Födelsedag.

Igår fyllde jag år. Jag har haft lite ångest över att fylla år, de senaste åren. Men i år gick det bra. Kändes rätt okej, faktiskt. Och då fyllde jag ändå 45. Jag "gick över gränsen".... Nu är jag närmare 50 än 40. Usch, vad det låter otrevligt... Jag fick ett brev från ett försäkringsbolag för nån vecka sen.... "Nu när du är i femtioårsåldern...." Nähä, tänkte jag, och slängde brevet. Det kändes INTE bra....

Det är en annan sak, som gör att jag var ganska lugn över att fylla år. När jag växte upp, var jag helt säker på, att jag bara skulle bli 29 år gammal. Det stod liksom med eldskrift inne i huvudet på mig. Nu blev det så, att när jag precis skulle fylla 29 var jag riktigt sjuk. Länge. Då upptäcktes och behandlades mina tre hjärntumörer. Alltså, cancer i huvudet. Hur kul är det.... Men jag överlevde, och fixade det!! Då ändrades siffrorna. Jag var sen helt övertygad om, att jag bara skulle bli 44 år. Stora tydliga siffror. Fullständigt övertygad.

Men, vad hände?? Jo, jag klarade det! Jag har överlevt, och blivit mer än 44 år gammal!!

Igår bestämde vi, min chef och jag (hon har haft bröstcancer, och har förståelse för mina tankar kring cancer och död), att vi ska leva LÄNGE till.... Så, nu gör jag nog det. Har inte dykt upp nåt nytt tal i huvudet än, så....

Min guddotter har fått en dotter. Alltså har jag fått en guddotterdotter? Är jag inte bara gudmor längre, utan även gudmormor?? :)

Jag jobbar bara nästa vecka också. Från 1 mars är jag tjänstledig från mitt jobb.... Oj oj oj. Men, jag är egentligen inte nervös. Det löser sig, på nåt sätt. Jag är inte orolig. Jag har lite spridda spelningar/sjungningar. Och en annan skola har ringt och jagat mig. Där har jag 30% till sommaren. Gärna längre, och då kan jag få mer tjänst. Mmm. Vi får väl se.

Jag ska börja ta det lite lugnt. Jag har alltid gett mer än 100% på mitt jobb. Inga barn att fokusera på. Ingen mammaledighet. Bara jobb.

Idag är jag ledig. Mina syskonbarn har sportlov, så jag ska ta med åttaåringen ut och fika. Hon tyckte det passade klockan 11, och det höll jag med om <3. Sötnosen... Blir nog en trevlig dag.

Barnlängtan är just nu ganska tuff, jobbig. Men jag skriver mer om den en annan gång.

Kram på er!

Fredag!

Äntligen fredag!!

Idag är jag ledig. Maken jobbar hemifrån. Inte så enkelt.... Men jag fixar lunch, han kommer och sätter sig och äter. Och jag plockar undan. Inte roligt, men jag kan ju serva honom lite i alla fall. Svårt att inte störa honom bara! Och jag kan inte spela hög musik.... :)

Tanken var att jag skulle städa idag. Och visst, jag kom upp i bra tid. Vad gör jag då? Jo, jag får igång tvättmaskinen (allt hänger nu på tork), kör i gång mangeln (det har blivit en hög). Maken säger i förbifarten (när han äter sin macka och dricker sitt te på förmiddagen) att brödet snart är slut. Oj då! Så jag sätter en deg, för att baka frallor. Och så gör jag då lunchen, inklusive två matlådor. Får igång diskmaskinen också! Och så hinner jag göra en tårta med. Baka alltså. Nu står den och svalnar. När den har svalnat klart ska jag göra choklad över den också. Mmmm!

Sen tog jag tag i högen-på-bänken-i-köket, ni vet. Allt möjligt från reklam till obetalda räkningar, och tidningar och andra "viktiga papper". Mina fastrar kommer hit och äter tårta i morrn, så högen måste bort!

Nu är klockan snart tre, och jag har inte städat än ju!! Vad sur jag blir.... Men, jag har ju inte varit lat och arbetslös på något sätt. Nej, inte mycket som jag har suttit ner idag....

