En liten hake kvar....

Livet är bra konstigt. Samtidigt som jag i min yrkesroll håller på och planerar och övar till en skolavslutning, händer det massor på jobbet. Ett EU-val ställde många frågor, om rasism och människors lika värde. Helt plötsligt befinner jag mig nära nazistiska tankar, och jag blir rädd. Jag vill absolut inte ha något med nazister att göra, och tar mycket bestämt avstånd från det! Men diskussionen finns där...

Lite tidigare på dagen var jag på sjukhuset för att lämna en massa blod. Mitt kortisol-värde var för lågt. Igen. Och det är inte bra. Om det händer nåt, kroppen blir sjuk, stressad, jag måste opereras - då behöver jag mitt stresshormon, kortisolen. Tidigare har jag fått äta kortison vid något tillfälle. Men sen gick värdena upp. Nu visade dock de här proverna, att det var lite bättre, vid denna andra testomgången. Tur det. Fick idag också svar från onkologen, MR på huvudet visade inget nytt. Och det har jag ju inte trott, men man vet ju liksom inte, och kan inte vara säker....

Och idag kom vår socialsekreterare på besök igen. Vi hade frågor. Massor av frågor. Jag tycker det känns bra när hon är här, och berättar. Det känns okej, det som vi får veta. Men maken är tveksam. Han tycker de är snåla, på socialen. De vill ge mig ersättning, för 75%. Och då får jag 80% av dessa 75%. Den förra placeringen vi hade fick jag 75% och maken fick 100% under en tvåveckorsperiod, och sedan jag 75% och maken 50%. Det är lite skillnad!!! Snålt? Kanske. Det är en mindre kommun.

Men jag kan hålla med om, att de åtminstone borde ge oss 100% tillsammans, och det är det som maken vill. Han vill ha 25%, eftersom jag bara räknas som 75%. Då svarade soc sekr rakt ut, att han tjänar för mycket.... Vi trodde nog att det var en hake, men.... Är det inte lite diskriminering?  Maken säger då, att det är ett krav, utan det, så blir det ingen placering hos oss. Oj, tänkte jag. Det blev tyst. Det låter hårt. Men, maken är bara rädd om mig. Jag orkar säkert, men till vilket pris? Jag kanske orkar en månad, eller två....? Men sen då? Jag håller ju med honom.... Soc sekr skulle kolla med sin chef (som naturligtvis har semester den här veckan....).

Annars är det så, att vi får hämta ett litet nyfött barn på BB. Så, vi är uppmanade att köpa säng, barnvagn, småsaker, kläder, bilbarnstol osv osv. Oj oj oj. Det pirrar i magen nu!!

- - - - - - -

Jag är övertygad om att mycket av detta sitter i kroppen på mig, det är biologiskt, det är hormoner som spökar. Den senaste veckan har jag försökt läsa, jag har tittat på barnvagn, säng och köpt blöjor, nappflaskor och modersmjölksersättning. Jag har börjat förbereda mig. "Vanliga" föräldrar, biologiska föräldrar, har 7-8 ibland 9 månader på sig att förbereda sig. Vi kanske får två veckor.... Den här födseln kan nämligen ske i morgon. Det är inte två veckor kvar till beräknad förlossning. "Beräknad". Ingen kan ju veta när.

Men hela min kropp ställer in sig på det här! Jag känner inte igen mig i en del saker. Andra är så självklara!! Jag pratar med små barn på ett annat sätt (efter en vecka - halllåååå???). Jag ser andra saker, jag känner annorlunda, jag kan börja gråta för typ ingenting....

Och jag är övertygad om att mitt nedärvda, genetiska och biologiska jag kommer börja agera annorlunda när vi väl har barnet här...

Vi vet vilket kön barnet har, vi vet barnets namn - det har föräldrarna redan bestämt. Och i det klientel som socialen rör sig i, är det inte samma namn som VI skulle ha valt.... Namnen brukar ha mycket x, z och c i sig. Fördomsfullt av mig? Ja, kanske. Men så är det. Det namn som det här barnet kommer få, kan vi rätt enkelt göra en förkortning av. Jag menar Karl blir ofta Kalle, Lars blir ofta Lasse osv osv.

Nähä.
Nu ska jag göra lite annat. Trött är jag. Ska jobba i morrn, sen är det långledigt ju. Skönt!! Vi hoppas kunna åka iväg några dagar, maken och jag. Ladda lite? Ja, förmodligen.

Kram till er!