Det är mycket nu.

Jaa... Så här var det då. Livet. Dagarna som kommer och går.

Ibland tänker jag, att vi har det så bra, maken och jag. Vi har varandra, vi kan göra nästan precis vad vi vill, när vi vill. Ingen mer att ta hänsyn till. Inga barnvaktsproblem. Inga funderingar kring skola och utvecklingssamtal. Inte en massa tvätt, att tvätta och sen ta hand om. När jag bäddar rent i våra sängar är det bara två sängar, inte fyra! Tänk om jag haft dubbel så mycket... Vi kan laga den mat vi känner för, vi äter när vi vill, och känner vi för att sitta i soffan framför teven och äta så kan vi göra det...

Men sen kommer Längtan över mig igen. Den här barnlängtan. Den går nog aldrig över. Eller vad tror ni?

Jag tror man kan lära sig att leva med det. Att stå ut, typ. Men det kommer nog alltid att finnas en längtan. En saknad.

Våra syskonbarn var här när de hade påsklov, några dagar. Visst är det tröttande. Men jag var ändå rätt cool, kände jag. De sov lite längre på morgonen, och det var helt okej. De hade lov, tänkte jag. De kan underhålla sig själva, jag måste inte hålla koll på dem hela tiden och typ "vakta" dem. Jag vet var de är, och ungefär vad de gör. Sen kan jag göra mitt.  De barn som bodde hos oss förra sommaren kunde vi ju inte lämna själva, för då hade de typ slagit ihjäl varandra. Eller förstört eller rivit nåt. De krävde hela hela tiden uppmärksamhet, ville att vi skulle göra saker med dem. Det orkar man inte till slut. Jag är ingen lektant, som ska servera aktiviteter hela tiden. Om man inte får fundera nåt själv på vad man ska göra, blir man då verkligen inte kreativ! "Om man får ha lite tråkigt, så uppskattar man det roliga sen", eller? Ja, det ligger ju nåt i det, faktiskt.

Vi skulle träffat soc igen, förra veckan. Men de var sjuka, och ringde återbud. Nu blir det inte förrän om ett par veckor (har jag för mig). Det känns som om det drar ut på tiden, än en gång. Vi blir ju inte yngre heller, för den delen. Vi har goda vänner som just fått barn, mannen är två år yngre än maken och hon är två år yngre än mig. De räknar sig som äldre föräldrar. Hon har barn sen tidigare, men inte han. När jag säger, att jag inte vill att vi ska bli för gamla, så säger han att han kan förstå mina funderingar, men att det är ändå helt okej. Än så länge i alla fall. Hur länge kan man vänta då??

Vi har så många planer för den här långhelgen. Båda har vi tagit ledigt från jobbet på fredag, så det blir en långhelg. Sen händer det en massa saker som vi inte kan styra över, och inget blir som vi tänkt oss. Det blir nog bra i alla fall, men.... Känslan av att inte kunna påverka nåt, det tär lite på mig. Det blir frustrerande. Stressande. Jag är också aktiv i ett par föreningar. Den ena, kören, är jag egentligen klar med för den här terminen. Jag kan inte vara med på sista framträdandet, så jag hoppar över de sista två övningarna. Bara en övning kvar. Lite skönt på sätt och vis. Jag får en kväll i veckan över. En annan förening ökar mer och mer nu. Vi har stora aktiviteter om  tre veckor, och det kräver en del jobb av mig. Maken är också med, vilket är tur, vi gör det tillsammans. Dessutom har jag massor på jobbet nu... Men jag är fortfarande sjukskriven, och jobbar "bara" 50%, varannan dag. Det är jätteskönt. Jag behöver de här mellandagarna, då jag inte gör för mycket, precis... Jag behöver återhämtningen, få lite sovmorgon, vila, sova middag, fika/luncha med nån kompis, gå på massage, promenera, vara i trädgården. Just att vara ute i trädgården är så otroligt helande, tycker jag. Det var nog det som hjälpte mig över vårt första missfall. I alla fall minns jag det så. Det var så läkande och helande att vara ute och gräva, så, plantera, räfsa, rensa, klippa...

