Äktenskap.

För mig är äktenskapet heligt. Det är viktigt och okränkbart. Min man och jag är gifta. Jag ville det. Han frågade, utan att jag tjatat faktiskt!! Han säger att det betyder ju mycket för mig, och det är inte så viktigt för honom. Men för mig gjorde det stooor skillnad! Det är annorlunda att vara gift! Han tycker inte det spelar nån roll, han älskar mig ändå, säger han. Kanske är det större skillnad för mig, som fick byta efternamn?? På nåt sätt, var det ju faktiskt en del av min identitet som ändrades...

Mina föräldrar har alltid haft ett stadigt och stabilt äktenskap. Liksom mina syskon. Även mina mor- och farföräldrar. I släkten är det en kusin som skiljt sig. Det är med andra ord, ganska ovanligt. Och likadant är det på makens sida av släkten. Inte många skilsmässor.

Men just nu är det som om det exploderar. Smittar det? undrar man ibland. En av mina nära vänner ska lämna sin man. En annan av mina nära vänner, hennes syster har blivit lämnad. En granne på gatan, delar på sig i samförstånd. Det känns som om det kommer på en gång!

Min vän som lämnar sin man har träffat en annan man. Hennes äkta man är helt förtvivlad. Vad hände, säger han. Vi hade det ju så bra? Jag vet inte om det är vanligt, att den ene inte förstått vad som hänt. Men i det här fallet, säger även hon, att de hade det bra. Jag älskar ju honom, säger hon fortfarande. Fast kärleken, eller passionen, till den andre blev större... Från båda håll är det barn inblandat. Min vän har berättat för mig, att hon drömde om den andra mannen först. Alltså i drömmar på natten. Hon ville inte, men det blev så i alla fall, säger hon.

Jag har lite svårt att förstå det. Jag är gift med min man. Vi har bra dagar, vi har dåliga dagar. Vi är inte alltid överens. Men det är han och jag. För alltid. Han är min bästa vän. Han är min älskare. Han är den jag jobbar rätt bra ihop med (hm... lite varierande där, men jag vill inte göra det med nån annan). Visst har vi trötta och jobbiga dagar, vi också! När han kommer hem sent, är trött, grinig, har ont i ryggen, stressad över jobbet, över privata saker - och så kanske jag vill berätta nåt kul jag varit med om under dagen... Krock.

Vi har inte varit gifta så länge, min man och jag. Tre och ett halvt år. Det är snart sex år sen vi träffades. Men det har varit så rätt, hela tiden. Och min mamma bara älskar honom!! "Hur fick du tag på honom?" undrar hon. "Vad är det för fel på honom, eftersom han var ledig?" Det händer att hon ringer, jag svarar, och hon ber att få prata med honom.... Hallå - du är min mamma, fnissar jag då.

Hur som helst, jag blir så ledsen när jag hör äktenskap som förstörs, som går sönder. När det blir bråk och tjafs, vuxna människor som inte kan hålla sams, yngre barn som får medla mellan sina föräldrar...

Men, jag kanske säger nåt annat, om jag drabbas av en passion. Eller nåt. Förnuft och känsla, ni vet. Förnuftet säger en sak, Känslan vill nåt helt annat.

Maria Lundqvist pratade om det, på teve nån gång. Hon lämnade ett bra och kärleksfullt äktenskap och gick till en yngre man. Mycket yngre. Hennes barn tog (tillfälligt) avstånd från henne. Hon är livrädd varje dag, att den nya kärleken ska ta slut, att han ska lämna henne för en yngre kvinna. Men hon älskar. Hela tiden.

Inga lätta frågor. Lite sådär en torsdagsmorgon... ;) Var nog bara tvungen att skriva av mig mina obehagliga tankar...


Förresten var jag arg och sur på jobbet hela dagen i går. En kollega är tillbaka. Mobiltelefonen full av de tre fantastiska barnen. Alla ska kolla, det ska ojas, och åååå så söt, men guuu så gullig.... Ja, ni vet. Och igår klarade jag inte det. Min sorg blev ilska i stället. Tyvärr. Lågt av mig kanske, men jag klarade inte av det. Försökte att inte säga nåt, och höll mig undan.


Så. Nu ska jag sätta på lite kaffe!!