Planering...?

Nu har det gått ett par dagar. Den första omskakande reaktionen har lagt sig. Lite grand i alla fall. För egentligen är vi ju bara tillbaka på samma ställe som vi var tidigare.

Vi vet att socialen vill ha oss som familjehem, till det här särskilda barnet. Men det finns fortfarande en massa om. Är det hela ivf-karusellen som gjort mig lite.... luttrad? Som gjort att jag inte vågar ta ut nåt i förväg, vågar hoppas, vågar planera...?

Jag tänker på det lilla barnet. Som inte fick komma till sin släkting. Släktingen var tydligen inte mycket att ha, eftersom han/hon ratades till vår fördel.... Jag menar, stackars barn. Ingen vill veta av det, vill ha betalt för att ta hand om det... Men vi finns här, och alldeles snart finns vi här för just detta barn...

Jag vet att jag kom till jorden med kärlek... Och jag hoppas och tror att de flesta av oss har gjort det! Peter le Marc har gjort en underbar sång. Jag har sjungit den för en liten prinsessa, både vid hennes dop och senare.... Hon är en prinsessa, av september...  (hoppas det funkar att klicka på länken, vet inte/orkar inte fixa nåt annat sätt).

http://www.youtube.com/watch?v=b-BYMkzhV3k

Så vill jag att alla barn ska få ha det. Vara önskade. Ha någon som lyssnar på dem, vill dem väl, älska dem... Hittar inte rätt ord nu, känner att jag blir lite för berörd...

......

Mitt i detta, mitt i alla tankar om det lilla barnet.... finns vår barnlöshet. Jag är inte klar med den. Inte alls. Inte på nåt sätt. Det blir enklare. Enklare att leva med det. Men det har inte "gått över". Vi har vänner och släktingar som just fått barn, och som väntar just nu. Det är fortfarande lika tungt... Roligt för er... Ja... Men vi kommer aldrig få något eget barn... Aldrig. Vi får nöja oss med att hjälpa ett annat barn. Och det är stort det också!! Det här barnet behöver oss så förtvivlat väl...

......

I går kunde jag inte hejda mig. Jag gick in i Polarn & Pyret.... Fanns hur mycket söta kläder som helst... Jag tittade. Jag kände. Men jag köpte inget. Jag vet ju bara ungefär hur gammalt barnet är, ingen storlek eller utseende. Expediten kom och frågade om jag behövde hjälp. Jag fann mig knappt, så jag bara log. Hon frågade hur gammalt barnet är, om det är flicka eller pojke... Då ramlade allt ur mig, jag berättade, men sa också att vi troligen får ta hand om detta barn.... Expediten sken upp: Men vad härligt!! sa hon. Ja, log jag. Då är det ju som om ni väntar barn just nu, eller hur? sa hon och kramade om mig.

Och så är det nog. Vi väntar barn nu. Ja, vi väntar ju på ett barn.... :)

Äsch, vi får se.

Tänker jag sen. Vågar inte ta ut nåt endaste litet dugg i förskott... När får jag börja glädjas och hoppas, tro??

Jag är bara stressad. Det är så mycket nu i december. På jobbet, jag ska sjunga (överallt och varje dag känns det som). Nya arbetsuppgifter. Och så den (roliga) uppgiften att fixa julklappar och pyssla och stöka i hemmet....

Men, allt löser sig. Det gör det ju alltid, eller hur?

Socialen vill att vi är hemma heltid ett år, eller åtminstone till efter sommaren. Inga problem. Det löser vi enkelt. Maken är hemma två dagar, och jag tre. Inga problem, det har vi redan kollat. Men jag blev lite osäker, och frågade maken: "Vill du vara hemma"? "Ja", svarade han mycket, mycket bestämt. "Jag vill vara hemma." Å, vad jag älskar honom...

.....

Nähä, slut på dagens svammel.
Nu är frågan, ska jag städa hela huset? Eller slöa i soffan framför teven? Eller jobba lite kanske??

kramelikram!!