onsdag 5 juni 2013

Onsdag kväll

Tack för allt peppning!! Vi behöver allt vi kan få, känns det som....

Det är ju naturligtvis en väldigt stor omställning för oss. OCH för barnen. Mamman klarade inte att lämna dem, så det var bara styvpappan hemma när soc hämtade dem, och sen körde dem till oss. På kvällen ringde mamman till oss och klagade på soc, som varit så grymma och elaka och bara kommit och tagit barnen. Ja. Precis så. vi tror att soc gjorde det bra, för flickorna var lugna och fina när de kom till oss.

Det är inte lätt att vara liten, och undra varför man ska vara hos främmande människor. Det är ju hur konstigt som helst!! Jag vill inte lämna ut flickorna, men jag kan berätta om en sak.

Maten är jobbig. De äter typ med fingrarna, snabbt och kladdigt, och sen rusar iväg. Vi gör så här: vi tvättar händerna före maten, sitter lugnt på våra platser, äter med kniv och gaffel (den lilla vill ha sked, så det funkar). Vi kan hjälpa dem att dela, blåsa på varm mat osv. Vi hjälper till och serverar ibland, och ibland får de ta själva. De har ingen koll på om de äter upp, så vi försöker hjälpa dem med det. Och sen sitter vi kvar tills alla ätit färdigt.
Först funkade det inte alls. Men nu, efter tre dagar, så funkar det riktigt bra!! De äter bättre, mer och lugnare. De kladdar mindre, och försöker faktiskt smaka på det som bjuds. Vi har helt enkelt fått bättre måltider. NU förstår flickorna hur VI vill ha det, och de tycker det är bättre själva. De kan inte rå för, att de aldrig fått lära sig det...
Men det är ett exempel på att vi kan göra nåt bra....

Vi känner oss nog lite lurade. Eller rättare, felinformerade. Soc har inte berättat allt om flickorna. De har problem jag inte vill skriva om här, men som blir tydligare för varje dag....

Idag har jag pratat länge med vår soc sekr. Hon är bra, jag tycker om henne, det har jag nog skrivit förut... Vi behöver nog handledning, sa jag. Självklart, sa hon. Vi ska få börja med att träffa den soc sekr som jobbat mycket med familjen i flera år. Hon är den som känner barnen bäst. Varför har vi inte fått träffa henne tidigare, undrar man ju då? Ja, det blev bråttom, när det väl hände nåt...

Jag blir så oerhört lessen, när jag ser hur fantastiskt lyckliga flickorna blir, när de får varsin dockvagn!!! (en enkel, sulkymodell tror jag, bara plast, kostar en hundralapp). En sån lycka!! Sen har de lekt med dockor hela eftermiddagen. Men vi får LÄRA dem leka. "Oj då, bebisen skriker. Ta upp den försiktigt, och krama den. Trösta bebisen! Pussa lite på den också..." Inte dra den i håret och smiska den i rumpan...

Vi läser mycket sagor. För den stora, den lilla vill göra annat, hon är fenomenal på att pussla!! Då delar vi på dem. "Vi har inga böcker hemma, ni har så många" säger stora tjejen då.... Vi har några stycken, jag tänkte använda biblioteket sen...

Maken är... ja, inte pigg. Dels knäckte han ryggen i lördags, och har fortfarande mycket ont. Den lilla tjejen ryggar för honom, och han tappar allt självförtroende. Han tycker jag är så självklar med barnen, men att han inte får kontakt med den lilla. Vi har kramats och pussats, och försökt hålla om varandra. Det är ju VI också. Vi kan inte ge upp redan. Vi kan ändra de här små flickornas liv, till nåt riktigt bra. Vi måste ha tålamod. Och inte tro, att det blir bra på en gång. Jag kan se små små framsteg, men maken ser inte dem. Och det gör mig också lessen..... Jag vill åka och köpa mer kläder till dem, ett par klänningar, stortjejen behöver en tjockare tröja, vi har pratat om fleecetröjor, sommarjackor, förutom regnkläder och stövlar. Men, han vill inte vara själv med dem, så det har inte blivit av än. I morrn är väl allt stängt. Får se om vi kan komma iväg alla fyra på fredag....

Jaha, så är det just nu. Fortfarande är livet mycket upp, och en del ner. Vi ger inte upp än. Men, det hade gått mycket bättre med rätt information från början.... Kanske skulle man ha delat på systrarna?

Hoppas ni har en fin försommarkväll!! kram kram

9 kommentarer:

  1. Jag tror att "det enda" de behöver är tid med er och det tar nog tid innan de lär sig att de ska bo hos er och att de kan räkna med er i vått och torrt. Kanske att den lilla flickan haft dåliga erfarenheter av män,kanske har någon skrämt henne? Eller så är det en fas nu i början att hon är lite skrämd inför allt nytt och att maken på nåt vis symboliserar allt nytt? Det kommer säkert att lätta med tiden! Jag tänker att ni gör så gott ni kan och det räcker säkert långt för flickorna!

