Sista besöket hos kuratorn.

Det blev ett extra besök hos vår kurator. Men det var det absolut sista. I morgon börjar hon på ett nytt jobb....

Men. (så klart att det finns ett men...) Vi har bestämt en telefontid i början på mars. Hon vill veta vad som händer, och hur vi har det. En del tycker man så mycket om, och bryr sig om lite extra, förklarade hon.... Och vi har tyckt om henne också!!

Vad pratade vi om då?

Jo, det gamla vanliga, men ändå en massa nytt... Hon påpekade att vår graviditet (som hon envisas med att kalla det)  drar ut på tiden. Elefantgraviditet kallar hon det.

Vi vet ju inte om vi får nåt barn, eller några barn, som vill bo hos oss. Kuratorn menar, att vi vet inte när vi får ett, eller två barn, som vill bo hos oss... Och det är ju en viss skillnad, i det tänket...

Det är mycket bebisar nu. En kompis, en släkting, en föreningsvän och en sångarkompis.... Vad vi redan vet, är att det är en pojk och tre flickor. Håhåjaja...

Nähä. Det är torsdag=jag är ledig= städ- och tvättdag. Vi får ju besök från soc i morrn, och då vill i alla fall jag ha lite ordning och reda här hemma... ;)

kramelikram

Utbildning för att bli förälder.

Nu har vi börjat. Utbildningen för att bli föräldrar. Eller för att bli ett hem. Rättare sagt, familjehem.

Sex måndagkvällar, och en hel lördag ska vi hålla på. Det är vi, och sju andra familjer. Två av familjerna var ensamstående föräldrar. Vi har fått erbjudandet att gå den här utbilningen, vi ser gärna att ni går den.... Andra familjer var ditskickade på order. Så olika det kan vara. Några familjer har haft flera barn hos sig, andra har haft många år. Vi är ju helt nya på det här. Några kom dit, och kände sig negativa från början, varför måste vi vara här... Andra tyckte det skulle bli spännande, att få lära sig lite nytt, att få träffa andra i liknande situation.

Vi är nog positiva, tror jag. Spännande att få höra andra berätta hur de har det, hur det gått till för dem. När vi berättade vår historia skakade alla på huvudet... Får det gå till så här? undrade de. Vilken resa ni gjort, hur orkar ni ställa er upp igen? var frågor som vi fick.

Ja, man måste ju vidare, eller hur?

Första gången pratade vi om lagar som styr familjehemmen och placeringarna. Inte mycket nyheter, men väldigt nyttigt att få det utpekat för sig. Vi vet ju att Barnkonventionen är viktig och bra. Men Sverige har inte antagit den som en lag. Vi har däremot Föräldrabalken, vilket inte våra grannländer har. Därför är föräldrarnas sits så mycket starkare i Sverige jämfört med andra länder. Andra länder tittar mer på barnet, och på vad som är bäst för det.

Nåväl. Det blev en lång dag. Trötta och hungriga var vi när vi kom hem. Så trött var jag, att jag inte kunde somna sen.... Övertrött eller nåt... Dumt ju.

På fredag får vi besök från socialen från en ny kommun. Får se vad de har att erbjuda. Vi vet att det är två olika syskonpar som behöver oss. Undrar om något av dem passar oss??

kram på er

Mörkt. Natten och tankarna.

Klockan är sju, söndag morgon. Alldeles för tidigt... Det blir ännu tidigare, om man vet om, att jag varit vaken i två timmar redan. Maken var uppe på toa, jag vaknade till när han kröp ner i sängen igen. Då mumlade han nåt om rådjuren i trädgården. Dum som jag är, var jag tvungen att smyga upp och kolla på dem. Sen var jag ju vaken, och kunde inte somna om... Vi brukar se spår av rådjur, men det är var första gången som jag fick se dem i trädgården. Lite häftigt att sitta i soffan, vid fönstret, och ha en get och hennes kid, bara ett par meter från. De ser mig inte, de känner inte min doft, de anar inte att jag finns där.

