Nya soc-kontakter.

Nu har vi träffat ännu en kommuns socialtjänst. De messade i dag på morgonen, och berättade att de var lite sena, ville komma klockan 11 i stället för 10.30. Ja, ja. Det är väl inga problem!

Två kvinnor. Det är oftast kvinnor. Hos oss har det varit två män, från socialtjänsten. Och många fler kvinnor. Socialtanter. Fast den ena var nog yngre än oss, knappt 30 skulle jag tro.

Och hur gick det här mötet då? Jo då. Jag bara suckar trött. Vi känner igen allt. Vi fick fylla i frågor i ett häfte. Varsitt häfte och var för sig. Men det blev visst lite lite samarbete i alla fall! Det är samma frågor som kommer upp. En del frågor känns ju märkliga. Det är frågor av typen: vid bestraffning av barnet använder du dig då av en örfil eller smisk i rumpan? Ser du till att barnet får sjukvård om det behövs? Ser du till att barnet får den tandvård han/hon har rätt till? Vill du hålla en positiv kontakt med skolan/förskolan? ..... Alltså, självklart svarar man ju JA på de frågorna. Eller??

Vi fick många frågor om tidigare familjehemsplaceringar, och varför det gick som det gjorde. Det rev upp en massa, kände jag. Jag blev rätt låg efteråt. Det väckte väl för många tankar och funderingar igen. Jag funderar på om det är värt det. Orkar jag en gång till? Vill jag en gång till?

Maken pressade mig lite efteråt, frågade om vi skulle strunta i det. Då pressade jag tillbaka, och bad honom vara riktigt ärlig. Och han fortsätter gärna lite till, om det är okej med mig. Och då är det ju det.

Det soc kunde berätta för oss, var att de inte har nån akut placering just nu. Vi hade fått höra, att de hade tre små barn som snabbt måste placeras, och att de letade familjehem med ljus och lykta. Det ena barnet placerades bort med en dags varsel. De andra två vet de inte så mycket om än. En tvåmånadersbäbis håller på att utredas, och ett barn är planerad födsel om tre månader. De kan/får inte börja en utredning på ett ofött barn.

Men om de fick säga, så trodde de att båda barnen behövde placeras. På kort sikt, eller lång sikt.

Så egentligen inget klart där heller. Och det kanske jag hade behövt? Jag tror att jag mår lite dåligt av de här långa väntetiderna. Och att ingen kan ge klara besked. Allt är så vagt och osäkert. Det passar inte mig alls.

Ja, som ni märker är jag lite låg nu. Ska jobba två veckor till, sen är det påsk och då är vi ju lediga lite grand. Jag längtar till våren på Öland!! Vill så oerhört gärna åka dit, nu när solen skiner... Vid valborgsmässoafton kunde vi tagit ledigt på fredagen, och därmed fått fyra dagar/fyra nätter på Öland ihop. Men nu har maken bokat in nåt möte på fredagen. Så då blir det inte. Suck. Jag vet ju att jag kommer dit, förr eller senare. Men, jag längtar ju nu...

För ett par veckor sen var jag så sugen på påsken, och ville plocka fram hönor och ägg, gula dukar och gardiner (vi har inte så mycket, men lite är alltid kul). Nu orkar jag inte. Att putsa fönster känns som ett oöverstigligt berg. Eller nåt sånt.

Men. Att allt är så tung just nu då.... Ja, jag är ju inte helt frisk efter förra veckans däckande i sängen! Närmare 40 graders feber sliter på kroppen. Jag är fortfarande så oerhört trött. Och så en dum dum dum tidsomställning också....

Behöver höra roliga saker. Behöver få lite kramar. Behöver få lite pepp. Behöver att nån tar hand om mig....

kramelikram