Idag kom så det efterlängtade plusset hos en av mina bloggvänner - jag är verkligen uppriktigt GLAD för er skull, Fertilitetsresa!!
Igår kom maken hem, och berättade om ett annat av våra vänner som var gravida. I typ vecka 16. De har också kämpat, precis som vi. Men där är mannen steril, så de har gjort inseminationer, i Sverige och utomlands. Naturligtvis är det lika roligt för dem. Men när jag fick veta det, blev jag samtidigt ledsen. Det blev jag inte när jag läste bloggen i morse!!
Är det skillnad, eftersom jag känner det ena paret, i verkliga livet??
Det gjorde mig ju lite glad, men ändå ledsen. Ni vet nog hur jag menar....
Jag tänkte nämligen, att nu är det typ bara vi kvar, som inte lyckas. Som inte får något barn. Som faktiskt har blivit gravida, men får missfall i vecka 8-10. Så tidigt att man inte ens kunnat ana nånting. Vi har aldrig hunnit se nåt hjärta som slår, även om jag vet att det har funnits där...
Det kommer alltid bara vara vi två, maken och jag. Utan barn. Ensamma.
Jag blir nog bitter i alla fall. En bitterkärring. Ragatan som skäller ut grannbarnen. Den ensamma gamla tanten som gömmer sig bakom gardinen, som tragiskt nog aldrig fick några barn.
Maken ser det inte alls som jag. Varför inte? Varför är vi så olika där??
Det är nog bara vi, som aldrig kommer få något barn....
Öhh. Men jag då? Vi är ju i alla fall två!! Det känns som jag oxå är i barnlöshetsbubblan medans alla plussar åt höger och vänster.
SvaraRaderaFörstår precis vad du menar med maken för så resonerar min oxå; vi har ju varann, säger han.
Många kramar från en annan bitter ragata
TACK!!!
RaderaIbland känns det faktiskt som om vi är ensammast av alla.... Och lite kul att din man resonerar som min! ;)
Om du visste vad mycket din lilla kommentar betyder för mig.... Jag är inte ensam bitter ragata... hihihi....
Vi två!!
Kram kram från den här bittra ragatan ;)
Jag är också den där barnlösa bittra ragatan! Då är vi 3! Och min man är precis likadan som era män....ibland önskar jag att jag kunde tänka och framförallt känna så som min man gör, det vore så mycket enklare att leva och umgås med folk då....
SvaraRaderaTänk att det finns tre av oss... ;)
RaderaKänns faktiskt lite bättre att veta att vi är flera, särskilt i dessa dagar då det plussas hej vilt till höger och vänster....
Hur gör ni för att inte bli bittra ragator då????
Ja hur gör man för att inte bli bitter? Jag vet inte....jag tillåter mig själv att vara arg och besviken på livet ibland, jag måste få vara det ibland annars går jag sönder...jag scrollar förbi alla ultraljudsbilder och barnbilder på FB vissa dagar och så har jag tänkt ut ett svar att ge till alla som tjatar frågan:"ska inte ni ha barn snart?" Jag stålsätter mig och svarar: "Nej vi vill inte ha barn" och sen gråter jag hemma.....Jag tror och hoppas att den värsta bitterheten ska försvinna så småningom och jag tänker att om jag gör som jag gör nu dvs tillåter mig att känna allt det jobbiga ibland så kanske jag inte bli bitter i slutänden, kanske att det kan försvinna helt eller delvis till slut...Och jag har bra vänner som vet att jag mår dåligt över det ibland, de har själva barn men de har fått kämpa för det och de är bra på att peppa mig och de tänker på vad de säger dvs de skulle aldrig kläcka ur sig knäppa saker, vilket underlättar....Känns skönt att veta att vi är fler än man kanske kan tro! Kramar
SvaraRaderaFör min del är det redan försent. Jag vet inte om jag är bitter, men väldigt besviken på livet och fördelningen av barn.
RaderaJag gör samma, jag tycker fortfarande det är svårt med gravida. Jag klarar inte av det. Eller söta bebisar. Det skär i mitt hjärta och jag blir så besviken på min kropp.
Vi är ju inte riktigt färdiga än med alla försök, men något stort hopp har jag inte efter alla år. Vad vi ska göra sen när kampen är över vet jag faktiskt inte.
Kram
När vi får frågan och menande blickar om barn, så går jag till motattack! Jag spänner ögonen i dem och säger i förtrolig ton, men ändå bestämt och klargörande; att "nej, förstår du, vi är oförklarligt och ofrivilligt barnlösa. Och det betyder att det inte är nåt fel på nån av oss, och att ingen kan förklara allt vårt kämpande och alla våra missfall. Så ligger det till. Det är nåt som inte alltid syns, men som känns och märks -hela tiden!"