    SvaraRadera
  2. Ni klarar det här! Jag tror att många barn möter många kvinnor; mamma, mormor, BVC-sköterskan, förskollärare, soc.sekr (i detta fall) så de kanske blir mer vana vid kvinnor och lättare generaliserar, dvs till slut är de så vana vid kvinnor att det är lättare att knyta an generellt till kvinnor. Maken kommer att bli väldigt viktig för de här tjejernas bild av världen o män även om det är kämpigt nu. Kan ni hitta något som han bara kan göra med tjejerna; kanske kan han läsa en stund varje dag eller något annat
    Och jag blir tårögd av din beskrivning av att ni får lära dem att leka. Stackars barn

    SvaraRadera
  3. Kämpa på! Tjejerna kommer antagligen nåt tag att testa om ni finns kvar för dem trots att dom kanske är lite "dumma" osv.. Eller om ni lämnar dom lika som mamman gjorde. Och jag får också en känsla av att den lilla har någon hemsk minnesbild/upplevelse där en man ingått..

    Finns säkert hur många barn som helst som sku behöva få "nya/andra" hem än dom dom fötts i. Vad bra att ni kan hjälpa 2 av dem. Men, tror inte på att dela syskon.Tycker det skulle ge en känsla av att precis alla övergav en, t om syskonet..

    Men, tycker ju den där ryggen skulle ha kunnat krascha någon vecka tidigare. Eller så inte alls.. ;)

    Kämpa på! Ni har antagligen en kämpig tid framför er. Men, bara tjejerna ser att ni stannar hos dem lättar mycket säkert.

    Skulle dom behöva vara med i nån form av lekterapi med en psykolog för o bearbeta lite av det förflutna? Bara en undran...

    H: Lotta

    SvaraRadera
  4. Ni gör ett storartat jobb! Hoppas också att ni kan få någon att prata med som stöd i allt som händer! Det är omöjligt att fixa allt själv från början! Allt är så omtumlande för er allihopa!
    Tänk om jag kunde skicka litet styrka!

    SvaraRadera
  5. Det lâter ju som att det är flera framsteg pâ en sân extremt kort tid, tänk dâ vad som är möjligt pâ sikt!! Ni är väldigt goda nyheter för dessa tjejer.

    SvaraRadera
  6. Tack tack tack!!
    Jag tänker ju också som ni.... Men ibland är det svårt att sätta ord på det. Skönt att nån annan säger det till en då. Maken har ju ett stort intresse för trädgården och odling. Flickorna har hjälpt honom att vattna, det får bli deras grej med honom, för det gör ju inte jag. Kanske kan vi hitta på nåt mer sen...

    Igår somnade stortjejen klockan halv tio... och vaknade vid sjutiden. Kommer kanske bli en härlig dag idag.... Hm... Hon bara vägrade slappna av... Sen gick hon på toaletten, magen gick, och hon kom tillbaka och sa, att nu vill jag sova i min säng. Efter tio minuter sov hon gott, vaknade inte och var ledsen en enda gång.... Lite positivt i alla fall.

    Men just i går kväll, hade vi behövt prata, maken och jag.... Våra enda timmar tillsammans på dagen, är ju på kvällen (som vi kan vara vuxna, prata och så...).

    Nu ska jag fortsätta måla i prinsessboken.... ;)

    SvaraRadera
  7. Jag har en treåring där hemma (den yngsta av dina flickor är väl någonstans i ålder?) och även om min dotter är uppväxt i ett "ordentligt" hem, med mat på bordet, rutiner etc, så kan hon nog uppfattas som en ouppfostrad snorunge i andras ögon. Ibland. Det är en svår ålder generellt, med trots, utbrott osv, och för vissa är den tuffare än andra.
    Jag tycker ni redan har gjort fantastiska framsteg! Heja!

    SvaraRadera
  8. Jag håller med anonym. Vi har också en treåring hemma som, trots att han växer upp i ett "välordnat" hem, ibland vägrar somna kl 19 som VI vill, matvägrar, kladdar och trotsar oss till vansinne. Jag förstår att flickorna har ett stort bagage och att inte haft det lätt MEN kan det även vara så att de är lite som barn är mest?
    Ni är jätteduktiga och fantastiska..

    SvaraRadera
  9. Blir helt tårögd när jag läser och ni gör ett jättefint jobb med flickorna! Min flicka var 5 år när jag fick henne. Under tiden framöver så kommer ni förstås att få gå igenom allt möjligt. Kanske kommer en starkare reaktion på förändringen hos flickorna lite senare. Så var det för oss, men det är säkert olika.
    Jättebra att du och maken pratar. Det kommer att vända så småningom, det att den lilla är lite rädd för honom. Det är svårt att få barn i familjen när man inte är fysiskt tipptopp heller. Kram

    SvaraRadera