Klockan är sju, söndag morgon. Alldeles för tidigt... Det blir ännu tidigare, om man vet om, att jag varit vaken i två timmar redan. Maken var uppe på toa, jag vaknade till när han kröp ner i sängen igen. Då mumlade han nåt om rådjuren i trädgården. Dum som jag är, var jag tvungen att smyga upp och kolla på dem. Sen var jag ju vaken, och kunde inte somna om... Vi brukar se spår av rådjur, men det är var första gången som jag fick se dem i trädgården. Lite häftigt att sitta i soffan, vid fönstret, och ha en get och hennes kid, bara ett par meter från. De ser mig inte, de känner inte min doft, de anar inte att jag finns där.
Det är mycket tankar i huvudet nu. Igen. Jag läser andras bloggar. Det är plus, och det är minus. En av mina vänner på facebook, som bor utomlands, är gravid. Hon har väl hunnit 6-7 månader nu, tror jag. Jag är en så dålig människa, att jag inte ens kunna gratulera henne. En liten människa, är jag då. Jag skäms över mig själv. Det är väl jätteroligt för dem?? Hon kan ju inte hjälpa att inte jag kan bli gravid, eller?
Missunsam.
Maken sa nåt klokt i går, när vi tittade på Stjärnorna på slottet. Det var Robert Gustafssons dag. Han berättade om sin sjuka bror, döden som alltid följt honom på en liten vagn, hans svarta och mörka perioder. Då sa maken, att man måste ju alltid sträva efter att utvecklas mer som människa. Annars kan man ju lika gärna ge upp. På nåt sätt.
Jag strävar efter att utvecklas som människa, hela tiden. Jag vill vara god, generös, givmild, snäll. Och så känns det ändå, som om jag är snål, ogin, egoistisk. Jag räcker inte till.
Vad vill jag då? Jag vill ha en familj. En egen familj. Jag har en underbar man, ett fantastiskt hus, bra jobb, ekonomin är fin. Men jag vill ha mer! Jag är inte nöjd. Du har det bra, var nöjd med det. Säger den där lilla rösten i bakhuvudet. Men, protesterar den lilla, lilla inom mig. Det tar ju slut här! Det finns ingen som kan ta över efter oss! Vem tar hand om min saker? Mina sångböcker, mina fotoalbum, mitt finporslin, mina instrument? Det är nog den tanken som är svårast att förlika sig med. Att det inte finns nån efter mig, som tar över.
Visst. Vi har syskonbarn, både maken och jag. Men, kan man tvinga på dem, gamla faster?
Och så den där otroligt dumma frågan: vad är då meningen med allt, egentligen?? Jag vill inte grubbla på den frågan. Men den kommer upp hela tiden, särskilt när jag befinner mig i, eller i närheten av det där dumma svarta hålet.
. . . . . . . .
Äsch. Ryck upp dig nu. Tänk lite positivt. Du har så mycket att vara nöjd över. Att vara stolt över.
Visst. Men jag orkar inte riktigt ända fram. Jag är inte en så fantastisk person, som jag vill vara. Jag klarar inte det. Men jag har min man, och han håller i mig. Och jag håller i honom. Men en sån här vecka, då han jobbat 60 tim (inkl idag) - då orkar vi inte, varken han eller jag.
Nä. Jag får nog krypa ner till honom i sängen igen. Lägga mig på hans arm. Känna hans värme. Veta att han finns där. Höra honom mumla de där söta orden till mig. Stjäla lite av hans styrka. Den styrkan som vi får, tillsammans. Och sen vakna upp, till en ny dag. Tillsammans.
Jag fixar nog det här också.
kramelikram
Du är ingen dålig människa alls du lever i en omöjlig situation. Och jag tror att du är tacksam för allt du har, det var jag oxå, men sorgen över barnet som aldrig kom var för stark. Det gick inte, eller min sorg var för stark, så jag orkade inte vara glad för de andra, det gjorde för ont. Men idag när den efterlängtade ligger i mitt knä så finns inte bitterheten kvar, bara en tacksamhet så det är inte något statiskt tillstånd. bara omöjligt att leva i. Önskar att barnet eller barnen ska hitta hem till er snart så att du får känna samma sak.
SvaraRaderaFörstår mer än väl vad du menar. Man känner sig halv, det är nåt som fattas. Det tar liksom slut vid oss. Det är en oerhörd sorg och väldigt jobbigt att bära.
SvaraRaderaJag har inga tröstande ord, så jag skickar en kram istället!
Så fint och varsamt du skriver. Att först gå igenom avgrunden, leva i avgrunden och sedan anklaga sig själv för att man inte kan glädjas åt andras lycka, är inte att vara snäll och omtänksam mot sig själv. Du behöver krama om dig själv. Jag är också ofrivilligt barnlös och det enda som har hjälpt mig när det har varit som jobbigast är att tänka att alla känslor är tillåtna. Alla. Mina känslor är bara känslor och de kan inte göra någon annan illa. Men jag gör mig själv illa om jag inte får känna det jag faktiskt känner. Och känslor förändras med tiden, vissa går över, andra tillkommer. När det var som värst känslomässigt kände jag bara att jag inte kunde ha någon strategi, det var bara att följa med. Det var liksom bara att hantera. Usch, det är så hemskt ibland allt man behöver gå igenom. Jag kan tycka att det är övermänskligt och så orättvist. Så en varm kram till dig och lycka till i fortsättningen!!
SvaraRaderaTACK!
RaderaKram!