Och sen då...?

Det har bara hunnit gå ett par dagar. Det allra första har nog lagt sig. Men TACK söta rara ni för alla kommentarer här, och alla mejl. Ni tycker alla att vi har behandlats fel eller illa, och det tycker ju vi också.

När vi frågar, om de har någon annan familj till detta barnet, eller till det andra barnet, svarar de nej, bara några dagar innan de säger att det ska bli en syskonplacering. Efteråt säger de, att de pratat minst 20 gånger om vilket som är bäst - hos oss eller hos halvsyskonet... Det tycker vi är fruktansvärt dåligt gjort. Det är att lura oss.

Naturligtvis gör de allt som är bäst för barnet (eller det hoppas vi i alla fall verkligen!!). Men, man får faktiskt inte bära sig åt mot andra människor som de har gjort mot oss...

Vi har absolut ingen rätt till något barn. Det är inte det vi menar. Nej, det handlar om osanningar. Om att vi ska förbereda oss, när vi egentligen inte hade behövt göra det. En jäkla tur att jag inte sökt tjänstledigt än, utan att jag ville vänta lite....

Helst vill jag göra, som någon av er föreslog, typ tala om för "chefen".... I skolan hade jag talat om för Fröken, eller för Rektorn. På jobbet talar man om för Chefen. Men, vem "skvallrar" man för här? Socialchefen??

Det kan inte ge oss nåt annat resultat, men det kan hjälpa vår självkänsla. Vår känsla av att inte ha blivit lurade/trampade på...


Hur har vi det nu då, maken och jag? Jo, vi går runt och är lite småirriterade. Ibland brister det, för minsta lilla småsak. Jag blir så klart ledsen, tårarna kommer på en gång. För minsta lilla motgång. Maken är tystare än vanligt. Suckar irriterat över mig. Sätter sig ensam vid teven. Ändå har vi känt att vi kommit närmare varandra under den här väntan.

Vi har några flickkläder inköpta, små små storlekar. Vi har en vän som ska ha barn i höst, men vet ju inte om det blir en flicka. Vi har en annan vän, som fick en flicka för en månad sen. Spermiedonation. Ja, ni fattar - de har också kämpat!! Jag kom på, att vi kan ge dem kläderna. Men, nja... tyckte maken. Det blir så känslosamt, menade han då... Eh....? Va? Hur då, undrar ju jag. Som tycker det är mer känslosamt att se högen med kläder, blöjor, nappflaskor som fortfarande legat på byrån i "gästrummet". Nu har jag lagt allt i en plastkasse, står på golvet, lite gömt bakom dörren. = Jag ser det inte hela tiden. Det är för mig mer känslosamt....

Jag känner att jag vill skrika ut till alla, hur illa behandlade vi har blivit. Hur fel socialtjänsten gjort... Men, om vi gör det, då får vi nog verkligen inte ta emot det här lilla ofödda barnet, om det trots allt skulle bli aktuellt... Eller det lilla barnet som är fött i februari.... Vill vi ta emot februari-barnet?? Orkar vi det? Kan vi lita på socialtjänsten så mycket, att vi vill ta emot barnet??

Svåra frågor. Inga självklara svar.

Vi är nog fortfarande i chock-fasen. I en kris. Vi har bara trillat ner, än så länge. Inte sett vägen upp. Den kommer, jag vet det. Men det kanske tar lite tid. Vi har blivit så oerhört svikna. Och eftersom det inte är första gången, så är det nog ännu värre....

Kramar till er som stöttar oss!!