Midsommardagen. Trött. Slö. Har inte gjort mycket nytta idag.... Sov till kl var nio! Och då var jag ändå nykter igår, jag körde bilen hem, nämligen.... :)
Jag funderar mycket. På mig själv. På oss. På livet. På jobbet. På vad som ska hända.... Jag hittar inga svar. Inte än.
Ska jag sluta blogga? Eller i alla fall pausa?? Jag har tidigare haft svackor, då jag velat sluta. Det har varit när någon/några har varit så negativa, skrivit ner mig, skrivit elaka saker och skällt ut mig. Då blir jag så ledsen, för avsikten med min blogg, är att skriva vad jag vill. Skriva av mig. Och skriva upp för att komma ihåg hur det varit. En dagbok, som ju faktiskt alla kan läsa. Men ni som läser vet inte vem jag är, vad jag heter, hur jag ser ut och var jag bor (eller jo, ni är en handfull som känner mig....). Det var så jag ville ha det.
Men nu. Jag har ingen lust att skriva mer. Vill inte. De bloggar jag läst och följt, de har slutat. Snart är det inga kvar. Ni som jag följt, ni har fått era barn, eller kommer snart att få. Det är bara vi kvar, nästan, som inget barn har. Som inte är en familj.
Varje inlägg jag skriver läses 300-500 ggr, av minst 300 olika individer. Då är det ju faktiskt några som är engagerade i det jag skriver. Ibland får jag en kommentar från "en som läst länge men aldrig kommenterat förut", och det är ju lite spännande...! Några är lite intresserade av mig.
Äsch, jag är väl bara trött och seg idag. Men, tanken har funnits ett tag. Vad händer om vi ger upp familjehemsplanerna? Vad ska jag skriva om då? Ska jag sluta då? Ska jag ändra inriktning, skriva om mat och mode??? Hahaha... Nä, det är INTE min grej! På min blogg finns inte en enda bild, ett enda foto. Och det är ingen slump.
Nu ska jag fixa lite mat, till maken och mig. Ikväll blir det filmkväll!! Först mat. Sen film med popcorn och blandade nötter... Mys i soffan, och storbildsskärm...
Kram!
Jag går in på din blogg och läser, om inte varje dag så nästan. Jag känner som du, att alla andra i "min bloggfamilj" har lyckats få sina älskade barn, utan jag. Det är jobbigt och det är tungt och det var flera månader sedan jag skrev på min blogg. Det känns inte kul längre. Ville ju så gärna få visa den där mirakelstickan med ett plus som så många andra... Som sagt förstår dina tankar och förstår att du kanske inte vill fortsätta att skriva, men jag tycker om när du skriver och jag läser dem alltid även om jag inte kommenterar. Önskar att hela den här resan hade fått sluta annorlunda för oss båda!
SvaraRaderaKramar Charlotte (lite si and so)
Tack fina du!! Jag har saknat DITT skrivande... Lite roligt att höra från nån som läser, och vill läsa det jag skriver... Jag fortsätter, ett tag till i alla fall!! Det har gett mig så mycket, så det är svårt att sluta....
RaderaKram!
Vad bra att du fortsätter! Ser fram emot att få förtsätta att läsa dina inlägg :)
RaderaKram Charlotte
Har funderat mkt hur det gått för er oxå Charlotte, det är så otroligt tråkigt när det bara går åt skogen, men skönt att se ett "livstecken"
RaderaJag förstår att du funderar kring bloggen och allt annat. Jag funderar och funderar och har tusen tankar men ingen handlingskraft känns det som. Jag känner mig så väldigt utanför den där gemenskapen som barnfamiljer verkar ha. Jag har tappat lusten att träffa folk,trots att jag egentligen VILL umgås och egentligen vill jag gärna få fler vänner...men jag orkar inte. Speciellt nya bekantskaper orkar jag inte med för man VET att den där frågan kommer komma, den där frågan "har ni barn?" och sen ser man frågetecknen i deras miner och sen om man har otur kommer en massa dravel och "tips i all välmening" även om vi INTE berättar att vi skulle vilja ha barn...och även om man slipper "tipsen" så vet man att man kommer aldrig riktigt "duga" att umgås med. Man vet att de kommer se på en som om man vore typ 18 och värsta festprissen...nästan aldrig inbjuden till "familjehögtider" som midsommar...de tar för givet att man inte vill umgås med barnfamiljer, tar för givet att vi ska tycka att de är tråkiga...som om VI, ett par på snart 40 skulle vilja supa skallen i bitar på midsommar.....Suck. Jag hoppas att du fortsätter skriva, men jag förstår dina tankar kring bloggens framtid och jag känner igen dina tankar om livet, jobb, mig själv, vårt äktenskap...allt bara virvlar runt i huvudet. Kram
SvaraRaderaNu är jag "en sån som aldrig kommenterat förrut" Det du skriver berör mej och jag gillar att läsa trots all sorg i det hela. Själv är jag ny i barnlöshetsvärlden. Skall göra ivf till hösten efter 3,5 års försök på egen hand. Kram. Sluta inte skriv jag vill fortsätta läsa.
SvaraRaderaJag tänker så mycket på dig. Går ofta in är för att få veta hur det går.
SvaraRaderaSnart är det er tur. Jag VET det.
Sluta inte skriva. Snälla! Kram!!
/Jessica
Jag är oxå här men kommenterar sällan. Jag kommer själv ihåg alls de där känslorna av hopplöshet o meningslöshet men vi slapp ju "gå så långt" som ni. Har inte mkt att komma med som lindrar dina känslor mer än att jag gärna fortsätter följa med på din resa. Och sen det därefter att folk är elaka o tycker att du är missunnsam eller gnällig eller vad de nu skriver. Du är inte det, jag har ju varit där men fick mitt barn och de som säger allt det där bar antingen inte tillräckligt långt inne i barnlöshetens värld eller så har de inte varit där alls. Den är en omänsklig värld och att vi kommer ur den någorlunda hela är lixom ett mirakel, inget annat.
SvaraRaderaSkickar en stor kram