Så kom den till slut.

(Oj. Det här blev ett långt inlägg. Hoppas ni orkar läsa hela!)


Så kom den till slut. Till mig också! Förkylningen alltså... Jag hostar, nyser och snorar. Inte mycket till feber (strax under 38), men jag fryser och mår inte alls bra. Det blev inget släktkalas för mig idag. Maken fick åka ensam. Jag har satt upp två mål för mig idag: 1 duscha, 2 vattna blommorna. Och nu har jag klarat båda. Kände mig så mycket piggare efter duschen, att jag faktiskt slängde i lite tvätt i maskinen. Snart klart att hänga den.

Jag funderar mycket, och har gjort det de här senaste dagarna. Det ligger väl i tiden, kan man ju säga. Dags att summera ett år, och blicka framåt på nästa.

Om jag gör en kort summering av året som gått, handlar det mycket om barn och barnlösheten. Fortfarande. Vi gjorde vårt sista IVF. Vi kämpade med att förstå och börja försöka acceptera en oförklarlig barnlöshet. Vi har blivit utredda av socialen i två olika kommuner. Och vi är nu nära, nära.... (tror vi fortfarande).

Om åtta dagar kan vårt liv förändras. En stor omvälvande förändring. Eller så händer ingenting, jag kommer trilla ner i hålet en sväng igen, och sen fortsätter livet som vanligt. Vi pratar mycket om det, maken och jag. Om vad som kan hända. Om saker vi vill göra. Om hur det kan bli, om hon inte kommer till oss. Vi har blivit erbjudna två olika föräldrautbildningar. Ska vi välja den andra, om hon inte kommer till oss?

Som jag har berättat tidigare, så har socialen uppmanat oss att inte köpa några saker, eller göra iordning något redan nu. Och för en sådan planerande människa som jag är, är detta sååå svårt. Jag vill ju ha saker och ting klart, när hon kommer. Nu vet vi ju inte ens om hon kommer över huvud taget... Socialen säger till oss, att hon gör det. Men vi vågar inte tro det, förrän hon är här. Vi är nog lite skadade i den här IVF-karusellen... Och om hon kommer, vilken dag blir det då? Vi vet att beslutet ska tas om åtta dagar. Men, går förvaltningsrätten på socialens sida, och låter dom vinna laga kraft med det samma, eller får det ta de sju dagarna det brukar?

Jag har en bra chef. Hon vet om precis hur det ligger till. Och från den dagen barnet kommer till oss, får jag vara hemma två veckor direkt. Inga problem. Och sen har hon löst det, så att jag kan få jobba måndag och tisdag och resten av veckan ledigt. Skönt att det är klart i alla fall. Maken är lite mer bekymrad. Han har en stor grej på sitt jobb i mitten av januari. Så han kan nog inte vara hemma heltid i två veckor. Vi har pratat om att han kan jobba hemifrån, och kanske inte hela dagar. Men vi får se hur det blir. Om det fungerar jättebra här hemma, blir det ju inga problem. Men, det kanske inte fungerar så bra - vi vet ju inte riktigt än...

Det är så många om som hänger i luften... Det passar inte mig, inte bra på nåt sätt alls... Jag försöker att träna och tänka och försöka klara det. Det går rätt bra, men ibland får jag totalt psykbryt och panik!

Vi har en byrå i hallen. I en av lådorna i mitten har vi mediciner, plåster, första hjälpen och sånt. Det kan inte vara kvar där om vi får en ettochetthalvtåring i huset... Helst vill jag ha det i ett skåp högt upp i köket. Finns inget ledigt, tyvärr. Eller i badrummet, högt upp. Kräver omflyttning, städning och minskning av sortimentet, tyvärr. Eller i tvättstugan, finns en hög hylla där. Men inget ledigt eller omflyttbart där heller, tyvärr. Om/när hon kommer måste vi ju ta tag i det där...

Vi har "barskåp" i låga hyllor... Måste vi också flytta om. Knivar framme i ett knivställ. Känns bra att ha dem "osynliga" faktiskt. Nu tror jag ju inte, att hon kommer vara så aktiv i början. Hon går inte jättebra än, hon har varit väldigt stilla (suttit i sängen hela tiden). Det kan ju bli en explosion av undersökande, vi vet ju inte. Men, men. Det löser sig när det blir aktuellt...

