Regn.

Ja, ja.  Jag fortsätter. Ett tag till. Vår resa är ju inte slut. Inte än. Och vår barnlängtan har inte gått över. Den gör ju sällan det, bara så där, helt plötsligt...

Idag regnar det. Det är den 26 juni och det är + 11 grader ute. Suck. Sommar? Var det den som kom i slutet på maj/början på juni? Den gick över rätt snabbt, tyvärr...

Så, vad ska man göra idag? Ensam hemma. Semester. Antingen städar jag garderober. Eller så bakar jag bullar. Ska bara vänta på att värktabletterna kickar in först. Jag är rätt orörlig just nu. Men, vänta bara en halvtimme till så är det full fart igen! (Det är ryggen som spökar nu).

Jag fryser om fötterna!! Ska man behöva ha strumpor på sig inomhus mitt i sommaren???

Min chef ringde häromdagen. Vi fick nämligen dagens ros tillsammans, ni vet, i tidningen... Kul! I alla fall någon som sett allt mitt slit och vill ge lite beröm och tack... Okej då, det var flera besökare, och ett par kollegor. Men inte ett ord, eller ett tack, från min chef... Det är ju inte därför jag gör det, men det skulle kännas bra med ett tack i alla fall... Det är rätt mycket slit och jobb som ligger bakom, kan man säga...

Min chef, ja. Jo, hon ville jag skulle höra av mig, om det blir någon placering av barn hos oss under sommaren. Eh...? Jo, men det är väl självklart att jag gör det! Om jag måste var tjänstledig och vara hemma i höst, måste jag ju tala om det. Eller? En graviditet vet du om, för det mesta minst sju månader innan barnet föds, och kommer till dig. Men en placering kan gå på en vecka, eller faktiskt ännu snabbare, om det är illa. Då finns inte mycket tid att fixa med saker och ting. Att ordna vikarie på jobbet osv.

Ja, ja.

Nä, lite kaffe kanske?? Och så sätter jag nog igång en bulldeg...

Ta det lugnt där ute!!

Trött och seg.

Midsommardagen. Trött. Slö. Har inte gjort mycket nytta idag.... Sov till kl var nio! Och då var jag ändå nykter igår, jag körde bilen hem, nämligen.... :)

Jag funderar mycket. På mig själv. På oss. På livet. På jobbet. På vad som ska hända.... Jag hittar inga svar. Inte än.

Ska jag sluta blogga? Eller i alla fall pausa?? Jag har tidigare haft svackor, då jag velat sluta. Det har varit när någon/några har varit så negativa, skrivit ner mig, skrivit elaka saker och skällt ut mig. Då blir jag så ledsen, för avsikten med min blogg, är att skriva vad jag vill. Skriva av mig. Och skriva upp för att komma ihåg hur det varit. En dagbok, som ju faktiskt alla kan läsa. Men ni som läser vet inte vem jag är, vad jag heter, hur jag ser ut och var jag bor (eller jo, ni är en handfull som känner mig....). Det var så jag ville ha det.

Men nu. Jag har ingen lust att skriva mer. Vill inte. De bloggar jag läst och följt, de har slutat. Snart är det inga kvar. Ni som jag följt, ni har fått era barn, eller kommer snart att få. Det är bara vi kvar, nästan, som inget barn har. Som inte är en familj.

Varje inlägg jag skriver läses 300-500 ggr, av minst 300 olika individer. Då är det ju faktiskt några som är engagerade i det jag skriver. Ibland får jag en kommentar från "en som läst länge men aldrig kommenterat förut", och det är ju lite spännande...! Några är lite intresserade av mig.

Äsch, jag är väl bara trött och seg idag. Men, tanken har funnits ett tag. Vad händer om vi ger upp familjehemsplanerna? Vad ska jag skriva om då? Ska jag sluta då? Ska jag ändra inriktning, skriva om mat och mode??? Hahaha... Nä, det är INTE min grej! På min blogg finns inte en enda bild, ett enda foto. Och det är ingen slump.

Nu ska jag fixa lite mat, till maken och mig. Ikväll blir det filmkväll!! Först mat. Sen film med popcorn och blandade nötter... Mys i soffan, och storbildsskärm...

Kram!

Livet går vidare, trots allt.

Sommar och sol och semester...

Ja, så är det nu. Idag jobbade jag sista dagen, och nu väntar semestern... Efterlängtad, javisst. Nödvändig, javisst!

