Jag är fortfarande sjuk. Och jag är fortfarande hemma. Maken har också varit hemma ett par dagar, men idag har han jobbat. Han har inte trillat dit lika hårt som jag. Jag får se hur jag mår på fredag, om jag kan jobba två timmar på morgonen... Eller inte...
När jag har varit hemma ensam idag har jag börjat tänka och fundera. Vi har ju ev en placering av ett fosterbarn hos oss. MEN vi vet inte om det kommer bli så än. Allt är så jäkla osäkert hela tiden. Soc ska komma hit, preliminärt nästa vecka. Då får vi veta mer. En utredning ska vara klar i veckan efter, typ 18 februari. Då bör vi väl få veta, hoppas jag.
När vi har gått på handledning, så hjälpte vår handledare mig, med mina tankar. Jag berättade att jag inte kan låta bli att hoppas, att tro, önska och planera. Han sa, att jag fick det. Men inne i mitt huvud. Vi har tre möjliga alternativ (hade då). Alla tre ska jag tänka på. Inne i mitt huvud. Jag tyckte det funkade bra i början. Men sen har jag glömt bort det. Tills maken sa det nu ikväll. För jag har nog inte tänk så många alternativ. Tyvärr.
Det finns ett fåtal personer runt om oss, som vet om vad som kanske kan hända. Och alla säger, att när det gått så här långt, så blir det nog av, ska ni se... Nja, jag vet inte jag.
Vad händer om det inte kommer nåt barn till oss nu? Flickorna som bodde hos oss i somras, deras nya fostermamma ringde häromdagen. Hon hade fått frågan från en annan socialtjänst, och undrade om hon fick rekommendera oss. Ja, om det inte blir nåt med det här så. Och så nämnde hon två andra kommuner, som de har bra erfarenhet av.
Flickorna, ja. Det strular i livet för dem igen. Det är ju en sol-placering, alltså frivillig. Och mamman är nu inne på ett behandlingshem, är övertygad om att hon ska ta hem flickorna när hon kommer ut. Hur blir det då? Soc lovade oss, att då skulle man göra ett omedelbart LVU. Så säger de inte nu, tydligen. Tänk då på, att först sa förvaltningsrätten nej till ett LVU, sen sa kammarrätten nej till ett LVU (utom två jurister). Vad säger att det blir ett LVU nu? Jag vet bara, att de här två små flickorna inte ska behöva flyttas nånstans. De har varit med om så mycket, och är så skadade (på olika sätt). De har just börjat på sin "behandling", att få sin "rehabilitering". Jag kan ju inte skriva vad de varit med om, men det är fruktansvärda saker... Vilket märks i deras beteende... Den nya fostermamman var lite ledsen, och menade på att det är jobbigt när det blir bråk och tjafs. Jo... Skönt för oss att slippa. Det var inte två små enkla flickor, som soc pratade om vid den första informationen, precis... Huvudsaken är att flickorna får det bra.
Jag tar mitt rävgift till hostmedicin. Det snurrar i huvudet, men - jag får sova!! Jag blir hes, men det kan jag ta. Jag får sova, och hostar inte alls mycket. En kortsiktig lösning, ja visst. Men, blir jag inte bättre snart måste jag väl ändå tillbaka till sjukhuset.
Nu ska jag faktiskt krypa ner i sängen! G'natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar