Det var nog bra att jag ringde. Och tur att jag fick tag på den ena av våra handläggare....
Förhandlingen tar förmodligen större delen av dagen. Det är många vittnen kallade. (Vems vittnen? Är det bra eller dåligt?)
Det är därför inte säkert att domen hinner meddelas samma dag. Det kan bli så att domen kommer om en timma, eller om tre dagar...
Sen ska domen vinna laga kraft också... Soc har begärt att detta ska ske omedelbart, men man vet ju inte hur rätten beslutar. Och det visste vi ju om sen tidigare.
Det finns tydligen en ny polisanmälan mot föräldrarna. Eller ny... Vi har i alla fall inte hört om den tidigare. Kan den skynda på lite?
Jag funderar på vittnena. Vems är de? Vi har ju hört att föräldrarnas advokat är rätt knepig, och gärna bråkar och ställer till det... Är det han som kallat in vittnen till föräldrarnas förmån? Eller är det soc som kallat in vittnen? T ex soc sekr som besökt familjen, grannar, bvc-personal, en specialist på anknytning (som vi hört om tidigare).
Nä, jag ska inte fundera så mycket mer nu. Det är ju inte min sak. Vi kan inte på något sätt påverka det här. Inte på något enda litet sätt. Och det är väl lite det som skiljer det här från allt IVF-ande. Då låg det på oss (eller mig - att få slemhinnan att växa). Nu är allt beroende på folk runt omkring oss.
Den stora frågan är: Om vi nu inte får ta hand om den här lilla flickan, orkar vi gå igenom det här en gång till, med ett annat barn??
Får det verkligen vara så här? Ovisst. Osäkert. Vi har inte hört om nån annan som haft det så här. Gör socialen rätt? Vi vet att vi är matchade med det här barnet, och vi vet att det förmodligen blir ett LVU. Men om det inte blir nåt LVU, då blir det ju inget barn till oss... Inte nu, i alla fall.
Visst, det finns fler barn som behöver oss. Men det känns som om vi är så nära nu. Det är ganska mycket mental förberedelse. Om man väntar ett eget, biologiskt barn, har man nio månader på sig... Så lång tid har inte vi...
Äsch, nu blir det röriga tankar... Men jag blev lite nedslagen. Behövde skriva av mig lite. Fick just en KRAM av maken (vi behövde det, båda två). Min mamma gav mig lite stöttade och uppmuntrande ord på telefon....
....
Jag hoppas verkligen att ni får det här barnet. För er skull såklart men också för barnets skull. Det låter som om hon behöver flytta hem till er! Lycka till.
SvaraRaderaSkickar måååånga styrkekramar till er! Hoppas ni och flickan snart får vara tillsammans!
SvaraRaderaKram!
Tänker på er, på dig. Mycket.
SvaraRaderaDet kommer bli bra. Det här barnet behöver er och det kommer få komma till er,
Jag förstår att det är jobbigt att inte kunna planera, men jag tror att just det är förberedande för er.
För när barnet kommer, vilket det gör, det är då prövningen börjar. För detta barn har haft det svårt, ni har inte kunnat vara med från början utan ni får lixom komma in och rätta till ändras misstag. Och barnet kommer inte vara tacksamt, vilket man vill eller tycker att det ska vara, utan det kommer sakna sina föräldrar, sitt hem, den enda verklighet hen känner till. Det är då det blir tufft, det öre då all kraft kommer in för att lyckas knyta än till barnet, få henne att lita på er, att få till en vardag.
Men det kommer ni klara galant, och sen, när hon landat hos er och accepterat att det öre hennes hem, då kommer ni vara en lycklig familj :)
Av min erfarenhet som familjerna till både spädbarn upp till tonåringar, är att det går, även fast det känns hopplöst emellanåt.
Se detta nu innan som en prövning
Ni kommer klara detta galant!
Jag hejdar på er ♡
Stor kram ♡♡♡
Beklagar min ipads egna stavning :/
SvaraRadera*Av min erfarenhet som familjehem* skulle det stå, de andra stavfelen hoppas jag du förstår ändå :)
Tack! Jo, jag förstår ;)
RaderaDet du skriver är ju så klokt. Och det är så jag tänker, men det är knepigare att formulera ner det i korta meningar. Vi pratar mycket om det, maken och jag. Om olika situationer, hur det kan bli, vad som kan hända. Vi vet ju inget än. Ett tyst eller livligt barn? Lätt eller svårt att söva?? osv osv
Nu har jag stängt av. Försöker att inte tänka alls, de här få dagarna som är kvar. På måndag - i övermorgon - får vi i alla fall ett första besked. Då får vi veta NÄR domen kommer... Den KAN ju redan komma på måndag. Vi får se.
Kram!!!
Jag bara måste fråga, ta inte illa upp, men vad ska ni kalla er själva inför, till, barnet? Mamma, pappa eller vid namn? Tänkte hon är ju så stor så hon vet vem mamma är....
SvaraRaderaHon har ju redan en mamma och en pappa, och kommer träffa dem ibland (inte alls ofta, och inte mycket). Vi kommer kalla oss vid förnamn. Efter tre år, kan socialen begära en överflyttning av vårdnaden. Om hon då inte träffar sina föräldrar får vi kanske tänka om. Vi får helt enkelt vänta och se.... :)
RaderaOj vad nu är härligt starka! Och hoppas innerligt
RaderaAtt ni kommer få ge all er kärlek till detta stackars barn! Usch vad världen är grym..,
Heja er! <3
Kram Malin