Vänta, och vänta....

Och så är ännu en långhelg slut. Vi åkte i väg några dagar. Åkte redan på onsdag eftermiddag, och så körde vi hem på lördag morgon. Riktigt fina dagar fick vi, så skönt att bra komma bort lite ibland. Men, det var ju ändå planerat att vi skulle få en och en halv dag hemma också. Så det fick vi.

Idag har vi pysslat i trädgården. Varit ute mycket. Fikat ute, ätit ute, försökt njuta lite. Trots att vår lilla minisemester slutade med två mycket dumma saker. Min mobil gick sönder. AC'n i bilen gick förmodligen sönder. Och båda kostar en hel del pengar. Min mobil går inte på garantin, och det är dyrt att laga, så jag ska köpa en ny telefon i stället. Lite trist, för den var inte så gammal, och jag har verkligen tyckt om den. Alla foton försvinner nu. Det kan kvitta. Alla filmer försvinner nu. Riktigt riktigt dum. Alla sparade nummer försvinner nu. Riktigt, riktigt jäkla förbannat dumt. Typ!

Men, men. Det är världsliga saker. Man kan leva gott ändå. Eller hur? Jag har levt utan mobiltelefon i mer än halva mitt liv, så jag borde kunna klara mig nu också, kan man tycka. Nej, det kan jag inte. Soc skulle skicka ett sms så fort de hör nåt.... Jag ställde om min mobil, så det kopplar till makens mobil, när någon ringer. Men sms kan man inte göra så med. Det fick bli en tur till Affären idag. Och när jag väl bestämt mig, så finns inte den hemma. Kommer på onsdag eftermiddag. Men killen i Affären är bra, och duktig. Jag får en lånetelefon. Han såg nog min panik.... ;)

Vi har spolat av altanerna och verandorna idag. Med vattenslangen. Och jag tror faktiskt att allt frömjöl försvann... Hoppas nu inte det kommer mer, bara... Det har inte kommit så mycket regn här. Det kom några droppar, men blev inte ens blött på marken. Men bara några kilometer här i från, kom det mycket regn. Så olika det kan vara...

Vi går runt i Ovisshetens land. Varför utsätter vi oss för det här?? undrar vi hela tiden. Det vi egentligen ville göra, var ju att hjälpa någon som verkligen behövde det. Vi har alla möjligheter tycker vi. Men det var ju inte så enkelt som vi trodde. Vi är utredda, intervjuade, kollade och kontrollerade. Med dessa krav undrar man ju om någon över huvud taget klarar kontrollen.... Men vi har gjort det. Fyra gånger nu. Och vi sitter i samtal efter samtal med socialtjänsten. De berättar den ena historien värre än den andra. Är det verkligen så här hemskt i Sverige idag, säger vi till varandra. Man blir så oerhört berörd. Tårar. Sorgsenhet. Och när det sen inte blir någon placering, då undrar vi. Vad hände nu? Vad kommer hända nu? Hur ska det gå för det här lilla barnet, som vi hört så mycket om? I något av fallen har en biologförälder dykt upp, och det har låtit riktigt bra. Skönt, har vi tänkt då. Men ibland undrar man, om vi vuxna sviker de här barnen... En gång till.... Och då menar jag lagstiftningen, socialtjänsten, förskollärarna, grannarna.... Alla vi som ser och hör det här barnet. Jag tycker inte det är rättvist.

Det är återigen söndag kväll. Jag har en ny arbetsvecka framför mig. Lite kortare än vanligt. Jag vet inte nu, om jag ska jobba hela veckan, eller om det händer nåt annat.... Maken har gissat förlossning 1 eller 2 juni. Jag tror på 5 juni. Men, vi vet ju inte, och kan egentligen inte gissa. Vi har inga fakta, vi bara hittar på... Vi är trots allt rätt så beredda att öppna vårt hem, och ta emot det här barnet. Om det nu blir så. Vi får vänta och se. (Och fortsätta må dåligt av den här eviga väntan.... Den förstör riktigt mycket för oss. Inget kan man planera. Inget kan man tänka, önska eller hoppas. Vi bara väntar. Och väntar).

Det finns säkert nåt som någon kan haka upp sig på i det här inlägget också. Men, jag skriver ju för min egen skull. Jag är anonym. Det jag berättar om mig själv, maken och ev barnplaceringar stämmer sällan. Jag kan ändra på små fakta här, lägga till lite där, och framför allt dölja en hel massa lite över allt... Det är inte meningen att du ska känna igen mig. Men jag hoppas du kan förstå lite hur vi  har det....

Kram till er alla, jag tror vi behöver det!!


Och det här blev mitt inlägg nummer 400. Oj. Tiden går så fort ibland. Samtidigt har så mycket hänt, på så kort tid....