Den här sommaren blir inte som vi trodde... Inte alls. Men den blir säkert bra i alla fall. På nåt sätt. Jag är ledig två veckor, sen blir maken ledig också. Och då har vi några lediga veckor tillsammans. Min nedtrappning har redan börjat, och det har gått rätt snabbt, för ovanlighetens skull. Jag sitter ute i trädgården, i min solstol och läser mina böcker... Det var så länge sen nu, jag har verkligen längtat! Och konstigt nog känns det som om jag har kommit ner i varv. Kan det vara så redan?

Midsommar så. Det blir ingen dans kring midsommarstången för mig i år. Inga plockade blommor. Inte den sommarfest som jag är uppvuxen med. Det blir visserligen fest med goda vänner, men de firar inte som jag är van. Man får anpassa sig och kompromissa i ett äktenskap :D

Sen har jag åtta dagar som jag är ledig, och maken jobbar. Vad ska jag göra då? Putsa fönsterna? Städa ur lådor och skåp i köket? Gå igenom mina (våra) garderober och slänga gamla kläder? Om jag orkar och har lust med det, kan jag ju göra det. Men annars behöver jag inte göra så mycket. Bara vara. Njuta och ta det lugnt.

Igår slog maken näven i bordet och vi bestämde oss för hur vi ska göra med vår semester. Vi börjar med fem dagar i Barcelona. Det fick bli så. Nu har vi inget barn, alltså kan vi åka utomlands. Gotland och Tyskland finns kvar, de får vänta. Sen kommer vi vara några vändor på Öland också. Ingen sommar utan Öland! Det kommer nog bli lite Tyskland i alla fall, men då bara precis över gränsen, stanna nån natt, och så göra lite inköp ;)

Livet går ju vidare. Det gör ju det. Det stannar inte upp och slutar, bara för att man tror det. Soc skulle höra av sig igen, och skicka utredningen om oss. Det bestämdes för två veckor sen, på torsdagen. De har inte ringt än. I går fick vi ett mejl, där de berättade att deras grannkommun har ett halvårsgammalt barn de vill placera, och att soc hade rekommenderat oss... Eh...? Jaha. Mycket märkligt, alltihop. Vårt förtroende för just den här socialtjänsten är så otroligt lågt. Vi litar inte på dem. Inte ett dugg.

Idag "firade" vi med jordgubbar och glass, här hemma på kvällen. Eftersom jag nu har semester. Men nu är det ju fotboll på teve. Jag har lite svårt för denna fotboll. Det är ju inget lag jag känner till som jag vill heja på!! Om Sverige hade varit med, hade det säkert varit annorlunda.... Men nu...? Nej.

Tankarna fladdrar, och vi har inte landat riktigt. Men vi är på god väg. Livet fortsätter. Det gör ju det.

Kram till er!

Hämta andan lite....

Det har nu gått några dagar. En vecka sen det definitiva beskedet. Vad har hänt sen dess, och vad händer nu då?

Soc skulle ringa oss den här veckan. De skulle även skicka utredningen om oss, så att vi får läsa den, och ev ändra, ta bort eller lägga till. Inget av detta har hänt.

Behöver jag säga, att vi inte har något förtroende för just den här socialtjänsten längre?

Jag kände att maken tystnade. Han försvann. Vi slutade se varandra. Pratade inte. Gjorde helt olika saker. Så i söndags sa jag, att jag skulle åka ut till mina föräldrar, och sova där. Maken var som ett frågetecken. Vi måste nog vara var för sig, sa jag då. Jag måste i alla fall få tänka. Fundera på vad som händer nu. Vad jag vill. Hur vi vill ha det.

Maken blev rädd, det såg jag. Ville jag ge upp allt, oss? Jag drog på svaret.

Det var som om det lossnade. Vi grät. Vi kramades. Vi satt länge, länge i soffan, och pratade. Jag väntade väldigt mycket, för ibland är han inte så pratsam, minsann.... Vi kom överens om, att ringa vår mentor, som varit familjehem i många, många år. Hon är en klok och förståndig kvinna. Det har hjälpt att prata ut med henne förut, så varför inte den här gången? Vi ville ha lite hjälp med hur vi ska gå vidare med socialtjänsten i just den här kommunen.

