Idag är jag bara trött.
Har varit hos kuratorn idag. Mycket att prata om. Men det känns fortfarande bra att gå dit, jag behöver fortfarande det. När jag skulle gå hem, så kramade hon om mig - hon är för go!
Kuratorn håller med mig. "Jag blir så arg" säger hon, när jag hade berättat klart. Hon stöttar mig, peppar mig och säger att vi har rätt, min man och jag. Och det är skönt att höra. Hon tycker absolut att jag vid nästa möte med socialen, ska ta upp hur lessen och orolig jag faktiskt blev.
Hon tror också, att vi kommer att ha ett barn hos oss till jul. Det tror ju inte jag. Inte längre. Men jag vet ju inte. Jag hoppas och vill. Men jag vågar inte tro längre. Vi får se, helt enkelt.
Och som den kloka kvinnan hon är, uppmanade hon oss att fortsätta planera och göra saker. T ex den där resan till en storstad om två veckor. Tapetseringen av vardagsrummet. Det är ett sätt att bearbeta, tycker hon. Ja, det kanske det är. Vi vill inte stanna upp, och bara vänta på att nåt ska hända - att vi ska få bli familjehem. Vi måste ju fortsätta leva under tiden, eller hur?
Tack för ert stöd och era fina kommentarer. Skönt att veta att jag inte är ensam, det är fler som tycker som vi.
KRAM till alla er som stöttar oss!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar