Igår pratade vi allvar, maken och jag. Det känns som om vi har pratat runt varandra lite nu. Jag frågar, får inga riktiga svar som jag vill ha, och sen tolkar jag istället. Då blir det kanske inte som det är tänkt...
Jag är egentligen trött på att vänta på fosterbarn. Jag mår inte bra av det här "upp och ner-andet" hela tiden. Det är som hela ivf-karusellen. Hopp och förtvivlan. Väntan. Oro. Glädje. Stor sorg. Det kostar på för mycket för mig. Är det därför jag inte blir bra i mitt öga? Stress? Oro?
Men så finns ju Längtan där. Och den är fortfarande stor. Det svarta hålet är dock en bit bort. Jag har inte pratat om det på länge, vilket maken trodde. Nähä, svarade jag bestämt, och han fick ge sig.
När maken har haft så mycket nu i början på året har jag vid två tillfällen frågat om vi ska strunta i familjehemstankarna. Och han säger nej, han vill att vi försöker.
Nu säger han att det får inte ske till vilket pris som helst... Min hälsa.
Jag har bestämt i mitten på april med ny kommun. De har inga barn aktuella, och vill göra en ny utredning med oss. Nu har vi pratat igenom det igen, maken och jag. Vi kommer säga nej tack till dem. Vi har ju bestämt med en kommun den 1 april. De har två olika barn. Blir det inget med någon av dem, så är det stopp och slut sen.
Då får vi gå vidare med att vara barnlösa. Jag blir väl bitter då. Jag tror jag hade behövt min kurator lite längre, men hon jobbar ju inte kvar. Tyvärr. Det svarta hålet kanske kommer närmare igen. Men då får det bli så. Jag får lära mig att leva med det. Lära mig att gå så långt ifrån det jag kan. Lära mig att inte trilla ner där.
Och i morgon ska vi provköra bilen, modell mindre. Det lutar åt att vi köper den. Skit samma om det kommer ett barn som kräver barnvagn sen. Får det inte plats i bilen, så gör det inte. Den får plats i makens bil. Det får väl räcka då?!
Men under de senaste fyra åren har vi längtat och väntat på ett barn. Fem missfall senare står vi här utan. Vad ska jag fylla mitt liv med sedan?? Hur skapar jag mig identiteten sen? Barnlös? Vad fyller jag mitt liv med? Min man? Ja visst, och jag älskar honom över allt annat. Men, det räcker inte riktigt. Hundvalp? Kanske. Men tål jag den då? Vill jag det?
Många tankar som ni märker. Fortfarande mycket sorg. Och oro.
Tack för era tankar och kramar!! Era kommentarer är värda så oerhört mycket just nu!! Kram!
Då hoppas jag VERKLIGEN att nån av de två aktuella barnen kommer till er...................
SvaraRaderaså ni äntligen får bli föräldrar.
Kram från Trelleborg.
Nu vet jag inte om det jag skriver blir bra eller om jag tänker helt fel. Men jag vill berätta kort om två barnlösa - ur barns perspektiv. Den ena är min faster och den andra min väninna. Båda såväl barnlösa som ensamstående. När jag var liten var min faster den näst viktigaste vuxna i mitt liv. När hon kom hade hon tid med mig, lyssnade och fanns, utan egna barn, som alla andra alltid hade.... Lite samma roll har min väninna för mina barn, och de älskar henne djupt. Det jag inte kan bidra med är hur någon av dessa två mår eller tänker. Men väldigt viktiga och älskade av barn kan ni bli, även utan barn i er egen familj.
SvaraRaderaTa gärna bort min kommentar om jag bara var klumpig.
Jag hoppas för övrigt att någon av de två små ska få sin egen trygga familj hos er!
RaderaJag vill bara ge dig en stor stor kram! Känner inte dig med tänker på dig varje dag! Stor kram från Varberg
SvaraRaderaÅh vad jag känner igen tankarna om hur man ska gå vidare som barnlös. Tankar om hur livet blir, vad/vem ska jag lägga min kärlek och tid på, hur ska mannens kärlek "räcka", hur ska livet kännas bra, ska vi ha fler katter, ska vi ha hund, ska vi ändå bygga hus, kommer jag bli en bitter tant, kommer jag må bra, hur mår vi som par osv osv osv.....Visst mina syskonbarn och gudsonen och att få finnas där för dom det "räcker" en bit men de kan inte ersätta egna barn hur bra det än är för dom att vi har tid och kärlek att lägga på dom....Visst vi är älskade av syskonbarnen och gudsonen men de är inte "ersättning" för egna barn...men visst det hjälper litegrann att dom finns i våra liv. Jag försöker hålla skenet uppe och ibland går det att "fake it til' you make it"...ibland låtsas jag vara glad och försöker tvinga mig själv att inte "hänga upp hela livet på detta med barn" och ibland fungerar det men inte alltid. Vissa dagar hjälper inget och jag har verkligen svackor. Mannen är också nere ibland men han verkar ha lättare att acceptera det på något sätt. Jag vet inte om det spelar roll men som man utan barn verkar man inte bli "dömd" lika hårt av omgivningen som en kvinna som inte har barn, så på så vis är det kanske lättare för männen...omgivningen har inte lika mkt fördomar om barnlösa män och det kanske är lättare att leva utan barn när omgivningen är mer accepterande och inte så ifrågasättande.....jag vet inte....Jag hoppas att något av de 2 barnen får komma till er. Tänker på er. Kramar
SvaraRadera