Oj. Ett inlägg till.... :)

Ja, oj oj.
Här kommer ett inlägg till....

Jag har varit så gråtig den sista tiden. Utan någon som helst anledning kan jag börja gråta, tårarna bara rinner. Egentligen är jag varken deprimerad eller ledsen. Men jag har väl lite mycket som snurrar runt omkring mig kanske...?

Vi kan sitta och titta på teve. En deckare, eller en politisk nyhetssändning. Jag vet inte vad det är som får igång mig, men plötsligt bara gråter jag. Inte mycket eller länge. Men jag känner mig verkligen ledsen.

Är det verkligheten som kommer ikapp nu??

Jag vet att jag skrev ett långt inlägg sent i natt. Men det var då jag kunde samla ihop mig, och i lugn och ro utan att bli störd, få sitta och formulera mina tankar.

Kram på er!

Långt inlägg.

Jag har visst, i ett tidigare inlägg, lovat att det inte ska bli så långa uppehåll längre. Tyvärr gick det inte att hålla. Förlåt!

Ibland händer det så mycket i Livet. Det händer massor på en gång. Jag har dessutom jobbat mera igen under den här hösten, och det märks! Under två år har jag jobbat 50%, och det har varit bra för mig. Första året gick jag självmant ner i tjänst, och sökte tjänstledigt. Jag orkade inte helt enkelt. Det var efter vi tagit beslutet att NU var det slut på allt ivf. Jag behövde i lugn och ro få acceptera hur det låg till, helt enkelt. Det andra året sökte jag tjänstledigt, eftersom vi hade två barn hos oss då. Nu blev de placerade i ett annat hem (med bättre vård och erfarenhet), och då gick inte tjänstledigheten att ta tillbaka...

När jag varit hemma lite mer än maken, har jag tyckt, att det är okej att jag gör lite mer saker än honom här hemma. Jag har ju haft tiden, på nåt sätt. Men nu när jag jobbar mer, har inte det här gått tillbaka... Det upptäckte jag tidigt i höstas, och sa faktiskt ifrån till maken. Det här går inte! Och jag tror han förstod. Samtidigt så har han så otroligt mycket på jobbet, de ska flytta, det är lite rörigt Han har ingen ork när han väl är hemma.

Helgerna då? De har ju varit en paus för oss tidigare. Vi har bjudit hem goda vänner, och haft det trevligt.... I höst har vi inte bjudit hem en enda... Vi har haft fullt upp, helt enkelt. Men det är roliga saker, så det är svårt att ta bort dem! En helg var vi på bröllop, en helg var vi i mina föräldrars sommarhus, vi har firat släktingar på roliga kalas, varit på inflyttningsfester, gått på ölmässa, vi har bryggt egen öl och ja.... Det har liksom rullat på. Alldeles för snabbt.

Förra veckan tog det nästan helt stopp för mig. Jag orkade inte mer. Jag hade nog kunnat sova dygnet runt, om jag hade fått lov till det. När jag var hemma på min lediga dag, fick jag lova maken att inte göra nånting. Lätt, eller hur?? NOT! Visserligen så tvättade jag tre maskiner som jag hängde, men det var nog det enda jag gjorde. Sen låg jag i soffan och kollade på teve. Jag kollade på Lilla huset på prärien, en serie som jag älskat som barn.... :) Och vet ni vad, jag behövde den här dagen av att inte göra nånting!! Sen jobbade jag en dag, men jag var fortfarande trött, trött, trött.... Och nu har jag semester en hel vecka. Så otroligt välbehövligt!! Det känns redan bättre. Även om jag kan sova nio timmar en natt nu.... Och då har jag sovit middag en stund också... hihi...

Maken har också tagit ledigt, så i morgon åker vi iväg efter lunchen. Vi ska inte åka långt, bara till en lite större stad 15 mil bort.  Bo på hotell. Äta och dricka gott. Gå härliga promenader i vacker miljö. Umgås och prata! Hälsa på en gammal god vän till mig. Och så ska vi på en konsert. De två sångpedagoger som betytt allra mest för mig, ger med sina två körer tillsammans en konsert så här i alla helgons tider. Det kommer bli vacker, och sorglig musik. Men sen åker vi hem, så att vi är hemma på lördagkvällen. Vi får då en dag hemma, innan vi börjar jobba igen. Känns riktigt bra.

På jobbet är det mesta gjort nu. Men samtidigt drar det ihop sig igen.... Som musiklärare kommer Lucia och julavslutning varje år. Tillsammans med betyg. Suck. Bara att bita ihop, böja ner huvudet och köra hårt. Längtar efter jullov kanske??

Vi har ett par goda vänner, maken och jag. Mannen är i vår ålder, men kvinnan är tio år yngre. De har ett barn som är snart 5 år gammal. För en liten tid sen fick de ett barn till. Jag hade gett dem några av de kläder som vi köpte till det barnet som skulle kommit till oss i somras. Hon fick lite blöjor och sånt också. Jag vill inte ha kvar nåt här. För förmodligen får jag ingen användning för det. Vännen blev uppriktigt sagt jätteglad! Jag förklarade för henne hur jobbigt det ändå är, och jag tror att hon förstår. Så kommer då dagen, då vi vaknar på morgonen av ett mms med bild på en nyfödd liten ängel... Jag bara log och var glad och lycklig! Maken sa inte så mycket, det var först senare som jag ju fattade att det var jobbigt för honom. När det sedan kom foton med syskonen ihop, blev det mycket svårare. Vi skulle också haft ett litet barn hos oss nu ju. Min vän och jag skulle varit hemma samtidigt!! Vi skrattade och skojade om det.... Men, så blev det inte.

