Fredag kväll, maken och jag sitter uppkrupna i soffan. Fotboll på teve... Suck. Inte min favorit. Det är fortfande 20 grader ute, klockan är kvart i nio. Framför oss varsitt glas.... mineralvatten. Vem somnar först i kväll???
Tänk så livet kan ändras.
Igår var ändå en bra dag. Det var en mycket mycket trött stor tjej, för hon somnade inte förrän kvart i tio. Och vaknade före sju. Suck. Men det funkade ändå bra. Härligt väder också!
Vi hade en strategi över igår, och det funkade. Vi hade strategi i dag också, men det funkade inte.
Lilltjejen vaknade redan klockan fem. Jag la mig hos henne, vi låg kvar till strax före klockan 6. Då var stortjejen också vaken, och vi gick alla tre in till maken i sovrummet, och kröp i hop i sängarna. Bolibompa på teven. De är inte vana vid Bolibompa, men efter ett par tittningar, har de börjat känna igen nåt program. Bättre än tecknade prinsessfilmer hela tiden. Variation är aldrig fel. Halv åtta upp och äta frukost.
Ja, nu äter vi frukost tillsammans alla fyra. I lugn och ro. Funkar bra. Flickorna får vaniljyoghurt med puffar (Havrefras, de äter vi vuxna, barnen gillar dem, inte nåt extra socker direkt). De dricker apelsinjuice och äter varsin halv fralla med ost (mina hembakta frallor). Alla sitter kvar tills alla är klara. Sen tvättar vi munnen och händerna, och borstar tänderna. Maken på den stora, och jag på den lilla. Sen är det nya (rena) kläder på. Lek inomhus, antingen fortsatt Bolibompa eller pussel, medan den ena av oss bäddar och den andra plockar undan frukosten.
Så långt så bra. En fin rutin.
Sen börjar tjatet om att gå ut.... Vi har satt halv tio eller tio som utetid. Då är grannarna vakna, det är inte så blött i gräset, och faktiskt varmare. Så idag målade vi inne. Gick riktigt bra. Flickorna pratade med mamman i går kväll, och det påverkar dem rätt mycket. Mamman var påverkad, och även styvpappan, det tyckte vi både maken och jag. Och flickorna, stackarna, ville berätta för dem om allt kul vi gjort. Sen är de uppe i varv och tillbaka i tråkiga beteenden. Allt kallas återigen för "bajskorv", illtjuten kommer tillbaka osv osv. Soc har sagt, att vi inte behöver svara om vi ser att det är de som ringer. Nästa vecka ska soc prata med dem, och ge dem tillåtelse att ringa typ en förmiddag om veckan. Bättre tid, tror vi.
Medan tjejerna och jag målade, så åkte maken och handlade. Smart, tyckte vi. Vårt mål med dagen, var att tillsammans med flickorna åka och handla blommor till krukor och urnor i trädgården. Penseerna har gjort sitt nu! Redan där blev det jobbigt. De lyssnar inte, gör totalt tvärtom vad man säger, ska plocka och pilla på allt, trots att man säger nej...
Vidare till barnklädesaffären. De behövde regnkläder, stövlar, baddräkt, ett par klänningar till, den stora behöver nåt långärmat. Det blir tjat tjat tjat. Vill ha den, vill ha den, vill ha den. De bryter ihop för att vi inte köper godis. De bryter ihop för att de inte får rida på hästen utanför (stoppa i en tia och den rör sig, ni vet). De bryter ihop för att de inte får köpa tuggummi i automaten. Eller - den stora bryter ihop, och den lilla tjurar och gråter i sympati. Hon fattar nog inte varför... ;)
Det hände så många dumma saker innan vi väl var hemma igen (var bara borta typ 50 min), och vi var båda riktigt arga på flickorna när vi kom hem. De åkte in i sängen, för att vila lite. Sover man inte på natten, så blir man ju trött och gnällig!! "Jag är inte trött!" Det tog fem min så sov den lilla, i 20 min. Den stora låg och blundade och slappnade av till sist i alla fall.