Maken har haft en tuff period han också. Hela detta året har varit mycket för honom. Nu lugnar det snart ner sig. Några saker har vi/han redan klarat av. Andra är snart färdiga. Det känns bra. Han ser, och räknar ner, till semestern. Jag kan inte se så långt fram riktigt. Det är för mycket som ska hända för mig fram till dess. Jag har verkligen försökt stötta och hjälpa honom, när han nu haft så mycket. Jag har satt mig själv åt sidan. Undrar om han egentligen har märkt det...? Till exempel har jag sagt att jag fixar städning och handling, så kan han åka iväg och vara borta hela lördagen och fixa med det där... Inte så kul för mig, kanske. Men nödvändigt för oss. Ett tag kändes det som om vi tappade bort varandra. Vi gjorde ju inte det, men jag saknade honom på nåt sätt. Då får man anstränga sig lite mer. Och visst, vi är de goaste vänner och vi har det bra.... <3...

Jaha, lite funderingar en tisdagmorgon. Nu blir det kaffe!

Ägg.

Så här i ägg-tider, vill Hönsamaja passa på att önska er alla, en riktigt GLAD PÅSK!!

Den här hönan har inte lyckats så bra med sina ägg. Många ägg har hon lagt, fem ägg har hon ruvat på, men inte ett enda har hon kläckt. Tyvärr.

Men idag är hon rätt glad ändå!!

Hoppas ni alla får en HÄRLIG dag!!

Sms.

Idag fick jag ett sms från en av mina närmaste vänner. Det var ett gruppsms, till många. Hon berättade att deras son ska bli storebror i höst....

Tårarna kom direkt i mina ögon. Alltså, det är inte på nåt sätt att jag missunnar dem detta!!! Inte alls. Jag kan bara inte hjälpa det....

Det är jätteroligt för dem, för jag vet att de ville detta. Jag har misstänkt det ett tag, och blev nästan helt säker i helgen då hon inte drack alkohol, trots att de cyklade.... ;)

Blev nog lite ledsen för att få veta det via sms, tror jag....

Och jag vet att många av er förstår min reaktion. Jag ÄR verkligen glad för deras skull. Så varför blir jag då samtidigt så ledsen??

Återigen är det mitt i natten.

Hur många gånger har jag suttit här, mitt i natten, och skrivit?? Varför skriver jag så ofta mitt i natten? Eller skrev. Det är mindre ofta nu, faktiskt.

Jag sover kanske bättre nu. Jag mår kanske bättre nu? Det är inte att jag måste hålla nåt hemligt för min man. Ååå nej! Han vet om att jag skriver här.

Nej, men ibland kan jag helt enkelt inte sova. Och på natten, i mörkret, är man ensam. Det är inte så mycket som kan ta hand om mina tankar. Utan de bubblar upp till ytan. Och jag har ingen att prata med just DÅ, eftersom fina maken sover gott (och jag vill då inte väcka honom...). Då är det enkelt att få skriva av sig....

Ibland känns det som om problemen med vår barnlöshet, är något som andra skapar åt oss. Har ni varit med om det, någon?? Vi kanske träffas några väninnor, och det blir bara barnprat hela tiden. Om jag försöker styra in på något annat, korrigeras jag snabbt tillbaka till barnsnacket igen.

Jag får höra kommentarer som: Det vet ju inte du, du har ju inga barn! eller Det kan du ju inte säga, du har ju inga egna barn! eller Ja, men så här är det när man är en riktig familj!

Och ibland, mina vänner, känns det som om det är meningen att det ska såra. Att hålla mig utanför. Det är inte alltid det är så, nej, men ibland, faktiskt.

Tycker du jag är bitter nu? Jag det är jag säkert. Tycker du jag är känslig nu och överreagerar? Nej, det tycker inte jag. Man brukar säga att Gå en mil i mina skor, innan du säger nåt... Och det ligger faktiskt en del i det kloka uttrycket.