Det är mycket tankar i huvudet nu. Igen. Jag läser andras bloggar. Det är plus, och det är minus. En av mina vänner på facebook, som bor utomlands, är gravid. Hon har väl hunnit 6-7 månader nu, tror jag. Jag är en så dålig människa, att jag inte ens kunna gratulera henne. En liten människa, är jag då. Jag skäms över mig själv. Det är väl jätteroligt för dem?? Hon kan ju inte hjälpa att inte jag kan bli gravid, eller?

Missunsam.

Maken sa nåt klokt i går, när vi tittade på Stjärnorna på slottet. Det var Robert Gustafssons dag. Han berättade om sin sjuka bror, döden som alltid följt honom på en liten vagn, hans svarta och mörka perioder. Då sa maken, att man måste ju alltid sträva efter att utvecklas mer som människa. Annars kan man ju lika gärna ge upp. På nåt sätt.

Jag strävar efter att utvecklas som människa, hela tiden. Jag vill vara god, generös, givmild, snäll. Och så känns det ändå, som om jag är snål, ogin, egoistisk. Jag räcker inte till.

Vad vill jag då? Jag vill ha en familj. En egen  familj. Jag har en underbar man, ett fantastiskt hus, bra jobb, ekonomin är fin. Men jag vill ha mer! Jag är inte nöjd. Du har det bra, var nöjd med det. Säger den där lilla rösten i bakhuvudet. Men, protesterar den lilla, lilla inom mig. Det tar ju slut här! Det finns ingen som kan ta över efter oss! Vem tar hand om min saker? Mina sångböcker, mina fotoalbum, mitt finporslin, mina instrument? Det är nog den tanken som är svårast att förlika sig med. Att det inte finns nån efter mig, som tar över.

Visst. Vi har syskonbarn, både maken och jag. Men, kan man tvinga på dem, gamla faster?

Och så den där otroligt dumma frågan: vad är då meningen med allt, egentligen?? Jag vill inte grubbla på den frågan. Men den kommer upp hela tiden, särskilt när jag befinner mig i, eller i närheten av det där dumma svarta hålet.

. . . . . .  . .

Äsch. Ryck upp dig nu. Tänk lite positivt. Du har så mycket att vara nöjd över. Att vara stolt över.

Visst. Men jag orkar inte riktigt ända fram. Jag är inte en så fantastisk person, som jag vill vara. Jag klarar inte det. Men jag har min man, och han håller i mig. Och jag håller i honom. Men en sån här vecka, då han jobbat 60 tim (inkl idag) - då orkar vi inte, varken han eller jag.

Nä. Jag får nog krypa ner till honom i sängen igen. Lägga mig på hans arm. Känna hans värme. Veta att han finns där. Höra honom mumla de där söta orden till mig. Stjäla lite av hans styrka. Den styrkan som vi får, tillsammans. Och sen vakna upp, till en ny dag. Tillsammans.

Jag fixar nog det här också.

kramelikram

Vad händer nu då?

Livet går vidare. Det blev inte som vi trodde, inte just nu. Vi låste inte fast oss i någon planering, för det vågade vi inte (vi ivf-are är lite vana vid det här upp-och-ner-tänkandet...). Men man kan ju inte bara gå hem från jobbet i ett halvår, utan förvarning... så lite tänkte vi och planerade i alla fall.

Nu blev det inte så. Vardagen har kommit i fatt oss, och allt rullar på som vanligt igen.

