Kan inte släppa henne än.

Nej.
Jag kan inte släppa henne riktigt än. Eller rättare sagt, vi kan inte släppa henne riktigt än.

I lördags kväll fick maken ett utbrott på kvällen, skällde ut mig, gick ifrån teverummet och gick och la sig. Jag blev så jävla förbannad, tyckte han var omogen, barnslig, dum... ja, allt, ni vet. Men jag satte mig vid datorn, och gick inte och la mig förrän 1,5 timme senare, då han redan somnat. Det var nog första gången som vi inte sa godnatt till varandra... På morgonen kom han in från gästrummet, skamsen. Han bad mig förlåta "min dumma make"... Jag blev tyst, för jag visste inte vad jag skulle säga. Till slut fick jag ju säga att jag skulle förlåta honom. För det gör jag ju, även om det satt en bit in den här gången. Vi pratade lite. Han tycker att han varit i sån otrolig obalans hela veckan. Efter domen. Jag berättade, hur jag tycker att jag hade min lessen-dag på måndagen och han sin på torsdagen. Han tyckte det var lika svårt och tungt fortfarande. Och han kan inte förstå varför inte soc överklagar...

Senare på dagen var han och handlade, och då kom han hem med en bukett rosor...

Visst, han är förlåten. Självklart. Men vi bråkar nästan aldrig...


Vi har beställt hem domen. Jag har snabbläst den redan, vi ska prata om den ikväll. Och sen ska vi skriva ett mejl till soc, där vi mycket bestämt talar om vad vi tycker. Vi tycker att de ska överklaga. Rätten var inte enig, därför bör de överklaga, tycker vi (och många med oss).

Jag blir ännu mer övertygad när jag läst domen, att flickan bör bo hos oss (eller någon annan). Jag mår fysiskt illa när jag läser vissa saker. Hur de har gjort, hur de har behandlat henne. Och inte tycker det är nåt fel... Nu har de lovat att ändra en massa saker. Samtidigt som en kurator/psykolog inte tror att det räcker. Och soc tror inte heller de klarar det.

Världen är inte rättvis. Vi pratar så fint om att vi ska se till Barnens rätt. Men så är det ju inte. I det här fallet är det tydligt föräldrarnas rätt till sitt barn. INTE ett barns rätt till bra föräldrar...

kram på er!