Men det här var inte tänkt att jag skulle klaga. Nej, faktiskt inte. Mina tankar bara virvlar runt. Lite som vanligt. Typ.

Det är påsk snart. Jag tillhör dem, som faktiskt vill fira påsken, för det som vi en gång började firandet med. Det är lite viktigt för mig, att få gå till kyrkan på skärtorsdagskvällen. Lyssna på orden, musiken och dela nattvarden, i en nedsläckt kyrka... Viktigt att jag där kan hitta ett lugn. Jag följer också gärna med på påskdagen, och gläds med det fantastiska.

En av mina vänner, som finns i min "yttre krets" (vi umgås inte, känner bara varandra lite vagt), frågade lite allmänt på facebook häromdagen, om det inte var påsk eller nåt snart.... Är det inte då man ger godisägg, eller nåt sånt? frågade hon.

Och visst är det lite kul, och viktigt med såna traditioner också! När jag var barn målade vi ägg! Vi fick varsitt stort ägg fyllt med godis, som var gömt nånstans och vi fick leta rätt på det. Vi prydde busken i trädgården med färgglada fjädrar osv osv osv. MEN - allt det här betydde nåt mer för oss/mig. Och det är lite sorgligt att det håller på att försvinna, tycker jag.

Äsch, nu babblar jag igen. Men - till mitt försvar så är det faktiskt mitt i natten, och jag är inte alls pigg. Kan inte sova för den där eländiga hostan heller...

Längtar efter några lediga dagar.... Behöver vila.

Vi har haft så mycket det här året, min man och jag, att vi nästan tappar bort varandra. Det där mysiga myset som man kan ha, när man vaknar på morgonen och inte behöver gå upp riktigt än... Krypa tätt intill och bara hålla om. Eller när man står och lagar lördagsmiddag tillsammans, skojar och pratar och plötsligt måste ta en liten paus i sovrummet *blink, blink*. Eller när maken kliver in till mig i duschen, bara så där utan vidare. Vi har inte hunnit med sånt på ett tag. Vi har inte orkat med sånt på ett tag. Och så har vi varit sjuka, mest jag.

Men jag behöver det där....


Det här inlägget behöver kanske inte era kommentarer. För jag känner själv hur otroligt förvirrad jag är just nu. Det är många saker som oroar mig, som jag inte ens kan skriva här. Jag har några vänner, som känner mig väl, som ser vad jag behöver just nu. Och jag lovar, jag ska försöka, så gott jag bara kan.

En vacker dag har jag kommit igenom det här också. Kommit ut på andra sidan. Stark, fri och lycklig. Med flera nya erfarenheter rikare.

NU ska jag faktiskt försöka sova. G'natt med er!

Plötsligt händer det.

Jag har städdag. Suck. Inte kul alls. Men ett måste. Vi får besök i helgen, nattgäster. Och nästa vecka kommer mina syskonbarn hit.

Mellan dammsugningen och våttork av golven, hamnar jag vid datorn. Måste hämta andan lite.

När jag städar har jag en bra-musik-lista på spotify. Och när jag sitter här, så kommer den. Låten. Och jag bryter ihop. Tårarna bara strömmar...

Så tagen man kan bli, så plötsligt, så oväntat.... Det var mycket sorg som kom ut där... Men ibland är det nödvändigt!

Maken är underbar, han ser på mig, när jag inte mår bra, när jag funderar på nåt, när nåt inte är bra. Ibland innan jag ens märkt det själv. Men nu är han inte hemma. Det är bara jag och tårarna.

Påsk är ju även den "barnens högtid" (eller inte!). Barnen ska sälja majblommor, de ska gå påskkäringar, de ska få påskägg, leta ägg och klä buskarna i trädgården med gula fjädrar... Och så påskkalasen med släkten. Och alla deras små barn.

Ibland vill jag inte mer. Orkar inte. Sen tänker jag, att vad faan! Det här är mitt liv, jag lever det som jag vill!! Just nu har vi inga barn, och vi är jäkligt lyckliga för det!! Punkt.