Och så skulle jag bara betala räkningarna. Två stycken, så jag kan lägga undan de papprena sen. Vad gör jag då?? Jo, skriver på Facebook, läser min blogg, och skriver ett nytt inlägg... Är jag distraherad? Ofokuserad??

Skärpning!

Och så kram till er.... <3

Oj då. Sjuk?

Jag är ledig idag. Så jag tänkte ta med min mamma och åka söderut en sväng. Njuta av solen, som ju faktiskt bara strålar från en härligt blå himmel idag.

Men jag sov så dåligt i natt. Jag har drömt, snurrat och vaknat. Och frusit!! Jag tog på strumporna igen. Men orkade inte gå upp och hämta en filt. Jag har ju duntäcke, inte ska väl jag frysa då??

Så när jag vaknade (klockan 6 när maken ändå skulle gå upp....), kollade jag om jag var nåt sjuk. Hoppsan! 38,4. Var kom den febern i från?? Jag har varit hängig och hostig ett tag, ont i halsen och sånt tråkigt. Men ingen feber! Eller, runt 37,6 - och då är jag varken sjuk eller frisk, på nåt sätt.

Det var bara att ringa till lilla mamma och tala om att det inte blir nån utflykt idag.... :( Maken var mycket bestämd på det, nämligen. Annars hade jag nog kunnat pilla i mig ett par Alvedon, och kört i alla fall... Nu är det lunchtid, och jag har sovit hela förmiddagen, typ. Febern? Nja, 37,6 efter Alvedon vid 9-tiden. Nu känner jag mig nästan som vanligt....

Det trista är ju att vi hade bestämt.... och planerat.....!

I morgon ska jag jobba, sen är jag hemma på onsdag igen. På torsdag är min vilo-dag, och då ska jag sjunga. Fredagen går nog åt att baka tårta, eller tårtor. Det kommer bli kalas i helgen.... :)

Hoppas ni har lite solsken där ni är också! Så, ut och njut och fixa lite energi!!

Nattliga grubblerier.

Ännu en vakennatt? Hoppas inte det.... Ska bara skriva lite här, sen tänkte jag försöka sova. Är nog lite trött när jag känner efter....

Ikväll gick vi en timme i snön, halkan och kylan. Maken och jag. Han menade på, att vi nog måste ta ett beslut om hund nu. Hur vill vi göra? Vad vill jag? Vill jag verkligen ha en hund?

Eh... jo...?

Men, det är maken som kommer få ta ansvaret. Jag längtar inte efter en hund, så att jag kollar annonser, planerar promenader, osv osv. Nä. Men jag kan tänka mig att ha en hund.

För maken finns det bara en ras att välja på. Tax. Okej, säger jag. Inte för stor hund, och det funkar ju då. Jag är ju lite lite lite rädd för hundar. Som jag inte känner, alltså. Vi har haft hund när jag växte upp. Jakthundar. Så de var aldrig inne, satt inte i soffan, låg inte i sängen, osv.

Mitt krav till maken är, att ingen hund i sängen! Och det får han gilla, så är det bara....

Hå hå ja ja.... Ska vi köpa en hund??

Jag har sagt upp mig på jobbet. Jag slutar 1 mars. Eller, inte sagt upp mig. Jag kommer vara tjänstledig. Jag kan inte säga upp mig, om jag inte har nåt annat jobb. Och det har jag inte. Jag har lösa timvik. Men det kan man inte leva på. Jag har en förfrågan om 30 procent under våren. Jo, det är lagom. Då får jag in lite pengar i alla fall. Kan funka.
Från första juni har jag en halvt muntligt löfte om jobb 40 procent. Kan också funka.

Det löser sig. Jag är inte orolig.

Men om jag inte jobbar, får jag inga pengar. Då blir det ingen resa. Har vi råd att köpa en hund, just nu då?

Jag kan leva snålt och fattigt några månader. Det funkar. Jag måste inte köpa tulpaner varje vecka. Även om jag älskar tulpaner och verkligen vill ha det på mitt köksbord.... Jag måste inte köpa tulpaner. Jag klarar mig utan dem.

Nähä. Nu ska jag försöka sova. Hostmedicinen börjar kicka in. Det snurrar lite. Jag vet att jag kommer somna efter en stund. Jag känner det.

G'natt mina vänner!!

