Dagen efter.

Tack snälla ni för alla kommentarer till mitt förra inlägg. Det värmer mitt gamla hjärta, att det inte är bara vi - maken och jag - som tycker en hel del är galet i vår värld... Den dom som vi fick höra, var en dom som handlar om föräldrarnas rätt till barn, inte om barnets rätt till föräldrar. Vilket det naturligtvis borde ha varit. Alla strömningar i samhället, i debatter, i tidningar - där pratas det om barns rätt till föräldrar. Inte tvärtom. Kanske borde FN's barnkonvention vara en lag i Sverige? Den är inte så dum, när allt kommer kring.

Jag har fått frågor och funderingar, kommentarer och kloka uppmuntrande ord. Och visst är det så. Det är inte oss det är synd om. Och det har jag ju inte påstått heller. Visst känns det lite surt, att ha varit så förberedd i två månader... Vi har fått höra, att "redan i morgon" kan hon komma... Nu blev det inte så.

När det händer en sån här sak, som inte känns riktigt bra, då börjar man leta syndabockar. Jag vet inte vem jag ska skylla på här.... Socialen för att de inledde oss i nåt som inte blev? Nej, de var nog tvungna att förbereda oss, de måste ju ha ett hem att sätta flickan i. Föräldrarna som bråkar och vill behålla sitt barn? Nej, jag kan ju på nåt sätt förstå dem också. Rätten som dömer så tokigt? Nej, för nu finns det en dom och det är den som gäller... Föräldrarnas advokat? Nej, för hans jobb var ju att göra så mycket han kunde för föräldrarna.

Måste man skylla på nån??

Det var svårt, när det var så nära, att inte köpa saker, att inte möblera, att inte göra om och planera en massa. Nu är det skönt, att vi lyckades låta bli med sånt. Det enda vi visste om flickan (som person) är hennes förnamn, och hennes troliga födelsedag. Eller ja, vi vet ju i vilken stad hon bor, och vi tror att det är i lägenhet. Vi har inte knutit henne till oss, och då kan vi också enklare släppa henne. Vi har inte pratat om henne och använt hennes förnamn, när vi har pratat maken och jag. Vi hittade på ett namn i stället. Det skulle vara ett långt, lite tokigt och roligt namn... Som en prinsessa eller sagofigur. Det fick bli Esmeralda. :) Nu tycker jag namnet är riktigt gulligt, jag har väl vant mig...

Det finns ju fler barn som behöver oss. Tyvärr!  Men vi har pratat mycket det här dygnet. Ja, tidigare också så klart! Om meningen med livet. Är det meningen att ha barn? Att få se en generation växa upp, få lära, få följa, få läras av.... osv osv. Nej, svarar vi då. Vi har varandra. Och vi har det bra ihop!

Men det vore så roligt att få ha ett barn i huset.

När vi intervjuades av den första kommunens socialtjänst, så sa vi att vi kunde ta emot ett syskonpar också. Jag har pratat med den kommunen idag. De har gott om familjehem till yngre barn, i förskoleåldern. Men de har inga hem till tonårspojkar. Så vi känner att vi inte är högprioriterade där, precis...

Men en annan kommun har hört av sig. Ryktet sprider sig, det finns en familj... ;) Det är två syskon. Oj då, tänkte jag. Klarar vi det? Klarar vi två på en gång?? Tanken gick tillbaka. Vad är det vi vill egentligen??

Så klart att tankarna snurrar. Hela tiden. Vi tänker mycket på den lilla flickan. Vi undrar, funderar. Men vi kanske måste släppa henne nu. Vi kan inte hjälpa henne. Det är andra som får göra det. Vi hoppas av hela våra hjärtan att hon får komma till förskolan (vi vet genom kontakter att det är KÖ till förskolorna i den kommunen, kommer hon till den bästa då??). Vi hoppas att hon får en bra kontaktfamilj. Vi hoppas att föräldrarna, och även moster och far- och morföräldrar nu ändrar sig. Tar ett ansvar, för detta lilla flickebarn. Hon var nog inte menad för oss.

Socialen vill ju inte överklaga. Vi tycker det är konstigt. Men det är deras policy.

Livet stannar inte upp. Det tar inte slut nu. Jag måste upp och jobba i morrn som vanligt. Jag ska ha telefonkontakt med min kurator på torsdag. Hon ska ju sluta, som jag berättat om tidigare. Men jag är inte färdig. Inte än. Får se hur vi löser det....

Jag är kvar i hålet. Men, jag ser en stege. Jag vet att jag kan komma upp. Jag ser också händer som sträcks ner till mig. Som vill hjälpa mig. Trösta mig. Många fina händer. Igår var det många, många tårar. Mest för att livet är så orättvist. Att man inte kan bestämma nånting, att man inte styr det själv, att man inte kan få som man vill... Idag har det inte varit några tårar. Bara dämpat. Lite sorgset.

Vi kommer över det här. Vi är starka. Men, det kommer ta lite tid. Och det ska det få göra.

KRAM på er, och go'natt!!



PS Tänk att fler än 93 000 har läst min blogg. Läst mina tankar och funderingar. Magiskt. Det börjar närma sig 100 000. Otroligt. Tack till er som läser! Hoppas ni får ut nånting, att jag kan hjälpa er, påverka er, eller bara roa er en stund....