Vi har bestämt oss för, att vi ska veta om, att vi inte kan göra nåt mer för den lilla flickan. Vi har beställt och läst domen. Då blev vi ju ännu mer övertygade om att hon inte har det bra där hon är... Vi mejlade till soc, för att få en förklaring till varför de inte vill överklaga. Det visade sig att deras advokat också tycker att de ska överklaga... Rätten var inte enig, de har inte kunskaper inom vissa områden de har uttalat sig om, de har inte sett hela bilden osv osv. Men chefen på soc tycker att de har fått "saker att jobba efter", så då ska de göra det... Man väljer alltså att lita på föräldrarna, trots allt de gjort tidigare, ljugit, stängt soc ute mm mm...

Hur som helst. Vi kan inte göra mer! Det är inte vår sak. Förmodligen kommer flickan placeras hos någon annan, säkert inom ett år (tror advokat, den polis vi pratat med och många fler...). Vi kan bara hoppas för hennes skull, att det inte är för sent, utan att hon får ett bra liv...

Men det gör ont i hjärtat när man läser hur hon har det hemma....


Vi ska gå vidare, ja. På måndag börjar vi en familjehemsutbildning. Sju måndagkvällar håller det på. Känns lite tungt, men vi är ju två om det... Vi gör ju nåt tillsammans!

Och socialen från en annan grannkommun har ringt. De har två olika syskonpar. Det som ligger närmast i tid (ska söka LVU nu i februari) är två flickor, 3 och 4½ år. Det andra är en pojk 1½ och en flicka 4 år. Vi vet inget mer om dem än. Soc ville träffa oss, så de kommer hit, nästa vecka på fredagen. De var mycket intresserade av de andra kommunernas utredning av oss. Och det är klart, varför göra en ny utredning när det redan finns så nyligen gjort?? Och vi är nog inte intresserade av att göra en så omfattande utredning igen. Det tar ju rätt mycket tid. Och kraft.

Men vi är nog lite coolare nu. När de säger att det kan bli så, då har vi inga förhoppningar längre. Vi tänker och planerar inget, förrän barnet/barnen är här. Vi har sagt till varandra, att det är det är året som gäller. Sen känner vi oss för gamla... Alltså, jag har en jämnårig kollega som är farmor! Visserligen var hon väldigt ung när hon fick sin son, och han var inte så gammal han heller... Men i alla fall!!

Idag är jag ledig. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag har en del saker jag borde göra, vi får se om jag har lust... Det är riktigt kallt idag också, och klart - solen strålar! Jag skulle gärna gå en liten sväng tillsammans med min kamera... Det blir så härliga vinterbilder, med kylan, snön och den klara luften i solen..! Vi har lite svårt att hålla värmen i huset. Vi eldar och eldar, men vi kan ju inte ha en brasa igång hela tiden, det blir farligt hett i spisen då. Men morgon och kväll. Jag har lagt filtar vid trösklarna till utedörrarna. Där drar det riktigt kallt. Vi har ingen källare, så golvet blir ju kallt fort. Jag har också stängt dörren till bl a tvättrummet. Där behöver inte vara så varmt, 14 grader räcker ju.. hm... Där trivs i alla fall julrosen vi fick i kruka!! Det är jättefin i det svala rummet!! Alltså, vi kan ju höja värmen ett snäpp till, men då blir vi lite snåla helt plötsligt... knäppt, va? Det brukar räcka med att elda i spisen, tre omgångar morgon och kväll. Och så är det mysigt också!!

Nähä. Sätt fart nu, frun! Hoppas ni får en fin dag, mina läsare!!

Kan inte släppa henne än.

Nej.
Jag kan inte släppa henne riktigt än. Eller rättare sagt, vi kan inte släppa henne riktigt än.