Ta-hand-om-mig-lördag.

För två veckor sen var vi i Stockholm, maken och jag, och mina föräldrar. Vi bodde på hotell, gick lite på stan, var ute och åt gott, var på Evita, var hemma hos min syster där vi på en kväll firade jul-nyår-födelsedag.... :)

Men då blev jag sjuk. Hängig. Trött. Gick ändå till jobbet på måndagen, varför tveka, liksom? Tisdag morgon var värre. Hosta. Ont i halsen. Trött! Inte mycket feber, typ 37,7. Men jag är ju inte frisk, som ni förstår. Och ögoninflammation. Åkte till jobbet en och en halv timme, sen åkte jag hem. Somnade. Och sen sov jag typ resten av veckan. Jag var inte ens och sjöng.... Ovanligt!

Den här veckan har jag jobbat. Men har fortfarande en hel del ont i halsen. Jag var faktiskt hos läkaren första veckan, som sa att det inte var halsfluss, utan virus. Okej. Spelar ingen roll vad det är, bara gör mig frisk! Jag fick nån bedövningsvätska att gurgla med. Så att jag åtminstone kan svälja saliven... :(

Fredag kväll, och min lilla, lilla feber håller i sig. Fortfarande kring 37,6. Och så hostar jag. Men jag fick två olika sorters hostmedicin, som jag faktiskt tar på kvällen. Lite morfin i, så jag sover i alla fall gott!! Hahaha!

Idag är maken hos sina föräldrar. Eftersom jag hade ONT i halsen i går kväll, men inte idag, var jag ändå tveksam om jag skulle följa med. Makens pappa är inte så pigg, och jag vill då inte smitta ner honom. Maken ringde och frågade, och så bestämde vi att han skulle åka själv.

Så jag fick en dag ensam hemma.... Vad har jag gjort då? Vilat! Tog en lååång dusch med inpackning, peeling, fotbad, rakat benen, ja - rubbet! Så skönt! Har sovit middag, druckit kaffe, skrivit matlista och handlat. OCH när jag åkte och handlade tog jag med soporna till sortergården... Heja heja! Det är makens uppgift, men.... Ja, vi kan väl säga så, att.... Äsch, han gör ju aldrig det!

Det börjar närma sig min födelsedag. Jag fyller 45 år. Oj. Vad. Jag. Är. Gammal.
Inget att fira? Jo, jag älskar kalas! Det som är lite tungt, är att jag faktiskt kommer närmare 50 än 40. Det låter ju inte klokt!!! Men, åldern är bara en siffra, som nån klok person sa....

Problemet är ju, vad ska man önska sig?? Jag vill ha komplimanger.... Och ett par rejäla vinterkängor. Men de måste jag ju köpa själv. Jag vill verkligen att vi kommer iväg till London nu i vår. Men, eftersom jag inte ska jobba (lång tråkigt historia) efter 1 mars, har vi kanske inte prioriterade pengar till det. Och så sommarsemestern.... Jag har en önskan att åka via Prag till Salzburg och Wien, och hem över München och Tyskland. Med bil. Men, det kostar pengar. Nåväl, platserna finns ju kvar. Vi har pratat om en resa i Sverige också. Makens jobb har nån stuga man enkelt får hyra uppåt landet. Man kan bo där, och utgå från den. Se fjäll och natur, hälsa på makens kusiner som bor där upp i långt bort i norr, som jag aldrig träffat....

Rörigt inlägg? Kanske. Jag är lite loj, känner jag. Har slitit på soffan också. Konståkning, vettja. Jag är ju egentligen en skridskoprinsessa... Bara det att ingen vet om det. Och inte upp till bevis... Nädå. Min högra fot/vrist håller inte för att åka skridskor. Men - jag är en skridskoprinsessa!

Tips om vad jag ska önska mig när jag fyller år? Av maken. Och mina syskon (med barn) och makens syskon (med barn), och av svärföräldrarna.... Suck.

Sköt om er!!

Utebliven mens.

Jag har varit hemma och varit sjuk den här veckan. Idag stod jag inte ut mer, utan ringde vårdcentralen. Jepp, halsfluss, bihåleinflammation och så lite lunginflammation på det?? Suck.

Maken har sovit i gästrummet. Vi sover bättre båda två då, nu när jag hostar så illa.