Hög och påverkad.

Idag har jag varit på sjukhuset och gjort en MR. En magnetkameraundersökning. Av mitt huvud. För hundrasjuttitolfte gången, typ. Men det gick bra.

Fast det var jobbigt idag. Jag är orolig och nervös. Eftersom jag har lite spikar och skruvar överallt i skelettet, påverkas jag av det här starka magnetfältet. Ofta får jag väldigt ont. Detta gör att jag är nervös innan. Och orolig. Och när jag ligger där fastspänd i en timme, hinner jag tänka rätt mycket. Då kommer alla ledsna och oroliga tankar, typ "varför ska just jag vara drabbad...". Då börjar tårarna rinna, jag hyperventilerar, flämtar och vill bara därifrån. Men jag är fastspänd, och får absolut inte röra mig. Dumt.

Idag var maken med. Det hjälper att jag vet att han sitter en meter från mig. Ibland går han fram och smeker mig på benet, då vet jag att han är därute.

Idag fick jag ta lite lugnande. Det är skönt. I början ville jag inte det. Jag var rädd att jag skulle tappa kontrollen då. Jag kände att jag måste vara på helspänn, i fall det gör för ont där spikarna sitter. Det kan nämligen bli så, att spikarna "börjar hetta och vibrera". Okej. Så då ligger jag där på helspänn och undrar om det inte hettar lite mer nu, och visst gör det lite mer ont, och darrar det inte inne i armen nu??

Så nu har jag gett med mig. Lugnande spruta innan är helt okej. Livet blir så mycket enklare!! En nackdel är att jag inte får köra bil på 24 timmar. Men alltså, det är rätt länge!! Jag kan inte köra till jobbet i morrn bitti då...? Nej. Fast, det tänker jag göra i alla fall. Då har det gått 20-21 timmar, och jag vet att jag inte kommer känna nåt särskilt då. NU känner jag mig fortfarande lite varm och slö. Så där behagligt trött, loj och avslappnad.

Vi håller på och säljer lite saker på Blocket. Efter mycket tjat och gnat lade vi äntligen ut det igår kväll, kl 21.15 typ. På kvällen hann jag få fyra mejl, ett sms och ett telefonsamtal. Hoppsan, jag trodde inte det skulle gå såååå snabbt! Men det är ju kul! Jag har haft kontakt med två, som båda verkar seriösa. De vill komma hit och titta, redan ikväll. Hoppsan. Jo, jag är lite snurrig, yr och faktiskt lite lullig. Men det funkar nog.... ;)

Man kan bli förvånad ändå. Vi har satt ut ett pris. Och får bud som är nästan hälften av detta.... Inte en chans, säger vi då. Nästan fräckt! Vi har ändå inte begärt några stora summor!!

Vi har nästan ingen (jag har ingen i alla fall) erfarenhet av att sälja på Blocket, så det är lite spännande också.... ;)


Och nu är det snart kväll igen. Dags att laga middag. Usch och fy. Tråkigt, tråkigt. Känner inte alls för det idag (heller). Jag är inne i en tråkigt mat-period nu.... Inte sugen, tycker inget är särskilt gott, känner bara att jag MÅSTE äta.... :(

Men varje dag kl 17-18 har jag en liten mysig stund vid teven. På Tv4 Guld sänds nämligen Lilla huset på prärien.... :) Jag tycker riktigt mycket om den serien. Det är så mycket från min barndom. Dels läste vi alla böckerna, och så såg vi programmen på teve... Nu ser jag en massa andra saker i programmen. Som vuxen! Det är rätt mycket humor som barn missar, det märker jag nu... :)

Nähä.
Nu ska den här lulliga damen göra lite nytta.

Och du kanske undrar varför jag gjorde MR idag? Jo, det har med mina problem med ögonen att göra. Det är fortfarande inte bra. Det är bättre när jag bara jobbar 50%. Helt klart. Men, det är inte helt bra än. Tyvärr. Så fler undersökningar kommer. För säkerhets skull.