I lördags kväll fick maken ett utbrott på kvällen, skällde ut mig, gick ifrån teverummet och gick och la sig. Jag blev så jävla förbannad, tyckte han var omogen, barnslig, dum... ja, allt, ni vet. Men jag satte mig vid datorn, och gick inte och la mig förrän 1,5 timme senare, då han redan somnat. Det var nog första gången som vi inte sa godnatt till varandra... På morgonen kom han in från gästrummet, skamsen. Han bad mig förlåta "min dumma make"... Jag blev tyst, för jag visste inte vad jag skulle säga. Till slut fick jag ju säga att jag skulle förlåta honom. För det gör jag ju, även om det satt en bit in den här gången. Vi pratade lite. Han tycker att han varit i sån otrolig obalans hela veckan. Efter domen. Jag berättade, hur jag tycker att jag hade min lessen-dag på måndagen och han sin på torsdagen. Han tyckte det var lika svårt och tungt fortfarande. Och han kan inte förstå varför inte soc överklagar...

Senare på dagen var han och handlade, och då kom han hem med en bukett rosor...

Visst, han är förlåten. Självklart. Men vi bråkar nästan aldrig...


Vi har beställt hem domen. Jag har snabbläst den redan, vi ska prata om den ikväll. Och sen ska vi skriva ett mejl till soc, där vi mycket bestämt talar om vad vi tycker. Vi tycker att de ska överklaga. Rätten var inte enig, därför bör de överklaga, tycker vi (och många med oss).

Jag blir ännu mer övertygad när jag läst domen, att flickan bör bo hos oss (eller någon annan). Jag mår fysiskt illa när jag läser vissa saker. Hur de har gjort, hur de har behandlat henne. Och inte tycker det är nåt fel... Nu har de lovat att ändra en massa saker. Samtidigt som en kurator/psykolog inte tror att det räcker. Och soc tror inte heller de klarar det.

Världen är inte rättvis. Vi pratar så fint om att vi ska se till Barnens rätt. Men så är det ju inte. I det här fallet är det tydligt föräldrarnas rätt till sitt barn. INTE ett barns rätt till bra föräldrar...

kram på er!

Dagen efter.

Tack snälla ni för alla kommentarer till mitt förra inlägg. Det värmer mitt gamla hjärta, att det inte är bara vi - maken och jag - som tycker en hel del är galet i vår värld... Den dom som vi fick höra, var en dom som handlar om föräldrarnas rätt till barn, inte om barnets rätt till föräldrar. Vilket det naturligtvis borde ha varit. Alla strömningar i samhället, i debatter, i tidningar - där pratas det om barns rätt till föräldrar. Inte tvärtom. Kanske borde FN's barnkonvention vara en lag i Sverige? Den är inte så dum, när allt kommer kring.

Jag har fått frågor och funderingar, kommentarer och kloka uppmuntrande ord. Och visst är det så. Det är inte oss det är synd om. Och det har jag ju inte påstått heller. Visst känns det lite surt, att ha varit så förberedd i två månader... Vi har fått höra, att "redan i morgon" kan hon komma... Nu blev det inte så.

När det händer en sån här sak, som inte känns riktigt bra, då börjar man leta syndabockar. Jag vet inte vem jag ska skylla på här.... Socialen för att de inledde oss i nåt som inte blev? Nej, de var nog tvungna att förbereda oss, de måste ju ha ett hem att sätta flickan i. Föräldrarna som bråkar och vill behålla sitt barn? Nej, jag kan ju på nåt sätt förstå dem också. Rätten som dömer så tokigt? Nej, för nu finns det en dom och det är den som gäller... Föräldrarnas advokat? Nej, för hans jobb var ju att göra så mycket han kunde för föräldrarna.

Måste man skylla på nån??

Det var svårt, när det var så nära, att inte köpa saker, att inte möblera, att inte göra om och planera en massa. Nu är det skönt, att vi lyckades låta bli med sånt. Det enda vi visste om flickan (som person) är hennes förnamn, och hennes troliga födelsedag. Eller ja, vi vet ju i vilken stad hon bor, och vi tror att det är i lägenhet. Vi har inte knutit henne till oss, och då kan vi också enklare släppa henne. Vi har inte pratat om henne och använt hennes förnamn, när vi har pratat maken och jag. Vi hittade på ett namn i stället. Det skulle vara ett långt, lite tokigt och roligt namn... Som en prinsessa eller sagofigur. Det fick bli Esmeralda. :) Nu tycker jag namnet är riktigt gulligt, jag har väl vant mig...

