Och idag...?

Igår var jag ledig. Min mamma hade hittat på en utflykt för oss, shopping i ett köpcentra. Innan jag åkte iväg, sa jag till maken, att jag var lessen, och lite varför. Jag är trött. På allt. På livet. Vad ska det tjäna till, liksom? Vad man än läser nyheter, eller kollar teve, så är det bara elände och död... Båtolycka med 50 döda, Syrien bara bråkar, centern tjafsar,  nån dödades i Köpenhamn, polisen sköt ihjäl en rånare... Baraeländes elände överallt. Varför ska jag då leva för? Vad kommer det ut för nåt bra av detta? Vad är nyttan med det hela? Jag sa att jag var på väg ner i det mörka, svarta hålet igen. Han tyckte att det var dåligt av honom, som inte kunde hålla mig uppe ur hålet. Han lovade hålla i mig..

När jag kom hem på eftermiddagen, hade nog maken tänkt lite. Sedan dess har han varit omtänksam på ett helt annat sätt än tidigare. Vi har pratat lite också. Det känns riktigt bra.

Vi lever i nuet, påminde han mig. Det var den första läxan vi fick av kuratorn. Lev i nuet. Jag måste påminna mig om det. Vi har ännu inte fått nåt negativt besked. Men vi tror ju det kommer bli negativt. Men innan vi vet, ska vi fortsätta leva i nuet.

Idag har vi städat huset tillsammans. Så himla skönt att göra det ihop, och slippa göra det ensam. Sen gjorde vi lunch tillsammans. Kollade på en film, och satt nära i soffan. Sen gick han ut för att gå en runda, jag orkade bara inte.

Men det känns lite bättre. Inte bra nog för att kunna formulera mig i det här inlägget. Men jag känner mig ändå lite bättre...

Jag tyckte vi kunde planera en resa eller nåt, på påsklovet. Men dit har vi inte kommit än.

Jag får många fina, stöttande kommentarer här. Jag får höra att jag är stark. Vi är starka. Jag måste tänka på alla fina ord, ni skriver om mig/oss. Jag kan ju inte ge upp. Eller...

Första läxan idag, är att leva i nuet. Den andra är att tänka på, att jag är stark. Jag kommer klara det här. Vad som än händer. Även om jag är tillbaka i helvetet med att vara ofrivilligt, oförklarligt barnlös.