Onsdag kväll

Tack för allt peppning!! Vi behöver allt vi kan få, känns det som....

Det är ju naturligtvis en väldigt stor omställning för oss. OCH för barnen. Mamman klarade inte att lämna dem, så det var bara styvpappan hemma när soc hämtade dem, och sen körde dem till oss. På kvällen ringde mamman till oss och klagade på soc, som varit så grymma och elaka och bara kommit och tagit barnen. Ja. Precis så. vi tror att soc gjorde det bra, för flickorna var lugna och fina när de kom till oss.

Det är inte lätt att vara liten, och undra varför man ska vara hos främmande människor. Det är ju hur konstigt som helst!! Jag vill inte lämna ut flickorna, men jag kan berätta om en sak.

Maten är jobbig. De äter typ med fingrarna, snabbt och kladdigt, och sen rusar iväg. Vi gör så här: vi tvättar händerna före maten, sitter lugnt på våra platser, äter med kniv och gaffel (den lilla vill ha sked, så det funkar). Vi kan hjälpa dem att dela, blåsa på varm mat osv. Vi hjälper till och serverar ibland, och ibland får de ta själva. De har ingen koll på om de äter upp, så vi försöker hjälpa dem med det. Och sen sitter vi kvar tills alla ätit färdigt.
Först funkade det inte alls. Men nu, efter tre dagar, så funkar det riktigt bra!! De äter bättre, mer och lugnare. De kladdar mindre, och försöker faktiskt smaka på det som bjuds. Vi har helt enkelt fått bättre måltider. NU förstår flickorna hur VI vill ha det, och de tycker det är bättre själva. De kan inte rå för, att de aldrig fått lära sig det...
Men det är ett exempel på att vi kan göra nåt bra....

Vi känner oss nog lite lurade. Eller rättare, felinformerade. Soc har inte berättat allt om flickorna. De har problem jag inte vill skriva om här, men som blir tydligare för varje dag....

Idag har jag pratat länge med vår soc sekr. Hon är bra, jag tycker om henne, det har jag nog skrivit förut... Vi behöver nog handledning, sa jag. Självklart, sa hon. Vi ska få börja med att träffa den soc sekr som jobbat mycket med familjen i flera år. Hon är den som känner barnen bäst. Varför har vi inte fått träffa henne tidigare, undrar man ju då? Ja, det blev bråttom, när det väl hände nåt...

Jag blir så oerhört lessen, när jag ser hur fantastiskt lyckliga flickorna blir, när de får varsin dockvagn!!! (en enkel, sulkymodell tror jag, bara plast, kostar en hundralapp). En sån lycka!! Sen har de lekt med dockor hela eftermiddagen. Men vi får LÄRA dem leka. "Oj då, bebisen skriker. Ta upp den försiktigt, och krama den. Trösta bebisen! Pussa lite på den också..." Inte dra den i håret och smiska den i rumpan...

Vi läser mycket sagor. För den stora, den lilla vill göra annat, hon är fenomenal på att pussla!! Då delar vi på dem. "Vi har inga böcker hemma, ni har så många" säger stora tjejen då.... Vi har några stycken, jag tänkte använda biblioteket sen...

Maken är... ja, inte pigg. Dels knäckte han ryggen i lördags, och har fortfarande mycket ont. Den lilla tjejen ryggar för honom, och han tappar allt självförtroende. Han tycker jag är så självklar med barnen, men att han inte får kontakt med den lilla. Vi har kramats och pussats, och försökt hålla om varandra. Det är ju VI också. Vi kan inte ge upp redan. Vi kan ändra de här små flickornas liv, till nåt riktigt bra. Vi måste ha tålamod. Och inte tro, att det blir bra på en gång. Jag kan se små små framsteg, men maken ser inte dem. Och det gör mig också lessen..... Jag vill åka och köpa mer kläder till dem, ett par klänningar, stortjejen behöver en tjockare tröja, vi har pratat om fleecetröjor, sommarjackor, förutom regnkläder och stövlar. Men, han vill inte vara själv med dem, så det har inte blivit av än. I morrn är väl allt stängt. Får se om vi kan komma iväg alla fyra på fredag....

Jaha, så är det just nu. Fortfarande är livet mycket upp, och en del ner. Vi ger inte upp än. Men, det hade gått mycket bättre med rätt information från början.... Kanske skulle man ha delat på systrarna?

Hoppas ni har en fin försommarkväll!! kram kram