Plus. Roligt och lessamt....

Idag kom så det efterlängtade plusset hos en av mina bloggvänner - jag är verkligen uppriktigt GLAD för er skull, Fertilitetsresa!!

Igår kom maken hem, och berättade om ett annat av våra vänner som var gravida. I typ vecka 16. De har också kämpat, precis som vi. Men där är mannen steril, så de har gjort inseminationer, i Sverige och utomlands. Naturligtvis är det lika roligt för dem. Men när jag fick veta det, blev jag samtidigt ledsen. Det blev jag inte när jag läste bloggen i morse!!

Är det skillnad, eftersom jag känner det ena paret, i verkliga livet??

Det gjorde mig ju lite glad, men ändå ledsen. Ni vet nog hur jag menar....

Jag tänkte nämligen, att nu är det typ bara vi kvar, som inte lyckas. Som inte får något barn. Som faktiskt har blivit gravida, men får missfall i vecka 8-10. Så tidigt att man inte ens kunnat ana nånting. Vi har aldrig hunnit se nåt hjärta som slår, även om jag vet att det har funnits där...

Det kommer alltid bara vara vi två, maken och jag. Utan barn. Ensamma.

Jag blir nog bitter i alla fall. En bitterkärring. Ragatan som skäller ut grannbarnen. Den ensamma gamla tanten som gömmer sig bakom gardinen, som tragiskt nog aldrig fick några barn.

Maken ser det inte alls som jag. Varför inte? Varför är vi så olika där??

Det är nog bara vi, som aldrig kommer få något barn....

Intervju.

Igår blev jag intervjuad. En tjej som läser till typ socialsekreterare, gör en uppsats som handlar om sammanbrott i familjehem. Det låter dramatiskt, men det betyder helt enkelt att en placering avslutas tidigare än planerat. Som det var hos oss. Det var egentligen två frågor jag fick. Den första var, vad som hade hänt/varför placeringen avbröts. Den andra var, om vi fått nån hjälp/stöd av socialen, och i så fall vad.

Inte så svåra frågor, det tog knappt en timme att prata. Hon var lättpratad, tjejen. Men det river ju upp en massa minnen igen, så klart.

Och nu närmar sig jul, med allt mys när det gäller advent och Lucia. Och julen är barnens högtid (eller inte). Det kommer bli ännu en barnfri jul för oss. I flera år, har vi nu sagt, att det kanske är den sista barnfria julen vi firar.... Men, så har det blivit ännu en. Och ännu en....

Just i dag är en sån där lite deppig dag. Jag tror inte det kommer något barn till oss. Inte mer. Det känns inte så nu. Tiden går så snabbt. Vi har allt emot oss.

Och i mitt lilla egna privata depp, är jag ensam hemma hela lördagen. Men jag är inte sysslolös för det! Jag ska städa hela huset, är planen. Hinner jag putsa några fönster också, är det bara bra (snart advent, brukar ha rena fönster när jag sätter in stjärnor och ljusstakar). Tänkte dessutom åka ut till mina föräldrar och hämta granris till rabatterna, och tallris till verandan. Till detta kommer tvätten (är alltid mitt jobb, frivilligt, men i alla fall....). Och en låååång lista att handla. Vi tänkte faktiskt baka lussekatter i morrn! Maken är otroligt duktig på att göra snygga såna, mina blir usla i jämförelse. Så då får han vara med och fixa.

Jaha, mina vänner här.... Kanske bäst att sätta igång då???

Nu.

Nu är barnet fött, det som vi är matchade till. Och vi vet att förlossningen gått bra. Vi vet också vilket kön barnet har....

Men, förmodligen får vi inte veta nåt mer före jul. Mamman ska till ett utredningshem, för att se hur hon kan ta hand om sitt barn. Och vem vet, hon kanske överraskar alla och klarar det bra?

Det är med andra ord inte alls säkert eller självklart att detta lilla barn kommer till oss. Som vanligt då. Och det är DET som är så jobbigt i allt det här. Att inte veta säkert hur det blir.

Annars ramlar livet på som vanligt. Typ.

Jag är sugen på advent nu. Men tänker vänta en vecka till. Vi behöver inte stressa och ta ut allt juligt i förväg. Vi mår bara bra av att vänta och längta lite...

kram på er...