I går kväll var han så söt, maken. Jag smög in och stoppade om honom och pussade honom god natt. Då sa han så där mjukt och gulligt, att... " du älskade min, du ska inte göra ett gravtest tror du?". Hm. Jag blev alldeles paff. Han har mycket mer koll än vad jag har!!

Äsch, svarade jag. Det är snart dags för mens, känn här! Min bröst svullnar alltid, så jag märker när det är på gång.

När hade jag sist? frågade jag. Då talade han om, att det var första veckan i december. Tokstollen!! Han har stenkoll på mig!! Det har jag inte ens själv...

Hur som helst, gravtest i morse visade inget. Det hade jag ju egentligen inte trott heller. Det dumma är, att när han säger så, och när jag nu gör ett test - så finns det nånstans ett litet litet hopp.... :(

Visst, det skulle kunna ske. Ni vet, vi är avslappnade och har "slutat försöka" och allt sånt som hjälpsamma människor alltid talar om och påpekar....

Men, jag fyller snart 45. Oj. Så. Gammal. Jag. Är.

När vi slutade med ivf, så kom ju inte mensen i gång efter sista missfallet. Jag var då tillbaka hos min distansläkare, som kollade klimakteriet. Det var låååångt kvar, påstod han då. Hur kan de förresten se det?? Nån som vet?

Om jag inte vore så sjuk, så skulle jag pussa lite mer på söta maken.... <3 <3 <3

Kram till alla där ute....

Ett utbrott....

Ja, jag har fått ett utbrott. Ett mer offentligt den här gången. Och ja, det var på själva julafton...

Det är egentligen inget som jag är stolt över. Men jag tänker INTE be om ursäkt. Inte en chans.

Så här var det.
Julafton började bra, mysigt här hemma, bara maken och jag. Vi har skapat oss små egna traditioner. T ex så äter vi vår egna julmat, kvällen före julafton. På julaftonsmorgon äter vi mysig frukost ihop (samma som jag ätit sen jag var liten), och öppnar paket - som tomten lämnat under granen!! :)

Jag tycker att julgranen och ljusstakarna ska lysa hela dagen, och hela natten, under själva juldagarna. Så det får de göra. Vi åker sen iväg för att hämta mina föräldrar och sen går vi på julbön. Därefter åker vi hem till min bror. Där träffas vi, mina föräldrar och syskon, men även min svägerskas föräldrar och syskon med familj. Alla är inte med alla år, i år är min syster utomlands (till hennes och min stora sorg....).

Jag tycker inte att julen är barnens högtid. Alla säger det, men jag håller inte med. Den är faktiskt viktig för oss alla!! Vi behöver stanna upp och tänka lite ibland. Få andas lite. Mysa. Vara med familjen. Njuta. Vila och ta det lugnt. Och det brukar funka så bra.

Jag skickade några sms om önskan om en god jul. Bland annat skickade jag till det familjehem dit flickorna som var hos oss kom. Vi visste inte riktigt om de var kvar där, men det visade det sig, att det är de. Jag tror att det satte igång en massa tankar, utan att jag egentligen var medveten om det. Mamman skrev, att hon varit övertygad om att vi var tre nu. Men det är vi ju inte.

Dessutom har det funnits en massa tankar på barn, under hela december månad. När jag gjort olika jul-saker, så har tanken på barn funnits där. Det har stört mig lite. Och jag har funderat på varför dessa tankar kommit nu. Men, man styr ju inte över dem. Eller hur?

Nåväl. Hos min bror var allt som vanligt. Alltså tills min svägerskas föräldrar kommer. Eller rättare, hennes mamma, styvpappa, halvbror med sambo och barn (1,5 år). Jag kan ha lite svårt för  små barn. Andras barn. Så blev det här. Men jag försökte att inte låtsas om det!! I min familj är vi nog mer lugna, lite avvaktande kanske.

Allt var så märkvärdigt som de gjorde. Maten till julbordet som de tagit med. Sättet de tillagat det på. Jag gissar att jag blev lite irriterad redan där. Men, jag låtsades inget om. I år skulle vi göra ett julquiz, och delades in i lag. Jag och min man kom i samma lag som min bror. Mina föräldrar kom i samma lag som svägerskans styvfar. Jag föreslog att vi delade lite på oss. Frågorna var av den typ att vi tre tillsammans enkelt kunde svara. Våra föräldrar kunde det inte. Om då min man bytte plats med min pappa, skulle det bli jämnare lag. Men nej, det gick inte....

