Det är mycket nu.

Jaa... Så här var det då. Livet. Dagarna som kommer och går.

Ibland tänker jag, att vi har det så bra, maken och jag. Vi har varandra, vi kan göra nästan precis vad vi vill, när vi vill. Ingen mer att ta hänsyn till. Inga barnvaktsproblem. Inga funderingar kring skola och utvecklingssamtal. Inte en massa tvätt, att tvätta och sen ta hand om. När jag bäddar rent i våra sängar är det bara två sängar, inte fyra! Tänk om jag haft dubbel så mycket... Vi kan laga den mat vi känner för, vi äter när vi vill, och känner vi för att sitta i soffan framför teven och äta så kan vi göra det...

Men sen kommer Längtan över mig igen. Den här barnlängtan. Den går nog aldrig över. Eller vad tror ni?

Jag tror man kan lära sig att leva med det. Att stå ut, typ. Men det kommer nog alltid att finnas en längtan. En saknad.

Våra syskonbarn var här när de hade påsklov, några dagar. Visst är det tröttande. Men jag var ändå rätt cool, kände jag. De sov lite längre på morgonen, och det var helt okej. De hade lov, tänkte jag. De kan underhålla sig själva, jag måste inte hålla koll på dem hela tiden och typ "vakta" dem. Jag vet var de är, och ungefär vad de gör. Sen kan jag göra mitt.  De barn som bodde hos oss förra sommaren kunde vi ju inte lämna själva, för då hade de typ slagit ihjäl varandra. Eller förstört eller rivit nåt. De krävde hela hela tiden uppmärksamhet, ville att vi skulle göra saker med dem. Det orkar man inte till slut. Jag är ingen lektant, som ska servera aktiviteter hela tiden. Om man inte får fundera nåt själv på vad man ska göra, blir man då verkligen inte kreativ! "Om man får ha lite tråkigt, så uppskattar man det roliga sen", eller? Ja, det ligger ju nåt i det, faktiskt.

Vi skulle träffat soc igen, förra veckan. Men de var sjuka, och ringde återbud. Nu blir det inte förrän om ett par veckor (har jag för mig). Det känns som om det drar ut på tiden, än en gång. Vi blir ju inte yngre heller, för den delen. Vi har goda vänner som just fått barn, mannen är två år yngre än maken och hon är två år yngre än mig. De räknar sig som äldre föräldrar. Hon har barn sen tidigare, men inte han. När jag säger, att jag inte vill att vi ska bli för gamla, så säger han att han kan förstå mina funderingar, men att det är ändå helt okej. Än så länge i alla fall. Hur länge kan man vänta då??

Vi har så många planer för den här långhelgen. Båda har vi tagit ledigt från jobbet på fredag, så det blir en långhelg. Sen händer det en massa saker som vi inte kan styra över, och inget blir som vi tänkt oss. Det blir nog bra i alla fall, men.... Känslan av att inte kunna påverka nåt, det tär lite på mig. Det blir frustrerande. Stressande. Jag är också aktiv i ett par föreningar. Den ena, kören, är jag egentligen klar med för den här terminen. Jag kan inte vara med på sista framträdandet, så jag hoppar över de sista två övningarna. Bara en övning kvar. Lite skönt på sätt och vis. Jag får en kväll i veckan över. En annan förening ökar mer och mer nu. Vi har stora aktiviteter om  tre veckor, och det kräver en del jobb av mig. Maken är också med, vilket är tur, vi gör det tillsammans. Dessutom har jag massor på jobbet nu... Men jag är fortfarande sjukskriven, och jobbar "bara" 50%, varannan dag. Det är jätteskönt. Jag behöver de här mellandagarna, då jag inte gör för mycket, precis... Jag behöver återhämtningen, få lite sovmorgon, vila, sova middag, fika/luncha med nån kompis, gå på massage, promenera, vara i trädgården. Just att vara ute i trädgården är så otroligt helande, tycker jag. Det var nog det som hjälpte mig över vårt första missfall. I alla fall minns jag det så. Det var så läkande och helande att vara ute och gräva, så, plantera, räfsa, rensa, klippa...

Maken har haft en tuff period han också. Hela detta året har varit mycket för honom. Nu lugnar det snart ner sig. Några saker har vi/han redan klarat av. Andra är snart färdiga. Det känns bra. Han ser, och räknar ner, till semestern. Jag kan inte se så långt fram riktigt. Det är för mycket som ska hända för mig fram till dess. Jag har verkligen försökt stötta och hjälpa honom, när han nu haft så mycket. Jag har satt mig själv åt sidan. Undrar om han egentligen har märkt det...? Till exempel har jag sagt att jag fixar städning och handling, så kan han åka iväg och vara borta hela lördagen och fixa med det där... Inte så kul för mig, kanske. Men nödvändigt för oss. Ett tag kändes det som om vi tappade bort varandra. Vi gjorde ju inte det, men jag saknade honom på nåt sätt. Då får man anstränga sig lite mer. Och visst, vi är de goaste vänner och vi har det bra.... <3...

Jaha, lite funderingar en tisdagmorgon. Nu blir det kaffe!