KRAM

Trött. Så trött.

Ja, jag är trött. Hela tiden är jag trött, trött, trött.
Och jag har skyllt allt på min sjuka början på året. Alltså, att jag varit sjuk typ hela detta året... Hostan började dyka upp kring nyår. Sen gick det faktiskt ända till sista dagarna i januari. Då blev det penicillinkur nummer ett. Och sen tog det ett par veckor innan penicillinkur två sattes in. Den hjälpte ju faktiskt lite. Jag tror jag hade en, möjligen två, veckor som jag kände att jag var frisk då. Sen kom nästa sjuka, med feber och ännu mer hosta igen!! Jag som precis vant mig av med, och slutat ta hostmedicin. Nu hinkar jag för fullt igen. Suck.

Och så är väl kroppen så sliten och nedgången, att alla andra virus hoppar på mig, så enkelt som bara den. Jag hinner inte bli tillräckligt frisk, för att hämta ny kraft. Pang bom så kommer nästa sjuka.

Eller. Så beror den enorma tröttheten på nåt annat. Det är vår igen!! Ljuset påverkar oss ju alla, man brukar ju bli lite vårtrött, eller hur?

Eller. Så är det allergin. Jag tar allergitabletter för fullt nu. Det brukar faktiskt hjälpa. Jag vet inte om det har kört igång så mycket än, men man ska ju börja några veckor innan allt elände börjar. Och det har jag gjort.

Eller. Så är jag gravid. När jag varit det tidigare, så kan jag somna stående, typ. Och så är det verkligen nu! Dessutom är jag väldigt lättrörd just nu. Jag kan gråta för allt!! Till och med deckare på teve.... Då protesterar min man: hallåååå!! Jag vet, snyftar jag, som är så rörd och tagen.... ;) Men jag tror inte jag är gravid. Rent teoretiskt skulle jag kunna vara det. Men det vore lite dumt, nu när jag hinkar farlig hostmedicin varje dag... Det känns inte ens lönt att testa. Det har jag gjort så många gånger, och det är ju alltid minus. (Utom de fem plus som vi haft. Men de har ju alla blivit missfall sen).

Så nu sitter jag här i köket. Trött. Som vanligt. Vad har jag gjort idag då? Jo, ett litet styrelsemöte i en liten förening jag är med i, tog ett par timmar på förmiddagen. Jag var hemma till kl 12, stannade på vägen och köpte med mig en stoooor kaffe latte. För att pigga på mig lite!! Plockade lite här hemma, och lyckades dammsuga och städa av här. Bara en enkel och snabb städning, vi var så noga i måndags, innan soc skulle komma. Nu var det inte ens stökigt här! Sen lagade jag tacopaj, som vi åt när maken kom hem från skogen, strax efter kl 14.  Och nu en och en halv timme senare, har jag även torkat golvet i vårt lilla hus. Så jag känner mig rätt duktig. Men trött. F'låt att jag tjatar, men jag är ju såååå trött. Hela tiden.

Vi hade lite planer för kvällen, men det blev inget med dem. Vi får väl sitta hemma och mysa i stället. Och hosta lite i kör....

Vi ska plocka ner den andra delen av våningssängen, och köra ut till ett förråd som vi har. Jag känner det som om vi ger upp. Nu tar vi hem makens säng igen. Den som han kan sova bra i. Våningssängarna är snygga, och jag sover rätt okej i dem. Vi tog ju ner den ena för ett tag sen, och har sen haft den andra kvar. Den är inte så stor, utan passar bra i vårt gästrum. Flickornas rum, har återigen förvandlats till gästrum.

För det känns ju inte som om det kommer något barn till oss. Inte på länge i alla fall. De två barn som soc hade aktuellt, var det ena inte född än (trol sommar), och det andra måste utredas. Och vis av erfarenheterna, så vet vi att det tar tid. Vi kan alltså planera lite semester i år! Förslag på vart vi ska åka??? Och jag är ju övertygad om, att om vi planerar och ordnar med allting, så kan det komma ett barn som stör våra planer så vi inte kan åka. Ni vet, lagen om allts jävligthet, typ.