Eftermiddagen blev sen bättre igen. Vi hade fredagsmys, och satt ute och åt tacos. Stora tjejen hade fått skära gurka, tomat, paprika och annat i bitar. De satt ute och gjorde det, smart när vi just städat inne, tyckte vi.... Flickorna hade aldrig ätit tacos, så det var en ny upplevelse. Härligt att få såna goa reaktioner!! Och glass till efterrätt, de var bara för söta då...Lilltjejen kröp upp i makens knä, undrar vem som var mest förvånad, han eller jag. På vägen ner fick han en puss på armen också. Vi börjar tro att han är lite accepterad i alla fall!!!
Lilltjejen somnar på fem minuter. Den stora... ja. Det ska förhandlas och förhalas. Det är det ena och det andra. Det är tårar det är skrik. Jag lämnade henne i tårar, gick ut till uterummet (där fönstret var öppet in till deras rum) och hör henne skratta, prata och leka. Det är ju inte på riktigt. Bara gnälligt. Om det vore gå på toaletten, dricka vatten.... Men nej, det är gnäll och tjat. När vi sagt till på skarpen flera gånger, tröttnade maken, hivade upp henne i sängen (igen), tog bort alla leksaker, böcker och släckte lampan. Hon hade nämligen sagt till honom, att han minsann kunde gå och lägga sig själv... När man har sagt ifrån så, lite ilsket nästan, får man genast dåligt samvete. Vi satt och pratade i en kvart, innan maken skulle kika in och se vad hon gjorde. Då sov hon!!! Alltså. Hon är ju sååååå trött, men vill inte slappna av och sova. Hur gör ni???
Nu sitter vi här vid fotbollen, och försöker göra en strategi för i morgon...
Jag har plockat in och sorterat tvätten, plockat ur diskmaskinen, planterat klart mina blommor (de fick välja varsin blomma till varsin kruka, de planterade vi tillsammans). Vilken fredagskväll!!
Men, för första gången i våra liv, har vi haft fredagsmys, som en liten familj.
Kram på er!!
Ja du jag tycker att det låter som vanliga barn fast "värre och mer intensivt", ungefär som "vanliga barn" gånger hundratusen och så separationen från mamman och all otrygghet som varit innan dess...Jag tror att dom testar er för att se om ni finns där oavsett och för att "kolla" om de kan lita på er. Kanske testar dom er för att se om ni "klarar av" att ge dom dom trygghet och kärlek även om de är "besvärliga"? Kanske har den stora svårt att slappna av för hon kanske fattar mer av vad som hänt? Minns mer av hur det var hos deras mammma? Och hon testar nog er rätt rejält och mer "medvetet" än den lilla?
SvaraRaderaTycker ni verkar göra och tänka så rätt! Fortsätt med samma rutiner en längre tid så kommer de båda känna sig trygga och vana vid det. Stora tjejen har nog sitt läggningsbeteende så invant men om ni är konsekventa så kommer hon lära sig. Mina barn är väldigt duktiga på att komma i säng när rutiner kring läggning är bra. Så fort det blir rubbat så är det svårare igen. Med erat sätt att hantera allt så tror jag att ni småningom får ett fint lugn hos er. Jag beundrar er oerhört!!! Och flickorna också! Vill inte ens tänka på hur Mina pojkar (2 och 3,5 år) skulle reagera om de flyttade. Kramar!!