Vi har inte hört nåt från någon socialtjänst på länge nu. Och på nåt sätt känns det som om det är över. Det är inte sagt att det är över, inte från något håll. Vi är ju fortfarande aktuella för tre eller fyra socialtjänster... Men, vi hör ju inget av dem...?

Och vi blir inte yngre. Inte på något sätt.

För någon vecka sen bestämde så maken att han ska gå in i ett slags bolag för en hobby han har, tillsammans med 8-10 andra vänner.... Ett projekt som han tycker är så sagolikt roligt, och jag njuter när jag ser hur lycklig han faktiskt är över detta! Men. Det kommer att ta mycket tid. Orkar han? Orkar jag?? Hade han kunnat göra detta om vi hade haft ett barn här? Ja, det hade han säkert. Men något annat hade nog fått stryka på foten....

Jag har ju en historia med cancer. Regelbundna kontroller och läkarbesök. Det har fungerat bra i flera år nu. Min läkare har varit helt underbar!! Nu slutar hon, och ska bara forska i stället.... :'( Efterträdaren är helt okej, vi har fått bra kontakt och så. Men, det finns ingen kvar på mitt länssjukhus som kan något om min typ av ovanliga tumörer. Så, de vill skicka mig till ett större sjukhus i stället. Jag har nu varit 8 mil bort, det andra sjukhuset ligger ungefär det dubbla längre bort. Nu har jag kunnat ta ledigt några timmar, och slunkit in och träffat min läkare. Maken som jobbar i närheten har smitit ifrån jobbet och följt med. Det nya sjukhuset kräver att både maken och jag tar ledigt en dag.... Det tar två timmar dit, och två timmar hem. Och så kanske en eller två timmar där.... Det kommer bli annorlunda, helt enkelt. Nu har mina tumörer hållt sig lugna i många år. Men, de finns där och puttrar lite, som läkaren uttryckte det... Min typ av cancer blir jag aldrig frisk ifrån, så är det bara. Även om det känns bra, just nu, kan det snabbt  ändra sig. Jag träffar onkologen var fjärde månad, och det är i alla fall en trygghet. Min förra läkare var helt underbar när vi pratade om ivf. Hon sken som en sol, och tyckte det var så härligt att vi vill och att vi försökte!! Det fanns inga som helst medicinska hinder och problem, menade hon. Och när vi kom till en eventuell förlossning, skulle vi nog diskutera kejsarsnitt, för "det är ju onödigt att spränga några ben"... Nä, tack! :)

Ja, det här blev ett långt inlägg. Jag kände det på mig innan! Men jag har mycket att skriva av mig. Och det var länge sen nu. Men jag kollar hela tiden bloggen, även om jag inte skriver så ofta. Jag har fortfarande en längtan av att skriva - hela tiden! Hoppas jag hinner skriva lite mer. Att jag hittar den tiden. För jag VILL skriva!

Tack för att ni läser och sprider mitt ord! Jag VET att vi inte är ensamma med vår eviga barnlängtan, maken och jag. Det finns inte många som skriver om det, när det är över med ivf, och det inte blev något barn.... Men av era positiva inlägg och mejl till mig, förstår jag att vi behövs. Så jag fortsätter skriva!!

Var rädda om er!! Kram!

Ensam.

Jag är ensam hemma. Nästan en hel vecka. Eller i alla fall fem dagar. Maken är borta med jobbet. Och de stackarna hade visst nån föreläsning en förmiddag... Oj oj oj. :) Näe då, jag är inte alls avundsjuk. Hm. Eller jo.

Jag är inte van vid att vara ensam längre. Jag har vilat och slöat, kollat på teve sånt som jag spelat in för länge sen men inte hunnit kolla på. Jag har städat och tvättat, bakat bröd och så har jag sjungit. Min ena kör hade stor konsert i går kväll. Så vi övade hela fredagen och större delen av lördagen. Lika skönt att maken ändå inte är hemma. Men han missade en fin konsert....

När jag är ensam kommer tankarna. Det är som om de inte har tid och plats i vanliga fall. Det är liksom fullt upp med allt då. Nu kommer de, och tränger sig på. Jag såg också ett program som sändes på tv4 för ett tag sen, som handlade om IVF i England. Nu gör vi barn, eller nåt sånt hette den. Jag kände igen mig i det allra mesta. Det var ju faktiskt inte i går som vi gjorde våra IVF, och man hinner glömma en del. Men här kom namnen på läkemedeln. Rum 21. Ja, allt det man känner igen.

Läkaren där var en go man. Han visste vad han pratade om, tyckte jag. Han sa att han (och hela sjukhuset) inte kan lova graviditet, men de ger alla hopp. Och han låter paren få känna att de verkligen har gjort allt de kan. Och så kände vi, när vi bestämde oss för att vi var färdiga. Vi har verkligen försökt. På alla sätt och vis. Det finns inget vi kunde ha gjort annorlunda.

Varför känner jag då nu, att jag/vi kanske skulle försökt en gång till? Det var ju så nära sist...

Dumma, dumma tankar.

Det är som om inte nån del av mig vill ge sig. Om det är huvudet, kroppen, hjärtat eller själen vet jag inte. Men jag vet att HELA jag måste acceptera att vara barnlös för alltid. Och det har jag nog inte gjort än. Tyvärr.

Jag skulle jobbat nu på söndagkvällen. Men jag får inte igång datorn som jag kan sitta vid och skriva (och ha rätt program), så jag får väl fortsätta slöa och vila mig då....

Kram på er!