. Och soc erbjuder hjälp. Familjen säger nej. Soc erbjuder stöd. Familjen säger nej. När detta har hänt flera gånger, ska det inte gå, att i rätten säga, att man ångrar sig och är beredd att ta emot lite hjälp nu. Att säga, att det kanske har varit lite oroligt för barnen, men om bara soc hade hjälp dem (familjen) så hade det blivit bra med en gång...

I vår resa för att bli familjehem, har vi hört många, många historier. Vi har hört om den 24-åriga fembarnsmamman, som inte förstått att hon är gravid, förrän i sjätte månaden.... Vi har hört om misshandel med dammsugare, cigaretter, säkerhetsnålar. Vi har hört om barn, som inte får nån mat hemma men som tur är får komma till förskola några timmar i veckan (när föräldrarna lämnar barnen där) och då slänger sig barnen på golvet och äter knäckebrödssmulor....

Kan ni fatta, att det här händer? I vårt land, idag? Och jag säger inte att det är värre här, än i något annat land. För det tror jag inte. Men, min illusion om en bra, eller i alla fall bättre värld, är krossad.



Vad händer nu??
Vi har gått en utbildning. Vi är utredda, flera gånger. Vi har tagit ledigt från våra jobb, många gånger, för att sitta och prata med soc en eftermiddag. Och lägger du ihop en eftermiddag här och en där, det blir rätt många dagar....
Har det varit förgäves?? Har vi gjort allt i onödan?? Får vi ingen chans, att hjälpa något barn till en bättre uppväxt?

Jag vet inte.

Vi väntar väl på att soc ringer. Så får vi höra, hur de tänker göra. Vid alla tre nej'en, har soc varit övertygade om att det ska bli ett ja. Den här tredje gången, var de så säkra, att två soc sekr sa till oss, att blir det inget LVU nu, då har de jobbat 20 och 30 år med det här utan att veta nånting. De satte sin utbildning, och all sin erfarenhet i pant. Och nu blev det ett nej... Vem har mest rätt?? Socialen, eller rätten? Och rätten är alltså en ordförande, och tre nämndemän. Ingen av dem har speciell utbildning i det här. Inte på nåt sätt.


Det här blev ett mycket långt inlägg. Men det är så mycket jag måste får ur mig. Jag ska jobba som vanligt i morrn, sen har jag semester resten av veckan. Nästa vecka har jag också plockat ut en kompdag, så det blir lite längre ledigt. Vi måste vara vi nu. Och ta hand om varandra. För jag har ingen lust att trilla ner i det svarta hålet igen. Och maken orkar inte längre stå där, och dra upp mig. Kanske måste jag hålla i honom i stället....

Nu ska jag släppa de här tankarna, jag måste få sova lite i natt också. Har du orkat läsa hela vägen hit? :) Om du vill, lämna gärna en kommentar.  Men bli inte arg på mig, för att jag är lessen och förbannad. Det är mina känslor, som jag har rätt till. Men, alla kan behöva en kram ibland.

Go'natt....

Osäkerhet.

Vi är osäkra. Väldigt osäkra. Socialen gav oss en hint, i torsdags, att det förmodligen inte går igenom ett LVU =alltså ingen placering hos oss. Skälen lämnar jag tills vidare.

Domen har ännu inte kommit. Vår soc sekr tyckte det var positivt, ju längre domen dröjer. Det betyder att de är oeniga, menar hon. Och så kanske det är. Idag är det tio dagar sen förhandlingarna, och så här länge har inte domen dröjt, vad vi vet. När rätten var enig i sitt nej, tog det tre dagar. När rätten var oenig i sitt nej tog det 7 dagar. Så nu hoppas, hoppas, hoppas vi så klart. För barnens skull!! Men även för vår skull.

Så jag pratar om lite annat i stället! (För att skingra mina tankar lite grand...)


Vi har ett litet minihus i trädgården, på en pinne, där vi matar fåglarna. Vi har haft fåglar hela vintern, men senaste månaden, eller två månaderna, har de ökat!! Det är många fler i antal, och många fler arter. Roligt! Vår egna teori är att det inte finns så många som fortfarande matar, så det är ont om mat för dem. Men vi matar!!

Här om dagen var det en liten blåmes, som krupit in under taket. Antingen hade han av misstag kommit in, och sen inte kommit ut. Eller - så försökte han bygga bo där inne! Maten levererad till dörren, liksom.... :)

Han, (eller hon?) blev i alla fall utsläppt därifrån...

