Vi har haft fem missfall, min man och jag. Vi har tillsammans upplevt fem plus. Vi har känt en försiktig lycka, en översvallande glädje, försökt hoppas.... och sen rasat rakt ner i sorgen. Första gången var nog värst. Jag grät mest, den gången. Visst grät jag de andra gångerna, men inte lika mycket. Det senaste, femte, missfallet ville jag I N T E ha. Jag bara sa nej nej nej nej nej det kan inte, det får inte vara sant.... Men det var sant. Det hjälpte inte hur mycket jag inte ville det skulle vara sant. Det var sant.
Många går genom livet utan ett enda missfall. Andra har ett missfall, och berättar om det som om det är det största och viktigaste som har hänt dem. En del har änglabarn/himlabarn och allt vad de kallar de för. Så har vi aldrig tänkt. Vi har inte fött nåt barn, som inte fått leva. För oss har det varit små foster. Men vi har ju aldrig gått så långt som till vecka 12. Vi har aldrig hunnit se nåt ultraljud. Det närmaste vi varit, var när missfallet kom på lördagen, och vi skulle på ultraljud på tisdagen efter... Då kunde de bara konstatera missfallet. Undrar om vi känt annorlunda om vi hunnit se nåt...?
Jag har fått tabletter att ta, ifall jag skulle bli spontangravid. Eftersom jag (vi) är en "missfallerska" utan nån bra förklaring eller anledning, så vet läkarna inte vad de ska göra mer. Vila? Det är inte fel i alla fall.
Den här gången var min mens sen. Men jag testade inte. Sen kom den. Det var inte som vanligt. Mer klumpar. Mer i sjok. Olika mycket på nåt sätt. Ungefär som vid missfallen. Inte alls som vanlig mens. Kanske hade vi ännu ett tidigt missfall? Det kan ju ingen säga nu. Men vi väljer att tro det. Det är ju så oerhört vanligt med tidiga missfall. Nu var det nog i vecka 6, om jag räknat rätt. Det är tidigt. Inget att se ens... Det kanske inte ens var nåt. Ingen kan veta. Den här gången föll inte en enda tår.
Jag sörjer fortfarande min (vår) barnlöshet. Just nu är jag inne i en period, då jag sörjer mer. Vi hade vänner här i lördags, med en ettåring. Då blir det så tydligt. Jag kommer aldrig få höra nån säga mamma till mig. Jag kommer aldrig få packa ner barnstolen när vi går in till grannen på fika. Jag kommer aldrig få söva i vagnen där ute, för att sen smyga in och titta på teve och umgås.
Och jag kan leva utan det. Jag skulle helst inte vilja leva utan det. Om jag fick välja. Men nu får jag inte välja. Nu är det så här. Punkt och slut, på nåt sätt.
Jag har mina underbara syskonbarn! Tur det!! Grannens skrikiga ungar blir jag galen på.... De är bara i vägen, på nåt sätt... Är det egna barn och andras ungar, eller varför blir det så??
I helgen sopade jag bort gruset på vägen utanför vårt hus. Så mycket enklare för barnen att cykla då, tänkte jag. Vilka barn menar jag?? Här bor ju inga, hos oss.
Mycket tankar. Tungt. Tröttsamt. Jag har ingen energi!!
KRAM till de som behöver det....
KRAM till dig!
SvaraRaderaÅh, en stor kram från en anonym också!!
SvaraRaderaBlä för ofrivillig barnlöshet!
Jag känner igen det där med att sorgen går upp och ner, ibland tycker jag att jag klarar av det rätt bra men när vi umgås med barn som vi känner halvbra då dyker den upp som gubben i lådan....Men med syskonbarnen och min gudson då kommer inte sorgen, dom står mig så nära och jag älskar dom så mycket så dom känns som "mina" eller som "så mycket mina som de kan vara utan att vara mina på riktigt". Men tyvärr upplever jag att när jag hamnar i en grupp med kvinnor som bara pratar barn då känner jag mig så utanför och "oviktig" och när jag träffar nya människor typ på jobb eller liknande så upplever jag att det blir så tydligt att som barnlös så "räknas man inte", man ses inte som "intressant nog att lära känna"....min upplevelse är att kvinnor frågar: " Har du barn?" och när jag svarar "Nej" så börjar de prata med någon annan, någon som har barn...Jag förstår att de inte menar att vara elaka, jag vet att de har huvudet fullt av tankar om barn och att deras barn är det viktigaste i deras liv och att när barnen är små så kan det vara så att de har inte tid att göra så mycket annat än jobba och ta hand om barnen och då blir det barnen de pratar om på jobb och när de umgås...och de tänker säkert inte ens på det men det känns. Jag vill betona att det är min upplevelse jag skriver om, det är självklart inte en "objektiv sanning" och jag vet att jag kanske övertolkar vissa saker eftersom det är så känsligt men det är så här jag upplever det. Kramar
SvaraRaderaMen jag känner precis som du!!! Mina/min mans syskonbarn står oss så nära, och vi älskar dem. Det är när det är andras barn som det är jobbigt.... När min bror fick sitt senaste barn stod jag där med det nyfödda barnet i famnen, och mina tårar rann och min brors tårar rann: "Jag är ju inte ledsen för ER, jag är ju GLAD, men...." förklarade jag. "Jag förstår..." sa min bror och så kramades vi och grät båda två.
RaderaOch det är inte heller nån sanning. Men det är MIN upplevelse.... :)
KRAM