SvaraRaderaDet är så spännande att läsa om era första dagar! Jag är så glad att flickorna fått komma till er! Vet inte om det hjälper att dela med sig av sina erfarenheter. Men vårt adopterade barn tog 11 månader (!) på sig att våga knyta an till pappa. Innan dess fick jag inte ens gå på toa själv, hejdå egentid :) Men har man inte haft någon att knyta an till ordentligt under sin första tid i livet klarar man ofta bara att knyta an till en person i taget. Och när det gäller sömnen så hade vi 2-3 timmarslånga nattningar första året. Vi höll på att bryta ihop helt många många gånger, barnet var ju sååå trött. Och det var bråk och kamp varje kväll och när väl barnet sov var det även dags för oss att sova. Men förklaringen för vårt barn var många separationer i bagaget, då är sömnen en ytterligare separation som barnet gör allt för att undvika. Har man dessutom haft ett stressigt liv tidigare kan stressen kicka in och göra det fysiskt omöjligt att sova hur trött man än må vara. Det börjar bli bättre nu, men vi ser återfall hela tiden. Allt det där med rutiner osv som alla vill berätta för en var bara knäckande för oss, vi har hur mkt rutiner som helst. Men problemet är något helt annat. Vi har även helt slutat att ta med vår tjej till affärer om vi inte måste. Hon är som allra lyckligast av att få vara hemma, och på ställen där det inte finns så mkt förbud eller stress. Då funkar det även bättre att ta med henne om vi absolut måste. Allt jag skrivit låter ju lite negativt. Men vi har världens finaste lilla barn som under rätt förutsättningar fungerar bäst. Hon har bara ett lite tufft bagage att släpa på. Men jag förstår nu i efterhand att vi även haft det ganska tufft som föräldrar. Det blir lättare för mig när jag kan erkänna det. När man är mitt uppe i det känns det ofta tufft. Men ju mer ni lär känna era flickor desto lättare kommer det att gå. Och jämför er inte med andra som verkar ha det så" lätt"! Jag tror på er!!!
SvaraRaderaJag håller med ovanstående talare! Ni gör ett storartat jobb! Det har bara gått knappt en vecka och redan börjar en del saker gå åt rätt håll! Och visst får man säga till barn när det behövs! Såklart dom testar er! Veckan har varit omtumlande både för er och barnen, men min magkänsla säger att allt kommer att gå bra och ni blir en underbar liten familj med allt som hör till! Många kramar och positiva kommentarer hjälper långt!
SvaraRaderaDu skriver så levande och bra! Kram på er!
Ni gör ett jättebra jobb.
SvaraRaderaLåt allt ta sin tid och ge framför allt inte upp.
Rutiner är säkert jättebra för de här små flickorna, har nog inte funnits mycket sånt tidigare.
Vad tråkigt att mamman och styvpappan ringer och är påverkade, hoppas soc kan få bort det beteendet så flickorna får prata med en närvarande mamma.
Bor ni i samma stad ?
Kram från Trelleborg
Det är så spännande att läsa och ni är ju helt beundransvärda! Jag hade aldrig klarat av och vara så smart, konsekvent och fantastisk.
SvaraRaderaNi är underbarar och jag beundrar er djupt!
Kram
Fina du, jag har inte så mycket mer att tillägga, kommentarerna ovan har redan nämnt det mesta. Tycker också att ni verkar tänka rätt vad gäller rutiner och att barnen verkar vara ungefär som andra barn i samma ålder (mina två är födda -09 och -12) men kanske lite vildare på grund av sin otrygga förstatid i livet. Sedan är det såklart en stor omställning för er att bli föräldrar till två barn på en gång utan någon vidare tillvänjningstid innan. Kämpa på! Förr eller senare blir det förmodligen bättre. Ni har ju bara känt flickorna i en vecka än... även om man blir förälder på det vanligaste viset är den första tiden förvirrad och omtumlande och man känner sig osäker och orolig hela tiden. Bara att gå upp på morgonen är ett projekt. Och att komma iväg till något köpcentrum kan man bara drömma om...
SvaraRaderaKram
Jag känner igen en hel del av det du beskriver om att det är svårt att gå i affärer och liknande. Det är bättre nu efter ett drygt år, men ibörjan fick vi helst undvika att ta med vår dotter till affären.
SvaraRaderaDet låter som om barnen inte är riktigt vana vid er typ av gränssättning, dvs så som de flesta föräldrar sätter gränser. Vilket säkert har med att göra hur de växt upp. Barn lär sig det nya systemet, men visst är det tufft på vägen dit. Kram
Man kan ju inte förvänta sig att de ska uppföra sig exemplariskt?! Alltså, vad tror ni? Jag tycker SYND om tjejerna så som ni går på! Låt dem känna sig trygga och få landa utan era rutiner och krav! Jag tycker det ni gör är jättebra, men släpp förväntningarna lite! Krav är det sista man ska ha på barnen! Våra barn är oxå vilda, men låt dem vara barn! De har ju fått flytta från sin mamma! Klart deras liv är upp och ner! Ta det lugnt!!
SvaraRadera