Den dagen som beslutet tas, ska jag till sjukhuset. Jag ska göra en MRT på huvudet och nacken. Jag gör det med jämna mellanrum, sedan mina tumörer i huvudet. En extra koll helt enkelt. Det är inget jag oroar mig för, alltså att de ska hitta nåt nytt. Inte ett dugg orolig, faktiskt. Men jag gillar inte själva undersökningen. Det beror lite på hur långt ner på ryggen de kollar, men det brukar ta 1-1,5 timme. Och då ligger jag fastbunden med huvudet låst i samma position. De första gångerna hyperventilerade jag, hade lätt panik och tårarna rann hela tiden. Någon gång har jag fått lugnande... Nu är det enklare. Inte enkelt, men enklare. Jag får så otroligt ont i kroppen när jag ligger så helt stilla så länge. Jag brukar se till att ha med mig bra musik, en nyinspelad bra skiva. Jag har inte börjat tänka på det än, men det hinner jag. Gott om tid, känns det som. Jag ska vara där redan på förmiddagen. Och sen kommer ju beslutet. Så jag vet inte om jag åker tillbaka och jobbar nåt mer den dagen. Men jag vill vara den som berättar för mina kollegor vad som ska hända.

Nåväl. Ännu en sak som måste väntas med, som jag inte kan planera...

Är det bara jag som tycker det är såååå jobbigt att inte kunna förbereda saker och ting, att kunna planera och förbereda?????

Vi vet hennes förnamn. Men det har vi behållit för oss själva. Eller, nästan. Maken har berättat det för min syster och hennes man ;) Han var så uppspelt och glad en dag (och då de var ute på en pub så var han inte helt nykter.. hehe). Annars är det ingen som vet. Bara vi.

Nähä. Nu har jag fått skriva av mig lite igen. Skönt det. Ibland läser jag vad jag har skrivit tidigare, för länge sen. Jag märker att jag har glömt mycket. Glömt hur det kändes, glömt hur jag tänkte. Lite kul att ha allt sparat!

Jag hoppas jag mår bättre i morrn. Jag ska iväg och sjunga på en liten minikonsert på eftermiddagen. Sen blir det iväg till goda vänner, där vi också sover över. Om jag inte blir sämre...

Hoppas att ni, mina bloggvänner, får ett trevligt avslut på det här året. Och så önskar jag er alla, ett riktigt G O T T   N Y T T   Å R!!

Varma kramar!

Nya löften.

När vi hoppade på IVF-karusellen fick vi höra, att det är vanligt att äktenskapet/förhållandet spricker om man inte lyckas. Det sliter på förhållandet, helt enkelt. Och det slet, det gjorde det. Men vi hade lovat varandra, att vi skulle fortsätta hålla ihop! Små enkla saker, visa att vi älskar varandra, ta hand om varandra.

Och vi håller ihop! Vi har sagt till varandra, att vi ska klara de här!!

Nu står vi inför en ny förändring. Vår lilla familj, som är jag och min man, kommer vara öppen för flera nu. De kommer bli stora förändringar. Helt plötsligt kommer vi ha ett barn hos oss på heltid. Vi kommer ha socialen här lite titt som tätt, och vi kommer ha en kontakt med en ny familj. Det blir många att ta hänsyn till helt plötsligt. Och vi (=JAG) måste träna på att vara spontana och flexibla. Vi kan inte planera vårt liv på samma sätt längre.

Vi har nu gett varandra ett nytt löfte. Vi ska klara av det här. Vi ska fortsätta älska varandra, och visa det!

Jag tror, att är man medveten om det, så kan man lösa det.

Idag ska jag sjunga igen!! Mycket sång och musik, men det hör ju till julen, eller hur??

kram på er...

Funderingar i juletid.

Julen. Glädje. Frid. Barn. Tindrande ögon. Filmer. God mat. Snö. Sovmorgon.

Vi vaknar upp till en juldag med ordentlig blåst, och mulet och grått. Och faktiskt, det regnar också. Trist. Kollade väderprognosen, och det ser inte kul ut. Jag tycker ju det ska vara snö och kallt på vintern... Det här slasket är det absolut tråkigaste.