Vår mentor ville gärna komma till oss, och kunde redan på söndagkvällen. Vi satt ute och pratade i 2,5 timmar. Efteråt sa maken, mycket väl riktat till mig, att Tack för att du väckte mig.... Det gjorde mig så lycklig. Han hade förstått, och faktiskt vaknat igen.

Men vad sa då vår mentor, som faktiskt har vänt på allt? Jo, hon stöttar oss. Till mer än 100%. Hon har ingen egen erfarenhet av just den här kommunen, men annars har hon mött flera olika kommuner. Både bra, och de som faktiskt är mindre bra. Ja, till och med dåliga. Hon vill att vi skriver upp hur illa vi blivit behandlade, allt som vi tycker att de har gjort fel. Sen väntar vi lite. När allt är klart, bestämmer vi ett möte med socialsekreterarna och deras chef (-er), och talar om precis hur illa vi tycker att detta är. Vi håller med. Men vi tänker inte träffa dem personligen. Men tala om för dem, det ska vi. Vi vet inte riktigt hur än. Men det hinner vi tänka på.

Vi berättade för vår mentor, att vi är tveksamma till att fortsätta. Det här lilla barnet född i februari... Orkar vi det? Klarar vi det? Har vi tillräckligt för förtroende för socialen för det? Vår mentor sa då, att vi måste känna med hjärtat, vad vi känner för det här barnet. Har vi några känslor för barnet redan? Nej, det har vi inte fått. Vi vet egentligen knappt nånting om barnet. Sen är det så, att personalen på socialen, de byts ut med jämna och ojämna mellanrum. Det är inte bra, men det är fakta, att det är så. Så om vi nu inte trivs med någon där, ska vi inte vara oroliga, hon försvinner nog snart ändå... ;)

Sen var det pengarna. Det känns aldrig bra, när man ska prata om pengarna. Det finns riktlinjer för kommunerna, hur de ska förhålla sig till pengarna. Den här kommunen följer inte det, utan ligger under. Ganska mycket under. Vår mentor peppade oss, att stå på oss!! Vi gör ett jobb! Vi ska inte ta tjänstledigt och förlora ekonomiskt på det. Verkligen inte!! Den ersättning vi får från socialen ska minst vara hela lönen, plus semesterersättning. Den här ersättningen är inte heller pensionsgrundande, så vi förlorar nog på det i alla fall... Det arvode och kostnadsersättning som vi erbjöds det lilla "ofödda barnet" var även det långt under "normalt". Vi vet ju inte sånt här, vi kan ingenting, utan bara ler och tackar och tar emot. Typ. Just i vårt fall var det heller ingen förhandling. Vi fick en summa, och det vara det som gällde. Fanns inte något som helst utrymme för nåt annat. Och det är fel, har vi förstått.

Vår mentor uppmanade oss verkligen att inte ge upp. Vi behövs, menar hon. Jaså, tycker vi lite uppgivet... Men, hon har pratat så varmt om ännu en kommun, tidigare. Så, jag ringde faktiskt dem i måndags. Där blev de eld och lågor!! En ny familj! Utredda såväl 2013 som 2014, OCH har gått utbildning... De var mycket intresserade, och vill träffa oss redan nästa vecka... Vi vet inte om det leder till nåt, men det är rätt skönt att känna att man faktiskt är lite efterfrågad. Vi behövs.

Och vi har lagt ner så oerhört mycket tid på detta. Så många timmar i samtal och möten. Varför ge upp nu?? Men. Orkar vi med mer berg- och dalbanor?? Upp. Och ner. Hela tiden. Fixar vi det??

Det vet vi inte.

Vi är inte över det här. Inte en chans!! Det tar lite tid, skulle jag vilja påstå. Vi känner oss fortfarande väldigt lurade. Kränkta och trampade på. Kanske tur att hon inte ringt från soc.... :D

Just nu står jag inför semestern. Jag jobbar 14 timmar utslaget på tre dagar nästa vecka. Sen. Ledig! Så otroligt skönt. Maken jobbar lite efter midsommar, men sen är vi faktiskt lediga en hel del tillsammans... Längtar.... Vi har inte bestämt nåt om nån resa. Vi har inte nu haft nån riktigt ork, tror jag. Förut var det ju knappast aktuellt. Men nu.... Jag vet inte. Vi får se vad som händer. Vi är rätt skakade, fortfarande. Måste vänta tills det lugnat sig lite. Stabiliserats lite mer.