Jäkla skitdag.

Jäkla förbannade helvete.... Typ. Eller en hel massa andra fula ord som jag kan, men inte vill säga högt. Ni får tänka dem själva....

En vanlig måndag. Inget konstigt alls. Allt börjar rätt bra, åtminstone den första timmen jag är vaken... Måndag morgon börjar alltid med personalmöte. Chefen vill bjuda oss på julbord, trevligt ju! Vi ska bara bestämma en dag. Vi har massor av dagar att välja på, för ovanlighetens skull. Och då väljer de den dagen då jag inte kan. Jag säger faktiskt två gånger att jag inte kan då, och föreslår en annan dag. Men ingen lyssnar eller reagerar. Snacka om att känna sig osynlig.

Sen kommer jag på, att jag glömt min Viktiga Pärm hemma... Jag kan inte ha en enda lektion utan den, så jag susar så otroligt snabbt jag bara kan, hem och hämta. Jag har nämligen lite eget arbete i 40 min. Hinner precis tillbaka. Men fixar ändå med fikat, det är vår fikavecka nu.

Jag får ta emot ett telefonsamtal, och enligt önskemål, talar jag om för den berörda personen vad som gäller. Skriver sen upp kort på tavlan, så att alla kan se frånvaron. (Det måste vi göra). Efter detta kommer fyra personer (4) och frågar vad som hänt och ifrågasätter det hela. Men - det har inte jag med att göra! Jag bara framför budskapet, eftersom den berörda personen inte hade sin mobiltelefon på, så att han/hon kunde svara.

 Efter fikat på förmiddagen plockar jag iordning och laddar så kaffet inför lunchen.

Dagen fortsätter så, jag fixar donar pysslar och hjälper till så gott jag bara kan. Med ett leende. Ja, faktiskt lyckas jag behålla mitt leende. Även om det är en lite rörig förmiddag.

Sen får jag på omvägar höra om klagomål, och ett samtal som var i torsdags (varför fick jag inget veta i fredags om detta? Det rörde ju mig). En annan elev har ifrågasatt de skriftliga omdömena. Jag ifrågasattes.

Men ingen säger nåt direkt till mig. Det tycker jag ärligt talat är lite fegt...

Vad håller på att hända med vår svenska skola? Vem ska bestämma där, egentligen? Eleverna, föräldrarna? Björklund?? Eller är det vi som jobbar där, som är utbildade, pålästa och kunniga inom våra områden? Ibland blir jag så jäkla trött, på allt.

Det är en skitdag, helt enkelt.

Och ovanpå det, så ska en kollega sluta till jul. Hon är den som är närmast mig och har hjälpt mig, med mitt ämne. Det är bara jag som är behörig, men det är henne jag kan be om hjälp vid t ex avslutningar och sånt, när man behöver vara två... Hon är förskollärare, och har fått en rektorstjänst. Detta rimmar ju helt fel med Skolverkets intentioner, att en rektor ska ha utbildning i skolan. En förskolechef ska däremot ha utbildning i förskolan.

Jag blir bara så trött.


Ni behöver inte kommentera detta, om ni inte vill. Jag behöver bara få ur mig det, få ur det ur mitt system. Svära lite och vara lite sur. Sen kan jag bli glad igen. Tror jag.

November-trist....

Jag har varit i kontakt med vår socialsekreterare igen. Hon är trevlig, så det är inga problem. Faktiskt är hon en av de bättre vi har träffat... Jag litar verkligen på henne, och det är ju viktigt.

Trogna läsare kommer kanske ihåg mitt (vårt) resonemang om att träffa de två små flickorna igen. Det känns så himla konstigt att liksom bara släppa dem... Vi skulle få besked om det nya familjehemmet ville träffa oss. I somras pratade vi ju en del, och då lät det så självklart att vi skulle höras av. Men vi hörde av oss, och inte de... Det blev inget. Nu säger vår soc sekr att det är helt okej, och de vill gärna att vi kommer och hälsar på. Mamman i familjen skulle ta kontakt med oss. Men det har hon inte gjort, och det har väl gått ännu en månad nu (minst). Vår soc sekr berättade då att familjen har problem med någon av de andra kommunerna som de har fosterbarn från. De har ju flera barn, från olika ställen. Tydligen har det varit rätt rörigt, för de vuxna, inte för flickorna. Vi vet att det var något bekymmer med ett av deras äldre barn, med skyddad identitet osv osv. Men det finns alltså hopp om att få träffa dem igen...

