Väntar och väntar....

Jag känner att jag inte har så mycket tålamod. På att vänta, alltså.

Tiden går så sakta!!!!

Idag har jag försökt göra vårt hus lite adventsfint. Inga ljusstakar uppe än, de kommer i morrn. För mig är det att tjuvstarta lite, när man får tända sina ljusstakar i fönstrena i ett nystädat hem... på fredagkvällen...

Jag har mest plockat i dag. Bytt dukar, gardiner, tvättat, bäddat rent i sängarna, dammat... I morrn ska jag dammsuga och torka golven. Sen är det adventsfint.

Gästrummet håller sakta, sakta på att förvandlas. En dag kom det upp en annan gardin. Nästa dag bytte jag blommor och blomkrukor. Idag åkte symaskinen in i garderoben. Snart är det dags för det gamla, stora, vackra skrivbordet att flyttas. Men vart ska det ta vägen??? Kanske någon av mannens syskon kan ta hand om det, under några år i alla fall.

Vi får se.

Och jag kan och vill inte göra för mycket. Inte förrän det är säkert. Och det är ju inte 100% säkert än. Bara typ 98% eller nåt... Suck....

Så jag väntar, och väntar.... och väntar.... Och längtar....

Snart, snart.... Kanske.

Det kryper i hela kroppen på mig. Pirrar. Spritter. Jag har inte sovit alls bra, tankarna snurrar och jag kan inte riktigt tömma hjärnan för att sova. Och maken är lika dan....

Igår var soc här igen. Vi fick läsa igenom vad de skrivit om oss, lägga till - ta bort - ändra. Det var några småsaker. Alltså, hur petig ska man vara?

Det kändes som om det var ett helt annat samtal nu. Visst, vi känner de här två soc sekr, vi har ju träffat dem flera gånger nu. De pratade på ett helt annat sätt. Barnet nämns vid namn, vi får reda på mer och mer om barnet, familjen och om situationen hemma.

Ååå... De berättar saker så man får alldeles ont i hjärtat. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Samtidigt pratar de om advokater, ombud, förhandlingar och domar med laga kraft.... Men vi behöver inte agera i detta, som tur är. Vi ska bara vara. Och finnas här när barnet sen kommer till oss.

Förmodligen kommer hon före jul....

Tänk, vilken jul det kan bli....


Men! Jag vill inte ta ut något i förskott. Vi vet inte än. Det är inte klart än. Även om soc sekr säger att det ska mycket till för att nämnden eller ens förvaltningsdomstolen ska besluta nåt annat. De har också bett att domen ska träda i kraft omgående (då får de hämta barnet och flytta henne till oss med det samma, inte vänta en vecka på att domen ska få laga kraft).

Jag skulle kunna berätta så mycket.... Och min plan här är ju att vara anonym.... Jag vet att jag inte är det, hehe... Men jag vill fortfarande vara det, för de allra flesta i alla fall. Och av respekt för det här lilla barnet, vill jag inte berätta för mycket. Ni som känner mig, får nog höra en del i alla fall... ;)

Om hon nu kommer....

Plötsligt känner jag mig så okunnig. Jag som jobbat med barn i hela mitt liv, i princip. Jag som har alla mina många syskonbarn, och min mans alla syskonbarn, grannbarn, alla vänners barn... Men, hur gör man? Ett möte på bvc är typ redan inplanerat, det gäller maten. Vi måste lära hennes stackars lilla mage och tarmar att äta mat. Inte bara dricka välling (eller cocacola i nappflaskan...).

Det handlar om anknytning. Det handlar jättemycket om anknytning! Jag läser allt jag kommer över, men... Nån som har nåt annat tips?

Äsch, det snurrar bara i huvet, jag får inte ner en klok tanke idag känns det som... Och nu måste jag hoppa in i duschen, ska iväg till jobbet strax...

Ha en fin dag, alla!!

Sovmorgon.

Idag tog vi sovmorgon, maken och  jag. Passade väl bra, en måndagmorgon? Grå och tråkig, regnig och blöt november.

I vanliga fall ringer klockan kl 05.50. Maken åker till jobbet 6.30, har en timmas resväg dit. Jag åker ungefär kl 7.

Idag blir jag väckt av en frustrerad make: "Vi har försovit oss...".

Jepp, vi hade försovit oss. Vi hade aldrig planerat ha sovmorgon idag. Näråsåatte... När vi  vaknar är klockan redan 7.40. Alltså, nästan två timmar försenade... Och i lördags och söndags vaknade jag före kl 6, fastän jag då rakt inte behövde....

Jag ringde min chef, som redan satt i morgonmötet... Eh... Hon bara skrattade, som tur var. Sen gick jag och gjorde frukost till maken. "Ät ordentligt. Och kör inte för fort nu! Ta det lugnt, du får inte igen den här tiden i alla fall!"

Sen duschade jag och åt frukost i lugn och ro. Jag var på jobbet kl 9. Fick dra av lite komptid, men.... det funkar ju.