Tack för allt stöd ni ger oss!! Ni säger saker, som gör att man trots allt kan le lite med de tårfyllda ögonen. Det här handlar inte om något barn som far illa. Här handlar det om ett barn, som förmodligen hade farit illa. Nu hamnar det i alla fall hos någon annan, och får det förmodligen bra. Just nu tänker vi bara på oss. Får man verkligen spela på människor så här? Utnyttja vår godhet och önskan om att få hjälpa någon annan... Om jag skulle fortsätta grubbla och grunna på alla som far illa i vårt land i dag, skulle jag nog bli alldeles tokig. Jag måste lämna det ibland... För vår skull.

Kram på er!!

Och sen då...?

Det har bara hunnit gå ett par dagar. Det allra första har nog lagt sig. Men TACK söta rara ni för alla kommentarer här, och alla mejl. Ni tycker alla att vi har behandlats fel eller illa, och det tycker ju vi också.

När vi frågar, om de har någon annan familj till detta barnet, eller till det andra barnet, svarar de nej, bara några dagar innan de säger att det ska bli en syskonplacering. Efteråt säger de, att de pratat minst 20 gånger om vilket som är bäst - hos oss eller hos halvsyskonet... Det tycker vi är fruktansvärt dåligt gjort. Det är att lura oss.

Naturligtvis gör de allt som är bäst för barnet (eller det hoppas vi i alla fall verkligen!!). Men, man får faktiskt inte bära sig åt mot andra människor som de har gjort mot oss...

Vi har absolut ingen rätt till något barn. Det är inte det vi menar. Nej, det handlar om osanningar. Om att vi ska förbereda oss, när vi egentligen inte hade behövt göra det. En jäkla tur att jag inte sökt tjänstledigt än, utan att jag ville vänta lite....

Helst vill jag göra, som någon av er föreslog, typ tala om för "chefen".... I skolan hade jag talat om för Fröken, eller för Rektorn. På jobbet talar man om för Chefen. Men, vem "skvallrar" man för här? Socialchefen??

Det kan inte ge oss nåt annat resultat, men det kan hjälpa vår självkänsla. Vår känsla av att inte ha blivit lurade/trampade på...


Hur har vi det nu då, maken och jag? Jo, vi går runt och är lite småirriterade. Ibland brister det, för minsta lilla småsak. Jag blir så klart ledsen, tårarna kommer på en gång. För minsta lilla motgång. Maken är tystare än vanligt. Suckar irriterat över mig. Sätter sig ensam vid teven. Ändå har vi känt att vi kommit närmare varandra under den här väntan.

Vi har några flickkläder inköpta, små små storlekar. Vi har en vän som ska ha barn i höst, men vet ju inte om det blir en flicka. Vi har en annan vän, som fick en flicka för en månad sen. Spermiedonation. Ja, ni fattar - de har också kämpat!! Jag kom på, att vi kan ge dem kläderna. Men, nja... tyckte maken. Det blir så känslosamt, menade han då... Eh....? Va? Hur då, undrar ju jag. Som tycker det är mer känslosamt att se högen med kläder, blöjor, nappflaskor som fortfarande legat på byrån i "gästrummet". Nu har jag lagt allt i en plastkasse, står på golvet, lite gömt bakom dörren. = Jag ser det inte hela tiden. Det är för mig mer känslosamt....

Jag känner att jag vill skrika ut till alla, hur illa behandlade vi har blivit. Hur fel socialtjänsten gjort... Men, om vi gör det, då får vi nog verkligen inte ta emot det här lilla ofödda barnet, om det trots allt skulle bli aktuellt... Eller det lilla barnet som är fött i februari.... Vill vi ta emot februari-barnet?? Orkar vi det? Kan vi lita på socialtjänsten så mycket, att vi vill ta emot barnet??

Svåra frågor. Inga självklara svar.

Vi är nog fortfarande i chock-fasen. I en kris. Vi har bara trillat ner, än så länge. Inte sett vägen upp. Den kommer, jag vet det. Men det kanske tar lite tid. Vi har blivit så oerhört svikna. Och eftersom det inte är första gången, så är det nog ännu värre....

Kramar till er som stöttar oss!!

Nej.

Nu har vi pratat med soc igen. Eller vi. Det är jag som pratar i telefonen, men maken sitter bredvid och lyssnar. Jag skriver ner hela tiden. Som ett stöd för minnet, typ.