Det finns ju fler barn som behöver oss. Tyvärr!  Men vi har pratat mycket det här dygnet. Ja, tidigare också så klart! Om meningen med livet. Är det meningen att ha barn? Att få se en generation växa upp, få lära, få följa, få läras av.... osv osv. Nej, svarar vi då. Vi har varandra. Och vi har det bra ihop!

Men det vore så roligt att få ha ett barn i huset.

När vi intervjuades av den första kommunens socialtjänst, så sa vi att vi kunde ta emot ett syskonpar också. Jag har pratat med den kommunen idag. De har gott om familjehem till yngre barn, i förskoleåldern. Men de har inga hem till tonårspojkar. Så vi känner att vi inte är högprioriterade där, precis...

Men en annan kommun har hört av sig. Ryktet sprider sig, det finns en familj... ;) Det är två syskon. Oj då, tänkte jag. Klarar vi det? Klarar vi två på en gång?? Tanken gick tillbaka. Vad är det vi vill egentligen??

Så klart att tankarna snurrar. Hela tiden. Vi tänker mycket på den lilla flickan. Vi undrar, funderar. Men vi kanske måste släppa henne nu. Vi kan inte hjälpa henne. Det är andra som får göra det. Vi hoppas av hela våra hjärtan att hon får komma till förskolan (vi vet genom kontakter att det är KÖ till förskolorna i den kommunen, kommer hon till den bästa då??). Vi hoppas att hon får en bra kontaktfamilj. Vi hoppas att föräldrarna, och även moster och far- och morföräldrar nu ändrar sig. Tar ett ansvar, för detta lilla flickebarn. Hon var nog inte menad för oss.

Socialen vill ju inte överklaga. Vi tycker det är konstigt. Men det är deras policy.

Livet stannar inte upp. Det tar inte slut nu. Jag måste upp och jobba i morrn som vanligt. Jag ska ha telefonkontakt med min kurator på torsdag. Hon ska ju sluta, som jag berättat om tidigare. Men jag är inte färdig. Inte än. Får se hur vi löser det....

Jag är kvar i hålet. Men, jag ser en stege. Jag vet att jag kan komma upp. Jag ser också händer som sträcks ner till mig. Som vill hjälpa mig. Trösta mig. Många fina händer. Igår var det många, många tårar. Mest för att livet är så orättvist. Att man inte kan bestämma nånting, att man inte styr det själv, att man inte kan få som man vill... Idag har det inte varit några tårar. Bara dämpat. Lite sorgset.

Vi kommer över det här. Vi är starka. Men, det kommer ta lite tid. Och det ska det få göra.

KRAM på er, och go'natt!!



PS Tänk att fler än 93 000 har läst min blogg. Läst mina tankar och funderingar. Magiskt. Det börjar närma sig 100 000. Otroligt. Tack till er som läser! Hoppas ni får ut nånting, att jag kan hjälpa er, påverka er, eller bara roa er en stund....

Domen kom idag....

... och den var negativ. Sett ur vår synvinkel och sett ur den lilla flickans synvinkel.

Det blir ingen LVU.

Rätten var inte enig. De skyllde bland annat på att forskningen har fel. Visst låter det konstigt?

Föräldrarna har lovat att göra vissa saker för att förbättra. Men nu stänger de ute socialen. Vi tänker nog mest på flickan. Bland personalen på soc var det många som var lessna och bestörta, och undrade hur det kunde bli så här. Soc tycker de har väldigt mycket kött på benen...  Föräldrarna hade en mycket "duktig" advokat, så...

......

Så, läget just nu:
Ner, ner, ner i det djupa, mörka hålet igen.....

Och idag...?