Nä. Nu blir det nog lite kaffe igen!

Ha det gott i solen, min vänner, för nu kommer visst regnet snart!! Kram kram

Nya soc-kontakter.

Nu har vi träffat ännu en kommuns socialtjänst. De messade i dag på morgonen, och berättade att de var lite sena, ville komma klockan 11 i stället för 10.30. Ja, ja. Det är väl inga problem!

Två kvinnor. Det är oftast kvinnor. Hos oss har det varit två män, från socialtjänsten. Och många fler kvinnor. Socialtanter. Fast den ena var nog yngre än oss, knappt 30 skulle jag tro.

Och hur gick det här mötet då? Jo då. Jag bara suckar trött. Vi känner igen allt. Vi fick fylla i frågor i ett häfte. Varsitt häfte och var för sig. Men det blev visst lite lite samarbete i alla fall! Det är samma frågor som kommer upp. En del frågor känns ju märkliga. Det är frågor av typen: vid bestraffning av barnet använder du dig då av en örfil eller smisk i rumpan? Ser du till att barnet får sjukvård om det behövs? Ser du till att barnet får den tandvård han/hon har rätt till? Vill du hålla en positiv kontakt med skolan/förskolan? ..... Alltså, självklart svarar man ju JA på de frågorna. Eller??

Vi fick många frågor om tidigare familjehemsplaceringar, och varför det gick som det gjorde. Det rev upp en massa, kände jag. Jag blev rätt låg efteråt. Det väckte väl för många tankar och funderingar igen. Jag funderar på om det är värt det. Orkar jag en gång till? Vill jag en gång till?

Maken pressade mig lite efteråt, frågade om vi skulle strunta i det. Då pressade jag tillbaka, och bad honom vara riktigt ärlig. Och han fortsätter gärna lite till, om det är okej med mig. Och då är det ju det.

Det soc kunde berätta för oss, var att de inte har nån akut placering just nu. Vi hade fått höra, att de hade tre små barn som snabbt måste placeras, och att de letade familjehem med ljus och lykta. Det ena barnet placerades bort med en dags varsel. De andra två vet de inte så mycket om än. En tvåmånadersbäbis håller på att utredas, och ett barn är planerad födsel om tre månader. De kan/får inte börja en utredning på ett ofött barn.

Men om de fick säga, så trodde de att båda barnen behövde placeras. På kort sikt, eller lång sikt.

Så egentligen inget klart där heller. Och det kanske jag hade behövt? Jag tror att jag mår lite dåligt av de här långa väntetiderna. Och att ingen kan ge klara besked. Allt är så vagt och osäkert. Det passar inte mig alls.

Ja, som ni märker är jag lite låg nu. Ska jobba två veckor till, sen är det påsk och då är vi ju lediga lite grand. Jag längtar till våren på Öland!! Vill så oerhört gärna åka dit, nu när solen skiner... Vid valborgsmässoafton kunde vi tagit ledigt på fredagen, och därmed fått fyra dagar/fyra nätter på Öland ihop. Men nu har maken bokat in nåt möte på fredagen. Så då blir det inte. Suck. Jag vet ju att jag kommer dit, förr eller senare. Men, jag längtar ju nu...

För ett par veckor sen var jag så sugen på påsken, och ville plocka fram hönor och ägg, gula dukar och gardiner (vi har inte så mycket, men lite är alltid kul). Nu orkar jag inte. Att putsa fönster känns som ett oöverstigligt berg. Eller nåt sånt.

Men. Att allt är så tung just nu då.... Ja, jag är ju inte helt frisk efter förra veckans däckande i sängen! Närmare 40 graders feber sliter på kroppen. Jag är fortfarande så oerhört trött. Och så en dum dum dum tidsomställning också....

Behöver höra roliga saker. Behöver få lite kramar. Behöver få lite pepp. Behöver att nån tar hand om mig....

kramelikram