Jag försover mig aldrig. Senast jag gjorde det var 1990. Det är 22 år sen!! Då kan det väl vara okej att göra det nu??? :)

kramelikram

Planering...?

Nu har det gått ett par dagar. Den första omskakande reaktionen har lagt sig. Lite grand i alla fall. För egentligen är vi ju bara tillbaka på samma ställe som vi var tidigare.

Vi vet att socialen vill ha oss som familjehem, till det här särskilda barnet. Men det finns fortfarande en massa om. Är det hela ivf-karusellen som gjort mig lite.... luttrad? Som gjort att jag inte vågar ta ut nåt i förväg, vågar hoppas, vågar planera...?

Jag tänker på det lilla barnet. Som inte fick komma till sin släkting. Släktingen var tydligen inte mycket att ha, eftersom han/hon ratades till vår fördel.... Jag menar, stackars barn. Ingen vill veta av det, vill ha betalt för att ta hand om det... Men vi finns här, och alldeles snart finns vi här för just detta barn...

Jag vet att jag kom till jorden med kärlek... Och jag hoppas och tror att de flesta av oss har gjort det! Peter le Marc har gjort en underbar sång. Jag har sjungit den för en liten prinsessa, både vid hennes dop och senare.... Hon är en prinsessa, av september...  (hoppas det funkar att klicka på länken, vet inte/orkar inte fixa nåt annat sätt).

http://www.youtube.com/watch?v=b-BYMkzhV3k

Så vill jag att alla barn ska få ha det. Vara önskade. Ha någon som lyssnar på dem, vill dem väl, älska dem... Hittar inte rätt ord nu, känner att jag blir lite för berörd...

......

Mitt i detta, mitt i alla tankar om det lilla barnet.... finns vår barnlöshet. Jag är inte klar med den. Inte alls. Inte på nåt sätt. Det blir enklare. Enklare att leva med det. Men det har inte "gått över". Vi har vänner och släktingar som just fått barn, och som väntar just nu. Det är fortfarande lika tungt... Roligt för er... Ja... Men vi kommer aldrig få något eget barn... Aldrig. Vi får nöja oss med att hjälpa ett annat barn. Och det är stort det också!! Det här barnet behöver oss så förtvivlat väl...

......

I går kunde jag inte hejda mig. Jag gick in i Polarn & Pyret.... Fanns hur mycket söta kläder som helst... Jag tittade. Jag kände. Men jag köpte inget. Jag vet ju bara ungefär hur gammalt barnet är, ingen storlek eller utseende. Expediten kom och frågade om jag behövde hjälp. Jag fann mig knappt, så jag bara log. Hon frågade hur gammalt barnet är, om det är flicka eller pojke... Då ramlade allt ur mig, jag berättade, men sa också att vi troligen får ta hand om detta barn.... Expediten sken upp: Men vad härligt!! sa hon. Ja, log jag. Då är det ju som om ni väntar barn just nu, eller hur? sa hon och kramade om mig.

Och så är det nog. Vi väntar barn nu. Ja, vi väntar ju på ett barn.... :)

Äsch, vi får se.

Tänker jag sen. Vågar inte ta ut nåt endaste litet dugg i förskott... När får jag börja glädjas och hoppas, tro??

Jag är bara stressad. Det är så mycket nu i december. På jobbet, jag ska sjunga (överallt och varje dag känns det som). Nya arbetsuppgifter. Och så den (roliga) uppgiften att fixa julklappar och pyssla och stöka i hemmet....

Men, allt löser sig. Det gör det ju alltid, eller hur?

Socialen vill att vi är hemma heltid ett år, eller åtminstone till efter sommaren. Inga problem. Det löser vi enkelt. Maken är hemma två dagar, och jag tre. Inga problem, det har vi redan kollat. Men jag blev lite osäker, och frågade maken: "Vill du vara hemma"? "Ja", svarade han mycket, mycket bestämt. "Jag vill vara hemma." Å, vad jag älskar honom...

.....

Nähä, slut på dagens svammel.
Nu är frågan, ska jag städa hela huset? Eller slöa i soffan framför teven? Eller jobba lite kanske??

kramelikram!!

Äntligen: telefonsamtalet.

Idag har jag haft en riktigt jävla dag. Ta inte illa upp med min svordom, den är mild i det här sammanhanget... Förmodligen vaknade jag på fel sida, och eländet har fortsatt hela dagen... Så när jag hade jobbat klart klockan 14, bestämde jag mig för att åka hem, lägga mig i sängen och bara dra täcket över huvudet.... Allt har gått fel och blivit dumt idag... Tur man kan skoja om det i alla fall...

När jag kom hem, kom mannen och mötte mig vid dörren. Han jobbade hemma idag, och jag blev lite förvånad, för han brukar vara så otroligt noga med sitt jobb och vill inte bli störd då. Han såg allvarlig ut.