SvaraRaderaOm möjligt går jag sen därifrån. Det har ju hänt att nån ska komma med tips om att slappna av, IVF osv osv. Men då fortsätter jag och spänner ögonen ännu mer i dem och säger kallt: "Du, jag kan ALLT om det, tror du inte vi har försökt alla möjliga vägar som finns???"
Om nån blir sårad av min rättframhet, så får de faktiskt bli det. Jag blir sårat, mycket! av deras plumpa frågor....
Vissa dagar känner jag mig inte alls bitter. Andra dagar tänker jag, att nej nu barkar det käpprätt och skogen. Nu har det varit tungt ett tag igen. Men det har med julen att göra, tror jag. Barnens högtid. Eller inte...
KRAM!
Åh vad starkt att gå till motattack! Jag önskar att jag hade ork och styrka att göra så! Jag hoppas att jag kommer kunna göra så nån gång i framtiden. Ja överallt hör man det där om att julen är barnens högtid, lite irriterande för det resonemanget slutar ofta med att folk stressar sig halvt fördärvade "för barnens skull"......ibland får jag intrycket att allt fixande inte alls är "för barnens skull" utan för att en del vill visa upp en perfekt fasad och skryta om hur duktiga de är....Jag tror inte att barnen vill att de vuxna ska stressa för deras skull....jag tror att de flesta, både barn och vuxna, hellre vill att deras nära och kära ska dra ner på både julklappar och julmat och allt fix och slappna av tillsammans istället...Men jag kan ha fel..... Jag tycker att det är allas högtid och framförallt tycker jag att det är en tid för eftertanke och tacksamhet för det man har och det, om något, borde vi föra vidare till nästa generation....
SvaraRaderaJag har blivit modigare med åren, men det är fortfarande svårt att säga nåt bra. Jag önskar det fanns en perfekt fras man kunde svara.
RaderaFör frågan kommer ju ganska ofta.
Jag tycker julen är bedrövlig. Åh, vad jag saknar en familj. Jag håller med Jessa, de som har barn tar liksom inte tillvara på dem.
I år ska jag nu i advent och under jul och nyår verkligen försöka följa mina egna "råd" och försöka vara tacksam för det jag trots allt har i livet: en underbar man, underbara vänner och fina familjer, vi har inga konflikter i familjerna (som många tyvärr verkar ha) och jag och mannen har ett bra liv trots att vi inte har barn....Jag/vi måste bara påminna mig/oss om det vissa dagar.....vissa dagar kan jag känna att hela samhället bara skriker åt mig: "Har du inga barn kvinna? Fyyyyyy på dig! Sååååå dåligt! " Och andra dagar känns det lättare och jag kan under en del bra dagar se att det finns fördelar med att inte ha barn.....även om man inte "får" känna så...för då är man "egoistisk"....Men vissa dagar när jag mår bra kan jag känna att det finns fördelar....Det går upp och ner och fram och tillbaks det där. Igår var en bra dag, idag är det en dålig dag....scrollar förbi alla bilder på sociala medier...bilder på lyckliga familjer som "myser" med barn i tomtedräkter och graviditeter som skriks ut på FB med tillhörande ultraljudsbilder...helt utan någon tanke på att minst 20% av befolkningen har svårt att få det/de barn de vill ha...Usch, idag är en dålig dag! Ta hand om er. Kram
SvaraRaderaKloka råd!
RaderaSka försöka leva lite efter dem, jag också. För det är så för mig, som det är för dig. Jag har det ju bra. VI har det bra, min man och jag.
kram kram
Först och främst: stort TACK för ditt grattis!! Det betyder massor för mig att få <3
SvaraRaderaOch jag förstår din bitterhet, din besvikelse och din hopplöshet. Jag vet, jag har känt och jag känner fortfarande. Jag förstår även dina känslor till att du blir glad för mig, din blggvän, men känner inte rikitgt på samma sätt för din irl-vän. Så har jag också känt. Tror att din vän i närheten blir det så mycket mer påtagligt. Om mig kan du läsa när DU bestämmer det, du tåkar inte på mig på stan, du väljer när du vill höra om mig + att du söljt mig på min resa, läst mina innersta tankar som jag inte berättar för någon i verkliga livet. Du vet mer om mig än mina irl-vänner gör. På så vis stor vi närmare och vi har ett band som är speciellt.
Många kramar till dig!!
Ps. Min man var/är precis likadan ;)
Jag tror du har rätt, jag kan läsa när jag vill, jag har följt alla dina tankar osv osv.
RaderaOch så hoppas jag verkligen att ditt plus stannar kvar!!! Jag har ju själv dålig erfarenhet av det, tyvärr...
Det verkar faktiskt som om "alla" män är lite lika.... fniss....
Många kramar tillbaka till dig!!