Julafton var fin. Jag hade en lessendag, synd att det ska vara på julafton, men det rår jag inte över. Jag berättade för mina brorsbarn att vi förmodligen ska ta hand om ett barn. Det blir ju nästan som en kusin till dem. De har nämligen talat om att de minsann vill ha kusiner. Den äldste klargjorde igår, att han var den enda í hela hans klass, som inte har kusiner!! (och så en förebrående blick...). Ja du, vännen min, vi gör så gott vi kan... Flickan frågade mer om varför inte det här barnet kan bo hos sina föräldrar. Det är svåra saker att förklara... Men de nöjde sig med mina svar. Och sen spelade vi fyra i rad, den försvunna diamanten och de andra spelen de fick i julklapp... :)

Idag ska vi till makens släkt. Hans syskonbarn är några år äldre. Men det är brodern som är den knepige där... Förra året gjorde jag en kalender med foton på alla i familjen (makens syskon m familjer och föräldrar och så vi). Den var ju inte bra. Han hittade massor att klaga på. Men makens pappa har skrutit med fotona varenda gång vi har träffats... :) I år fick jag inte göra nån kalender, det skulle brodern göra. Jaha. Han har frågat maken ett par gånger var jag hade gjort kalendern, och jag talade om det, tipsade t o m om vilket företag jag tyckte var bäst. Tydligen var det inte så enkelt som han trodde, för nu hörde jag nåt om att det nog kanske eventuellt blir en kalender, och då bara med foton på barnen i släkten (de är typ 16 och 10 år....). Men, jag har gjort nåt eget... Hihhihi! Jag har gjort en liten bok i stället, inte större än typ 15x15 cm, med 2-3 foton på varje sida, totalt runt 70 foton. De beskriver året 2012, och är foton på makens släkt (inkl moster och morbror). När jag letade foton, och satt där och knepade och knåpade, tänkte jag på min svärfar, och på makens utvklhandikappade kusin. De uppskattar båda mina foton... :) Ska bli lite spännande att se och höra reaktionerna idag....

Jag har klarat av några julkonserter också. I söndags i min hemkyrka. Gick riktigt bra! Och många har gett mig fina ord efteråt. Och det känns ju bra.

Men ändå, så kommer en lessendag. Jag börjar gråta utan orsak, känns det som. Förlåt, säger jag till maken. Bli inte arg på mig, för att jag är lessen, ber jag honom. Min fina man svarar, att han kan ju inte bli arg på nån som är lessen. Jag får vara lessen, säger han och kramar och pussar på mig... <3


Äsch, nu var det är lite förvirrade funderingar i jultid...

Jag önskar er alla en GOD, varm, innerlig och välsignad JUL!

Jo, det blir nog en god jul i alla fall...

Jo. Det blir nog det. En god jul i alla fall.

Det är ju bara att fortsätta leva som vi gjort tidigare! Vi får försöka att inte tänka på barnet, som hade haft det så mycket bättre hos oss. Julen kan ju vara en alldeles underbar familjehögtid!! Men det kan också vara ett rent helvete, när det är dåligt med pengar, alkohol, misshandel mm mm.

Vi hoppas att det lilla Jesusbarnet håller sin skyddande hand över det här lilla barnet...

-----

Det kommer bli jul i alla fall. Och det är kallt och snö ute, så det finns ju stooora förhoppningar om en vit jul. Alla julklappar är klara, julkorten skickade sen länge, nu börjar det trilla in fler varje dag. Julgodiset är klart. Jag har handlat all mat. I morrn ska jag städa. På lördag ska vi griljera skinkan, och lägga in sillen. På söndag tar vi in granen och klär den, och plockar fram alla tomtarna. Och på kvällen provsmakar vi julmaten... Vår egna lille-julafton.

Julafton spenderas tillsammans med brors familj (barn), juldagen med mannens släkt och annandagen med min släkt. Tjoho!

Men det kommer bli jul i alla fall. En välsignad jul, i år igen.

KRAM på er...

Ingen god jul...

Just nu är jag bara tom. Lessen, kanske.

Förhandlingarna i förvaltningsdomstolen kommer ske den 7 januari. Så advokaten fick som han ville... (Vi har hört många påstå att han är tjurig, dum och knepig).

Vi får inte fira en sån jul vi önskade. Men vi kommer nog får det bra ändå.

Den vi tänker på är flickan... Så klart. Tre veckor till måste hon bo, där ingen ser henne, ingen hör henne, ingen ger henne mat (bara välling och gröt), ingen tar hand om henne, ingen kramar och pussar henne...

Hoppas hon klarar det. Och hoppas vi klarar det.

//

Ska sluta.

Hon ska sluta.

Vår kurator. Jäklar, också. Första februari börjar hon på nytt jobb. :'(

Men hon tycker att jag klarar mig själv nu... Och det gör jag nog. Vi har en telefontid i februari också...



.......

Och nej, vi har inte hört nåt om när det blir förhandling i förvaltningsrätten. Bra eller dåligt? Dåligt = det kanske inte blir före jul nu då. Bra = vår soc sekr jobbar bara i början på veckorna, kanske därför vi inte hört nåt.

