Återigen är det mitt i natten.

Hur många gånger har jag suttit här, mitt i natten, och skrivit?? Varför skriver jag så ofta mitt i natten? Eller skrev. Det är mindre ofta nu, faktiskt.

Jag sover kanske bättre nu. Jag mår kanske bättre nu? Det är inte att jag måste hålla nåt hemligt för min man. Ååå nej! Han vet om att jag skriver här.

Nej, men ibland kan jag helt enkelt inte sova. Och på natten, i mörkret, är man ensam. Det är inte så mycket som kan ta hand om mina tankar. Utan de bubblar upp till ytan. Och jag har ingen att prata med just DÅ, eftersom fina maken sover gott (och jag vill då inte väcka honom...). Då är det enkelt att få skriva av sig....

Ibland känns det som om problemen med vår barnlöshet, är något som andra skapar åt oss. Har ni varit med om det, någon?? Vi kanske träffas några väninnor, och det blir bara barnprat hela tiden. Om jag försöker styra in på något annat, korrigeras jag snabbt tillbaka till barnsnacket igen.

Jag får höra kommentarer som: Det vet ju inte du, du har ju inga barn! eller Det kan du ju inte säga, du har ju inga egna barn! eller Ja, men så här är det när man är en riktig familj!

Och ibland, mina vänner, känns det som om det är meningen att det ska såra. Att hålla mig utanför. Det är inte alltid det är så, nej, men ibland, faktiskt.

Tycker du jag är bitter nu? Jag det är jag säkert. Tycker du jag är känslig nu och överreagerar? Nej, det tycker inte jag. Man brukar säga att Gå en mil i mina skor, innan du säger nåt... Och det ligger faktiskt en del i det kloka uttrycket.

Men det här var inte tänkt att jag skulle klaga. Nej, faktiskt inte. Mina tankar bara virvlar runt. Lite som vanligt. Typ.

Det är påsk snart. Jag tillhör dem, som faktiskt vill fira påsken, för det som vi en gång började firandet med. Det är lite viktigt för mig, att få gå till kyrkan på skärtorsdagskvällen. Lyssna på orden, musiken och dela nattvarden, i en nedsläckt kyrka... Viktigt att jag där kan hitta ett lugn. Jag följer också gärna med på påskdagen, och gläds med det fantastiska.

En av mina vänner, som finns i min "yttre krets" (vi umgås inte, känner bara varandra lite vagt), frågade lite allmänt på facebook häromdagen, om det inte var påsk eller nåt snart.... Är det inte då man ger godisägg, eller nåt sånt? frågade hon.

Och visst är det lite kul, och viktigt med såna traditioner också! När jag var barn målade vi ägg! Vi fick varsitt stort ägg fyllt med godis, som var gömt nånstans och vi fick leta rätt på det. Vi prydde busken i trädgården med färgglada fjädrar osv osv osv. MEN - allt det här betydde nåt mer för oss/mig. Och det är lite sorgligt att det håller på att försvinna, tycker jag.

Äsch, nu babblar jag igen. Men - till mitt försvar så är det faktiskt mitt i natten, och jag är inte alls pigg. Kan inte sova för den där eländiga hostan heller...

Längtar efter några lediga dagar.... Behöver vila.

Vi har haft så mycket det här året, min man och jag, att vi nästan tappar bort varandra. Det där mysiga myset som man kan ha, när man vaknar på morgonen och inte behöver gå upp riktigt än... Krypa tätt intill och bara hålla om. Eller när man står och lagar lördagsmiddag tillsammans, skojar och pratar och plötsligt måste ta en liten paus i sovrummet *blink, blink*. Eller när maken kliver in till mig i duschen, bara så där utan vidare. Vi har inte hunnit med sånt på ett tag. Vi har inte orkat med sånt på ett tag. Och så har vi varit sjuka, mest jag.

Men jag behöver det där....


Det här inlägget behöver kanske inte era kommentarer. För jag känner själv hur otroligt förvirrad jag är just nu. Det är många saker som oroar mig, som jag inte ens kan skriva här. Jag har några vänner, som känner mig väl, som ser vad jag behöver just nu. Och jag lovar, jag ska försöka, så gott jag bara kan.

En vacker dag har jag kommit igenom det här också. Kommit ut på andra sidan. Stark, fri och lycklig. Med flera nya erfarenheter rikare.

NU ska jag faktiskt försöka sova. G'natt med er!