Vi har varit ute i trädgården och jobbat nu i helgen. Lite mysigt med alla fåglar runt omkring, som inte är särskilt rädda för oss... Vi har vänt jord, rört om lite i rabatter, rensat bort löv (inte från vår trädgård i alla fall!!!), städat ur växthuset och lite sånt. Jag har sagt det flera gånger förut, men säger det igen: det är så läkande att vara i trädgården och pyssla... Jag mår bra av det!

Nähä. Nu återgår jag till att försöka inte vänta på att soc ringer, eller ens försöka tänka på det...

kram på er!

Ännu ett nej.

Det är tredje gången vi har blivit matchade mot barn. De två första gångerna har förvaltningsrätten valt att inte döma till LVU. Den här tredje gången har ingen dom kommit än. Men det lutar åt att det blir ett nej igen. Socialen och deras advokat var rätt säkra på det.

Vi stänger inte ner och deppar ihop förrän domen kommit. Ju längre domen kommer, desto osäkrare är ordföranden och hans/hennes nämndemän. Rätten lovade domen den här veckan, men än har den inte kommit.

Socialen är helt förtvivlade och förstår inte vad det är som händer. Det har aldrig varit problem att få igenom ett LVU i såna här fall, när det rör såna här saker i de här åldrarna. Håller domstolen på att svänga? Är det ett nytt praxis som utvecklas? Grannlänet har däremot fortfarande enkelt att placera barn med LVU. Det känns inte bra, att det ska bero på var nånstans du bor...

Ska vi ge upp nu?

Vi kommer med andra ord aldrig få nån, eller några små här, att ösa vår kärlek över...

Jag kommer bli bitter. Jag blir en bitter jävla kärring, som gapar och skriker på ungarna när de leker på gatan... Det är inte så jag vill bli. Det har jag pratat mycket med min kurator om. Men jag blir nog bitter i alla fall...

//

Inte idag heller.

Nä. Det ringde inte nån idag heller...

Så jag har mejlat och frågat hur det gått.... Klart vi undrar! Vi väntar och längtar ju för fullt. Så är det bara.

kramelikram

Har man lovat, så har man lovat.

Som rubriken säger: har man lovat, så har man lovat!

Idag har jag väntat på att soc ska ringa. Hon lovade att hon skulle göra det idag.... Hon, vår soc sekr, är så mån om oss, frågar och undrar hur vi mår och hur vi har det. Det känns verkligen bra. Så hon lovade att ringa idag, och berätta hur förhandlingarna gått, hur de ligger till med överklagan osv osv.

Men hon har inte ringt.

Dumt när man väntar. För har man lovat, så har man lovat....

En liten bit bort.

Nu är jag inte nere i det där svarta hålet. Jag har kommit upp igen, och är faktiskt en liten bit från kanten. Det är fortfarande ganska nära... Men jag har en underbar man, som håller i mig, så jag inte trillar ner.

Nu har han varit borta några dagar igen, han reser ju i jobbet. Saknar honom då!

Den av våra fem graviditeter som jag trott mest på, var den fjärde. Planerad födsel i början på maj. Det barnet skulle fyllt ett år snart. Känns väldigt konstigt att tänka på det. Det är så många saker, som vi aldrig kommer få uppleva, maken och jag. Och det sörjer jag fortfarande. Det har inte gått över. Inte än.

Men vi hoppas och tror att vi kan få ta hand om några andra barn. Några som inte har ett bra hem, ett tryggt hem, med föräldrar som klarar av dem. Då finns ju vi här! Och om det är nåt jag har lärt mig, under den här resan på vägen till att bli familjehem, så är det att vi behövs! Jag visste väl nånstans, att det finns barn i vårt land som far illa. Men när jag hör berättelserna, blir jag så oerhört lessen. Sorgsen. Förtvivlad. Och arg. Man vill hjälpa alla! Det kan jag inte göra. Men vi kan hjälpa någon. Eller några. Och vi kommer göra så gott vi kan.


Jag har funderat på den här bloggen. Den har hjälpt mig väldigt mycket i vår kamp, i vårt kämpande för att bli gravida. Jag har fått många nya vänner! Såna som jag mejlar till, skriver med här och såna som jag träffar i verkliga levande livet! Och jag har lärt mig att vi inte är ensamma...

Det här är ingen solskensblogg, för folk att läsa och bli på bra humör. Det är först och främst min egen lilla ventil. Jag har valt att ha den offentlig, så att fler kan läsa, för det hjälper mig och det kanske kan hjälpa nån annan (vilket jag ofta får bevis för). Jag får mejl med frågor, och jag försöker alltid svara. Men det är sorgligt när man läser bloggar, som måste stängas ner, eller förses med lösenord till särskilt inbjudna... Varför kan inte folk bara vara lite snälla? Måste man hacka på varann, och klaga och gnälla? Trist.