Igår var jag ledig. Min mamma hade hittat på en utflykt för oss, shopping i ett köpcentra. Innan jag åkte iväg, sa jag till maken, att jag var lessen, och lite varför. Jag är trött. På allt. På livet. Vad ska det tjäna till, liksom? Vad man än läser nyheter, eller kollar teve, så är det bara elände och död... Båtolycka med 50 döda, Syrien bara bråkar, centern tjafsar,  nån dödades i Köpenhamn, polisen sköt ihjäl en rånare... Baraeländes elände överallt. Varför ska jag då leva för? Vad kommer det ut för nåt bra av detta? Vad är nyttan med det hela? Jag sa att jag var på väg ner i det mörka, svarta hålet igen. Han tyckte att det var dåligt av honom, som inte kunde hålla mig uppe ur hålet. Han lovade hålla i mig..

När jag kom hem på eftermiddagen, hade nog maken tänkt lite. Sedan dess har han varit omtänksam på ett helt annat sätt än tidigare. Vi har pratat lite också. Det känns riktigt bra.

Vi lever i nuet, påminde han mig. Det var den första läxan vi fick av kuratorn. Lev i nuet. Jag måste påminna mig om det. Vi har ännu inte fått nåt negativt besked. Men vi tror ju det kommer bli negativt. Men innan vi vet, ska vi fortsätta leva i nuet.

Idag har vi städat huset tillsammans. Så himla skönt att göra det ihop, och slippa göra det ensam. Sen gjorde vi lunch tillsammans. Kollade på en film, och satt nära i soffan. Sen gick han ut för att gå en runda, jag orkade bara inte.

Men det känns lite bättre. Inte bra nog för att kunna formulera mig i det här inlägget. Men jag känner mig ändå lite bättre...

Jag tyckte vi kunde planera en resa eller nåt, på påsklovet. Men dit har vi inte kommit än.

Jag får många fina, stöttande kommentarer här. Jag får höra att jag är stark. Vi är starka. Jag måste tänka på alla fina ord, ni skriver om mig/oss. Jag kan ju inte ge upp. Eller...

Första läxan idag, är att leva i nuet. Den andra är att tänka på, att jag är stark. Jag kommer klara det här. Vad som än händer. Även om jag är tillbaka i helvetet med att vara ofrivilligt, oförklarligt barnlös.

Inget...

... nytt besked än...

Vi går runt med mobiltelefonerna i högsta hugg. Ifall de ringer... Ska man vara petig så betyder ju "inom en vecka" att de ringa när som helst, ända fram tills på måndag eftermiddag. Ännu en oviss helg i så fall... Jag är så trött på att vänta. Nu vill vi bara veta!! För vår skull, för då kan vi gå vidare. Och för flickans skull.... Vi tänker mycket på henne och prata om henne, vad som ska hända om hon inte får komma till oss...

kram!

Domen...

.... kommer inom en vecka.

Det hade varit mycket tuffa förhandlingar.
Handläggarna kände inte åt vilket håll det lutade.
Allt känns därför ovisst nu.

Ny dag. Nya möjligheter. Eller?

Vi har haft några s k ödesdagar, min man och jag. Jag har haft många såna, innan jag träffade honom. Men vi har också haft några tillsammans. Imorgon är en sån dag. Det som händer och sker då, kommer påverka oss och vårt liv. Och det som händer och sker då, kan vi inte på nåt sätt påverka.

Så, det får bli som en vanlig dag på jobbet helt enkelt. Försöka förströ mig så gott det går, bli distraherad av allt jag kan. På kvällen kommer de ringa från soc. Det har de lovat. De ska berätta hur det har gått, och när domen kommer. Den kan ju komma redan i morrn, men vi tror inte på det. Vi tror den kommer på torsdag. Varför just torsdag? Tja, nåt ska man väl tro... Ingen som helst särskild anledning. Det kan bli vilken dag som helst.