Suck.

Goda nyheter.

Ännu ett steg är avklarat. Nämnden sa ja till ett LVU, och att vi ska bli barnets familjehem.

Hoppas, hoppas, hoppas nu förvaltningsrätten tar beslut före jul... Annars får det stackars barnet vänta i en månad till  innan nåt händer....

Det känns som en stor sten lyfts från mitt bröst...

K R A M !

Tålamod!!!

Tålamod... Ja, det har jag inte så mycket de här dagarna. Jag brukar nog vara rätt cool, men inte nu... Jag tycker tiden går alldeles för långsamt. Det händer ingenting....

Jag bara väntar och väntar... Kan man få lägga sig ner och blunda två minuter, vakna upp, och så är det fredag 21 december kl 16 typ???

Julen kan få komma hit nu. Jag är klar med julklapparna, tomtarna ska plockas fram bara. Och julstädning, bädda med röda goa påslakan, lägga in sillen, hugga och sätta in granen, griljera skinkan, koka lite mer julgodis... Hm. Det är visst mer än vad jag tänkte på... hihihihi.... Men allt det här hinner jag med helgen före julafton.

Snälla, snälla... kan inte tiden gå liiiite fortare?? Åtminstone tills i morrn eftermiddag, så vi får höra hur det gått i socialnämnden...

kramelkram


Och nu snöar det igen!!
HÄRLIGT!!! (tycker inte maken som får skotta...)

Dumma tankar.

Nu har jag sjungit julkonsert fyra kvällar i rad... Roligt! Men jobbigt också. Mitt i allt detta är mitt huvud fullt av nåt annat... Tankarna är upptagna av någon annan...

Idag är jag ledig. Och i morgon lördag. På söndag väntar julbord, och på kvällen ska jag sjunga igen. BRA när jag har saker att göra, för då tänker jag inte så mycket. Men nu har jag alltså två dagar... De är ju inte helt lediga, för idag ska jag städa, och i morrn ska vi till goda vänner på födelsedagslunch. Men det finns tid för tankar.

Jag funderade på om jag skulle ringa vår kurator, och kolla om jag fick komma idag till henne. Jag har tid nästa vecka, på Luciadagen. Men, det har inte blivit av. Jag känner inte riktigt för att ge mig ut och köra åtta mil, på snöiga vägar. Nu är det -20 grader ute...

......

Vi är inte sams om en sak, min man och jag. Det händer typ aldrig att vi inte är överens. Jag har nämligen pratat med en god vän, om vår situation, om det lilla barnet som far så illa. Maken tycker inte jag skulle sagt nåt. Vi vet inte om vi får prata om det, säger han. Jag tycker inte jag sagt nåt utmärkande, vi har inte fått en enda liten hint om att vi inte får prata om det, att vi skulle ha nån form av tystnadsplikt! Inte en enda gång har soc sagt nåt om detta. Vi har ändå valt att inte säga så mycket, av respekt för de inblandade. Det lilla jag har berättat, eller skrivit här - är typ ingenting av det vi fått veta...

Vem som helst, som hör något om ett barn som far illa, kan göra en anmälan. Till socialen eller till polisen. Det räcker med misstankar. Om någon gör en polisanmälan, måste polisen anmäla det till socialen, som måste ta tag i det.

Men vi kan inte göra nån anmälan. Det är inte vår sak. Vi ska bara finnas där för barnet, när det väl är dags. Men när blir det...?

Ni som känner mig, har läst vad jag skrivit, ni har säkert förstått - att planera är min grej... ;) Jag vill veta vad som händer. Vad som ska hända. Så den här situationen är riktigt, riktigt jobbig för mig. Men jag tränar. Och jag försöker.


Så, vad ska jag hitta på idag??? Städa går ju rätt snabbt. Jag har handlat alla julklappar, skrivit julkorten... Måste försöka hitta på nåt, så att jag förströr mina tankar...


Kram på er, och tack för alla fina ord! Det är ju inte bara jag som tycker världen är knepig, märker jag....

Neeeej!!

Alltså, vad är det för fel på oss? Allt ska liksom bara krångla och bli fel, hela tiden.

Det togs inget beslut i nämnden igår. Föräldrarnas advokat har skjutit upp det till på tisdag. Så nu är det inte säkert att det händer nåt före jul. Mest troligt i mitten på januari. Då har nog familjen redan flyttat till en annan kommun... :(

Och för varje dag som går blir det bara värre för barnet... Det är ju barnet vi tänker på... Vi finns här, med öppna armar, beredda att ta emot. Men, nej då.

