Hämta andan lite....

Det har nu gått några dagar. En vecka sen det definitiva beskedet. Vad har hänt sen dess, och vad händer nu då?

Soc skulle ringa oss den här veckan. De skulle även skicka utredningen om oss, så att vi får läsa den, och ev ändra, ta bort eller lägga till. Inget av detta har hänt.

Behöver jag säga, att vi inte har något förtroende för just den här socialtjänsten längre?

Jag kände att maken tystnade. Han försvann. Vi slutade se varandra. Pratade inte. Gjorde helt olika saker. Så i söndags sa jag, att jag skulle åka ut till mina föräldrar, och sova där. Maken var som ett frågetecken. Vi måste nog vara var för sig, sa jag då. Jag måste i alla fall få tänka. Fundera på vad som händer nu. Vad jag vill. Hur vi vill ha det.

Maken blev rädd, det såg jag. Ville jag ge upp allt, oss? Jag drog på svaret.

Det var som om det lossnade. Vi grät. Vi kramades. Vi satt länge, länge i soffan, och pratade. Jag väntade väldigt mycket, för ibland är han inte så pratsam, minsann.... Vi kom överens om, att ringa vår mentor, som varit familjehem i många, många år. Hon är en klok och förståndig kvinna. Det har hjälpt att prata ut med henne förut, så varför inte den här gången? Vi ville ha lite hjälp med hur vi ska gå vidare med socialtjänsten i just den här kommunen.

Vår mentor ville gärna komma till oss, och kunde redan på söndagkvällen. Vi satt ute och pratade i 2,5 timmar. Efteråt sa maken, mycket väl riktat till mig, att Tack för att du väckte mig.... Det gjorde mig så lycklig. Han hade förstått, och faktiskt vaknat igen.

Men vad sa då vår mentor, som faktiskt har vänt på allt? Jo, hon stöttar oss. Till mer än 100%. Hon har ingen egen erfarenhet av just den här kommunen, men annars har hon mött flera olika kommuner. Både bra, och de som faktiskt är mindre bra. Ja, till och med dåliga. Hon vill att vi skriver upp hur illa vi blivit behandlade, allt som vi tycker att de har gjort fel. Sen väntar vi lite. När allt är klart, bestämmer vi ett möte med socialsekreterarna och deras chef (-er), och talar om precis hur illa vi tycker att detta är. Vi håller med. Men vi tänker inte träffa dem personligen. Men tala om för dem, det ska vi. Vi vet inte riktigt hur än. Men det hinner vi tänka på.

Vi berättade för vår mentor, att vi är tveksamma till att fortsätta. Det här lilla barnet född i februari... Orkar vi det? Klarar vi det? Har vi tillräckligt för förtroende för socialen för det? Vår mentor sa då, att vi måste känna med hjärtat, vad vi känner för det här barnet. Har vi några känslor för barnet redan? Nej, det har vi inte fått. Vi vet egentligen knappt nånting om barnet. Sen är det så, att personalen på socialen, de byts ut med jämna och ojämna mellanrum. Det är inte bra, men det är fakta, att det är så. Så om vi nu inte trivs med någon där, ska vi inte vara oroliga, hon försvinner nog snart ändå... ;)

Sen var det pengarna. Det känns aldrig bra, när man ska prata om pengarna. Det finns riktlinjer för kommunerna, hur de ska förhålla sig till pengarna. Den här kommunen följer inte det, utan ligger under. Ganska mycket under. Vår mentor peppade oss, att stå på oss!! Vi gör ett jobb! Vi ska inte ta tjänstledigt och förlora ekonomiskt på det. Verkligen inte!! Den ersättning vi får från socialen ska minst vara hela lönen, plus semesterersättning. Den här ersättningen är inte heller pensionsgrundande, så vi förlorar nog på det i alla fall... Det arvode och kostnadsersättning som vi erbjöds det lilla "ofödda barnet" var även det långt under "normalt". Vi vet ju inte sånt här, vi kan ingenting, utan bara ler och tackar och tar emot. Typ. Just i vårt fall var det heller ingen förhandling. Vi fick en summa, och det vara det som gällde. Fanns inte något som helst utrymme för nåt annat. Och det är fel, har vi förstått.

Vår mentor uppmanade oss verkligen att inte ge upp. Vi behövs, menar hon. Jaså, tycker vi lite uppgivet... Men, hon har pratat så varmt om ännu en kommun, tidigare. Så, jag ringde faktiskt dem i måndags. Där blev de eld och lågor!! En ny familj! Utredda såväl 2013 som 2014, OCH har gått utbildning... De var mycket intresserade, och vill träffa oss redan nästa vecka... Vi vet inte om det leder till nåt, men det är rätt skönt att känna att man faktiskt är lite efterfrågad. Vi behövs.

Och vi har lagt ner så oerhört mycket tid på detta. Så många timmar i samtal och möten. Varför ge upp nu?? Men. Orkar vi med mer berg- och dalbanor?? Upp. Och ner. Hela tiden. Fixar vi det??

Det vet vi inte.

Vi är inte över det här. Inte en chans!! Det tar lite tid, skulle jag vilja påstå. Vi känner oss fortfarande väldigt lurade. Kränkta och trampade på. Kanske tur att hon inte ringt från soc.... :D

Just nu står jag inför semestern. Jag jobbar 14 timmar utslaget på tre dagar nästa vecka. Sen. Ledig! Så otroligt skönt. Maken jobbar lite efter midsommar, men sen är vi faktiskt lediga en hel del tillsammans... Längtar.... Vi har inte bestämt nåt om nån resa. Vi har inte nu haft nån riktigt ork, tror jag. Förut var det ju knappast aktuellt. Men nu.... Jag vet inte. Vi får se vad som händer. Vi är rätt skakade, fortfarande. Måste vänta tills det lugnat sig lite. Stabiliserats lite mer.

Tack för allt stöd ni ger oss!! Ni säger saker, som gör att man trots allt kan le lite med de tårfyllda ögonen. Det här handlar inte om något barn som far illa. Här handlar det om ett barn, som förmodligen hade farit illa. Nu hamnar det i alla fall hos någon annan, och får det förmodligen bra. Just nu tänker vi bara på oss. Får man verkligen spela på människor så här? Utnyttja vår godhet och önskan om att få hjälpa någon annan... Om jag skulle fortsätta grubbla och grunna på alla som far illa i vårt land i dag, skulle jag nog bli alldeles tokig. Jag måste lämna det ibland... För vår skull.

Kram på er!!