Det lilla barn som vi nu är matchade mot, är ännu inte fött. Det är planerat ett kejsarsnitt nästa vecka. Den blivande mamman har gått med på att skrivas in på ett utredningshem, tillsammans med barnet. Där behålls de i tio veckor. Men redan kring jul, eller strax efter, bör man kunna se åt vilket håll det lutar. Om barnet ska placeras hos oss, får vi redan då komma och hälsa på det, och lära känna det och dess mamma. Vi vet ju inte om det är en pojke eller en flicka, och jag gillar inte uttrycket hen. Vi väntar, helt enkelt.

Men, det kan också bli så, att förlossningen blir jobbig, inte går som planerad eller nåt annat händer, och kvinnan inte vill behålla sitt barn, inte ens se det. I så fall, kan vi ha ett barn hos oss tidigare än vad vi tror... Men det är absolut inget vi räknar med. Skulle det bli så, då får vi lösa det på nåt sätt. Och det kommer lösa sig.

Idag är världens usligaste väder! Grått, mörkt, regnigt, blåsigt, och några få plusgrader. Inte mitt favoritväder alls!! Så, då åker jag på julmarknad... :) Min svägerska har tagit ledigt i eftermiddag, så vi kan gå i lugn och ro, när det inte är så mycket folk. Lite kul!

Ha en fin dag, alla!!

Ont. Tråk.

Idag är det min lediga dag. Och eftersom vi har fullt upp hela helgen, tänkte jag städa och tvätta idag. Jag har varit peppad för det, och laddat typ hela veckan. Vad händer för dumt nu då? Jo, jag vaknar kl 04.00 och kan inte sova mer. Och har ont i huvudet. Nu har jag sovit i soffan 1,5 timme, men har fortfarande ont i huvudet. Dumt. Dumt. Dumt.

I morgon jobbar jag till kl 14.30, ska skynda mig hem, och så ska vi snabbt åka ut och hämta hem ved. Innan det blir mörkt. Det blir ju mörkt rätt tidigt nu. Lördagen blir stressig. Börjar redan kl 10 med ett styrelsemöte i en förening jag är med i. Måste köra det snabbt och kort. Sen hem för snabb (ensam) lunch och ombyte, och så susa iväg till en liten kyrka ute på landet. Det tar nog en halvtimme att åka dit, så jag bör åka kl 12. Har lovat att spela på två dop, ett kl 13 och ett kl 15. Det andra dopet är min kusins dotter, lite kul! Men, det måste vara klart på en halvtimme, för sen har jag en halvtimmes bilväg till nästa ställe, där jag ska sjunga kl 16! Det är en anti-mobbningsgala, typ. Jag ska sjunga fem olika sånger (väldigt olika!!), men jag behöver inte börja, som tur är.

Maken ska ta kärran och köra till sin 82-åriga mosters hus. Hon ska (äntligen!) flytta till lägenhet, inne i stan. Huset ska tömmas.... Det har inget gjort sen det byggdes på 1920-talet. Suck. Vi var där en sommardag, och körde tre-fyra lass till tippen. Bland annat 4 gamla teveantenner - vem sparar på såna?? Och vad ska man ha de till??? Mostern har nog aldrig kunna slänga nåt i sina dagar. Hon bodde där tillsammans med sin bror, de sista åren. Han var liten av en uppfinnare, ingenjör och musiskt underbarn på en gång. Han byggde en massa egna instrument, bland annat. Han slängde om möjligt ännu mindre... ;) Nåja, de har att göra, och det här blir inte första besöket där!

På söndag ska vi återigen på kalas. En av mina vänner fyller 40 år. Hon har typ öppet hus hela helgen, och så får man välja när man vill komma. Det passade oss bäst på söndag eftermiddag, lite tårta. Roligt!

Så, det vore bra om jag städade och sånt i dag. Tråk. Tråk. Tråk.

Behöver lite pepp, kanske??

Gräsänka.