Hur tänker lagstiftaren egentligen?? Vem tänker de på? Barnets bästa?? NÄ! Det är fortfarande de vuxna man tänker på. FEL säger jag.

Jag blir så trött. Och lessen. Jag blir riktigt, riktigt lessen...


Tur det finns några goa vänner där ute, som vet vad vi väntar på... Igår var maken på julfest, och kom inte ens hem. Typiskt, när jag hade behövt prata... Polisvännen stöttade. Skönt med förstående vänner!


Jag är på väg ner igen. Ordentligt, känner jag. Det var ganska länge sen jag var nere i den där hålan nu... Längtar ju inte tillbaka dit, precis. Dumt. Dumt. Dumt.

. . . . . . .

Men ååååå vad tiden går långsamt...

Jag vet att jag inte ska hoppas för mycket. Men jag kan inte låta bli.

Dumt? Förmodligen.

Kan vi inte hoppa fram två veckor  så att vi får besked NU??????



Hur ska jag tänka? Vad ska jag göra....???

Funderingar. Planeringar.

Jag är en planerande människa. Om jag inte får planera och förbereda, så blir det inget bra!! Min mamma sa med medlidande i rösten, häromdagen, att det måste vara sååå svårt för mig nu. Att inte kunna planera, veta om barnet kommer till oss eller inte... Hos oss är det alltid jag som styr upp och planerar alla kalas, jular, påskar, semestrar... Man måste ju veta, eller hur??

Och det här är riktigt jobbigt. Att inte veta. Om hon kommer, eller inte. Soc har sagt, att ja hon kommer. Men de kan inte lova, för det är mycket som ska ske på rätt sätt. Men det ska mycket till, om det inte går som de vill. Alltså, om inte hon ska bli placerad, då blir ingen det! - De är lite veliga, eller hur??

Aahhh......

Häromkvällen sa jag till min man, att nu ger jag upp. Nu hoppas jag att hon kommer. Jag orkar inte gå omkring och inte-hoppas längre.... Suck. Han bara log. Men ändå har jag inte satt igång stora planeringen.

På onsdag dags beslut i hemkommunens socialnämnd. Det är vi inte oroliga för. Men sen har förvaltningsrätten två veckor på sig. Där är vi liiiite oroliga. Föräldrarna har fått en ganska tuff brottmålsadvokat utsedd till sig. Jag är orolig för honom. Men, vi vet ju inte.

. . . . . . .

Jag har tänkt så här, om hon nu kommer, flickebarnet... så vill vi ju göra det så bra det bara går för henne. Hon ska få en bra uppväxt och en bra barndom.

Om jag skriver till henne... Alltså, som ett brev, i dagboksform. Jag börjar redan nu, innan hon har kommit. Och berättar hur vi längtar efter henne, hur oroliga vi är för henne, om en del av det vi har gått igenom. Hur vi tänker och pratar om hennes rum, om hennes saker, om hur hon är och hur hon ska fungera tillsammans med oss...

. . . . . . . .

Jag hade också tänkt, att när hon kommer till oss, så får hon ett paket. Med ett mjukisdjur, som sen ska följa henne... Men det tyckte inte maken. Nä, för det är nog det mest traumatiska i hennes liv, att behöva lämna sina föräldrar och komma till oss, anser han. Och det där mjukisdjuret ska inte förknippas med nåt så traumatiskt.

Nähä. Jag som gillade tanken att hon fick det, just som en present, när hon kom till oss.

Men vi vet ju inte. Tänk om hon gråter och skriker och bara vill hem igen....'

Men å andra (eller tredje, eller fjärde... ) sidan. Hon har det ju inte bra där hon är nu, hon borde vara nöjd att få komma och få lite uppmärksamhet och så...

Men å ..... sidan.... Hon vet ju inte om nåt annat... Hon har inget att jämföra med.

. . . . . . . .

Som ni märker snurrar tankarna. Hela tiden. Jag kan inte sluta... Om tre veckor är det julafton. Då bör vi ha henne hos oss... Hoppas, hoppas. Vilken jul det kan bli!! Och då menar jag på två olika sätt. Kommer hon = alldeles fantastiskt och jättehärligt.
Kommer hon inte = fruktansvärt... ett misslyckande igen, en besvikelse, en....

. . . . . . .

Nä, nu ska jag fortsätta med mitt bröd som jag bakar!!

kram på er, och ha en trevlig första advent!!