måndag 9 april 2012

Ännu en vecka.

Det har gått en hel vecka sen jag skrev nåt sist, och det var verkligen inte meningen... Men jag har haft fullt upp! Mannen har också  varit ledig några dagar, så vi har gjort mycket tillsammans. Skönt. Det som varit mest tråkigt är väl vädret - som alla säger...

Vi hade påskfest här på påskafton. Mina kusiner och mostrar, på min mammas sida. Vi turas om och är hos varandra, så i år var det vår tur att ta hand om festen. Om alla hade kommit hade vi blivit 35 personer. Pust! Nu försvann tiotalet, pga vattenkoppor, möhippa och sjuk svärmor. Men det räckte gott och väl med 25 gäster! Vi har inte så stort hus, så vi var helt beroende av att kunna sätta 12 personer i vårt stora fina uterum. Men där är inte isolerat, så det krävdes solsken för att få upp värmen. Och ni vet ju alla hur vädret har varit... Med hjälp av en värmefläkt på golvet, och rätt mycket sol lyckades vi ändå och många ville sitta därute och njuta! Hela kalaset gick riktigt bra!

Det bästa var hönan... Förra året hade min kusins sambo målat egna påskägg, fyllda med godis, och gömt så barnen fick leta. Mycket uppskattat, kan jag säga. Hur slår man det då??? Jo, mannen fick ikläda sig en hönedräkt, komma med en korg med ägg fyllda med godis och gå där och kackla och kackla... Succé!!

En av mina kusiner har nyligen brutit upp från sitt äktenskap. Efter över ett år av parterapi bestämde de på nyårsafton för två år sen att de skulle skiljas. På sommaren efter träffade han en ny, och på hösten hade hon flyttat in. Ungefär ett år senare föds deras son. Då har man bråttom. Den lille pojken var med, och skrek mest hela tiden. Eftersom jag mest är avundsjuk och missunsam nu för tiden, så såg jag nästan belåtet på hur de försökte trösta på olika sätt.... mat, sömn, gå runt och vagga, vagnen... Men inget hjälpte. De såg rätt tafatta ut, båda föräldrarna. Jag försökte skärpa till mig och pratade faktiskt med honom ett par gånger. Då skrek han inte.

Nåväl, nu fick jag ur mig de äckliga känslorna.

Jag kunde också säga till min moster, att nu när vi vet att vi är ofrivilligt och oförklarligt barnlösa... så kan vi..... (minns inte ens vad det var vi pratade om!) Jag blev så fokuserad på det barnlösa...

Ibland är jag bitter. Och jag vill inte vara det. Men hur gör man för att låta bli????? Min kusin var en liten familj, med skötväska, barnvagn och nappar...

......

Idag är det annandag påsk och jag har jobbat. Den som säger att lärare har långa och lediga lov - ljuger!! Jag har ändå en hel del kvar att göra, så jag måste väl snart sätta fart. Min kurator har pratat med oss om att göra saker "i nuet"... Och det försöker jag. Jag försöker vila. Idag har jag legat i soffan och kollat på de två senaste avsnitten av Revenge. Jag gillar verkligen det programmet. Än, så länge i alla fall! Jag brukar sällan ha ork att kolla så länge på en serie!! Nu har vi ätit lunch, så diskmaskinen jobbar för fullt. Mannen sover i soffan, och jag har plockat ihop påsksaker.

Sköt om er där ute!!
kram

5 kommentarer:

  1. Tack detsamma , finaste du!!!!

    Kramar.
    Luiza

    SvaraRadera
  2. Tillåt dig att vara missunsamm och bitter. Det är jag mest hela tiden...

    ta hand om dig.
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man måste få vara det. Ibland.
      Tänker mycket på dig.
      kram!!

      Radera
  3. Ja usch... Jag är också bitter men vill inte heller vara det och jag hoppas att det går över med tiden. Inte vill man bli gammal och fortfarande bitter...usch då..
    Jag vet hur det känns. Den behagliga missunnsamheten som lägger sig som ett täcke över alla jobbiga känslor. Jag tror det är ett sätt att klara av situationen och att inte bryta ihop just då. För sen kommer ju allt över en igen och man faller ihop i en liten hög och hulkar fram besvikelsen över sin ograviditet, allt medan tårarna sprutar och magen vänder sig...
    Fan oxå...inte orkar man vara glad för andra just nu...men det kommer väl det också, så småningom.
    Kram Kirane

    SvaraRadera
  4. Fina du, jag hoppas snart du kommer ut på den andra sidan. Jag tycker du är så värd det. Jag går in och läser hos dig ibland och förstår verkligen dina känslor. Du är verkligen stark som tagit beslutet att ge upp ivf. Verkligen superstarkt av dig! Beundrar dig för att du ändå , mitt upp i allt, har en positiv livssyn.

    Kram kram och allt blir bättre. Det måste det bli.

    Pepparmintkalaset

    SvaraRadera