Idag ska jag ta med ett par av mina syskonbarn och gå på stan och fika! Mysigt!! Jag är i alla fall både faster och moster!! <3 <3 <3

Det svarta hålet.

Utan förvarning dök det här svarta hålet upp igen.

Det finns ingen kraft, ingen ork, ingen lust till nånting.... Jag vill inte mer nu. Vill inte.

Och jag som har så mycket att vara glad och nöjd över. Just nu hjälper det inte att se det. Tyvärr. Det är bara att erkänna. Jag har nog trillat ner en bit i det där svarta, mörka, hemska hålet....

Äntligen!

Nu har jag planterat mina penséer!! Som jag har längtat....

De står än så länge i uterummet, det är liite varmare där. Vädergubbar och -gummor har ju hotat med snöslask i morrn. Men sen åker de ut!!! Nu får det räcka med vinter. Jag har extraknäckt en hel del som Gumman Tö nu det sista, men nu verkar det som om jag får hjälp till helgen.

Äntligen!!

Annars händer inte så mycket. Vi väntar. Och hör inget. Vi vet att det var uppe i nämnden förra veckan. Så nu är det samma visa igen, vi väntar på förvaltningsrätten. Tredje gången gillt, för oss? Ja, annars börjar man ju undra. Socialsekreterarna är så säkra på sin sak, och hävdar bestämt att om det inte blir nåt LVU den här gången, då måste de byta jobb, för då vet de inte var de gör....

Ja, ja. Jag har nog gett upp lite. Försöker att inte tänka för mycket. Inte helt enkelt.

KRAM på er i solskenet!

Listan.

Jag har en lista. Den följer jag, gör de olika sakerna och sen stryker jag. Vilken härlig känsla, när man får stryka nåt!!

Många gravida har berättat om olika "listor", saker som ska göras, handlas hem, förberedas. Nån sån lista får vi aldrig göra. Min lista är helt annorlunda.

På min lista står det: Städa uterummet. Putsa köksfönster. Tvätta bilen. Olja träsoffan. Och såna saker.

Jag kan inte göra nån sån lista, när vi väntar på att barnen ska komma till oss. Det funkar inte så. Rätt som det är, så kommer de. Vi får kanske några timmar på oss... Vi kan inte förbereda oss, och vi ska inte förbereda oss. Det är ännu inte helt säkert, vilka barn som kommer till oss. Och det är ju lite skillnad på en ettårig pojke och en sexårig flicka.... ;) Vi vet ju vilka barn, som vi just nu är matchade mot. Men vi kan/får ändå inte köpa nåt, förbereda nåt. Vi vet kön och vi vet ålder. Och en hel del annat också....

Så jag får fortsätta med min egna lilla lista... Och försöka känna mig nöjd, när jag stryker på den...

Kram!

Förlängning av lediga dagar....

Nu är jag ledig några dagar till. Klokt med semester i samband med långhelger. Det tar liksom inte riktigt slut på en gång.... Kompledig tisdag och onsdag. Så idag tog jag en liten sovmorgon, läste tidningen i sängen, innan jag gick upp till frukosten. Solen skiner och det är ännu en solig och vacker dag. Så iväg till frissan. Skönt att få bli lite ompysslad en stund! Nu har jag börjat plocka undan påsksakerna. Det är inte så många, men det är fjädrar som ska snurras ner, några tuppar och hönor som ska  bort. Gardinerna i köket är i olika gula, gröna och blå nyanser - men de får vara kvar. Lite vår-likt i alla fall.

Nu blir det en kopp kaffe, samtidigt som jag skriver veckans matlista och en handlarlista. Men jag väntar nog med att handla till efter lunchen. Maken jobbar hemma idag, så vi får äta lite lunch ihop. Jag har försökt att vi kan gå ut på stan och äta nåt nån gång då. Men NEJ, det går inte... Det tar för lång tid.... Ok. Smidigt för honom att sätta sig vid dukat bord, äta lite snabbt, och sen hasta vidare med jobbet.... Alla behöver en paus ibland, okej?

Nåja, vi är rätt stressade nu. Det tar på oss, att inte kunna planera, att inte veta vad som händer. Vi har tagit upp vårt gamla kära: "leva i nuet" igen. Och det känns bra. Det gäller att komma ihåg det bara...

Nu - kaffe!!