Inget är ju klart än. Men, det lutar åt att det ofödda barnet placeras med ett halvsyskon, 30 mil härifrån. Det familjehemmet har legat på, och vill ta hand om detta ofödda barn. De kan inte tänka sig nåt annat barn, eller någon annan placering, bara just detta barn.

Jag beklagade mig tydligt, över denna tvära vändning. Och de beklagar.

Beklagar?

Socialtjänsten är inte ett dugg måna om sina familjehem. Eller om de som de planerar att ha som familjehem.

Det finns ett barn till, 4 mån gammalt. Som eventuellt kommer bli placerat. Eller kan vi tänka oss nästa syskon, som förmodligen föds om ett år??? Men?!?!

Nej. Det kan vi inte. Vi orkar inte mer nu.

Nu ska vi lägga oss ner. Blunda. Fundera över meningen med Livet. Varför svarar Livet oss så här? Vi vill bara hjälpa. Göra gott för någon som är utsatt, och verkligen behöver oss. Men nej. Det får vi inte göra. Varför?? Kan någon säga mig, varför???

Öppet sinne...

Jag har alltid försökt ha ett öppet sinne, och möta ny människor på ett öppet och ärligt sätt. Jag försöker vara positiv. Helst vill jag inte döma nån på förhand, utan låta alla få sin chans.

När det gäller socialtjänsten har man hört mycket elände och "skitprat". Men jag (och min man) har ändå resonerat, att de ska få sin ärliga chans de också.

Nu är det lite svårt. När flera fördomar besannas, känns det som om man inte vill ge dem en chans till.... typ...

Idag ringde vi upp vår soc sekr. Och tänk, hon hade precis tänkt ringa oss, och så hann vi före... Eh... Jo....?

Nu nämndes inte ett enda ord, om att jag (vi) inte är lämpliga som familjehem. Inte ett enda ord om detta. Och jag förde det inte på tal. Valde att ignorera det.

Men. De håller på och undersöker en syskonplacering. Det ofödda barnet som vi är (varit?) matchade mot, har helsyskon och halvsyskon. Vi har fått veta tidigare, att familjehemmet till helsyskon inte är intresserade av ännu en placering. Nu visar det sig, att familjehem med halvsyskon är intresserade. De bor ca 30 mil härifrån. Soc har pratat med familjhemmen, men måste få ett okej från deras kommun. Familjehemmen har flera olika barn placerade hos sig, och då måste kommunen tycka det är okej, att en "ny" kommun kommer med ännu ett barn.

Det ska vi få besked om i eftermiddag.

OM det är okej med någon av kommunerna, är det ändå inte säkert att barnet hamnar där. Nej, för föräldrarna kan få önska, om de vill ha sitt nyfödda barn där, eller hos oss. Det är som sagt ett halvsyskon. Och vi bor så mycket närmare.

Det kan också bli så, att barnet föds typ i natt, så soc behöver oss i morgon bitti.... Det vet vi inte. Det vet ju ingen.

Så. Egentligen är vi inte mycket klokare.


Men.
OM det nu inte blir en placering hos oss, av det här ännu ofödda barnet. Då finns det ett annat barn i kommunen som soc gärna vill placera hos oss. Det är ett barn som nu är ca fyra månader gammal. Vi vet bara att det handlar om missbruk. Finns ingen pappa (Kan vi lita på det? Är det verkligen säkert??). Det finns ännu inget beslut om omhändertagande, men soc väntar bara på att mamman ska göra nästa misstag. Och det kommer att komma, säger de till oss.


När vi först anmälde oss att bli familjehem, trodde vi inte att det skulle bli så här krångligt. Så här mycket upp och så här mycket ner. Så här mycket väntan och oro. Är det värt det? Är det verkligen värt det?? För oss???? Eller för barnen? Det som gör lite ont i en, det är att det är barn det handlar om. Försvarslösa barn. Som kommer att fara illa...

Men. Vi väntar lite till.
Så jag återkommer.

Kaos.....

Livet är satt lite på väntan. På paus. Eller nåt....

Pratade ju med soc i måndags. Som jag förstod det, har de börjat tveka på MIG, och om jag orkar, pga min grundsjukdom (bl a cancer 1999 och 2002). Vår soc sekr skulle prata med sina chefer och höra av sig igen. Och jo, jag skulle vara hemma på tisdagen, och kunna nås på mitt mobilnummer.