När vi sen får domen, då är frågan vad den säger... Det vet vi inte heller. Även om soc är väldigt säkra på sin sak, är inte vi det. Vi har lärt oss, av Livet, att inte ta ut något i förskott.

Därför ska jag försöka komma i säng i vettig tid ikväll. Försöka somna i vettig tid. Känns inte så lätt, nu när jag lyckats vända på dygnet rätt bra... Jag har varit ledig från mitt jobb i...18 dagar.... Skönt. Och välbehövligt. Nu är det nya tag som gäller. Nya krafter. Ett nytt år, nya möjligheter. Eller en ny dag, nya möjligheter.

Vi får väl se.

Ont i magen.

Det var nog bra att jag ringde. Och tur att jag fick tag på den ena av våra handläggare....

Förhandlingen tar förmodligen större delen av dagen. Det är många vittnen kallade. (Vems vittnen? Är det bra eller dåligt?)

Det är därför inte säkert att domen hinner meddelas samma dag. Det kan bli så att domen kommer om en timma, eller om tre dagar...

Sen ska domen vinna laga kraft också... Soc har begärt att detta ska ske omedelbart, men man vet ju inte hur rätten beslutar. Och det visste vi ju om sen tidigare.

Det finns tydligen en ny polisanmälan mot föräldrarna. Eller ny... Vi har i alla fall inte hört om den tidigare. Kan den skynda på lite?

Jag funderar på vittnena. Vems är de? Vi har ju hört att föräldrarnas advokat är rätt knepig, och gärna bråkar och ställer till det... Är det han som kallat in vittnen till föräldrarnas förmån? Eller är det soc som kallat in vittnen? T ex soc sekr som besökt familjen, grannar, bvc-personal, en specialist på anknytning (som vi hört om tidigare).

Nä, jag ska inte fundera så mycket mer nu. Det är ju inte min sak. Vi kan inte på något sätt påverka det här. Inte på något enda litet sätt. Och det är väl lite det som skiljer det här från allt IVF-ande. Då låg det på oss (eller mig - att få slemhinnan att växa). Nu är allt beroende på folk runt omkring oss.

Den stora frågan är: Om vi nu inte får ta hand om den här lilla flickan, orkar vi gå igenom det här en gång till, med ett annat barn??

Får det verkligen vara så här? Ovisst. Osäkert. Vi har inte hört om nån annan som haft det så här. Gör socialen rätt? Vi vet att vi är matchade med det här barnet, och vi vet att det förmodligen blir ett LVU. Men om det inte blir nåt LVU, då blir det ju inget barn till oss... Inte nu, i alla fall.

Visst, det finns fler barn som behöver oss. Men det känns som om vi är så nära nu. Det är ganska mycket mental förberedelse. Om man väntar ett eget, biologiskt barn, har man nio månader på sig... Så lång tid har inte vi...


Äsch, nu blir det röriga tankar... Men jag blev lite nedslagen. Behövde skriva av mig lite. Fick just en KRAM av maken (vi behövde det, båda två). Min mamma gav mig lite stöttade och uppmuntrande ord på telefon....

....

3.

Och nu är det bara tre dagar kvar.

Jag har funderat på om jag ska ringa till socialen idag. Det är ju inte säkert att någon av våra handläggare jobbar idag. Båda har barn, och kanske väljer att vara helt lediga nu. Men jag kan ju försöka. Och OM de svarar, kan jag ju fråga om de vet nåt nytt... Fråga om vad som egentligen händer på måndag, och hur vi får reda på vad som händer, och OM flickan kommer till oss - NÄR blir det då...

Eller så låter jag bli att ringa.

Eller så ringer jag.

Jag avskyr att vänta....

4.

Nu är det fyra dagar kvar. FYRA.

Tills vi vet, alltså. Det kan ju vara så, att hon kommer till oss på måndag... om fyra dagar. Eller så får vi bara veta då...

Det är sååå jobbigt, att inte veta....