Nej. Det blev ingen placering den här gången. Heller.
Alltså, vår soc sekr hävdar att det bara är VI som råkar ut för sånt här. Det brukar alltid bli placeringar, enligt henne. Men vi råkar på de där ovanliga händelserna. Och visst är det på sätt och vis skönt, att barnet får vara hos sin pappa. Även om mamman med all sin kraft motsätter sig det. Ja, vi kan ju absolut inte påverka nåt, och ska inte det heller. Det är som det är, för vår del...
Så. Nu är det VI igen. Maken och jag.
Och vi får ställa in oss på det.
Vi anade. Vi trodde. Men samtidigt så hoppades vi nog lite grand. Så länge man inte vet nåt, är det ju inte säkert.
Makens chef, som också gjort IVF, jämför vår resa att återigen bli familjehem, med resan vi gjort med IVF. Upp och ner, hela tiden. Väntan. Oro. Och visst har han lite rätt. Hopp och förtvivlan, typ.
Vad gör vi nu?
Ska vi vända oss till andra kommuner?
Ska vi ge upp?
Strunta i tre utredningar, en kurs och en omgång handledning?
Vad ska vi göra nu?
Orkar vi mer? Eller ska vi kasta bort allt vi redan gjort???
Usch, jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag blir bara så oerhört trött.....
Så tråkigt att det inte blev en placering den här gången heller, eller hur ska man säga...tråkigt för er men kanske bra för barnet att få vara med sin pappa. Men barnet hade fått det bra hos er också! Svårt att veta hur det blir för barnet på längre sikt men jag förstår hur ni känner också, eller jag tror jag kan förstå. Jag förstår att du blir trött och att ni har tankarna på hur ni ska gå vidare, det är verkligen inte lätt att veta när/om man bara ska ge upp. Ta hand om er.
SvaraRaderaUsch vad jobbigt. Jag kan inte ens föreställa mig det ni måste känna nu...
SvaraRaderaNej, skit också. Och för att svara på en av, de antagligen retoriska, frågorna i din text. Ja, jag tycker ni ska skicka till fler kommuner, ut med ett massmail bara. Varma tankar till dig, mm
SvaraRaderaVänd er till fler kommuner!!!
SvaraRaderaHjärtliga hälsningar från en bloggläsare.