Hon ringde inte på tisdagen.

Hon ringde inte på onsdagen.

Idag undrade maken, om jag fattat rätt då? Skulle hon ringa om det var nåt problem? Är det nåt problem? Ville de fortfarande ha oss??

Och jag blev så tveksam. Jag kanske missuppfattat allt????

I två dagar har vi gått runt och varit arga, ledsna och besvikna. Hur kan de ev dra sig ur NU?? Vi har inte vetat, men ju längre tiden gått, desto mer tycker vi det talar för att de letar efter någon annan som vill blir familjehem åt detta lilla barn. Det är ju lite bråttom också. Barnet kan ju födas när som helst. BF 9/6.

Just nu snurrar allt runt i huvudet. Vi vet varken ut eller in.

Kan de göra så här??? Efter två år, tre utredningar, samtal med "relationskonsulterna", okej'ade av tre andra socialtjänster, en placering, flera andra planerade (som inte blev LVU, därför ingen placering). OM de har problem med min sjukdom, får de gärna prata med min läkare!! VI har pratat med henne och hon har tyckt att det är superkul, och inga problem alls! Soc får gärna prata med våra familjer, med vänner, arbetsgivare, kollegor! Alla kommer säga samma sak, det är vi övertygade om.

Vi kommer ta bra hand om detta lilla barn.

Okej. Om vi nu inte får ta hand om detta barnet. VEM gör det då??? Tänker inte på OSS, utan på det lilla BARNET?????

Visst, en smäll för oss. Otroligt stor. MEN det beror mest på att vi då ratas pga min sjukdom. Som jag har kämpat mot i 38 år. Demoner som dyker upp lite då och då. Varför ska just JAG drabbas osv osv. Just nu har jag den bästa tiden i mitt liv, och den längsta perioden nånsin utan operationer. Det har gått över nio år sen jag opererades senast. Det är rekordlångt för mig. Den näst längsta perioden är fem år....

Så - varför????

Jag hittar inget bra svar på den frågan.

I morgon ringer vi nog upp soc sekr. Om hon inte hört av sig först. Vi mår inte bra av denna ovisshet. Kanske har vi bara missförstått varandra? Igen.

Ja, tankarna far och flyger. Hit och dit. Och vi har ännu ett bevis på att livet är precis som min blogg heter. Det är: Upp. Och ner. Hela tiden.

TACK för all stöd och peppning ni ger oss!! Tack för alla kommentarer här, alla mejl, kramar - på riktigt och i tanken! Vi behöver det just nu.

KRAM till er!

Nej.....??

Jag pratade med soc igår. Inga problem med ersättning och sånt. Vi får mycket lägre ersättning än tidigare placeringar, och den här kommunen ligger en bit under rekommenderade gränsen. Men, det har vi inte sagt nåt om. Det är inte det som är viktigt. Pengar har ingen betydelse. Vi gör inte det här för att bli rika, och det lär vi inte bli heller....

Men nu har soc börjat tveka. Och det beror på min grundsjukdom. Visst är den allvarlig, men inte så att den påverkar mig i det vardagliga. De är nu oroliga (helt plötsligt) för att jag inte ska orka med... Ehh...... va????

Jag blir så trött. Och oerhört ledsen.

OM det inte blir nån placering, och det beror på min sjukdom - det är det absolut värsta som kan hända. Som jag har kämpat mot det här, i alla år. Ska det falla på den nu??? Jag tror inte jag överlever det. Faktiskt.

Nu ska vi inte ta ut nåt i förväg. Men, vi måste ändå vänta tills soc ringer (idag, förhoppningsvis), och lämnar besked.

Lite märkligt att de kom på det så här sent. Vi har ju blivit uppmanade att köpa vagn, säng, kläder och saker.... Men utredningen om oss är inte riktigt riktigt klar än, visst.... Och bråttom är det, eftersom barnet kan födas typ när som helst....


. . . . . .

Vänta, och vänta....

Och så är ännu en långhelg slut. Vi åkte i väg några dagar. Åkte redan på onsdag eftermiddag, och så körde vi hem på lördag morgon. Riktigt fina dagar fick vi, så skönt att bra komma bort lite ibland. Men, det var ju ändå planerat att vi skulle få en och en halv dag hemma också. Så det fick vi.