Och plötsligt var det dags för Kalle Anka! Som de vuxna började prata om detta!! Och vilka satt sen vid teven då? Jo jag,  och de tre största barnen. Minstingen ropade förtvivlat på de andra att komma och kolla.... "Kom nu gästerna!" ropade han, sötingen. Min man kom, och även svägerskans bror med sambo. Men barnen var lite besvikna och undrande....

Efter Kalle brukar maken och jag gå ut med barnen, och med ficklampor leta efter spår i snön efter tomten. Den mysigaste stunden på hela året!! Då är det bara VI! Nu tyckte inte svägerskan att äldste skulle följa med, mittenbarnet ville cykla och den lille hittade varken stövlar eller jacka. Det blev tjafs och lite hårda ord mellan barn och vuxna. Där stod maken och jag och bara tittade på varandra.

Då rann det över för mig. Jag fräste till, tog av mig jackan, gick in och satte mig i soffan och berättade att jag struntar i det här. Fick naturligtvis fräsande tillbaka. Satt där med tårarna brännande i ögonen. Skulle vi inte gå nu då? Men nu fick jag ju skärpa mig.... och mer sånt. Då blev jag ledsen, men mest förbannad. Reste mig, klädde på mig, tog mina saker och talade om att jag tänkte åka hem. Jag körde nämligen.

Maken blev nu arg på mig. Sa till mig på skarpen. Tårarna rann. Jag var så arg. Besviken. Sen vet jag inte vad som hände. Men maken tog ut mig, brorsan stängde dörren och vi "skulle prata". Jag var fortfarande arg. Talade om det för maken, och sa att han inte kan hindra mig. Jag vet inte vad han sa. Men till slut grät jag i förtvivlan över vår barnlöshet, och vi bara stod där ute på trottoaren och kramades..... <3 <3 <3

Plötsligt öppnades dörren och alla tre barnen kom ut. Med ficklampor. Och vi hittade spår!! Nedanför deras trappa låg lite skägg som tomten tappat!! Jag fick samla ihop mig själv, och så gick vi en underbar liten sväng och spanade med våra ficklampor... Som det brukar vara. Bara vi fem. Mittenbarnet frågade varför vi gick ut ensamma. Jag berättade att jag var lite ledsen. Då fick jag en lång, varm och hård kram.... Detta barn är så inkännande och underbar!! Älskar!!

När vi kom in igen fick jag världens längsta kram av min bror. Jag grät igen, och sa att den här längtan inte går över. Och julen är den en jobbig tid. Han sa att han förstår, och att vi får låna deras barn när vi vill och hur mycket vi vill....

Sen blev jag tomte.... Det var inte planerat. Men, vi har ju inga barn, så det blir ofta så. Antingen maken eller jag. De två stora barnen kramade tomten hårt och länge. Den minste filuren ville inte krama en tjej-tomte..... Och så hade han beundrat skägget...? Söt är han i alla fall.

Resten kändes lite matt, för min del. Maken höll sig nära mig hela tiden. Tårarna fanns där. Nära. Men det gick bra.

Och nu, precis som jag började. Jag tänker inte be om ursäkt för mitt utbrott. Nej. Jag är oförklarligt ofrivilligt barnlös. Jag har rätt att bli ledsen och förtvivlad ibland. Kan man inte förstå det är man bra dum. Tycker jag. Man kan låta bli att provocera. Man kan förstå att jag blir ledsen ibland.

Eller har jag fel??

Jag tror att svägerskan är lite sur på mig, för hon var inte sig själv sen. Kan ju ha med den alkohol hon drack att göra också....

Jag hoppas ni alla hade en fin jul. Vår jul har varit fin i alla fall. När jag blir ledsen har jag alltid maken att gå till. Så får jag en KRAM, och kanske får gråta lite.... Jag älskar honom, och jag vet att han älskar mig.

Ha nu ett gott slut, mina läsare. Hoppas ni får ett bra 2015...

KRAM