Öppet sinne...

Jag har alltid försökt ha ett öppet sinne, och möta ny människor på ett öppet och ärligt sätt. Jag försöker vara positiv. Helst vill jag inte döma nån på förhand, utan låta alla få sin chans.

När det gäller socialtjänsten har man hört mycket elände och "skitprat". Men jag (och min man) har ändå resonerat, att de ska få sin ärliga chans de också.

Nu är det lite svårt. När flera fördomar besannas, känns det som om man inte vill ge dem en chans till.... typ...

Idag ringde vi upp vår soc sekr. Och tänk, hon hade precis tänkt ringa oss, och så hann vi före... Eh... Jo....?

Nu nämndes inte ett enda ord, om att jag (vi) inte är lämpliga som familjehem. Inte ett enda ord om detta. Och jag förde det inte på tal. Valde att ignorera det.

Men. De håller på och undersöker en syskonplacering. Det ofödda barnet som vi är (varit?) matchade mot, har helsyskon och halvsyskon. Vi har fått veta tidigare, att familjehemmet till helsyskon inte är intresserade av ännu en placering. Nu visar det sig, att familjehem med halvsyskon är intresserade. De bor ca 30 mil härifrån. Soc har pratat med familjhemmen, men måste få ett okej från deras kommun. Familjehemmen har flera olika barn placerade hos sig, och då måste kommunen tycka det är okej, att en "ny" kommun kommer med ännu ett barn.

Det ska vi få besked om i eftermiddag.

OM det är okej med någon av kommunerna, är det ändå inte säkert att barnet hamnar där. Nej, för föräldrarna kan få önska, om de vill ha sitt nyfödda barn där, eller hos oss. Det är som sagt ett halvsyskon. Och vi bor så mycket närmare.

Det kan också bli så, att barnet föds typ i natt, så soc behöver oss i morgon bitti.... Det vet vi inte. Det vet ju ingen.

Så. Egentligen är vi inte mycket klokare.


Men.
OM det nu inte blir en placering hos oss, av det här ännu ofödda barnet. Då finns det ett annat barn i kommunen som soc gärna vill placera hos oss. Det är ett barn som nu är ca fyra månader gammal. Vi vet bara att det handlar om missbruk. Finns ingen pappa (Kan vi lita på det? Är det verkligen säkert??). Det finns ännu inget beslut om omhändertagande, men soc väntar bara på att mamman ska göra nästa misstag. Och det kommer att komma, säger de till oss.


När vi först anmälde oss att bli familjehem, trodde vi inte att det skulle bli så här krångligt. Så här mycket upp och så här mycket ner. Så här mycket väntan och oro. Är det värt det? Är det verkligen värt det?? För oss???? Eller för barnen? Det som gör lite ont i en, det är att det är barn det handlar om. Försvarslösa barn. Som kommer att fara illa...

Men. Vi väntar lite till.
Så jag återkommer.