Idag har vi pysslat i trädgården. Varit ute mycket. Fikat ute, ätit ute, försökt njuta lite. Trots att vår lilla minisemester slutade med två mycket dumma saker. Min mobil gick sönder. AC'n i bilen gick förmodligen sönder. Och båda kostar en hel del pengar. Min mobil går inte på garantin, och det är dyrt att laga, så jag ska köpa en ny telefon i stället. Lite trist, för den var inte så gammal, och jag har verkligen tyckt om den. Alla foton försvinner nu. Det kan kvitta. Alla filmer försvinner nu. Riktigt riktigt dum. Alla sparade nummer försvinner nu. Riktigt, riktigt jäkla förbannat dumt. Typ!

Men, men. Det är världsliga saker. Man kan leva gott ändå. Eller hur? Jag har levt utan mobiltelefon i mer än halva mitt liv, så jag borde kunna klara mig nu också, kan man tycka. Nej, det kan jag inte. Soc skulle skicka ett sms så fort de hör nåt.... Jag ställde om min mobil, så det kopplar till makens mobil, när någon ringer. Men sms kan man inte göra så med. Det fick bli en tur till Affären idag. Och när jag väl bestämt mig, så finns inte den hemma. Kommer på onsdag eftermiddag. Men killen i Affären är bra, och duktig. Jag får en lånetelefon. Han såg nog min panik.... ;)

Vi har spolat av altanerna och verandorna idag. Med vattenslangen. Och jag tror faktiskt att allt frömjöl försvann... Hoppas nu inte det kommer mer, bara... Det har inte kommit så mycket regn här. Det kom några droppar, men blev inte ens blött på marken. Men bara några kilometer här i från, kom det mycket regn. Så olika det kan vara...

Vi går runt i Ovisshetens land. Varför utsätter vi oss för det här?? undrar vi hela tiden. Det vi egentligen ville göra, var ju att hjälpa någon som verkligen behövde det. Vi har alla möjligheter tycker vi. Men det var ju inte så enkelt som vi trodde. Vi är utredda, intervjuade, kollade och kontrollerade. Med dessa krav undrar man ju om någon över huvud taget klarar kontrollen.... Men vi har gjort det. Fyra gånger nu. Och vi sitter i samtal efter samtal med socialtjänsten. De berättar den ena historien värre än den andra. Är det verkligen så här hemskt i Sverige idag, säger vi till varandra. Man blir så oerhört berörd. Tårar. Sorgsenhet. Och när det sen inte blir någon placering, då undrar vi. Vad hände nu? Vad kommer hända nu? Hur ska det gå för det här lilla barnet, som vi hört så mycket om? I något av fallen har en biologförälder dykt upp, och det har låtit riktigt bra. Skönt, har vi tänkt då. Men ibland undrar man, om vi vuxna sviker de här barnen... En gång till.... Och då menar jag lagstiftningen, socialtjänsten, förskollärarna, grannarna.... Alla vi som ser och hör det här barnet. Jag tycker inte det är rättvist.

Det är återigen söndag kväll. Jag har en ny arbetsvecka framför mig. Lite kortare än vanligt. Jag vet inte nu, om jag ska jobba hela veckan, eller om det händer nåt annat.... Maken har gissat förlossning 1 eller 2 juni. Jag tror på 5 juni. Men, vi vet ju inte, och kan egentligen inte gissa. Vi har inga fakta, vi bara hittar på... Vi är trots allt rätt så beredda att öppna vårt hem, och ta emot det här barnet. Om det nu blir så. Vi får vänta och se. (Och fortsätta må dåligt av den här eviga väntan.... Den förstör riktigt mycket för oss. Inget kan man planera. Inget kan man tänka, önska eller hoppas. Vi bara väntar. Och väntar).

Det finns säkert nåt som någon kan haka upp sig på i det här inlägget också. Men, jag skriver ju för min egen skull. Jag är anonym. Det jag berättar om mig själv, maken och ev barnplaceringar stämmer sällan. Jag kan ändra på små fakta här, lägga till lite där, och framför allt dölja en hel massa lite över allt... Det är inte meningen att du ska känna igen mig. Men jag hoppas du kan förstå lite hur vi  har det....

Kram till er alla, jag tror vi behöver det!!


Och det här blev mitt inlägg nummer 400. Oj. Tiden går så fort ibland. Samtidigt har så mycket hänt, på så kort tid....