Jag är gräsänka några dagar, för maken är iväg på kurs (eller seminarium eller nåt sånt...).

Men det gör inte så mycket, jag har så otroligt mycket på jobbet att göra. Igår kväll jobbade jag till kl 21, då maken ringde. Idag är jag "ledig", men kommer nog sitta här hela eftermiddagen och kvällen... Det blir så, när man som jag varit sjukskriven och borta i tre veckor. Mycket att ta igen. Man får ingen vikarie som gör sakerna åt dig :(

Jag fick en vikarie på mina lektioner, men jag vet inte vem det var. Jag lämnade skriftlig information, med alla mina telefonnummer, och bad henne ringa. Hon hörde inte av sig. Jag pratade med min rektor, som vid två tillfällen uppmanade henne att ta kontakt med mig. Det gjorde hon inte. Nu när jag kom tillbaka har hon inte lämnat ett ord efter sig. Vad händer med dokumentationen av eleverna?? Det är ju jag som ska skriva omdömen och sätta betyg, jag behöver ju veta vad hon gjort och hur det funkat.... Så otroligt dåligt.

Hörde på nyheterna om en pappa i ett familjehem som blivit anklagad för sexuella övergrepp. En fyraårig flicka, som plötsligt vägrade vara hos familjen. Mamman och flera runt henne gör då en polisanmälan. Mannen säger sig vara oskyldig och är helt förtvivlad, hela familjen berörs ju. Nu har flera experter trätt fram och kallar utredningen för obefintlig och skandalös, allt är bara gripet ur luften. Obehagligt att sånt kan hända.... Känner mig lite nära den situationen på nåt sätt.... (men vi har inte blivit anmälda, tro nu inte det! ).

Visst tänker jag lite på det ofödda barnet som vi ev kanske ska få ta hand om. Men jag försöker låta bli. Vi har blivit så väl förberedda flera gånger, och sen har det inte blivit nåt. Då känns det bättre att inte tänka på det för mycket. Jag är inte säker på att det här barnet får det bättre hos sin mamma. Men det är ju inte min sak att bedöma. Vi finns här, om vi behövs, så är det ju.

Nu ska jag ut och bära in lite mer ved, visst är det konstigt att vedkorgen är alldeles tom när maken åker iväg??? ;)

Uppochner.

Ännu en gång slås jag av hur rätt mitt namn är på den här bloggen. Mitt liv är verkligen lite upp och så lite ner. Hela tiden!

Idag har två vänner plussat, syskonförsök. Roligt för dem!! Men, den där lilla lilla lilla pytte mini taggen i mitt hjärta sticker till.... Fast jag är ju GLAD för deras skull!!

Rom var fantastiskt, underbart, varmt, ljuvligt.... Trötta fötter, svettiga fötter, stora öl, god glass, god pizza, god pasta... Trångt och VARMT på bussen, mycket folk, överallt!! Men allt gick bra, och vi är nöjda och belåtna!

Ikväll ska vi på 60-talsfest. Oj oj oj. Jag har pysslat med mitt hår i en timme snart... Lockarna är borta, nu är det rakt, tuperat och ett band som nåt slags diadem - fattar ni? Med smink och ett par av mina glasögon, och det ser faktiskt riktigt bra ut!! Pärlhalsband och pärlörhängen. Klänning med midja och knäkort kjol. Strumpbyxor, och skor... AAAAA - skorna!! Vilka skor ska jag ha??? Har en halvtimma på mig, det ordnar sig...

Maken har kostym med vit skjorta, en smal svart/marinblå slips. Gamla myggjagare hittade han också i garderoben! Han tänkte ha solglasögon när vi åker dit, de åker väl av senare på kvällen.

Lite kul faktiskt, även om jag inte är så förtjust i de här "klä-ut-sig-kalasen"!

Pratade med soc igår. Inget klart än. Bebisen har försökt komma ut, men blivit stoppad. Man ska försöka få mamman att ta hand om barnet. Vi räknar med en ev placering om tre månader, men man vet nog om två månader om det behövs. Fast, soc vill ändå att vi är beredda på en akut placering redan från två veckors tid. Är det jobbigt det här, eller är det jobbigt????? Inget kan man planera eller veta på nåt sätt. Det kanske inte blir nåt alls....

kram på er!!