Hjälp, vad är det nu? tänkte jag. Han hade haft besök av nån från räddningstjänsten som skulle testa och kontrollera den öppna spisen. Gick det inte bra? tänkte jag.

"De har ringt från socialen", säger han. Och ser fortfarande allvarlig ut.

Aj då, hann jag tänkte. Då blir det inget.

"De undrar om vi vill bli familjehem till det här lilla barnet....?"

Oj. Oj? Varför är han inte glad då? Han ser ju så allvarlig ut? Är det nåt fel? Nej, det är det inte. Allt är bara bra. Han blev nog bara lite tagen av stundens allvar.... ;)

Föräldrarna vill fortfarande inte göra en frivillig placering, så nu ska det bli LVU. Ärendet ska upp i nämnden och sen till förvaltningsdomstolen. Men vi bör ha barnet hos oss senast den 19 december...

Jaha.

Jag blir alldeles upprymd i hela kroppen. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Får massor av ny energi, samtidigt som jag inte får nåt gjort.

Men visst känns det bra!!

kram kram kram

Det händer inget. Och ändå så händer det massor.

Precis som i rubriken är det just nu: det händer inget, och ändå händer det massor...

Vi har inte hört nåt mer om nåt barn som behöver ett familjehem. Så vi försöker coola ner oss, bara ta det lugnt. När det händer, så händer det.

Jag tänkte, att om vi kör igång alltihop och stökar till så mycket vi bara kan - och tapetserar! Då händer det nog nåt. Men, nej. Det har inte hänt nåt. Och nu är det tapetsering och målning klart. Och så gott som alla möbler är på plats igen. Inte tavlorna, det tar nog lite tid. Vi måste fundera först...

Vi har haft några saker inplanerade under hösten, men valt att hålla lite låg profil. Vi vet ju inte om det händer nåt. Men nu har vi sagt bestämt ja till att åka till Stockholm i helgen. Det ska blir så roligt!! Jag längtar, faktiskt...

Idag är jag hemma. Ensam. Har bäddat rent i sängarna, tvättat ungefär hälften, gått en promenad en timme i solen. Jag tar dagen som den kommer! Skönt...

Men målet är att jag ska städa, dammsuga och torka golven i dag. Så snart måste jag sätta lite fart...

kram på er

Väntan.

Idag har vi varit på socialen, och gjort klart intervjuerna. Så nu är vi klara.

Vad händer nu då? Jo, den ena socialsekreteraren  skriver ihop två "papper". Ett som hamnar i vår mapp, som familjehem. Och ett som ska gå till nämnden, vilket gör att alla där kan läsa det och även ev föräldrar till fosterbarn. Det andra pappret har vi chans att påverka. Tycker vi att nåt inte ska vara med, kan vi ta bort det. Eller lägga till.

Och det planerade barnet då?

Ja, vi vet inte så mycket mer där. Tyvärr. Föräldrarna tror att de kan bli bättre, och har fått lite mer tid på sig. Så nåt LVU är inte aktuellt i november. Men förmodligen i december. Personen i barnets nätverk är ännu inte helt klart utredd. En socialsekreterare säger att föräldrarna vill ha sitt barn där, en annan säger att de inte vill det. Total förvirring.

Så vi bara coolar ner oss. Lever vidare, bra som vi har det. Det är vi två :) Så just nu tapetserar vi om. Kaos, med andra ord. Vi bor i sovrum, litet teverum och kök just nu! Men det funkar när man vet att det bara är den här veckan.

Men det känns lite tungt också. Det händer ju inget....

kram kram

Trött. Uppgiven?

Idag är jag bara trött.

Har varit hos kuratorn idag. Mycket att prata om. Men det känns fortfarande bra att gå dit, jag behöver fortfarande det. När jag skulle gå hem, så kramade hon om mig - hon är för go!

Kuratorn håller med mig. "Jag blir så arg" säger hon, när jag hade berättat klart. Hon stöttar mig, peppar mig och säger att vi har rätt, min man och jag. Och det är skönt att höra. Hon tycker absolut att jag vid nästa möte med socialen, ska ta upp hur lessen och orolig jag faktiskt blev.

Hon tror också, att vi kommer att ha ett barn hos oss till jul. Det tror ju inte jag. Inte längre. Men jag vet ju inte. Jag hoppas och vill. Men jag vågar inte tro längre. Vi får se, helt enkelt.

Och som den kloka kvinnan hon är, uppmanade hon oss att fortsätta planera och göra saker. T ex den där resan till en storstad om två veckor. Tapetseringen av vardagsrummet. Det är ett sätt att bearbeta, tycker hon. Ja, det kanske det är. Vi vill inte stanna upp, och bara vänta på att nåt ska hända - att vi ska få bli familjehem. Vi måste ju fortsätta leva under tiden, eller hur?

Tack för ert stöd och era fina kommentarer. Skönt att veta att jag inte är ensam, det är fler som tycker som vi.

KRAM till alla er som stöttar oss!!