Kaos.....

Livet är satt lite på väntan. På paus. Eller nåt....

Pratade ju med soc i måndags. Som jag förstod det, har de börjat tveka på MIG, och om jag orkar, pga min grundsjukdom (bl a cancer 1999 och 2002). Vår soc sekr skulle prata med sina chefer och höra av sig igen. Och jo, jag skulle vara hemma på tisdagen, och kunna nås på mitt mobilnummer.

Hon ringde inte på tisdagen.

Hon ringde inte på onsdagen.

Idag undrade maken, om jag fattat rätt då? Skulle hon ringa om det var nåt problem? Är det nåt problem? Ville de fortfarande ha oss??

Och jag blev så tveksam. Jag kanske missuppfattat allt????

I två dagar har vi gått runt och varit arga, ledsna och besvikna. Hur kan de ev dra sig ur NU?? Vi har inte vetat, men ju längre tiden gått, desto mer tycker vi det talar för att de letar efter någon annan som vill blir familjehem åt detta lilla barn. Det är ju lite bråttom också. Barnet kan ju födas när som helst. BF 9/6.

Just nu snurrar allt runt i huvudet. Vi vet varken ut eller in.

Kan de göra så här??? Efter två år, tre utredningar, samtal med "relationskonsulterna", okej'ade av tre andra socialtjänster, en placering, flera andra planerade (som inte blev LVU, därför ingen placering). OM de har problem med min sjukdom, får de gärna prata med min läkare!! VI har pratat med henne och hon har tyckt att det är superkul, och inga problem alls! Soc får gärna prata med våra familjer, med vänner, arbetsgivare, kollegor! Alla kommer säga samma sak, det är vi övertygade om.

Vi kommer ta bra hand om detta lilla barn.

Okej. Om vi nu inte får ta hand om detta barnet. VEM gör det då??? Tänker inte på OSS, utan på det lilla BARNET?????

Visst, en smäll för oss. Otroligt stor. MEN det beror mest på att vi då ratas pga min sjukdom. Som jag har kämpat mot i 38 år. Demoner som dyker upp lite då och då. Varför ska just JAG drabbas osv osv. Just nu har jag den bästa tiden i mitt liv, och den längsta perioden nånsin utan operationer. Det har gått över nio år sen jag opererades senast. Det är rekordlångt för mig. Den näst längsta perioden är fem år....

Så - varför????

Jag hittar inget bra svar på den frågan.

I morgon ringer vi nog upp soc sekr. Om hon inte hört av sig först. Vi mår inte bra av denna ovisshet. Kanske har vi bara missförstått varandra? Igen.

Ja, tankarna far och flyger. Hit och dit. Och vi har ännu ett bevis på att livet är precis som min blogg heter. Det är: Upp. Och ner. Hela tiden.

TACK för all stöd och peppning ni ger oss!! Tack för alla kommentarer här, alla mejl, kramar - på riktigt och i tanken! Vi behöver det just nu.

KRAM till er!